Den oreglerade kapitalismen leder till lägre effektivitet i
ekonomin och försvagar demokratin. Det är två av huvudteserna i en ny rapport
från Arbetarrörelsens Tankesmedja
med titeln Den nya kapitalismen och
politikens möjligheter. Författare är LO:s förre chefekonom Dan Andersson som på lite drygt 80
torrformulerade sidor ger en mängd kreativa tankeimpulser för den som söker
analysera kapitalismens nuvarande väsen.
Med hjälp av olika statistiska uppgifter som Dan Andersson
bl a hämtar från akademiska avhandlingar som sällan eller aldrig når in i
massmedierna slår han fast att den moderna kapitalismen förändrades i mycket
viktiga avseenden runt 1980. Antalet sysselsatta, antalet arbetade timmar och
investeringsnivån sjönk och bland effekterna märks sjunkande fruktsamhet, ökade
klyftor i inkomster och förmögenheter samt sjunkande statliga utgifter för
medborgarnas sociala skydd. Andersson sammanfattar sin analys av den moderna
kapitalismen i 13 teser;
1. Den ekonomiska utvecklingen har drivits av liberala idéer,
vilket leder till mindre anständiga arbeten. Sysselsättningen har minskat för
dem med låga inkomster genom mer deltidsarbete, olika former av tidsbegränsade
och tillfälliga anställningar, bemanningsföretag etc. Resultatet är ökade
inkomstskillnader mellan dem som tjänar mest och dem som tjänar minst.
2. Utnyttjandet av kvinnors arbete i förhållande till
männens är lägre jämfört med perioden före 1990. Skillnaden i
sysselsättningsgrad mellan män och kvinnor minskade kontinuerligt efter andra
världskriget och hade helt försvunnit till 1990. Därefter har den ökat igen och
år 2008 var skillnaden 6 procent. Jämställdheten på arbetsmarknaden går
kräftgång med andra ord.
3. Arbetslösheten har efter 1980-talets mitt etablerats på
en högre nivå än under tidigare perioder. Idag är arbetslösheten i Sverige 3-4
gånger så hög som i början av 1970-talet.
4. Investeringarna är på en lägre nivå än före 1990.
Kapitalägarnas andel av det som produceras i ekonomin, BNP, växer men likväl
sjunker investeringarnas andel av BNP. Som exempel nämner Andersson
bostadsbyggandet och statens investeringar i vägar och järnvägar.
Kortsiktigheten i ekonomin tilltar, ansvaret för långsiktiga investeringar
avtar.
5. Skuldsättningen är högre och bostadsbyggandet lägre. Det
minskade bostadsbyggandet är ett exempel på att staten drar sig tillbaka med
motiveringen att marknaderna själva ska lösa problemen – vilket de definitivt
inte gör.
6. Kortsiktigheten i ekonomin ökar. Statens utgifter som andel
av BNP minskar. Framtiden värderas lägre, konstaterar Dan Andersson lakoniskt.
7. En svagt reglerad kapitalism försvagar demokratin. Den
genomsnittlige medborgarens förmåga att förverkliga sina önskningar har
minskat, bl a till följd av att inkomstklyftorna har ökat.
8. Forskningen kan precist slå fast när förskjutning av
resurser mellan olika grupper startar och det sker i samband med en omläggning
av den ekonomiska politiken. Det handlar
om den så kallade nyliberala revolutionen med Margaret Thatcher och Ronald
Reagan som drivande politiker. Det sker en drastisk omfördelning av inkomster
och en omfattande maktförskjutning från arbete till kapital; ”en återerövring
som innebär att kapitalismen fortsätter som förut, före välfärdsstaten”.
9. Det har uppstått en skillnad i fruktsamhet mellan dem med
mer resurser än genomsnittet och dem med mindre. Faktorer som arbete, inkomst
och bostad påverkar fruktsamheten. De som har tillfälliga arbeten och låga
löner eller är arbetslösa skaffar inga eller färre barn. Andelen barnlösa
kvinnor ökar och ökar mest bland lågutbildade. Bland högutbildade minskar
däremot barnlösheten. Lång utbildning och hög inkomst ökar dessutom
sannolikheten för att skaffa sig ett tredje barn; ”… det finns en stor grupp i
befolkningen som inte kan realisera sina livsdrömmar om att få barn eller få
önskat antal barn”.
10. Det sker en omfördelning av inkomsterna till dem med
höga inkomster. Orsaken är att progressiviteten i skatterna har minskat,
skattesänkningar har gett mest till höginkomsttagare och ersättningarna vid
arbetslöshet och sjukdom har försämrats. ”Skatter och transfereringars
omfördelande effekt blir väsentligt mindre efter år 1990”.
11. Förmögenheterna är åter på väg att bli starkt
koncentrerade till en liten del av befolkningen. Vi närmar oss den fördelning
av förmögenheterna som rådde vid sekelskiftet 1900, efter industrialismens
genombrott men före demokratins intåg. Den rikaste procenten av befolkningen
kommer då att äga 60 procent av den samlade förmögenheten.
12. Den ekonomiska maktelitens inkomster har fördubblats
efter att maktförhållandena mellan demokrati och marknad har ändrats. Den
ekonomiska elitens inkomster motsvarade 1980 drygt 9 industriarbetarlöner. Nu
ligger den på cirka 50 industriarbetarlöner.
13. Statens utgifter som andel av BNP minskar och det
försvagar den demokratiska statens kapacitet för ekonomisk effektivitet och
trygghet. Staten har abdikerat från en
mängd områden, ex-vis reglering av bankernas verksamhet, försämrade
ersättningar vid arbetslöshet, sjukdom och pensionering.
Dan Andersson anser att det vi ser är en djupgående kris för
den demokratiska kapitalismen där marknaderna har blivit för starka i förhållande
till det demokratiska systemet. Förskjutningen av makt till kapitalets fördel
är resultatet av politiska beslut och därför efterlyser Andersson nya politiska
beslut för att balansera kapitalets makt, dock utan att han blir särskilt konkret;
”Det behövs en blandekonomi med en ny balans mellan marknad och demokrati.” ”Det
behövs en stark rättsstat som balanserar ett kapitalistiskt ägande.” ”Det
behövs en tydlig gränssättning för vad som ska vara offentligt och vad som ska
vara privat och vad som lämpar sig för marknader.”
Min känsla när jag läst Dan Anderssons skrift är att den
egentligen pekar på politikens omöjlighet när det gäller att i grunden reglera
kapitalismen – och detta utan att komma in på så livsavgörande frågor som Peak
Oil, resursväggen och klimatförändringar. Kapitalismen undergräver inte bara
demokratin utan även sina egna och mänsklighetens existensmöjligheter. Frågan
handlar om att finna kreativa utvägar ur kapitalismens återvändsgränd. Svaren
måste vi hitta själva och de kan bara komma underifrån.
