De civilisationer som föregått den industriella har alla byggt på vatten och kontrollen av vatten och vattenflöden. Deras fall orsakades också av att de missbrukade vattentillgångarna. Även industricivilisationens kommande fall kan delvis förklaras av missbruk, vanskötsel, nedsmutsning, förgiftning och provokativt slöseri med de ändliga vattentillgångarna. Förutom Peak Oil, Peak Coal och klimatförändringar seglar även Peak Water upp som ett hot mot den livsstil som nu dominerar jordklotet.
Den skotske journalisten Alexander Bell har skrivit en bok som heter just Peak Water och som får en fyllig presentation i Irish Times.
Boken är en historisk genomgång av vattnets betydelse för mänskligheten, genom de stora civilisationerna fram till dagens industrisamhälle, vars industrier, jordbruk och allmänna livsstil konsumerar och förstör väldiga mängder vatten. Peak Water inträffar när samhällets ”behov” av vatten överstiger tillgången på användbart vatten.
Som extremexempel på slöseriet med vatten i dagens värld pekar Bell på Dubai och Las Vegas, båda två artificiella lyxstäder som har byggts på platser med små vattentillgångar. Dubai har världens högsta per capita-förbrukning av vatten. Städer som dessa bälgar i sig vatten för lyx och renlighet, och kommer att dö genom att de föröder sin omgivning (die by ecocide), skriver Bell.
Missbruket av vatten har redan idag medfört att stora floder som Colorado, Rio Grande, Gula floden och Yangtze åtminstone periodvis inte längre når havet. Vete-, ris- och majsproducerande områden i USA, Indien och Pakistan lider redan nu av vattenbrist och det är tveksamt om det i framtiden går att fortsätta med intensivt jordbruk där.
Bell understryker att verkligheten kräver att världen förändrar sin användning av vatten. ”Det kräver en ny sorts civilisation som bygger på globalt samarbete. Straffet om vi inte gör detta kommer att bli ett omfattande socialt kaos”.
lördag 30 januari 2010
fredag 29 januari 2010
Upprop för Sveriges gammelskogar
Organisationen Skydda skogen har tagit initiativ till ett upprop med tillhörande namninsamling om att skydda Sveriges gammelskogar. Bakgrunden är det nuvarande skogsbrukets ensidiga inriktning på kalhyggen och plantering av monokulturer av gran och tall. Mångfalden i skogens liv är allvarligt hotat vilket får negativa effekter inte bara för de skogslevande arterna utan också för klimat, luft och vatten i stora områden. Biologisk mångfald ersätts av enfald och regering och skogsindustrin vill ytterligare intensifiera detta naturvidriga skogsbruk.
Detta vill nu Skydda skogen sätta stopp för. I uppropet till riksdagen som en stor grupp skogsforskare ställt sig bakom föreslås bland annat att 20 procent av Sveriges produktiva skogsareal ska skyddas, att anslaget till skogsskydd ska höjas kraftigt, att den fjällnära skogen ska bevaras och att skogsbruket i de produktiva skogarna måste bli mer varierat så att det kan bli långsiktigt hållbart.
Du kan skriva på uppropet här.
Detta vill nu Skydda skogen sätta stopp för. I uppropet till riksdagen som en stor grupp skogsforskare ställt sig bakom föreslås bland annat att 20 procent av Sveriges produktiva skogsareal ska skyddas, att anslaget till skogsskydd ska höjas kraftigt, att den fjällnära skogen ska bevaras och att skogsbruket i de produktiva skogarna måste bli mer varierat så att det kan bli långsiktigt hållbart.
Du kan skriva på uppropet här.
Peak Coal – inte nu men snart
Jag har tidigare skrivit en del om att världen antagligen redan har passerat Peak Oil, alltså den punkt när hälften av alla oljetillgångar har utvunnits och eldats upp eller förvandlats till plast. Bara hälften (eller mindre) återstår alltså och det som återstår blir betydligt svårare och dyrare att utvinna. Konsekvenserna för industricivilisationen som bygger på enorm förbrukning av fossila bränslen kommer att bli mycket omfattande. En av följderna är att USA redan nu tycks ha passerat Peak Car, dvs antalet bilar minskar för första gången sedan andra världskriget.
Många av industricivilisationens försvarare förespråkar storskaliga satsningar på kol och kärnkraft för att undvika ”energibrist”.. Det kan möjligen förlänga industricivilisationens livslängd något (och därmed också dess accelererande naturförstörelse), men bara med några decennier för efter Peak Oil kommer världen att nå också Peak Coal och Peak Uranium.
En av de klarsynta forskare/skribenter som gått på djupet med dessa frågor är Richard Heinberg. Hans böcker The Party’s Over och Peak Everything är något av det bästa som skrivits i ämnet. Hans senaste bok Blackout: Coal, Climate, and the Last Energy Crisis innehåller bl a en ordentlig genomlysning av världens koltillgångar. En artikel på Energy Bulletin ger en god sammanfattning av boken och Heinbergs teser.
Heinberg målar upp flera framtidsscenarier där världen fortsätter bränna olja och kol för att producera el och driva fordon. Redan under decenniet 2030-2040 menar han att de resterande tillgångarna av olja och kol är så små att elproduktion och industridrift som vi känner dem upphör och den sociala ordningen bryter samman. Industricivilisationen imploderar, mer eller mindre långsamt och olika snabbt i olika regioner. Mot detta sätter Heinberg det som han ser som det enda hållbara alternativet för mänskligheten, nämligen att redan nu göra massiva investeringar i vind- och solenergi, att på ett kontrollerat sätt radikalt minska förbrukningen av fossila bränslen och metaller som stål, att decentralisera elproduktion och gå över till ett lokalt baserat och betydligt mer arbetsintensivt jordbruk. Även detta alternativ ger stora ekonomiska konvulsioner med minskad produktion av det mesta, sänkt materiell levnadsstandard och krympande befolkning, men ändå framväxt av ett nytt mer lantligt samhälle baserat på lokalt jordbruk och en småskalig varuproduktion. Ett fysiskt ganska tufft liv väntar, men ett liv i balans med naturen.
Många av industricivilisationens försvarare förespråkar storskaliga satsningar på kol och kärnkraft för att undvika ”energibrist”.. Det kan möjligen förlänga industricivilisationens livslängd något (och därmed också dess accelererande naturförstörelse), men bara med några decennier för efter Peak Oil kommer världen att nå också Peak Coal och Peak Uranium.
En av de klarsynta forskare/skribenter som gått på djupet med dessa frågor är Richard Heinberg. Hans böcker The Party’s Over och Peak Everything är något av det bästa som skrivits i ämnet. Hans senaste bok Blackout: Coal, Climate, and the Last Energy Crisis innehåller bl a en ordentlig genomlysning av världens koltillgångar. En artikel på Energy Bulletin ger en god sammanfattning av boken och Heinbergs teser.
Heinberg målar upp flera framtidsscenarier där världen fortsätter bränna olja och kol för att producera el och driva fordon. Redan under decenniet 2030-2040 menar han att de resterande tillgångarna av olja och kol är så små att elproduktion och industridrift som vi känner dem upphör och den sociala ordningen bryter samman. Industricivilisationen imploderar, mer eller mindre långsamt och olika snabbt i olika regioner. Mot detta sätter Heinberg det som han ser som det enda hållbara alternativet för mänskligheten, nämligen att redan nu göra massiva investeringar i vind- och solenergi, att på ett kontrollerat sätt radikalt minska förbrukningen av fossila bränslen och metaller som stål, att decentralisera elproduktion och gå över till ett lokalt baserat och betydligt mer arbetsintensivt jordbruk. Även detta alternativ ger stora ekonomiska konvulsioner med minskad produktion av det mesta, sänkt materiell levnadsstandard och krympande befolkning, men ändå framväxt av ett nytt mer lantligt samhälle baserat på lokalt jordbruk och en småskalig varuproduktion. Ett fysiskt ganska tufft liv väntar, men ett liv i balans med naturen.
onsdag 27 januari 2010
Traditionell kunskap och kvantfysik
Att bevara, skydda och tillämpa ursprunglig kunskap är en av de viktigaste frågorna i dagens värld, inte bara för urfolken utan också för oss i industriländernas kärnområden. Traditionell kunskap, som är av naturen och för naturen och som alltid uppstår i ett dynamiskt samspel mellan människa och övrig natur, har fått beteckningen Native Science. Gregory Cajete, tewa-indian från Santa Clara Pueblo i New Mexico och föreståndare för Native American Studies vid universitetet i Albuquerque har skrivit en hel bok på detta tema och med detta namn. Den har jag tidigare recenserat här.
Cajete är en av de akademiker med urfolkstillhörighet som medvetet och aktivt arbetar med att sammanfoga traditionell kunskap (indigenous knowledge) med vissa aspekter av västerländsk vetenskap, i synnerhet kvantfysik. Andra som arbetar med liknande avancerade tankeprojekt är navajoerna Nancy Maryboy och David Begay som bland annat ger kurser i traditionell astronomi vid universitetet i Flagstaff i Arizona och är aktiva i organisationen Indigenous Education Institute.
Som jag ser det befinner sig dessa personer i den absoluta täten när det gäller att utveckla ett nytt avancerat paradigm, en ny kosmologi för en ny värld. Nu sällar sig också inuiter i Kanada till detta pågående idéarbete genom att i Ottawa inrätta ett forskningscentrum, The Inuit Knowledge Centre, Inuit Qaujisarvingat, som ska kombinera inuitisk och västerländsk kunskap.
Avsikten är att hjälpa västerländska forskare att samspela på ett ändamålsenligt sätt med inuitiska samhällen och även ge inuiter tillgång till västerländska vetenskapliga system. På så vis vill inuiterna öka sitt inflytande i frågor som självstyre för de arktiska folken, resursanvändning och klimatförändringar. Inuitisk traditionell kunskap har ofta nedvärderats i arktisk forskning men den har ett eget berättigande och kan tillföra nytt djup och nya perspektiv. Det är dags för oss inuiter att ta ledningen över forskningen om vårt eget folk och vårt eget hemland, säger Mary Simon, ordförande för inuitorganisationen Inuit Tapiriit Kanatami.
Cajete är en av de akademiker med urfolkstillhörighet som medvetet och aktivt arbetar med att sammanfoga traditionell kunskap (indigenous knowledge) med vissa aspekter av västerländsk vetenskap, i synnerhet kvantfysik. Andra som arbetar med liknande avancerade tankeprojekt är navajoerna Nancy Maryboy och David Begay som bland annat ger kurser i traditionell astronomi vid universitetet i Flagstaff i Arizona och är aktiva i organisationen Indigenous Education Institute.
Som jag ser det befinner sig dessa personer i den absoluta täten när det gäller att utveckla ett nytt avancerat paradigm, en ny kosmologi för en ny värld. Nu sällar sig också inuiter i Kanada till detta pågående idéarbete genom att i Ottawa inrätta ett forskningscentrum, The Inuit Knowledge Centre, Inuit Qaujisarvingat, som ska kombinera inuitisk och västerländsk kunskap.
Avsikten är att hjälpa västerländska forskare att samspela på ett ändamålsenligt sätt med inuitiska samhällen och även ge inuiter tillgång till västerländska vetenskapliga system. På så vis vill inuiterna öka sitt inflytande i frågor som självstyre för de arktiska folken, resursanvändning och klimatförändringar. Inuitisk traditionell kunskap har ofta nedvärderats i arktisk forskning men den har ett eget berättigande och kan tillföra nytt djup och nya perspektiv. Det är dags för oss inuiter att ta ledningen över forskningen om vårt eget folk och vårt eget hemland, säger Mary Simon, ordförande för inuitorganisationen Inuit Tapiriit Kanatami.
tisdag 26 januari 2010
Bilismens glansdagar över i USA
För första gången sedan andra världskriget var det under 2009 fler bilar som skrotades än som nyregistrerades i USA. 14 miljoner bilar skrotades. 10 miljoner nya togs i trafik. USA är på väg in i en ny era, skriver Lester R Brown i TreeHugger.
Det är naturligtvis positivt för miljön att USA:s bilflotta krymper med två procent från 250 miljoner till 246 miljoner. I synnerhet om Lester R Brown har rätt i sin tes om att minskningen kommer att hålla i sig åtminstone till år 2020.
Vad beror det då på att dagarna med den aningslösa massbilismen, ”happy motoring”, tycks vara över? Brown ger flera orsaker: marknaden är mättad, pågående urbanisering med utbyggnad av spårvägs- och tunnelbanenät, osäkerhet kring oljeproduktionen, stigande bensinpriser, frustration över trafikträngsel, ökande oro för klimatförändringar och ett minskande intresse för bilar hos unga människor.
Förr var det som en initiationsrit för unga amerikaner att skaffa sig körkort och köra runt med kompisarna i en bil, skriver Lester R Brown, men dagens unga har hittat andra sätt att socialisera:
- De socialiserar på internet och med smarta telefoner, inte i bilar. Många skaffar sig inte ens körkort.
Peak Oil verkar alltså leda till Peak Car redan nu.
Det är naturligtvis positivt för miljön att USA:s bilflotta krymper med två procent från 250 miljoner till 246 miljoner. I synnerhet om Lester R Brown har rätt i sin tes om att minskningen kommer att hålla i sig åtminstone till år 2020.
Vad beror det då på att dagarna med den aningslösa massbilismen, ”happy motoring”, tycks vara över? Brown ger flera orsaker: marknaden är mättad, pågående urbanisering med utbyggnad av spårvägs- och tunnelbanenät, osäkerhet kring oljeproduktionen, stigande bensinpriser, frustration över trafikträngsel, ökande oro för klimatförändringar och ett minskande intresse för bilar hos unga människor.
Förr var det som en initiationsrit för unga amerikaner att skaffa sig körkort och köra runt med kompisarna i en bil, skriver Lester R Brown, men dagens unga har hittat andra sätt att socialisera:
- De socialiserar på internet och med smarta telefoner, inte i bilar. Många skaffar sig inte ens körkort.
Peak Oil verkar alltså leda till Peak Car redan nu.
måndag 25 januari 2010
Inuiter utmanar EU:s djurhållning
Flera inuitiska organisationer från Kanada och Grönland har tillsammans med ett antal enskilda inuiter stämt EU inför Europadomstolen för importförbudet mot sälprodukter. Enligt inuiterna bedrivs säljakten på ett humant sätt och EU-förbudet strider mot internationella handelsavtal. Det anser också Kanadas regering som har anmält EU till världshandelsorganisationen WTO.
EU-förbudet från 2009 gör visserligen ett undantag för inuiternas traditionella säljakt men de anser ändå att deras möjligheter att sälja sälprodukter har skadats svårt av EU.
I stämningen från Inuit Tapiriit Kanatami och Inuit Circumpolar Council sägs att inuiterna genom många generationer har jagat säl för att få mat och kläder och för att bedriva handel och få kontantinkomster. Inuiterna understryker också att de traditionella fångstmetoderna är bärkraftiga och inte utgör något hot mot sälbeståndet.
Mary Simon, ordförande för Inuit Tapiriit Kanatami, är inte nådig i sin kritik av EU. Ingen förnuftig människa kan hävda att sälarna skulle vara utrotningshotade till följd av inuiternas traditionella livssätt eller att inuiternas fångstmetoder skulle vara grymmare än andra typer av jakt och fångst i Europa, säger hon.
EU borde i stället sopa rent framför det egna industrijordbrukets dörr:
– När vi ser på de förhållanden som djur lever under och de slaktmetoder som ofta används i europeiskt jordbruk så är det här förbudet hycklande och självmotsägande. Inuiterna är offer för en moralpredikan, det är ironiskt, säger Mary Simon.
De allra senaste skräckbilderna från europeiska svinstallar med nyfödda griskultingar som får tänder utdragna, blir kastrerade och får svansarna avklippta utan bedövning och med diande suggor som ligger fastspända mellan stålgaller direkt på kala betonggolv gör att man bara måste hålla med inuiterna.
Läs mer om inuiternas stämning på NRK Sámi Radio och EU Observer.
EU-förbudet från 2009 gör visserligen ett undantag för inuiternas traditionella säljakt men de anser ändå att deras möjligheter att sälja sälprodukter har skadats svårt av EU.
I stämningen från Inuit Tapiriit Kanatami och Inuit Circumpolar Council sägs att inuiterna genom många generationer har jagat säl för att få mat och kläder och för att bedriva handel och få kontantinkomster. Inuiterna understryker också att de traditionella fångstmetoderna är bärkraftiga och inte utgör något hot mot sälbeståndet.
Mary Simon, ordförande för Inuit Tapiriit Kanatami, är inte nådig i sin kritik av EU. Ingen förnuftig människa kan hävda att sälarna skulle vara utrotningshotade till följd av inuiternas traditionella livssätt eller att inuiternas fångstmetoder skulle vara grymmare än andra typer av jakt och fångst i Europa, säger hon.
EU borde i stället sopa rent framför det egna industrijordbrukets dörr:
– När vi ser på de förhållanden som djur lever under och de slaktmetoder som ofta används i europeiskt jordbruk så är det här förbudet hycklande och självmotsägande. Inuiterna är offer för en moralpredikan, det är ironiskt, säger Mary Simon.
De allra senaste skräckbilderna från europeiska svinstallar med nyfödda griskultingar som får tänder utdragna, blir kastrerade och får svansarna avklippta utan bedövning och med diande suggor som ligger fastspända mellan stålgaller direkt på kala betonggolv gör att man bara måste hålla med inuiterna.
Läs mer om inuiternas stämning på NRK Sámi Radio och EU Observer.
lördag 23 januari 2010
Evo Morales välsignad av shamaner
Dagen innan Evo Morales formellt svors in för en ny period på fem år som Bolivias president välsignades han den 21 januari på traditionellt vis av aymarashamaner i det ceremoniella centret Tiwanaku vid Titicacasjön. De andliga ledarna bad ”Pachamama”, Moder Jord, att ge Morales styrka och visdom – precis som de gjorde när Morales inledde sin första presidentperiod 2006.–Moder Jord, Fader Sol, vi ber om styrka och visdom för vår store ledare, sade den aymara-präst som ledde ceremonin.
Flera tusen människor hade samlats för ceremonin på den bolivianska högplatån och ropade Jallalla Tata Evo (Leve Fader Evo). En hundraårig aymarakvinna ledsagade Morales som var klädd i en vit tunika av lama-ull och en svart, broderad mössa. Han föll på knä flera gånger och blev överöst med blommor under sin vandring bland tempelruinerna.
- Vi behöver drömma, bröder och systrar, drömma med värdighet, frihet, drömma att de förtryckta ska få tillgång till utbildning, hälsovård och grundläggande service. Vårt stora ansvar är nu att fördjupa och accelerera de förändringar vi redan har sett i Bolivia, sa Morales som fått igenom en ny författning som ger landets drygt 30 urfolk ökade rättigheter och självbestämmande. Genom att öka den statliga kontrollen över gas- och oljeutvinning har Morales också kunnat sätta igång ambitiösa skol- och hälsoprogram – det senare inriktat mot gravida kvinnor och späda barn. Värt att notera är också att hälften av ministrarna i Morales nya regering är kvinnor. Unikt för Latinamerika. Avkoloniseringen av Bolivia gör framsteg.
fredag 22 januari 2010
Medier som kolonialt projekt
Mycket av de stora mediernas rapportering om jordbävningen i Haiti har gjorts med de koloniala glasögonen på. Haitierna har beskrivits som passiva, oförmögna att hjälpa varandra, snara att ta till våld och begivna på plundring. Den som tar en förpackning torrmjölk från en sammanrasad butik beskrivs som en plundrare men är han inte i själva verket en dådkraftig familjefar som agerar för att hans barn ska överleva katastrofen, alltså snarare en hjälte? Att västmedierna anser att egendom är viktigare än människoliv är uttryck för deras koloniala synsätt. Rebecca Solnit har skrivit en djuplodande artikel om detta When the Media is the Disaster på Tom Dispatch.
Hennes artikel väcker stora frågor. Vem ska berätta en historia som främst berör förtryckta och fattiga människor? Med vems ord berättas historierna och i vilka syften? Just sådana frågor debatterades i veckan vid den internationella filmfestivalen i Tromsö. Temat var hur urfolk skildras på film. Det kom fram väldigt tydligt att filmskapare med urfolksbakgrund vill berätta sina egna historier själva för att komma bort från kolonialistiska tankemönster.
- Ett folks identitet växer av självtillit och självkänsla. Om vi visar det på film kommer det att påverka vår framtid och samhällsutveckling, sa den samiska filmaren Ánne Lájlá Utsi till NRK Sámi Radio.
- Urfolk har ofta en annan världssyn än majoriteten. Dessutom är urfolk ofta naturfolk med mycket kunskap om natur, resursanvändning och klimat. Jag tror att världssamfundet behöver den kunskapen, sa Utsi.
Filmaren Bob Boyer som är metis från kanadensiska Red River sa att det är urfolken som måste berätta sanningen.
– Vi måste kämpa mot hundratals år av kolonisering och stereotypa uppfattningar om vad vi är. Genom att representera oss själva på ett ärligt och sant sätt kommer vi att kunna ändra på detta.
Haitierna har inte bara att kämpa mot effekterna av kolonialism, korrupta inhemska kleptokratier och den svåra jordbävningen utan också mot mediernas stereotypa beskrivningar av dem.
Hennes artikel väcker stora frågor. Vem ska berätta en historia som främst berör förtryckta och fattiga människor? Med vems ord berättas historierna och i vilka syften? Just sådana frågor debatterades i veckan vid den internationella filmfestivalen i Tromsö. Temat var hur urfolk skildras på film. Det kom fram väldigt tydligt att filmskapare med urfolksbakgrund vill berätta sina egna historier själva för att komma bort från kolonialistiska tankemönster.
- Ett folks identitet växer av självtillit och självkänsla. Om vi visar det på film kommer det att påverka vår framtid och samhällsutveckling, sa den samiska filmaren Ánne Lájlá Utsi till NRK Sámi Radio.
- Urfolk har ofta en annan världssyn än majoriteten. Dessutom är urfolk ofta naturfolk med mycket kunskap om natur, resursanvändning och klimat. Jag tror att världssamfundet behöver den kunskapen, sa Utsi.
Filmaren Bob Boyer som är metis från kanadensiska Red River sa att det är urfolken som måste berätta sanningen.
– Vi måste kämpa mot hundratals år av kolonisering och stereotypa uppfattningar om vad vi är. Genom att representera oss själva på ett ärligt och sant sätt kommer vi att kunna ändra på detta.
Haitierna har inte bara att kämpa mot effekterna av kolonialism, korrupta inhemska kleptokratier och den svåra jordbävningen utan också mot mediernas stereotypa beskrivningar av dem.
torsdag 21 januari 2010
Vodou och jordbävningen i Haiti
”Haiti är en kvinna, vår moder. När man behandlar henne illa och hugger ner hennes träd, när man lastar över ett alltför stort ansvar på henne, då är hon som en kvinna med cancer. Tumören metastaserar och exploderar”. Orden kommer från konstnären och vodou-prästen Erol Josué, en haitier som bor i Brooklyn.
I massmediernas schablonbilder av våld och elände från Haiti saknas oftast haitiska analytiska röster som Josués. Hans uttalanden återges av religionsprofessorn Elizabeth McAlister vid Wesleyan University i Connecticut i artikeln Voodoo's view of the quake in Haiti som publicerats av bl a Washington Post.
McAlister påpekar att vodoun är en livssyn som omfattar filosofi, medicin, juridik och konst i ett kosmiskt system där den fundamental principen är att allt är ande och att alla ritualer i grunden handlar om att finna en balans mellan människor och andar. Hon beskriver jordbävningen och dess följder som ett uttryck för att det mesta i Haiti har varit kraftigt ur balans och att ”dödens andar har genomfört en statskupp”.
Vodou-prästen Erol Josué ser jordbävningen inte som en hämnd från Moder Jords sida utan som hennes sätt att försvara sig mot den erosion, avskogning och miljöförstörelse som har ägt rum de senaste decennierna. Maktens symboler har störtat samman – presidentpalatset, parlamentet, skattemyndigheten och den katolska katedralen. Jordbävningen är ett uttryck för en jättelik naturlig återbalansering, som en reaktion mot människans härjningar med ekosystemet. ”De som styrt Haiti – inifrån och utifrån – har missbrukat Vår Moder. Hon gör det som är naturligt, som en häst kastar hon av en våldsam ryttare”.
Låt oss innerligt hoppas att vodoun som är de förtrycktas religion och livssyn kan spela en kreativ och konstruktiv roll när haitierna ska bygga ett nytt och annorlunda Haiti.
Läs även min artikel om vodou och posttraumatisk stress på norrshaman.
I massmediernas schablonbilder av våld och elände från Haiti saknas oftast haitiska analytiska röster som Josués. Hans uttalanden återges av religionsprofessorn Elizabeth McAlister vid Wesleyan University i Connecticut i artikeln Voodoo's view of the quake in Haiti som publicerats av bl a Washington Post.
McAlister påpekar att vodoun är en livssyn som omfattar filosofi, medicin, juridik och konst i ett kosmiskt system där den fundamental principen är att allt är ande och att alla ritualer i grunden handlar om att finna en balans mellan människor och andar. Hon beskriver jordbävningen och dess följder som ett uttryck för att det mesta i Haiti har varit kraftigt ur balans och att ”dödens andar har genomfört en statskupp”.
Vodou-prästen Erol Josué ser jordbävningen inte som en hämnd från Moder Jords sida utan som hennes sätt att försvara sig mot den erosion, avskogning och miljöförstörelse som har ägt rum de senaste decennierna. Maktens symboler har störtat samman – presidentpalatset, parlamentet, skattemyndigheten och den katolska katedralen. Jordbävningen är ett uttryck för en jättelik naturlig återbalansering, som en reaktion mot människans härjningar med ekosystemet. ”De som styrt Haiti – inifrån och utifrån – har missbrukat Vår Moder. Hon gör det som är naturligt, som en häst kastar hon av en våldsam ryttare”.
Låt oss innerligt hoppas att vodoun som är de förtrycktas religion och livssyn kan spela en kreativ och konstruktiv roll när haitierna ska bygga ett nytt och annorlunda Haiti.
Läs även min artikel om vodou och posttraumatisk stress på norrshaman.
onsdag 20 januari 2010
Indianer satsar på sol och vind
Indianfolken i sydvästra USA har varit utsatta för en kolonial utsugning av energiresurser efter andra världskriget. Utvinning av uran, olja, gas och kol har lett till väldiga sår i landskapet i framför allt New Mexico och Arizona. Radioaktiva och giftiga ämnen har spridits till luft och vatten och orsakat sjukdomar hos både människor och djur. Inte minst har de indianer som själva arbetat med uranbrytning, framför allt navajo, acoma och laguna drabbats hårt av cancer.
Uranbrytningen upphörde på 1980-talet och navajos stamråd har för all framtid förbjudit brytning och hantering av uran inom reservatet. Men fortfarande bryts kol i det jättelika dagbrottet utanför Kayenta och vid flera stora kolkraftverk som ligger i eller på gränsen till Navajo Nation i närheten av staden Shiprock. Elen skickas vidare till stora städer som Phoenix, Las Vegas och Denver och bara en liten del av förtjänsten kommer indianerna till del. Dessutom finns planer på att bygga ett nytt stort kolkraftverk söder om Shiprock i Navajo Nation. Stamrådet har godkänt planerna men en stark proteströrelse bland gräsrötterna har tills vidare lyckats bromsa planerna.
När man reser omkring i de karga och undersköna landskapen i Arizona och New Mexico frågar man sig varför det inte i stället för kolkraftverk står en massa vindsnurror och producerar el på indianreservaten, för där blåser det nästan alltid. Och varför ser man inga stora anläggningar med solpaneler för elproduktion? Det skulle ju kunna ge goda förtjänster till navajo, hopi, acoma och andra utan att föröda landskapet. Svaret stavas brist på kapital. Men nu har navajos stamråd beslutat att starta en fond för gröna jobb och har bildat en Green Economy Commission som ska försöka locka till sig gröna investeringar.
Glädjande nog börjar det också hända saker. Navajo Nation ska bygga en vindkraftspark med 48 turbiner utanför Flagstaff för 200 miljoner dollar. Den ska vara klar 2011, skriver Arizona Daily Sun. Och Jemez Pueblo utanför Albuquerque tänker satsa 22 miljoner dollar på en anläggning med nära 15 000 solpaneler som ska producera el för vidareförsäljning. Läs mer här. Alltid en början!
Uranbrytningen upphörde på 1980-talet och navajos stamråd har för all framtid förbjudit brytning och hantering av uran inom reservatet. Men fortfarande bryts kol i det jättelika dagbrottet utanför Kayenta och vid flera stora kolkraftverk som ligger i eller på gränsen till Navajo Nation i närheten av staden Shiprock. Elen skickas vidare till stora städer som Phoenix, Las Vegas och Denver och bara en liten del av förtjänsten kommer indianerna till del. Dessutom finns planer på att bygga ett nytt stort kolkraftverk söder om Shiprock i Navajo Nation. Stamrådet har godkänt planerna men en stark proteströrelse bland gräsrötterna har tills vidare lyckats bromsa planerna.
När man reser omkring i de karga och undersköna landskapen i Arizona och New Mexico frågar man sig varför det inte i stället för kolkraftverk står en massa vindsnurror och producerar el på indianreservaten, för där blåser det nästan alltid. Och varför ser man inga stora anläggningar med solpaneler för elproduktion? Det skulle ju kunna ge goda förtjänster till navajo, hopi, acoma och andra utan att föröda landskapet. Svaret stavas brist på kapital. Men nu har navajos stamråd beslutat att starta en fond för gröna jobb och har bildat en Green Economy Commission som ska försöka locka till sig gröna investeringar.
Glädjande nog börjar det också hända saker. Navajo Nation ska bygga en vindkraftspark med 48 turbiner utanför Flagstaff för 200 miljoner dollar. Den ska vara klar 2011, skriver Arizona Daily Sun. Och Jemez Pueblo utanför Albuquerque tänker satsa 22 miljoner dollar på en anläggning med nära 15 000 solpaneler som ska producera el för vidareförsäljning. Läs mer här. Alltid en början!
måndag 18 januari 2010
Det stora återlärandet
Två av mänsklighetens största utmaningar i början av det tjugoförsta århundradet är Peak Oil (alltså att vi har passerat eller är på väg att passera den punkt där mer än hälften av världens oljetillgångar har förbrukats och mindre än hälften återstår) och klimatförändringarna (klimatet är dynamiskt och har alltid förändrats men det som nu pågår är åtminstone delvis framkallat av människor och förbränningen av fossila bränslen, framför allt olja).
Peak Oil-skribenter i USA som James Howard Kunstler och Richard Heinberg brukar tala om nödvändigheten att ”downsize” och ”rightsize” USA och hela industricivilisationen, alltså krympa den och ställa saker och ting tillrätta så att mänskligheten kan leva på ett hållbart sätt i det stora kretsloppet.
En annan term som dyker upp är ”reskilling”, dvs att återlära kunskaper och förmågor som var levande och allmänt utövade i våra samhällen för bara några generationer sedan. Det handlar om praktiska kunskaper om hur man överlever i en värld med drastiskt minskad tillgång på lagrad energi och med betydligt mindre miljöpåverkan än dagens levnadssätt. Det handlar om att tillverka och laga vardagsföremål, att odla och lagra sin mat, att bygga, reparera och värma hus etc etc.
En mycket bra artikel om detta stora återlärande har Daniel Pargman, verksam vid KTH i Stockholm, skrivit på bloggen Life after oil och den finns även att läsa på Energy Bulletin . Pargman är också med och driver den svenska bloggen Efter oljan men där finns inte denna artikel. Och han är verksam med en eko-by i vardande i Skebokvarn, Änggärdets ekoenhet för ”hållbart välstånd”.
Ni som är intresserade av att delta i detta stora återlärande har också mycket matnyttigt att hitta hos Alternativ.nu – en sajt med praktisk kunskap om självhushållning. ”Vill du veta hur man sköter ankor, bygger hus, brygger öl, odlar potatis eller stickar raggsockar så finns här 20 000 hjälpsamma medlemmar att fråga om råd.” En annan bra sajt om självförsörjning och vardagsekologi är Jan Gustafson-Berges Backaberg/Eldöga.
En del av det stora återlärandet handlar ju om att återerövra uråldrig andlig kunskap och den som söker sådan bör titta in på min egen sajt norrshaman.
Peak Oil-skribenter i USA som James Howard Kunstler och Richard Heinberg brukar tala om nödvändigheten att ”downsize” och ”rightsize” USA och hela industricivilisationen, alltså krympa den och ställa saker och ting tillrätta så att mänskligheten kan leva på ett hållbart sätt i det stora kretsloppet.
En annan term som dyker upp är ”reskilling”, dvs att återlära kunskaper och förmågor som var levande och allmänt utövade i våra samhällen för bara några generationer sedan. Det handlar om praktiska kunskaper om hur man överlever i en värld med drastiskt minskad tillgång på lagrad energi och med betydligt mindre miljöpåverkan än dagens levnadssätt. Det handlar om att tillverka och laga vardagsföremål, att odla och lagra sin mat, att bygga, reparera och värma hus etc etc.
En mycket bra artikel om detta stora återlärande har Daniel Pargman, verksam vid KTH i Stockholm, skrivit på bloggen Life after oil och den finns även att läsa på Energy Bulletin . Pargman är också med och driver den svenska bloggen Efter oljan men där finns inte denna artikel. Och han är verksam med en eko-by i vardande i Skebokvarn, Änggärdets ekoenhet för ”hållbart välstånd”.
Ni som är intresserade av att delta i detta stora återlärande har också mycket matnyttigt att hitta hos Alternativ.nu – en sajt med praktisk kunskap om självhushållning. ”Vill du veta hur man sköter ankor, bygger hus, brygger öl, odlar potatis eller stickar raggsockar så finns här 20 000 hjälpsamma medlemmar att fråga om råd.” En annan bra sajt om självförsörjning och vardagsekologi är Jan Gustafson-Berges Backaberg/Eldöga.
En del av det stora återlärandet handlar ju om att återerövra uråldrig andlig kunskap och den som söker sådan bör titta in på min egen sajt norrshaman.
söndag 17 januari 2010
Kanadensiska gruvbolag har blod på händerna
Kritiken växer mot de över 1 000 kanadensiska bolag som bryter mineraler världen över. De anklagas för miljöförstörelse och övergrepp på urfolk. Prospektering och gruvbrytning förstör vattentillgångar genom att sprida giftiga ämnen som kvicksilver, cyanid och arsenik i miljön. Det framgår bland annat av artikeln The not-so-pretty face of gold i Vancouver Sun.
Urfolk tvångsförflyttas från sina traditionella områden och deras odlingsmark och heliga platser förstörs av mineralbolagen. Aktivister som gör motstånd mot gruvprojekt hittas mördade, som t ex i Chiapas i Mexiko och Cabanas i El Salvador. De bolag som står för dessa projekt – Blackfire Exploration och Pacific Rim Mining – förnekar all inblandning i morden, men det är ett faktum att när kanadensiska gruvbolag dyker upp inträffar också övergrepp på de mänskliga rättigheterna. Sambanden är närmast övertydliga. En fyllig redogörelse för de kanadensiska mineralbolagens framfart i världen finns på Intercontinental Cry.
Också i Sverige är flera kanadensiska mineralbolag aktiva, framför allt med att prospektera uran i norra Sverige. En sammanställning över dessa projekt finns hos Nej till uranbrytning.
Det finns all anledning i världen att göra motstånd mot dessa planer på svensk uranbrytning, dels för att uranbrytning i sig är förödande för miljön, dels för att de kanadensiska bolagens aktivitet runt om i världen lämnar förskräckande spår efter sig.
En bra sajt för att hålla koll på de kanadensiska bolagen är Miningwatch Canada.
Urfolk tvångsförflyttas från sina traditionella områden och deras odlingsmark och heliga platser förstörs av mineralbolagen. Aktivister som gör motstånd mot gruvprojekt hittas mördade, som t ex i Chiapas i Mexiko och Cabanas i El Salvador. De bolag som står för dessa projekt – Blackfire Exploration och Pacific Rim Mining – förnekar all inblandning i morden, men det är ett faktum att när kanadensiska gruvbolag dyker upp inträffar också övergrepp på de mänskliga rättigheterna. Sambanden är närmast övertydliga. En fyllig redogörelse för de kanadensiska mineralbolagens framfart i världen finns på Intercontinental Cry.
Också i Sverige är flera kanadensiska mineralbolag aktiva, framför allt med att prospektera uran i norra Sverige. En sammanställning över dessa projekt finns hos Nej till uranbrytning.
Det finns all anledning i världen att göra motstånd mot dessa planer på svensk uranbrytning, dels för att uranbrytning i sig är förödande för miljön, dels för att de kanadensiska bolagens aktivitet runt om i världen lämnar förskräckande spår efter sig.
En bra sajt för att hålla koll på de kanadensiska bolagen är Miningwatch Canada.
fredag 15 januari 2010
Västvärlden medskyldig till Haitis lidande
De enorma konsekvenserna av jordbävningen i Haiti är en direkt följd av att Columbus år 1492 landsteg på ön. Århundraden av spansk, fransk och amerikansk kolonisering har utrotat ursprungsbefolkningen, tagit livet av tiotusentals afrikanska slavar, förött landets resurser och skapat fattigdom.
Att jordbävningen orsakar så väldig förödelse är en konsekvens av fattigdomen i Haiti. ”Skyll inte på tektoniska plattor. 99 procent av dödssiffran beror på fattigdom”, skriver Ted Rall i artikeln Haitian Earthquake: Made in the USA på Common Dreams. Och varför blev Haiti så fattigt? Rall lägger huvudskulden på USA som ockuperade Haiti militärt mellan 1915 och 1934, tog kontroll över landets finanser och slog sönder landets självförsörjande jordbruk genom att dumpa amerikanska jordbruksprodukter. Dessutom backade USA upp kleptokratiska diktaturer, som familjen Duvalier.
För 20 år sedan var Haiti självförsörjande på ris. Idag kommer tre fjärdedelar av riset från USA. Livsmedelsimporten underminerade jordbruket och drev in mängder av utfattiga bönder till Port-au-Prince och andra städer som billig arbetskraft för USA-ägda kläd- och prylföretag. USA har aktivt bidragit till de förhållanden som gjort jordbävningen så katastrofal, skriver Kerry Trueman i artikeln Haiti: The Aid Masquerade.
Också Peter Hallward skriver i Our Role in Haiti’s Plight i The Guardian att det ”internationella samfundet” (läs den globala kapitalismen) är ansvarigt för de katastrofala effekterna och han pekar också på de internationellt påtvingade nyliberala nedskärningarna under de senaste decennierna som en viktig förklaring till att den haitiska staten är oförmögen att hjälpa sina egna medborgare.
Att jordbävningen orsakar så väldig förödelse är en konsekvens av fattigdomen i Haiti. ”Skyll inte på tektoniska plattor. 99 procent av dödssiffran beror på fattigdom”, skriver Ted Rall i artikeln Haitian Earthquake: Made in the USA på Common Dreams. Och varför blev Haiti så fattigt? Rall lägger huvudskulden på USA som ockuperade Haiti militärt mellan 1915 och 1934, tog kontroll över landets finanser och slog sönder landets självförsörjande jordbruk genom att dumpa amerikanska jordbruksprodukter. Dessutom backade USA upp kleptokratiska diktaturer, som familjen Duvalier.
För 20 år sedan var Haiti självförsörjande på ris. Idag kommer tre fjärdedelar av riset från USA. Livsmedelsimporten underminerade jordbruket och drev in mängder av utfattiga bönder till Port-au-Prince och andra städer som billig arbetskraft för USA-ägda kläd- och prylföretag. USA har aktivt bidragit till de förhållanden som gjort jordbävningen så katastrofal, skriver Kerry Trueman i artikeln Haiti: The Aid Masquerade.
Också Peter Hallward skriver i Our Role in Haiti’s Plight i The Guardian att det ”internationella samfundet” (läs den globala kapitalismen) är ansvarigt för de katastrofala effekterna och han pekar också på de internationellt påtvingade nyliberala nedskärningarna under de senaste decennierna som en viktig förklaring till att den haitiska staten är oförmögen att hjälpa sina egna medborgare.
torsdag 14 januari 2010
Upprörande rapport om världens urfolk
Världens urfolk lever under ovärdiga förhållanden. De lever kortare, är fattigare, sjukare och i betydligt högre grad än andra offer för missbruk, kriminalitet och människorättsövergrepp. Det fastslås i en expertrapport från FN:s permanenta urfolksforum.
Det är FN:s första rapport om tillståndet för världens urfolk som utgör ungefär fem procent av världens befolkning. Publikationen heter The State of the World’s Indigenous Peoples och kan läsas i sin helhet hos Gáldu.
Rapporten visar att de usla förhållandena även gäller de urfolk som lever inom gränserna för rika länder som USA, Kanada och Australien i något som bör betecknas som ”inre” kolonier i imperiets hjärtland.
Ett av de största hoten mot urfolken i dagens värld är enligt FN-rapporten tvångsförflyttning från deras traditionella områden till följd av gruvbrytning, vattenkraftsutbyggnad och skogsskövling.
Rapportförfattarna betonar att urfolken måste återfå kontroll över sina landområden och att deras kulturella och andliga förhållningssätt till naturen är nyckeln till deras överlevnad som folk. Detta är också en garanti för att mångfalden i naturen kan bestå. FN drar här en alldeles korrekt slutsats: urfolkens överlevnad har betydelse för oss alla, för hela världen, för Pacha Mama, Moder Jord.
Läs mer på SR:s sameradio
Det är FN:s första rapport om tillståndet för världens urfolk som utgör ungefär fem procent av världens befolkning. Publikationen heter The State of the World’s Indigenous Peoples och kan läsas i sin helhet hos Gáldu.
Rapporten visar att de usla förhållandena även gäller de urfolk som lever inom gränserna för rika länder som USA, Kanada och Australien i något som bör betecknas som ”inre” kolonier i imperiets hjärtland.
Ett av de största hoten mot urfolken i dagens värld är enligt FN-rapporten tvångsförflyttning från deras traditionella områden till följd av gruvbrytning, vattenkraftsutbyggnad och skogsskövling.
Rapportförfattarna betonar att urfolken måste återfå kontroll över sina landområden och att deras kulturella och andliga förhållningssätt till naturen är nyckeln till deras överlevnad som folk. Detta är också en garanti för att mångfalden i naturen kan bestå. FN drar här en alldeles korrekt slutsats: urfolkens överlevnad har betydelse för oss alla, för hela världen, för Pacha Mama, Moder Jord.
Läs mer på SR:s sameradio
onsdag 13 januari 2010
Skogen blir industrilandskap
Om fem eller tio år finns det antagligen ingen skyddsvärd skog kvar i Sverige. I framtiden kommer de flesta skogar att sakna stigar, och de fritt strömmande bäckarna är ersatta med grävda diken som dränerar skogens artrikaste miljöer. Det skriver två företrädare för Naturskyddsföreningen i Uppsala län i en välformulerad debattartikel i Upsala Nya Tidning.
Idag ingår nästan all skog i ett storskaligt industriellt skapat landskap med en monokultur ”där granarna står tätt uniformerade likt soldater i gruppkolonn och förkväver skogens mångfald av växter och djur, som ses mest som konkurrenter eller skadegörare”.
Debattartikeln utgår visserligen från situationen i Uppland men är allmängiltig. Så här beter sig det industriella skogsbruket överallt och sedan ganska många år. Alla som rör sig ute i skog och mark kan med egna ögon se hur skogarna försvinner och ersätts med industriplantager som är svåra att ta sig fram i och där man kan undra vart skogsrået tog vägen. Och från högsta håll – regering och Naturvårdsverket – stryps bidragen till bevarande av gammelskogar. Alltmer läggs över på ”frivilliga insatser” av skogsägarna, som ju nästan alltid väljer att hugga i stället för att bevara.
Många borde göra mer mot denna utarmning och förslumning av skogen. Nu!
Idag ingår nästan all skog i ett storskaligt industriellt skapat landskap med en monokultur ”där granarna står tätt uniformerade likt soldater i gruppkolonn och förkväver skogens mångfald av växter och djur, som ses mest som konkurrenter eller skadegörare”.
Debattartikeln utgår visserligen från situationen i Uppland men är allmängiltig. Så här beter sig det industriella skogsbruket överallt och sedan ganska många år. Alla som rör sig ute i skog och mark kan med egna ögon se hur skogarna försvinner och ersätts med industriplantager som är svåra att ta sig fram i och där man kan undra vart skogsrået tog vägen. Och från högsta håll – regering och Naturvårdsverket – stryps bidragen till bevarande av gammelskogar. Alltmer läggs över på ”frivilliga insatser” av skogsägarna, som ju nästan alltid väljer att hugga i stället för att bevara.
Många borde göra mer mot denna utarmning och förslumning av skogen. Nu!
tisdag 12 januari 2010
Heliga klippmålningar skyddas för framtiden
De tusentals klippmålningarna i Nine Mile Canyon i centrala Utah kommer att skyddas för generationer framöver. Det är innebörden i ett avtal som har undertecknats i Salt Lake City mellan företrädare för federala och delstatsmyndigheter, miljöorganisationer, indianska företrädare och representanter för det energibolag i Denver som vill utvinna naturgas i närheten. Det är den tunga lastbilstrafiken från mineral- och energiutvinning i området som har rört upp mängder av damm som hotat klippmålningarnas överlevnad.Nine Mile Canyon är drygt sex mil lång och innehåller omkring 10 000 klippmålningar. De har gjorts mellan år 700 och 1300 av det folk som kallas Fremont-folket som på den tiden levde i nuvarande Utah, Idaho, Colorado och Nevada. Fremont kan liksom Anasazi vara förfäder till dagens pueblofolk. Klippmålningarna som föreställer storhornade får, ugglor, ormar, jägare, krigare och människoliknande mytiska figurer samt en del mer abstrakta symboler ”upptäcktes” i slutet av 1800-talet och lockar en avsevärd turisttrafik som också dammar ner och underminerar målningarna.
Ursprungsfolk betraktar områden som Nine Mile Canyon som mycket heliga platser. Klippmålningarna innehåller berättelser från Drömtiden som också har budskap till dagens och morgondagens människor. Därför är det av yttersta vikt att dessa platser och bilder skyddas och bevaras.
Läs mer om avtalet på Native American Times
Läs mer om Nine Mile Canyon och se målningarna hos Nine Mile Canyon Coalition
måndag 11 januari 2010
Fångar rymde – alla sköts
Det finns flera filosofiska lärdomar att dra av de tragiska händelserna i djurparken i Höör i helgen där hela vargflocken på tolv individer sköts sedan ett antal av dem – bl a alfahonan – hade rymt ur sitt hägn, tagit sig in i andra djurhägn och spridit panik som höll på att anta kaosartade former.
En är att det i grunden är fel att hålla vargar inspärrade – oavsett hägnets storlek eller stängslets karaktär. Vargar vill vara på rörlig fot. De är inte hundar och deras frihetslängtan är så stor att den inte kan kontrolleras av människor, även om dessa skulle vara välmenande.
En annan är att människa och varg inte ska umgås alltför nära. Det handlar om respektfullt avstånd som utgår från att både människa och varg är delar av Det Stora Kretsloppet där de har olika funktioner och intressen. När intressena kolliderar får man lösa det på ett sätt som ömsesidigt respekterar alla parter.
En tredje är att vargar antagligen intuitivt känner av när något negativ inträffar för artfränder någon annan stans. Oron i vargflocken i Höör hade antagligen att göra med det kaos som den licensierade och galna vargjakten ställde till med under den första veckan i år. Att Sverige på kort tid utmärkt sig som ett negativt globalt exempel genom att skjuta minst 39 vargar är ett pinsamt uttryck för mänsklig hybris som det inte kan komma något gott ur.
En är att det i grunden är fel att hålla vargar inspärrade – oavsett hägnets storlek eller stängslets karaktär. Vargar vill vara på rörlig fot. De är inte hundar och deras frihetslängtan är så stor att den inte kan kontrolleras av människor, även om dessa skulle vara välmenande.
En annan är att människa och varg inte ska umgås alltför nära. Det handlar om respektfullt avstånd som utgår från att både människa och varg är delar av Det Stora Kretsloppet där de har olika funktioner och intressen. När intressena kolliderar får man lösa det på ett sätt som ömsesidigt respekterar alla parter.
En tredje är att vargar antagligen intuitivt känner av när något negativ inträffar för artfränder någon annan stans. Oron i vargflocken i Höör hade antagligen att göra med det kaos som den licensierade och galna vargjakten ställde till med under den första veckan i år. Att Sverige på kort tid utmärkt sig som ett negativt globalt exempel genom att skjuta minst 39 vargar är ett pinsamt uttryck för mänsklig hybris som det inte kan komma något gott ur.
lördag 9 januari 2010
Delseger mot kolbrytning för hopi och navajo
En federal domare i Salt Lake City har annullerat tillståndet för Peabody Coal att fortsätta bryta kol i de jättelika dagbrotten vid Black Mesa i Navajo Nation i Arizona även efter år 2026 och så länge som det fanns kol kvar att bryta. Tillståndet som utfärdades av inrikesdepartementets Office of Surface Mining under George W Bushs sista dagar i presidentämbetet stred enligt domaren mot den federala miljölagen (National Environmental Policy Act).
Detta beslut är en viktig delseger för de organisationer bland hopi och navajo som har försökt få slut på rovdriften av det karga och undersköna landskapet vid Black Mesa. Jag har själv sett dessa jättelika dagbrott som har lett till sjunkande grundvattennivåer och föroreningar av luft, vatten och mark. Driften vid ett av de två dagbrotten har legat nere i ett par år sedan den enda avnämaren för kolet – Mojave-kraftverket i Nevada – lagts ner eftersom det inte klarade miljökraven. Men Peabody vill fortsätta brytningen och försöker hitta nya kolköpare. Domstolsutslaget sätter en rejäl käpp i hjulet för dessa planer och kan kanske vara startskottet för en omställning till grön energiproduktion i det soldränkta sydvästra USA.
- Beslutet är ett viktigt steg mot att återställa rättvisan för de urfolk som bor i området och har lidit under multinationella bolag som Peabody Energy, säger Wahleah Jones, navajo, i Black Mesa Water Coalition, en av de drivande organisationerna i motståndet mot kolbrytningen.
Läs mer på:
Center for Biological Diversity
Intercontinental Cry
Censored News
Detta beslut är en viktig delseger för de organisationer bland hopi och navajo som har försökt få slut på rovdriften av det karga och undersköna landskapet vid Black Mesa. Jag har själv sett dessa jättelika dagbrott som har lett till sjunkande grundvattennivåer och föroreningar av luft, vatten och mark. Driften vid ett av de två dagbrotten har legat nere i ett par år sedan den enda avnämaren för kolet – Mojave-kraftverket i Nevada – lagts ner eftersom det inte klarade miljökraven. Men Peabody vill fortsätta brytningen och försöker hitta nya kolköpare. Domstolsutslaget sätter en rejäl käpp i hjulet för dessa planer och kan kanske vara startskottet för en omställning till grön energiproduktion i det soldränkta sydvästra USA.
- Beslutet är ett viktigt steg mot att återställa rättvisan för de urfolk som bor i området och har lidit under multinationella bolag som Peabody Energy, säger Wahleah Jones, navajo, i Black Mesa Water Coalition, en av de drivande organisationerna i motståndet mot kolbrytningen.
Läs mer på:
Center for Biological Diversity
Intercontinental Cry
Censored News
2 500 språk kan försvinna
FN-organet Unesco bedömer att 2 500 av världens 6 000 språk kan försvinna under loppet av några få generationer. Om 100 år tror Unesco att bara vart tionde av dagens språk kommer att finnas kvar i levande form.
Uppgifterna om den minskande språkliga, och därmed också kulturella och andliga, mångfalden finns i Unescos senaste digitala språkatlas. I den förra atlasen från 2001 betecknades 800 språk som hotade. Problemen tilltar alltså. Bland de hotade språken återfinns de samiska.
- Vi ser lyckligtvis att interesset för det samiske språket har vuxit i vår egen generation. Om det fortsätter, så kommer i alla fall de starkaste samiska språken att överleva längre än 100 år, men att bevara alla de samiska språken är inte troligt, säger den samiske språkprofessorn Ole Henrik Magga till NRK Sameradio.
Nordsamiskan bedöms som hotad, lulesamiskan och sydsamiskan som allvarligt hotade och pitesamiskan som kritiskt hotad.
Ole Henrik Magga säger att språkatlasen gör folk medvetna om att det faktiskt finns en reell fara att samiskan ska försvinna och att det bör ge signaler till myndigheterna när det gäller skola och utbildning. Själv tror han att nordsamiskan säkert kommer att existera i ytterligare två-tre generationer eftersom språket fortfarande överförs till de nya generationerna men att framtiden därefter är osäker även för nordsamiskan.
Läs mer på Unescos hemsida.
Uppgifterna om den minskande språkliga, och därmed också kulturella och andliga, mångfalden finns i Unescos senaste digitala språkatlas. I den förra atlasen från 2001 betecknades 800 språk som hotade. Problemen tilltar alltså. Bland de hotade språken återfinns de samiska.
- Vi ser lyckligtvis att interesset för det samiske språket har vuxit i vår egen generation. Om det fortsätter, så kommer i alla fall de starkaste samiska språken att överleva längre än 100 år, men att bevara alla de samiska språken är inte troligt, säger den samiske språkprofessorn Ole Henrik Magga till NRK Sameradio.
Nordsamiskan bedöms som hotad, lulesamiskan och sydsamiskan som allvarligt hotade och pitesamiskan som kritiskt hotad.
Ole Henrik Magga säger att språkatlasen gör folk medvetna om att det faktiskt finns en reell fara att samiskan ska försvinna och att det bör ge signaler till myndigheterna när det gäller skola och utbildning. Själv tror han att nordsamiskan säkert kommer att existera i ytterligare två-tre generationer eftersom språket fortfarande överförs till de nya generationerna men att framtiden därefter är osäker även för nordsamiskan.
Läs mer på Unescos hemsida.
fredag 8 januari 2010
Att avkolonisera historien
”Vi har inlett processen med att göra om kartan och återerövra vårt territorium - geografiskt och kulturellt”. Så skriver historikern Jennifer Nez Denetdale, som själv är Diné (=navajo) i inledningen till sin mycket tankeväckande bok Reclaiming Diné History – The Legacies of Navajo Chief Manuelito and Juanita.
Denetdale, som nu är verksam vid Northern Arizona University i Flagstaff, är släkt i rakt nedstigande led till den legendariske navajoledaren Manuelito, som egentligen hette Hastiin Ch’il Hajin, och hans hustru Juanita, som egentligen hette Asdzáá Tl’ogi. De är Denetdales mormors mormors far och mor. Manuelito ledde navajoerna genom den svåra process på 1860-talet som går under namnet Den långa marschen när de tvångsförflyttades till flera års fångenskap i Fort Sumner i New Mexico. Han var en av de navajoledare som 1868 skrev under det ännu gällande fredsfördraget med USA:s federala regering. Detta möjliggjorde för navajoerna att återvända till ett stort reservat i sitt traditionella hemland Diné Bikeyah.
Manuelito höll fast vid navajoernas gamla andliga ceremonier under fångenskapen och navajoerna förknippar honom ännu idag med begrepp som motstånd, överlevnad och kulturell och andlig kontinuitet. Denetdale berättar i boken hur hon mödosamt släktforskar via muntliga berättartraditioner (här fanns ingen folkbokföring!), kartlägger släktmönster och matrilineära traditioner och även använder de mytiska berättelserna om Drömtiden för att, som hon skriver, återupprätta Diné i historien.
Traditionellt har navajo använt historien för att möta dagens utmaningar och vad Denetdale gör i denna bok är att skriva navajos historia utifrån deras eget perspektiv och för deras egna syften. Det här är de förtrycktas historia ur de förtrycktas perspektiv och så här kan intellektuell avkolonisering se ut. Reclaiming Diné History är ett exempel på hur urfolk världen över försöker återerövra sina intellektuella traditioner, nu även inom västerländska akademiers ramar.
Läs mer om navajo och den långa marschen i min bok Navajo – Att tänka och vandra i skönhet.
Denetdale, som nu är verksam vid Northern Arizona University i Flagstaff, är släkt i rakt nedstigande led till den legendariske navajoledaren Manuelito, som egentligen hette Hastiin Ch’il Hajin, och hans hustru Juanita, som egentligen hette Asdzáá Tl’ogi. De är Denetdales mormors mormors far och mor. Manuelito ledde navajoerna genom den svåra process på 1860-talet som går under namnet Den långa marschen när de tvångsförflyttades till flera års fångenskap i Fort Sumner i New Mexico. Han var en av de navajoledare som 1868 skrev under det ännu gällande fredsfördraget med USA:s federala regering. Detta möjliggjorde för navajoerna att återvända till ett stort reservat i sitt traditionella hemland Diné Bikeyah.
Manuelito höll fast vid navajoernas gamla andliga ceremonier under fångenskapen och navajoerna förknippar honom ännu idag med begrepp som motstånd, överlevnad och kulturell och andlig kontinuitet. Denetdale berättar i boken hur hon mödosamt släktforskar via muntliga berättartraditioner (här fanns ingen folkbokföring!), kartlägger släktmönster och matrilineära traditioner och även använder de mytiska berättelserna om Drömtiden för att, som hon skriver, återupprätta Diné i historien.
Traditionellt har navajo använt historien för att möta dagens utmaningar och vad Denetdale gör i denna bok är att skriva navajos historia utifrån deras eget perspektiv och för deras egna syften. Det här är de förtrycktas historia ur de förtrycktas perspektiv och så här kan intellektuell avkolonisering se ut. Reclaiming Diné History är ett exempel på hur urfolk världen över försöker återerövra sina intellektuella traditioner, nu även inom västerländska akademiers ramar.
Läs mer om navajo och den långa marschen i min bok Navajo – Att tänka och vandra i skönhet.
onsdag 6 januari 2010
Evo Morales utlyser nytt klimatmöte
I kölvattnet av fiaskot vid FN:s klimatmöte i Köpenhamn i december 2009 har nu Bolivias president Evo Morales bjudit in till en alternativ klimatkonferens. Den ska hållas den 20-22 april i Cochabamba och Morales räknar med deltagande från världens urfolk, sociala rörelser, miljöaktivister och regeringar “som vill arbeta tillsammans med sina folk”.
Morales har tidigare riktat hård kritik mot FN:s klimatmöte både i sitt eget tal på mötet och efteråt där han anklagade kapitalismen för att ha orsakat klimatproblemen genom att ignorera naturens och urfolkens rättigheter.
Avsikten med det kommande alternativa mötet i Cochabamba är bland annat att öka trycket på industriländerna så att de erkänner att de har en klimatskuld till de fattiga länderna och att försöka inrätta en internationell domstol om miljöbrott. Morales vill också att mötet ska mynna ut i en resolution om Moder Jords rättigheter av liknande slag som FN-konventionen om mänskliga rättigheter och om urfolkens rättigheter.
Läs mer här.
Morales har tidigare riktat hård kritik mot FN:s klimatmöte både i sitt eget tal på mötet och efteråt där han anklagade kapitalismen för att ha orsakat klimatproblemen genom att ignorera naturens och urfolkens rättigheter.
Avsikten med det kommande alternativa mötet i Cochabamba är bland annat att öka trycket på industriländerna så att de erkänner att de har en klimatskuld till de fattiga länderna och att försöka inrätta en internationell domstol om miljöbrott. Morales vill också att mötet ska mynna ut i en resolution om Moder Jords rättigheter av liknande slag som FN-konventionen om mänskliga rättigheter och om urfolkens rättigheter.
Läs mer här.
Svenska pengar till skogsskövling i Tasmanien?
I Tasmanien har 85 procent av urskogarna med eucalyptusträd huggits ner och förvandlats till papper som bland annat exporterats till Japan. Bara 13 000 hektar gammelskog återstår men hälften av dessa ska kalhuggas. Den som avverkar skogen är Australiens största skogsbolag Gunns Limited som trots hårt motstånd från Australiens miljörörelse nu också har fått tillstånd av delstatsregeringen att bygga en massafabrik i norra Tasmanien.
Själva tillståndsprocessen har kantats av korruption och politiska skandaler och miljöorganisationen The Wilderness Society beskriver massafabriken som en katastrof för Tasmaniens skogar och dess djurliv, för havet, fisket och luftkvaliteten i området, bland annat för att den tänker använda klor vid blekningen av massan.
Svenska intressen kan bli inblandade på flera sätt: Skogsbolaget Södra har som ett av flera internationella skogsbolag blivit inbjudet att delta i massafabriken och Nordea sägs överväga att gå in med lån i projektet (något som australiensiska banker tackat nej till).
The Wilderness Society har riktat en namninsamlingskampanj mot Södra och då fått en utfästelse om att bolaget inte kommer att gå in i ett projekt som klorbleker pappersmassan. När det gäller Nordea så har organisationen Avaaz dragit igång en namninsamlingskampanj för att få Nordea att inte ge lån till projektet. Mer om hur du kan bidra till försvaret av Tasmaniens gammelskogar och motståndet mot massafabriken hittar du hos Wilderness Society och Avaaza.
Själva tillståndsprocessen har kantats av korruption och politiska skandaler och miljöorganisationen The Wilderness Society beskriver massafabriken som en katastrof för Tasmaniens skogar och dess djurliv, för havet, fisket och luftkvaliteten i området, bland annat för att den tänker använda klor vid blekningen av massan.
Svenska intressen kan bli inblandade på flera sätt: Skogsbolaget Södra har som ett av flera internationella skogsbolag blivit inbjudet att delta i massafabriken och Nordea sägs överväga att gå in med lån i projektet (något som australiensiska banker tackat nej till).
The Wilderness Society har riktat en namninsamlingskampanj mot Södra och då fått en utfästelse om att bolaget inte kommer att gå in i ett projekt som klorbleker pappersmassan. När det gäller Nordea så har organisationen Avaaz dragit igång en namninsamlingskampanj för att få Nordea att inte ge lån till projektet. Mer om hur du kan bidra till försvaret av Tasmaniens gammelskogar och motståndet mot massafabriken hittar du hos Wilderness Society och Avaaza.
tisdag 5 januari 2010
Årets gång och det verkliga livet
Var utspelar sig det verkliga livet? Knappast på webben i alla fall. Snarare på ställen som gården Lisselbäcka och dess fäbod utanför Orsa i Dalarna eller i Kestina i Dalarnas finnskogar. Det är spelplatserna i två fascinerande filmer av Nina Hedenius, som har visats i SVT och nu också finns som dvd. De heter Årets gång respektive Gubben i stugan.
Utan monolog, dialog eller speakerröst följer Hedenius årets gång i dessa skogliga trakter. På Lisselbäcka arbetar bonden Karl Gustav Hedling och hans medarbetare med att bevara gamla lantraser av kor, getter, får, hästar, höns och kalkoner. Det handlar i mångt och mycket om ett gammalt sätt att bedriva jordbruk. I Kestina framlever den pensionerade skogsarbetaren Ragnar sina dagar i en enslig stuga. Han odlar sin potatis, hugger sin ved, hämtar sitt vatten och ger intensivt akt på de ständiga skiftningarna i naturens kretslopp
Hedenius skildrar dessa människor ömsint och respektfullt i deras samspel med årets växlingar och djuren och naturen omkring dem. Detta är det verkliga livet och det verkliga livets hastighet. Så här kan en kreativ närvaro i naturen gestaltas. Det handlar om människor som utan stora åthävor är närvarande och medvarande i och med landskapet och alla dess övriga bebyggare. All my relations, som lakotaindianerna säger. Alla mina släktingar, alla mina relationer.
Detta är på sätt och vis gårdagens sätt att leva, men säkert också morgondagens.
Utan monolog, dialog eller speakerröst följer Hedenius årets gång i dessa skogliga trakter. På Lisselbäcka arbetar bonden Karl Gustav Hedling och hans medarbetare med att bevara gamla lantraser av kor, getter, får, hästar, höns och kalkoner. Det handlar i mångt och mycket om ett gammalt sätt att bedriva jordbruk. I Kestina framlever den pensionerade skogsarbetaren Ragnar sina dagar i en enslig stuga. Han odlar sin potatis, hugger sin ved, hämtar sitt vatten och ger intensivt akt på de ständiga skiftningarna i naturens kretslopp
Hedenius skildrar dessa människor ömsint och respektfullt i deras samspel med årets växlingar och djuren och naturen omkring dem. Detta är det verkliga livet och det verkliga livets hastighet. Så här kan en kreativ närvaro i naturen gestaltas. Det handlar om människor som utan stora åthävor är närvarande och medvarande i och med landskapet och alla dess övriga bebyggare. All my relations, som lakotaindianerna säger. Alla mina släktingar, alla mina relationer.
Detta är på sätt och vis gårdagens sätt att leva, men säkert också morgondagens.
söndag 3 januari 2010
Måtte 10-talet bli ulvens årtionde!
När jag skriver detta är den makabra svenska vargjakten i stort sett över och det verkar ha gått till just så okontrollerat som jaktens kritiker befarade. Frågan är om vi någonsin kommer att få reda på hur många vargar som verkligen sköts, men vi kan nog lugnt utgå från att de cirka 10 000 jägare som kände sig kallade knäppte fler än de 27 som ingick i regeringens gåva till kungen och Jägarförbundet.
Jägare talar ibland om att vargen ska få finnas i skogarna men under ”kontrollerade former”. En sådan hållning är filosofiskt ohållbar och ett uttryck för mänskligt övermod. Människan har varken förmåga eller rätt att bestämma under vilka former andra arter får finnas till!
Ett annat feltänk från jägarhåll är föreställningen att jägare skulle ha större rätt än vargen till vissa villebråd eller ha större rätt att vistas i och bestämma över skogen än t ex bärplockare, ornitologer och naturfotografer. Jägarna får helt enkelt lov att bli som alla vi andra – små kuggar i Det Stora Kretsloppet där ingen står över någon annan.
Även om vargen har rätt till att ta villebråd har den ju ingen självklar rätt att ta bondens får. Men vargen finns och bonden får utgå från det. Kanske kan han lära en hel del av det gamla samiska sättet att vakta renar som Yngve Ryd skildrar i sin makalösa bok Ren och varg – Samer berättar. Man kanske måste återgå till att valla får efter gammalt eller utveckla nya vallmetoder som håller vargen borta.
Vargen har en viktig funktion att fylla i Det Stora Kretsloppet. Måtte därför många vargvalpar födas under detta år och hela 10-talet så att det kan bli ulvens årtionde!
Jägare talar ibland om att vargen ska få finnas i skogarna men under ”kontrollerade former”. En sådan hållning är filosofiskt ohållbar och ett uttryck för mänskligt övermod. Människan har varken förmåga eller rätt att bestämma under vilka former andra arter får finnas till!
Ett annat feltänk från jägarhåll är föreställningen att jägare skulle ha större rätt än vargen till vissa villebråd eller ha större rätt att vistas i och bestämma över skogen än t ex bärplockare, ornitologer och naturfotografer. Jägarna får helt enkelt lov att bli som alla vi andra – små kuggar i Det Stora Kretsloppet där ingen står över någon annan.
Även om vargen har rätt till att ta villebråd har den ju ingen självklar rätt att ta bondens får. Men vargen finns och bonden får utgå från det. Kanske kan han lära en hel del av det gamla samiska sättet att vakta renar som Yngve Ryd skildrar i sin makalösa bok Ren och varg – Samer berättar. Man kanske måste återgå till att valla får efter gammalt eller utveckla nya vallmetoder som håller vargen borta.
Vargen har en viktig funktion att fylla i Det Stora Kretsloppet. Måtte därför många vargvalpar födas under detta år och hela 10-talet så att det kan bli ulvens årtionde!
fredag 1 januari 2010
Vodou och trauma som andlig drivkraft
Den stora vodou-utställningen på Världskulturmuseet i Göteborg har förlängts till den 24 januari. Är du i eller i närheten av Göteborg så passa på att se denna suggestiva beskrivning av vodoun som de förtrycktas religion, som deras andliga vapen i kampen för slaveriets avskaffande och för nationell frigörelse.
Bland annat visas dockor i mänsklig storlek som hemliga vodousällskap på Haiti använt i sina magiska ceremonier. Att vandra omkring bland dessa dockor som i mångt och mycket påminner om otäcka fågelskrämmor med groteska ansiktsuttryck och mängder av småspeglar på kropparna ger en alldeles särskild närvarokänsla. Den förstärks dessutom av att dockorna innehåller mänskliga kvarlevor som dödskallar och andra skelettdelar. Det är ett sätt att uttrycka det trauma och den smärta som slaveriet och kolonisationen åsamkat haitierna. Dockorna har avhuggna händer eller har fötterna fastlåsta i något som påminner om betongblock eller de kan vara fjättrade med kraftiga rep eller järnkättingar. De flesta uttrycker stor skräck och lidande, men visar också att vodouns utövare på något sätt ändå lyckats införliva traumat i sina andliga föreställningar och på så sätt transformerat lidandet till en drivkraft i ceremonierna och magin.
De flesta urfolk har utsatts för våldsamma former av kolonialism. De har fått sina landskap, sina kroppar och sina föreställningar koloniserade, förödda och demoniserade så att deras kulturer, deras jaguppfattningar och identiteter har slagits i spillror. Vodoun var ett svar på denna inre koloniserings- och förnedringsprocess. Många urfolk återknyter nu till sin traditionella kultur, till De äldstes visdom, till sin egen andlighet som ett led i försöken att avkolonisera sig själva och landskapet, både i yttre och inre bemärkelse.
Om du vill läsa mer om hur vi i industricivilisationens kärnområden kan lära något av denna utställning hänvisar jag till en längre text på min webbsajt, Att omvandla trauma till andlig drivkraft.
Bland annat visas dockor i mänsklig storlek som hemliga vodousällskap på Haiti använt i sina magiska ceremonier. Att vandra omkring bland dessa dockor som i mångt och mycket påminner om otäcka fågelskrämmor med groteska ansiktsuttryck och mängder av småspeglar på kropparna ger en alldeles särskild närvarokänsla. Den förstärks dessutom av att dockorna innehåller mänskliga kvarlevor som dödskallar och andra skelettdelar. Det är ett sätt att uttrycka det trauma och den smärta som slaveriet och kolonisationen åsamkat haitierna. Dockorna har avhuggna händer eller har fötterna fastlåsta i något som påminner om betongblock eller de kan vara fjättrade med kraftiga rep eller järnkättingar. De flesta uttrycker stor skräck och lidande, men visar också att vodouns utövare på något sätt ändå lyckats införliva traumat i sina andliga föreställningar och på så sätt transformerat lidandet till en drivkraft i ceremonierna och magin.
De flesta urfolk har utsatts för våldsamma former av kolonialism. De har fått sina landskap, sina kroppar och sina föreställningar koloniserade, förödda och demoniserade så att deras kulturer, deras jaguppfattningar och identiteter har slagits i spillror. Vodoun var ett svar på denna inre koloniserings- och förnedringsprocess. Många urfolk återknyter nu till sin traditionella kultur, till De äldstes visdom, till sin egen andlighet som ett led i försöken att avkolonisera sig själva och landskapet, både i yttre och inre bemärkelse.
Om du vill läsa mer om hur vi i industricivilisationens kärnområden kan lära något av denna utställning hänvisar jag till en längre text på min webbsajt, Att omvandla trauma till andlig drivkraft.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
