Mänskligheten lever över jordens tillgångar och det har lett till en ansamling av samverkande kriser när det gäller miljö, klimat, ekonomi, energi, samhälle och politik. Denna ansamling av kriser som hotar mänsklighetens överlevnad är som ett virus som attackerar jordens immunsystem, dvs de metoder som Livet har utvecklat under fyra miljarder år för att skydda och hela sig själv. Det skriver den amerikanska författaren och bonden Ellen LaConte i boken Life Rules (Green Horizon 2010) där hon jämför processen med vad som händer när en människa drabbas av aids. Boken har den långa undertiteln Why som much is going wrong everywhere at once and how Life teaches us to fix it, alltså Varför så mycket går fel överallt på samma gång och hur Livet lär oss hur vi ska greja det – en mycket exakt innehållsförteckning.Precis som när det gäller aids och hiv kan man lindra lidandet genom att behandla symptomen men det undanröjer inte själva orsaken till lidandet. LaConte söker en beteckning på tillståndet i världen och vill undvika ord som kollaps och undergång. I stället använder hon begreppet kritisk massa (critical mass) för att understryka att det går att hitta en utväg. Om vi vill kan vi åtgärda det som gått fel och därmed undvika den kritiska massan.
Men då måste vi ju känna till orsaken och där är LaConte lika entydig som en tidigare amerikansk president var i ett annat sammanhang: Det är ekonomin, tokstolle! Alltså: vårt sätt att leva, producera och konsumera är det som är grundorsaken till de sammanfallande kriserna. Ekonomin är som ett virus (the economy has gone viral), skriver LaConte. Vi är alla deltagare i denna virala process även om det är en ekonomisk och politisk elit som är främsta pådrivare och förmånstagare.
Jag kan sakna en mer djupgående analys av de verkliga drivkrafterna i denna ekonomiska process även om LaConte gör en skarp analys av pengarnas fetischkaraktär. Det ursprungliga ekonomiska utbytet av vara mot vara har via utbytet vara-pengar-vara, utvecklats till ett utbyte av pengar mot pengar, som i våra dagar blivit pengar mot låtsaspengar (funny-money) och till slut låtsaspengar som byts mot låtsaspengar, där själva varorna också antar en imaginär form. Låtsaspengar bygger på förväntningar om värden snarare än på verkliga värden, konstaterar LaConte. Och detta har fört mänskligheten till en hotande ekonomisk och social implosion, där de pågående försöken att få fart på den globala ekonomin igen är detsamma som att injicera hiv i en patient som redan har aids.
Mot detta ställer LaConte en djupgrön vision av praktiska handlingar som är nödvändiga för överlevnad på lång sikt. I grunden handlar det om att det mänskliga samhället måste leva inom ramarna för jordens tillgångar. Det kan ske genom att lyda Livets regler och anta ett livssätt som efterliknar Livets sätt. I denna process är nycklarna krympning, differentiering och lokalisering av ekonomin plus det som LaConte kallar ekologisk demokrati, organisk demokrati eller biokrati, alltså en demokrati där medborgarbegrepp och juridik utsträcks till att omfatta också andra arter, livsformer och hela ekosystem, som människan då bygger partnerskap med. Organisk demokrati beskrivs som något som vi gör tillsammans.
LaConte gör en grundlig genomgång av hur Livet utvecklat den organiska demokratin från de allra första samhällena av encelliga bakterier. Grundbulten i denna organiska demokrati som genomsyrar alla naturliga samhällen och livsformer är ömsesidighet, samarbete, ett ständigt cykliskt samspel, en ständigt pågående förhandling, inom och mellan arter, inom och mellan samhällen och ekosystem. Denna organiska demokrati, som vi människor alltså bör efterlikna, kännetecknas av sådant som jämlik och snabb tillgång till information för alla medlemmar liksom gemensamt beslutsfattande i en process som kan beskrivas som kollektiv intelligens.
För oss människor gäller det enligt LaConte att skapa kluster, koalitioner och nätverk av regionalt och ömsesidigt beroende ekologiska samhällen som bygger på lokala resurser, lokalt arbete och förnybar energi. Det handlar om samhällen som håller sig inom de gränser som ekosystemet sätter och som är vad hon kallar biocentriska. Där kan vi människor organisera och styra oss själva enligt livets organiskt demokratiska modell för att kunna ta itu med den nödvändiga krympningen av befolkning, konsumtion, produktion och (inte minst) förväntningar – helt enkelt för att det är nödvändigt. Vi måste leva på våra platser och inte av våra platser och bädda in oss i dem och deras ekosystem, skriver LaConte.
Detta är ett sätt att försöka bygga en ny värld underifrån, under maktens radar. Vi kan separera från de sittande regeringarna och bygga icke-officiella styrelseformer, skriver LaConte som här resonerar djuplodande om lokala och regionala valutor, om energilösningar och om nya definitioner av medborgarskap och lagar bland mycket annat. Hon ger ett antal exempel på olika lokala och regionala pågående initiativ, framför allt i USA, som hon menar visar att en omställning både är möjlig och i vardande. Även om LaConte betonar att hennes metoder är konstruktiva och bygger på samarbete, icke-konfrontation och icke-våld utesluter hon inte att den djupgröna rörelsen i vissa lägen kanske också måste ta till sabotage, olydnad och till och med väpnat motstånd.
Life Rules är en oerhört rik bok, om än lite tjatig och lite naiv i sina förväntningar på ett djupgrönt samhälle. Antagligen underskattar LaConte också maktens motstånd mot försöken till djup samhällsomvandling men hon har rätt i sin grundhållning: Det finns ett liv bortom låtsaspengar och fossila bränslen.
