Världen som ömsesidigt pågående

Vi är människor bara genom vår kontakt med och vårt ömsesidiga samspel med det som inte är mänskligt, det som är större än det mänskliga, med den verkliga jorden och himlen. Världen är en pågående ömsesidighet, ett ömsesidigt pågående, där Drömtidens process ständigt föder fram världen på nytt. Landskapet är ett intelligensfält där vi som människor deltar med våra handlingar tillsammans med alla andra varelser. Varje landskap har sin egen intelligens som inte bara är människans utan också alla andra arters. Alla arter har sitt eget språk, men det är landskapet som talar genom oss alla, såväl människor som växter och djur.
Så kan man sammanfatta några av huvudtankarna i filosofen/ekologen David Abrams bok The Spell of the Sensous – Perception and Language in a More-Than-Human World (Random House 1997). Det är en bok som man verkligen får ta i för att hänga med i men så är det alltid med skribenter som ligger i framkant när det gäller radikalt tänkande.
Detta är alltså en bok om människans relation till landskapet och om språk som ett uttryck för denna relation. Abrams tes är att språket uppstår i det fysiska samspelet mellan människan och världen och att det lika mycket är landskapets som människornas språk. Med införandet av alfabetet, när bokstäver börjar användas som ljudtecken, riktas människans medvetande i allt högre grad in på sig självt. Språket och tänkandet blir abstrakt och förlorar sin direkta koppling till landskapet. Människorna förfrämligas inför landskapet, börjar uppleva sig som skilda från landskapet, vilket är en viktig orsak till framväxten av samhällen som bygger på exploatering av jorden och alla andra arter i stället för på samexistens och samverkan.
Den minskade biologiska mångfalden som i sig är ett resultat av denna förändring leder i sin tur till att språket utarmas ännu mer och dräneras på sitt innehåll. Vi är därmed inne i en ond cirkel av disharmoni och naturförstörelse.
Abrams, som bor i norra New Mexico, har tillsammans med andra civilisationskritiska filosofer grundat Alliance for Wild Ethics som ett sätt att bidra till vad han kallar en process av att komma ihåg och att åter rota oss och våra verksamheter i landskapet. I detta hämtar han inspiration från urfilosofi och shamanism där han, helt riktigt, ser shamanen primärt som en gestalt med övergripande uppgift att medla mellan det mänskliga samhället och landskapet och alla andra arter som vi är beroende av för vår överlevnad. Shamanen är den som balanserar människornas relation till omvärlden – först som en effekt av detta kan shamanen också vara verksam som healer.
Jag känner en stor samhörighet med David Abrams förespråkande av den direkta upplevelsen i landskapet som det bästa sättet att ta del av landskapets intelligens. Han ser intelligens som en egenskap hos jorden – vi är i den och av den. Men för att kunna ta del av denna intelligens måste vi utsätta oss för lång närvaro i den vilda naturen. Det här är ju ståndpunkter som är själva grunden i urfolksfilosofi och därför kan man tycka att Abrams väg till detta via den gren av den västerländska filosofin som kallas fenomenologi är en onödig omväg. Varför inte gå direkt till källan - traditionell andlighet och livssyn och ceremoniell närvaro i landskapet?
En alldeles färsk bok av Abrams föreligger nu. Den har titeln Becoming Animal – An Earthly Cosmology. Den kanske är mera rakt på sak? Den är beställd och jag återkommer med en recension.