Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

torsdag 2 december 2010

Om profeter och profetior (1)

Vem talar? På uppdrag av vem? Vem lyssnar? Och vad gör lyssnarna med det de hör? Det är några frågor jag har bearbetat bl a med anledning av det senaste årets uppståndelse kring Kiesha Crowther, alias Little Grandmother. Frågorna handlar om så mycket mer än Little Grandmother och innan jag kände mig mogen att skriva något över huvud taget var jag tvungen att göra en djupdykning i det som finns skrivet om hopi-indianernas historia, andliga traditioner och profetior. Hur detta hänger samman ska jag försöka förklara i sex bloggtexter där detta är den första.
Kiesha Crowther är bara en av de senaste i en lång rad av självutnämnda medier/profeter som framträtt genom den mänskliga historien. Gemensamt för dem är att de konstruerar en personlig berättelse som ofta går ut på att de har indianskt eller annat spännande påbrå (ofta svårt eller omöjligt att kontrollera) och att de fått sin profetiska/mediala förmåga genom olika ovanliga, så kallade övernaturliga, händelser – oftast spontant och oönskat. Det kan handla om att de hört röster som gett dem mer eller mindre detaljerade anvisningar eller att de märkt att de kan kommunicera med djur och växter. Ibland har dessa händelser inträffat redan i barndomen. För andra kommer kallelsen helt opåkallat och överraskande i vuxen ålder, som för snickaren Sture Johansson som blev medium för den egyptiske mystikern Ambres.
Likheterna med spontana shamanska initiationer kan vara påfallande och en del av medierna kallar sig också shamaner, t ex Kiesha Crowther. Kunskapen sägs komma från avlidna vismän och viskvinnor och ibland från hemliga sällskap av visa personer, som ingen annan tidigare har hört talas om. De ger sina instruktioner från ”andra sidan”, ”övervärlden” eller andra platser i universum som ”Sirius”. Men det finns också stora skillnader mellan traditionell shamanism, som utövas på ett tillbakadraget sätt, i det fördolda och som del av ett sätt att leva, och den sorts andlighet som de här moderna medierna ger uttryck för. Det brukar motiveras med att vår tid med dess enorma problem kräver nya former och arbetssätt och det är ju ett argument som kan vara svårt att invända mot. Mediernas framträdande sägs vara en del av den stora medvetandeförändring som är nödvändig för att styra om världens riktning och undvika en förestående katastrof – också det synpunkter som har dykt upp många gånger tidigare i historien.
Varje medium är ett uttryck för idéer och strömningar i sin egen tid. Moderna medier som Ambres och Little Grandmother har för det mesta ett sympatiskt budskap som går ut på att vi alla har ett ansvar för Moder Jords öde, att det är vi som måste styra om riktningen och att vi alla har en gudomlig gnista av kärlek inom oss. Om de som lyssnar på dessa moderna medier verkligen tar budskapen på allvar och omsätter det i konkret och kreativ handling så är det naturligtvis bra och då behöver vi inte ha så mycket synpunkter på om de personer som framför budskapen verkligen är vad de utger sig för att vara eller om det verkligen är genuina budskap/profetior som de överbringar.
Innan vi alla ropar hallelujah så kan dock några eftertankens och varningens ord vara på sin plats. Man har ju rätt att tro precis vad man vill, men måste man tro på allt? Varför kasta sitt eget kritiska tänkande över bord? Är det inte så att väldigt många som fascineras av t ex Little Grandmother blir så uppslukade av sin egen entusiasm och andliga yra att de i själva verket blir mindre aktiva i världen än tidigare? I religiös hänryckning har välmenande människor många gånger förr gått vilse i rörelser som byggts upp kring karismatiska ledare. Nånsin hört talas om Korpela-rörelsen i laestadianska kretsar i Norrbotten som på 1930-talet gjorde sig av med världsliga ägodelar i väntan på den gudasända ark som skulle föra dem till himmelriket? Arken kom aldrig och Korpela sönderföll i sina beståndsdelar under stort mänskligt lidande, sexuella övergrepp och rättsprocesser. Nånsin hört talas om den självutnämnde medicinmannen Sun Bear som gjorde sig skyldig till sexuella övergrepp på kvinnliga lärjungar? Eller Harley Swiftdeer Reagans sekt Deer Tribe som utvecklats till en ”andlig” variant av pyramidspel. Swiftdeer själv säger sig vara medlem i Twisted Hairs Society – en astral sammanslutning som härstammar från Sirius. Hur kan man kontrollera det? Eller Carlos Castaneda som efter att ha skrivit sina epokgörande böcker om lärotiden med shamanen don Juan Matus byggde en egen liten sekt som gav honom fri tillgång till sex med kvinnliga disciplar?
Just nu är det mycket positiva känslor kring Little Grandmothers Tribe of Many Colors. Mottot är One Mother – One Tribe. Det kan låta OK så länge som medlemmarna inser att det är jorden och inte Kiesha Crowther som är Mother. Och det är OK så länge som detta inte blir en ny religion med allt förtryckande som följer av detta. Det verkar dock saknas inbyggda spärrar som kan förhindra det. Jag tar del av oroande rapporter från USA om anhängare till Little Grandmother som blir fanatiska fans och sätter på sig stora skygglappar mot omvärlden.
Den bisarra mormonkyrkan, The Church of Jesus Christ of Latter Day Saints, känns mycket avlägsen från Little Grandmother eller hur? Men när den grundades av Joseph Smith på 1830-talet så bestod den av en liten grupp hängivna människor som kände avsmak för de etablerade kristna kyrkorna och ville bygga något nytt för att förbättra världen. Smith fick en vision och kallelse av liknande slag som moderna profeter. Ängeln Moroni sökte upp honom å Guds vägnar och såg till att han fick en samling guldtavlor, vars text han skrev ner i Mormons Book. Guldtavlorna for sedan upp till Gud igen. I den turbulenta religiösa, sociala och etniska miljö som rådde i USA under första halvan av 1800-talet fick Smith viktiga känslosträngar att vibrera hos många människor. Trots att vare sig Internet eller Facebook fanns växte rörelsen snabbt och gav sig ut på sin långa vandring för att hitta sitt jordiska paradis. De stannade inte förrän vid Salt Lake och då var Joseph Smith redan död. Resten är historia som man brukar säga. Visserligen var mormonkyrkan från början inte en kyrka of many colors – den var väldigt vit – men fortfarande kallar mormonerna den högste ledaren i sin hierarkiska organisation för profet.
Kanske tycker någon att jag har kommit bort från ämnet men i nästa text ska jag förklara varför vi över huvud taget inte behöver profeter eller medier för att ta del av den kunskap de säger sig förmedla. I väntan på nästa text kan ni ju alltid gå in på New Age Frauds and Plastic shamans. Där beskrivs Kiesha Crowther som en fraud i ett snabbt svällande diskussionsforum – något som har pressat henne till att själv gå i svaromål på Tribe of Many Colors sajt.