Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

måndag 6 december 2010

Om profeter och profetior (4)

Om vi godtar definitionen av begreppet hopi som ramarna för den kultur och andlighet som utövas av invånarna i de tolv hopibyarna i Arizona, så måste vi inse att det är mycket som vi som är icke-hopi aldrig kommer att få veta. Det gäller t ex vad de andliga hemliga sällskapen ägnar sig åt i sina underjordiska ceremonirum, kivorna, och det gäller berättelserna om världens och hopis historia, deras hemliga kunskap om världens väsen och det osynliga och det gäller innehållet i profetiorna. De har bara delvis delats med den värld som är icke-hopi. Kanske kommer vi att få höra mer om profetiorna när Reningens tid närmar sig eller är inne, men det är inte säkert.
För att förstå den andliga visdomen och kraften i profetiorna måste vi ändå ha en viss kunskap om hopis historia och tankar. Den kan vi pussla samman utifrån de fragment de har släppt iväg till oss som tillhör världen bortom de tre mesorna. Av dessa fragment vet vi att hopi ser historien som cyklisk. Allt som hänt har hänt för att det har haft en mening. Allt som händer har en mening i ett större sammanhang.
Alla cirka 30 hopiklanerna har olika berättelser om de vandringar som förde dem till deras nuvarande mesor. Först kom björnklanen för nästan 1000 år sedan. Men klanerna har inte bara olika historier, de har också olika uppgifter och funktioner. Björnklanen t ex betraktas som den andliga ledarklanen. Att veta vilken klan man tillhör är att veta något om ens plats i världen, om varifrån man kommer och vilken roll man har i världen. All denna kunskap är muntlig och överförs mellan generationerna genom berättande, framför allt i kivorna och genom de årstidsbaserade ceremonierna. Det innebär att historien, berättelsen, förändras över tid och om delar av berättelsen faller i glömska eller om ceremonier slutar att utföras så är de borta.
I begynnelsen fanns bara tom, oändlig rymd. Ur den skapade Tawa den första världen som hyste insektsliknande varelser. Under ledning av Mormor Spindel begav sig varelserna ut på en lång vandring som småningom förde dem in i nya världar. Gradvis ändrade de form, fick päls och svansar och blev vargar och björnar och andra djur och så småningom utvecklades vissa till människor som odlade majs, vävde, tillverkade lerkrukor, byggde byar och lärde sig göra eld. Nu befann de sig i den tredje världen. Svart magi, spel och dobbel fick människorna att missköta sina åkrar, regnen uteblev och stor nöd bröt ut. Efter många strapatser lyckades de människor som hade goda hjärtan att ta sig in i den fjärde världen via ett bambuträd. De andra gick under. Den nya världen formades av Mormor Spindel och hennes barnbarn, tvillingarna Pokanghoya och Polongahoya, och den fick sol och måne, berg och floder, träd och gräs.
Människorna blev uppdelade på stammar som fick välja vilken majsplanta de ville odla och leva samman med. Hopi valde sist och fick den blå majsen som kan vara svårodlad och ger ganska mager skörd. Därmed valde hopi ett liv som är hårt och fullt av svårigheter men som samtidigt kan vara både högkvalitativt och långt. Hopi valde frivillig enkelhet i ett torrt och kargt område, men vet att de kommer att överleva alla svårigheter som de ställs inför. A och O för att klara detta hårda och enkla liv är vördnad för de heliga varelserna; för Tawa, Skaparen/solen, för Masauwu, den fjärde världens väktare och samtidigt eldens och dödens härskare, för Muyingwa, frukbarhetskraften, och för Balolohong, vattenormen som bringar regn.
För att få reda på var de skulle bosätta sig måste de olika hopi-klanerna vandra över hela den amerikanska kontinenten i både öst-västlig och nord-sydlig riktning. De skulle lämna spår efter sig i form av husruiner och bilder och symboler på klippor och bergväggar medan de väntade på ett tecken på himlen som skulle vägleda dem till deras plats i världen. Detta tecken kom i form av en supernova år 1054 som visade dem till de tre mesorna i nuvarande Arizona. Detta kallas klanernas återsamling och den pågick under flera hundra år. Den första klan som kom till mesorna var björnklanen som byggde byn Shungopavi, där de fortfarande bor. Alla klaner förde med sig någon speciell kunskap eller ceremoni som skulle vara till nytta för alla.
I hopiklanernas egna berättelser finns kunskap om de många platser dit de vandrat och där de bott och lämnat sina spår. Än idag genomför de pilgrimsvandringar till sådana platser för att hålla dem och deras kunskap vid liv och för att själva komma ihåg sin egen historia. Utan denna hågkomst tappar de orienteringen i världen och i tiden. Genom dessa pilgrimsvandringar återskapar hopiklanerna ständigt Drömtidens upplevelser, ja pilgrimsvandringarna är tillsammans med ceremonierna i kivorna och danserna på bytorgen deras sätt att delta i världens drömmande, i det eviga framfödandet av världen. Och de tänker fortsätta med detta på sina mesor i väntan på den vite brodern, Pahana, som ska fullborda stentavlornas berättelser och bidra till den stora reningen. Mer om det i nästa avsnitt i denna serie om profeter och profetior.