Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

fredag 24 december 2010

Ár ok fridr – en runceremoni

Den traditionella nordiska välgångsönskningen vid midvinterfesten var/är Ár ok fridr – För gott år, god årsväxt, och fred, frid, fröjd. Om man sätter in denna formel i utharken får man följande magiska innebörd: Ár=jara som är runa nr 11 i utharken. Den står för den kvinnliga fruktbarheten och skörd/äring/växandets kretslopp. Fridr=wynja som är runa nr 7 och står för den grundläggande existentiella livsglädjen/livskraften och för lycka=harmoni och balans. 11 + 7 = 18, som är eh-runan, shamanens runa, Odens och hans häst Sleipners runa och som står för resan in i Drömtiden. 18 är samtidigt 2 x 9. Runa nr 2 som är thurs-runan och står för en grundläggande destruktiv kraft och samtidigt för den visdom som förknippas med jättarna och stammar från ”arla i urtid” och ”åldrarnas morgon”. Runa nr 9 är naud, nödrunan, som representerar Odens shamaninvigning i världsträdet men också nornorna och deras vävande av den allomfattande kosmiska väven, som allt är en del av. Utharken visar således att det finns mycket att kontemplera just kring vintersolståndet.
Vid midvinterfesten, när man drack jul och skålade för Jolnir och hans extatiska följe, avgav man också löften för det kommande året, s k bragelöften, och man förstärkte och förnyade sina relationer genom att ge gåvor – till medmänniskor, till husdjuren och husatomten, till sina förlevande och till alla andra osynliga. Som en liten gåva till denna bloggs läsare kommer här en liten runceremoni som är lämplig att göra närsomhelst, men kanske framför allt under den mörka årstiden.
I alla shamanska kulturer spelar ceremonier en oerhört central roll. Ceremonin är ett sätt att samtala med Moder Jord, med landskapet och alla dess varelser, såväl synliga som osynliga. Ceremonin är ett ömsesidigt energiutbyte mellan Moder Jord och människan. Ceremonin är ett sätt att förankra sig och balansera sig i tillvaron och att få kunskap och kraft direkt från Moder Jord och Drömtiden.
I denna ceremoni använder jag runorna som verksamma hjälpmedel, som portar till Drömtiden. Det system jag arbetar med är det äldsta runsystemet, utharken som innehåller 24 runor. Utharken är kunskap av Moder Jord, för Moder Jord. Den är ett sakrament som vi enligt mytiska beskrivningar fått som gåva från Drömtidens heliga varelser. Utharken innehåller esoterisk kunskap från världens början och den är, precis som världen, en dynamisk och öppen process. När man försöker att grafiskt åskådliggöra utharken bör man göra den som ett öppet cykliskt kretslopp, som en spiralrörelse.
Utharken ger insikt i det osynliga, i den icke-ordinära verkligheten. Den är en port in i Drömtiden och fungerar som våra tentakler in i Drömtiden, samtidigt som Drömtiden kan tala till oss genom runorna. När man gör en runceremoni koncentrerar man sig först och främst på runornas ljud och bäst är att ljuda hela utharken, alla 24 runor. Att ljuda alla 24 är ett utmärkt sätt att stämma sig i harmoni och balans med Moder Jord.
En runceremoni som man gärna, men inte nödvändigtvis, kan genomföra utomhus inleds lämpligen med att man hälsar riktningarna för att förankra sig på platsen och i Moder Jord. Det vanligaste är att hälsa de fyra kardinalriktningarna – öster, söder, väster och norr – men man kan också utvidga hälsningen till sex eller sju riktningar. Man lägger då helt enkelt till zenit och nadir och som en sjunde riktning centrum/mitten.
Därefter ljudar jag hela utharken och börjar då med urrunan. Runorna ljudas lämpligen i en följd, i ett flöde där den ena övergår i den andra, för utharken har ingen början och inget slut, ingen hierarki och ingen polaritet och det ena följer på det andra. Man väljer själv hur länge man stannar på varje runa. Så här lyder hela utharken som ett flöde:
Ur-thurs-ass-reid-ken-gifu-wynja-hagal-naud-iss-jara-pertra-eoh-algiz-sol-tyr-bjarka-eh-madr-lagu-ing-odal-dagaz-fä.
I den kortaste versionen ljudar man utharken ett varv men man kan göra precis så många gånger som man vill och behöver. I den nordiska traditionen är talen 3, 4, 6, 7 och 9 speciellt laddade och därför kan det vara lämpligt att ljuda utharken just så många gånger.
I en utvidgad variant av denna ceremoni kan man förbereda ljudandet av utharken med att andas utharken. Det går till så att man tar in runan på inandning och släpper ut den på utandning. Man ljudar med andedräkten de respektive runorna på både in- och utandning, närmast som en form av viskning. Det är ett sätt att införliva runorna i sin organism för att lära känna deras väsen och energi inifrån.
När man lär känna runorna bättre kan man också visualisera de olika runorna samtidigt som man ljudar dem. Men det är runans ljud som är det väsentliga. Här handlar det om urljud från Drömtiden, från allts början. För varje gång man ljudar utharken får man del av Moder Jords kunskap och kraft. Själv gör jag denna runceremoni varje morgon som ett sätt att förankra mig i världen och som ett sätt att komma i harmoni och balans med Det stora kretsloppet.