Högerkristen islamofobisk terror

Att Anders Behring Breivik har en bisarr verklighetsbild – egenhändigt hopsnickrad ur en högerextrem islamofob ideologisk kökkenmödding – står helt klart sedan hans 1 500 sidor långa ”deklaration” publicerats. Att denna bisarra verklighetsbild mynnade ut i ett enormt sprängdåd i centrala Oslo och en massaker på unga socialdemokrater visar också att denna ideologiska häxbrygd är både farlig och oberäknelig. Farlig därför att det säkert finns ganska många gravt störda personer, som under vissa omständigheter kan vara beredda att gå från ord till handling på liknande sätt som Breivik gjorde.
Vad som gjorde just Breivik till detta monster kanske vi aldrig får svar på och jag ska inte spekulera i vilken grad störd anknytning i spädbarnsåren (inte tillräckligt vaggad) eller senare övergrepp och frustrationer haft avgörande betydelse i just detta fall. Inte heller ska jag här resonera i karma-termer på annat sätt än att jag konstaterar att Breivik självfallet inte kan undandra sig den kosmiska rättviseprincipen (den som sänder ut ont får ont tillbaka). I stället ska jag bara försynt peka på några faktorer som placerar in Breivik i ett samhälleligt, politiskt-historiskt sammanhang som inte riktigt har kommit fram i den bedövande sorgen efter dåden.
Breivik själv betonar att han är kristen, han ser sig som en ”tempelriddare” (med ett rött kors à la korsriddare, dvs den beteckning som Usama bin Ladin använde om t ex George Bush), han är ”anti-muslimsk” och ”anti-marxist” (”marxist hunter”). Till skillnad från Oklahomabombaren Timothy McVeigh, som visserligen kan karakteriseras som högerextrem, riktade Breivik inte primärt sina våldshandlingar mot staten som sådan utan mot ett specifikt politiskt parti som han har definierat som huvudfienden, nämligen socialdemokratin. Hans ”anti-marxism” gäller i första hand den reformistiska vänstern, och i förlängningen dess samhällsmodell - välfärdsstaten, folkhemmet. Välfärdsstaten bygger på mångfald och tillit och ett av syftena med sådana här attentat är att underminera tilliten människor emellan i samhället. Attentatet kom från höger, mot vänster – något som åtminstone en del medier, politiker och debattörer medvetet, eller omedvetet, helst vill undvika, men som är väsentligt att ha klart för sig.
Genom att massakrera unga socialdemokrater trodde sig Breivik försvaga den reformistiska vänsterns möjligheter att verka i framtiden. Det skulle kunna karakteriseras som en attack mot framtiden – ett i ordets klassiska mening reaktionärt dåd som försöker vrida historiens hjul tillbaka. Sådana dåd har genom historien visat sig nog så desperata, men fåfänga från förövarens synpunkt. Det går inte att stoppa framtiden, eller stoppa världen för att kliva av och Breiviks attentat kommer inte att hejda det han ville hejda. Tvärtom!
Breivik har hämtat sin ideologiska näring ur en ful ideologisk ”kropp” av främlingsfientlighet, islamofobi, vänsterhat, antiintellektualism och populism dit även mer eller mindre etablerade företeelser som Fremskrittspartiet (där han själv varit medlem), Dansk folkeparti, Sannfinländarna, Sverigedemokraterna, Gert Wilders och English Defense League kan räknas tillsammans med många mycket mer radikala och desperata organisationer. Denna ideologiska ”kropp” kan te sig nog så bisarr och verklighetsfrämmande, men den hänger faktiskt samman och attentaten i Norge visar att den är farlig, att den måste tas på allvar och att den måste motverkas. Inte bara för den reformistiska vänsterns skull, utan i förlängningen för Moder Jords skull.