Jag har just läst en liten bok på 106 sidor från 1997 som rymmer en skarp samhällskritik och kopplar samman den med strävan efter personlig frigörelse och strävan att överskrida sina omständigheter. Detta är en bok som jag rekommenderar alla som vill få nya och kanske oväntade infallsvinklar på vad det innebär att vara människa och hur demokrati kan växa fram ur dialog mellan jämställda människor. Den heter Den offentliga lögnen, är skriven av Bengt Nerman, utgiven av Atlas och kan fortfarande köpas hos internetbokhandlar som Bokus.
Bengt Nerman var lärare på Journalisthögskolan när jag gick där 1968-1970. Hans ämne hette först språkvård men döptes sedan om till massmedieretorik. Nerman är alltså en man som funderat mycket på språk och hur språk påverkar och begränsar vårt tänkande. En av hans tidigare böcker heter också Människan som språk. Med den nyskapade Journalisthögskolan ville Nerman förändra massmedierna inifrån och hitta nya vägar för journalistiken. Det lyckades inget vidare och för Nerman är medierna idag ”det etablerade samhällets uttryck och språkrör”, som erbjuder ”scener för ljugandet”, det offentliga ljugandet uppifrån som döljer och befäster rådande maktförhållanden.
Den offentliga lögnen skrevs i efterdyningarna av 90-talskrisen och dess stora nedskärningar, en process som Nerman beskriver som att marknaden håller på att vinna över demokratin, ”ett makalöst maktövertagande, en ockupation med ordens och bildernas hjälp”:
”När Sverige blir ett företag förvandlas samtidigt idédebatten och det offentliga samtalet till en åsiktsmarknad, där erfarenheter, visioner, utmaningar och förslag blir varor, så lika varandra att det går att välja mellan dem”. Medborgarna genomgår ett totalt identitetsbyte och reduceras till kunder, men denna odemokratiska process döljs för medborgarna genom det offentliga ljugandet, det som också kallas information. Orden döljer i stället för att upplysa. Ljugandet är förvillande likt sanningen, ”samhällsformen skyddar sig och döljer sina medel att hålla sig intakt, osynlig och självklar”. Medborgarna internaliserar förtrycksmekanismen, ”klassamhällets relationer har flyttat in i oss”, vi går in i en djup fångenskap, vi börjar själva imitera systemet i stället för att göra det synligt och försöka förändra det.
Detta marknadens yttre och inre maktövertagande har ju drivits betydligt längre under den borgerliga alliansens regeringsår och det skulle ha varit intressant att ta del av den nu 89-årige Nermans analys av det senaste decenniet. Redan 1997 gjorde han följande närmast profetiska förutsägelse om de nya kommunikationssystemen:
”Vi binder inte bara upp oss ekonomiskt: vi överlämnar både makt och kontroll till de väldiga elektroniska näten. De styr oss: de behärskar vår tid, våra sätt att se och förstå, vår valfrihet”.
För Bengt Nerman är demokrati inte frågan om form utan om de reella relationerna människor emellan. Vår demokratis sätt att tala är monologen, i form av befallningar och övertalning från makten, ofta dold i så kallad information som låtsas se ut som ett samtal. Mot det ställer Nerman dialogen mellan jämställda människor, ett sätt att tala som frigör, skapar nytt och där ingen utövar makt över den andre. Ur en sådan dialog mellan subjekt som har kunnande, identitet och integritet kan verklig demokrati växa fram.
Människan är för Nerman en relation, noga räknat ett system av relationer i system av relationer. ”Vi är på det sättet alltid många, var och en av oss, i förbindelse med varandra och med andra. Varje sådant system kan vi kalla ett ’jag’ eller en ’identitet.”
Jag ser också människan som en relation men då som en relation i ett hav av relationer med landskapet och alla dess synliga och osynliga invånare. Nerman tycks begränsa sig till relationerna mellan människor. Och därmed sitter han på sätt och vis också själv fast i det västerländska tänkandets tvångströja.
Nyckeln till vår mänsklighet ligger för Nerman i förmågan att i tanken överskrida våra omständigheter och utifrån våra egna tankar och erfarenheter handla i gemenskap med andra ”jag”. Den innersta friheten är för honom ”att äga sin egen tanke”, då kan vi uppleva hur världen öppnar sig, överväldigande rik på mening och liv.
Trots sitt lilla format är denna bok liksom sin upphovsman mycket sammansatt och rymmer en hel del glimrande formuleringar som sätter läsarens egna tankar i brand, t ex där Nerman definierar livssyn varken som en tro eller en väg utan som ett ”gående genom tiden och rummet”. Woaw!
