Sju generationer framåt och bakåt

Ett vanligt talesätt bland ursprungsamerikaner är att man alltid ska tänka sju generationer framåt när man fattar beslut. Sju generationer motsvarar ungefär 200 år och uttrycket innebär alltså att man måste tänka över konsekvenserna av sina beslut 200 år framåt i tiden. Det är inte ett sätt att bestämma hur den sjunde generationen ska leva sitt liv och vilka värderingar de ska ha utan ett sätt att inte begränsa deras möjligheter till att leva de liv de önskar.
Att uttrycket gäller just sju generationer har sina förklaringar. Sju är helhetens och det fullkomligas tal, de sju riktningarnas tal – öst, väst, syd, norr, upp, ner och centrum. I den nordiska shamanska traditionen står runa nr sju – wynja – för fred, frid, fröjd. Men man skulle lika gärna kunna tala om nio generationer eller nittionio. Vad det handlar om är att fatta sådana beslut och handla på sådant sätt att man inte föröder möjligheterna för kommande generationer. Det förutsätter ett sätt att leva på jorden som är hållbart på hur lång sikt som helst.
En viktig dimension i detta generationsresonemang är också att det utgår från jordens, Moder Jords, perspektiv och innefattar alla andra arter. Det är ju inte bara människans sjunde generation som ska kunna leva på ett värdigt sätt utan också den n:te generationen av älgar, vargar, huggormar, dyngbaggar, daggmaskar, björkar och granar. Och alla andra i Urds väv.
Att tänka sju, eller nittionio, generationer framåt står i skarp kontrast till kapitalismens inneboende logik, som handlar om kapitalets vinstmaximering nu. Men det finns också en annan aspekt som jag alltmer kommit att fundera över: nämligen att detta generationsbegrepp måste sträcka sig ”bakåt” i tiden, in i ”det förgångna”, in i ”arla i urtid”. Våra beslut och handlingar måste ta hänsyn till sju generationer ”bakåt” också.
Vi som lever idag är produkter av alla våra förfödda – genetiskt, socialt, historiskt. Den västerländska uppfattningen av individualitet fördunklar det faktum att vi primärt är delar – mycket små sådana dessutom – av mycket större kollektiv och processer. Dels handlar det om vår släkt, våra förfödda, våra förfäder och förmödrar, dels handlar det om det mycket större mänskliga kollektivet och det ännu mycket större kollektivet av levande varelser, nu och historiskt. Detta sätter ramar för vår existens på ett sätt som det västerländska individbegreppet blundar för.
När jag tittar bakåt i min egen släkt som på både fädernet och mödernet kan spåras cirka 300 år bakåt i tiden får jag en hisnande känsla av samhörighet med dessa gamla anförvanter, pigor och drängar, torpare, gruvarbetare och smeder. Och jag får en stark känsla av att de fortfarande lever. Tiden är inte en rät linje utan en cyklisk process där det egentligen inte finns någon uppdelning i dåtid-nutid-framtid och man är inte död förrän man är glömd, som ett samiskt talesätt lyder. Det innebär för min del en insikt om att ansvarstänkandet måste utsträckas också ”bakåt” i tiden. Mina handlingar och beslut ska inte bara ta hänsyn till kommande sju generationer utan också till tidigare sju generationer. Egentligen känns en sådan tanke helt självklar när man smakat på den en stund, men frågan är hur man praktiskt går till väga? Ett sätt kan vara att i Drömtiden söka kontakt och kommunikation med dessa förfödda och försöka gå in i deras världsbild, deras livssyn och förhållningssätt. De hade naturligtvis begränsade insikter i hur våra liv skulle komma att gestalta sig i materiellt avseende med bilar och flygplan, internet och mobiltelefoner, konstgödsel och snabbmatskedjor. Men de hade säkert ett praktiskt förhållningssätt och en grundläggande livssyn som vi kan lära mycket av och som säger oss att vi idag inte handlar ansvarsfullt vare sig mot dem eller mot de kommande sju generationerna.