Vad Karl Marx en gång försökte göra i sina analyser av den kapitalistiska ekonomin var att beskriva det som verkligen sker i det som synes ske. Det som på ytan förefaller vara ett jämlikt och ”rättvist” utbyte mellan köpare och säljare, mellan arbetare och kapitalägare är i själva verket ett parasitärt förhållande mellan den som äger och den som inte äger. Alla utbyten överför värde från den ena till den andra parten – i kapitalismen från den egendomslöse, som egentligen bara har sin arbetskraft att sälja, till den som äger produktionsmedlen och berikas av varje transaktion.
Marx gav sig också på att analysera begreppet pengar - som många tror är något som arbetar och skapar värde i sig – och betecknade träffsäkert pengar som en fetisch. Slår man upp ordet fetisch i Svenska Akademiens ordlista får man följande förklaring: ”föremål som tros ha magisk kraft; föremål för överdriven beundran eller sexuell fixering”. Stämmer ganska väl överens med hur pengar betraktas i industricivilisationen. Sedan Marx’ dagar har kapitalismen utvecklat en del nya drag, som dock inte kullkastar Marx grundanalys av att arbetet är det enda som skapar värde och att driften att skapa ständigt större mervärde är själva motorn i den kapitalistiska ekonomin. Det nya är t ex finanskapitalets frikoppling från den reella ekonomin där ”värden” av astronomiska tal ”skapas” genom så kallade ”finansiella transaktioner” i stället för som förr genom produktion av varor. Detta om något är ett uttryck för pengarnas fetischkaraktär. Pengarna tycks ha magisk kraft och ständigt nyskapa sig själva genom skickliga ”placeringar”. I själva verket handlar det om att nya pengar skapas genom ständigt nya lån som ges ut av banker, finansinstitut och centralbanker – lån som uppgår till betydligt större belopp än summan av de handfasta produkterna. Låtsaspengar, funny money, kallas detta träffsäkert av en del civilisationskritiker.
Men frågan är om man inte rent av skulle beteckna själva kapitalackumulationen, ja hela kapitalet, som en fetisch ”som tros ha magisk kraft” – t ex när det gäller att lösa den olösliga ekvationen med en ekonomi i ständig ”tillväxt” på ett jordklot som faktiskt är ändligt. Kanske skulle man kunna jämföra industricivilisationens syn på kapitalet och kapitalackumulationen med tidigare civilisationers syn på Gud. Kapitalet som Gud och ekonomkåren som dess prästerskap – ett prästerskap som försöker tyda kapitalets/marknadens/konjunkturens vägar och irrvägar, men väldigt ofta går bet. Förr sa det kristna prästerskapet att ”Guds vägar är outgrundliga”. Idag talar vår finansminister om en internationell skuldstorm vars risker ”är svåra att bedöma” och att ”marknader fungerar ju inte alltid helt rationellt”.
Man skulle kunna jämföra dagens ekonomiska teckentydare med tidigare civilisationers uttolkare av ”gudomliga” tecken. De kunde studera och diskutera himlakroppars rörelser eller ovanliga händelser i naturen och ur dem försöka utröna eventuella samband med händelser i staten eller ekonomin och möjliga handlingsvägar. Våra dagars teckentydare sitter dagarna i ända och stirrar på ständigt föränderliga siffror och diagram på dataskärmar för att kunna dra liknande slutsatser.
Teckentydarna har alltid varit betalade av och lierade med makten och därför har tecknen alltid tolkats till maktens fördel och undersåtarnas nackdel. De ”offer” som krävts för att lösa problem och återställa balans har alltid lagts på undersåtarna – eller möjligen ”de andra”, dvs andra stater eller folk. Det kan gälla allt från aztekernas offrande av levande människohjärtan för solens fortlevnad, via den katolska kyrkans avlatsbrev till USA-imperiets permanenta krigföring och dagens ekonomiska stimulans- och nedskärningsförslag. Påbuden kommer uppifrån och riktar sig nedåt. De kommer från Gud eller Guds ställföreträdare, från Kapitalet eller dess alias Tillväxten eller dess mänskliga ställföreträdare i gestalt av regeringar, finansinstitut och överstatliga organ som Internationella valutafonden, Europeiska centralbanken och EU-kommissionen – när så är nödvändigt dessutom uppbackade av våld och militära styrkor. Kravet mot ”dem därnere” är samma nu som då – mästerligt sammanfattat i en Joe Hill-sång som ”bed och slit, gnag din bit, du får smör ovanför när du dör”.
Nästa text i denna serie handlar om Kapitalets illusioner och om de uppror som kan växa fram ur systemets inneboende motsättningar.
