Kapitalet som Gud (2) – Om illusioner och uppror

Du skall inga andra gudar hava jämte mig. Denna lutherska tolkning av det första kristna budordet gäller även i dagens industricivilisation där ”jaget” i budordet är Kapitalet eller dess manifestation som Kapitalackumulation eller i vardagligt tal Tillväxten. I detta budord ligger implicit följande order: Arbeta! Konsumera!
Precis som Karl Marx för 150 år sedan lyckades avtäcka och beskriva det som verkligen sker i det som synes ske måste vi idag se genom de illusioner, det skådespel, som döljer de verkliga processerna. En sådan illusion är att pengar är levande och skapar nya pengar genom skickliga ”placeringar”, som i själva verket handlar om digitala förflyttningar av fiktiva ”värden” utan någon direkt koppling till produktion av varor eller nyttigheter. Nya pengar skapas kontinuerligt genom nya lån och uppfinnandet av nya finansiella instrument – allt i den heliga tillväxtens namn.
En annan illusion går i Sverige under namnet ”arbetslinjen”. Den skapar en bild av att alla möjliga sorters verksamhet på det som kallas ”arbetsplatser” är nyttiga eller nödvändiga och skapar ”värde” som till viss del betalas tillbaka till den verksamma som ”lön”. Det är otvivelaktigt så att de flesta människor som befinner sig på en ”arbetsplats” 30-40 timmar per vecka är aktiva och bedriver någon sorts verksamhet, men det är inte detsamma som att de arbetar och skapar reella värden eller att verksamheten är nödvändig. Verksamheten handlar ofta om att organisera och administrera den egna institutionens eller företagets verksamhet eller utföra mer eller mindre fiktiva uppgifter åt andra institutioner och företag. Det kan t ex handla om så kallad konsultverksamhet, pr, reklam och annan medieverksamhet, eller kommunikation som det heter idag, eller något som har med begreppet ”human resources” att göra. Många som har försökt förklara för sina barn vad sådana här ”arbeten” går ut på märker (om de är ärliga) att de egentligen inte går ut på någonting – utom att få en ”lön” så att man kan överleva i civilisationens komplexa samhällsmaskin. Industricivilisationen har utvecklats till en oerhört komplex global företeelse och precis som tidigare civilisationer kommer den att implodera under sin egen komplexitet.
Ett samhälle som har som övergripande berättelse att skapa ”värde” och ”tillväxt” genom att ”arbeta” och ”konsumera” är ett påvert samhälle utan andligt och filosofiskt djup. När Tillväxten inte sker på jämställda villkor mellan de som äger och inte äger produktionsmedel bygger den in oförsonliga motsättningar som hotar att spränga systemet. Det såg också Karl Marx men eftersom hans tänkande inte förmådde spränga sin västerländska tvångströja såg han revolutionen och det klasslösa samhället som en förutsägbar och nödvändig konsekvens av dessa inbyggda motsättningar. Men faktum är att vi idag omöjligt kan säga vad industricivilisationens implosion kommer att leda till. Vi kan säga att den måste ersättas/omvandlas med/till ett samhälle i långsiktig harmoni och balans med Moder Jord, men vi vet ju inte alls om så kan ske, eller vilka krafter som kan åstadkomma detta.
Dyrkandet av Tillväxten skapar ökande klyftor mellan klasser, stater och arter på ett så uppenbart orättfärdigt sätt att det bäddar för uppror i stor skala. Men vilken sorts uppror? Arbetarklassens? Multitudens? De ”illegala” migranternas? Minoriteternas? Urfolkens? De utrotningshotade djurens? Bakteriernas och virusens? Moder Jords? Kanske många av dessa eller alla samtidigt? Traditionella ursprungsamerikaner talar t ex om att Moder Jords uppror redan pågår i form av extrema väderhändelser, jordbävningar, tsunamis och epidemier. Årets olika arabiska uppror och sommarens upplopp i London visar att upplopp och revolter idag (liksom förr) kan locka fram mycket destruktiva processer och även i sig själva ha fula trynen. Revolutioner och uppror är bara vackra i revolutionsromantikernas fantasier. Redan en så gammal ärrad revolutionär som Mao Zedong påpekade för snart 100 år sedan att en revolution aldrig kan vara förfinad som en middagsbjudning. Och som Gil Scott-Heron, salig i åminnelse, konstaterade 1970 så kommer revolutionen inte heller att sändas i tv (the revolution will not be televised). Med det menade han att den verkliga revolutionen, den som äger rum i människors medvetande, det som gör att de är beredda att ta steget in i en revolutionär transformation av sig själva och av världen inte är möjlig att sända i tv eftersom den är en inre process. Medierna skildrar på sin höjd vissa manifestationer av revolutionen – som massmöten, förstörelse, plundring och våld på gatorna – men inte själva revolutionen. Revolutionen sker ”under” eller ”bortom” eller ”före” det som synes ske och medierna är en del av civilisationen, en del av det synsätt som konstituerar systemet med Kapitalet som Gud. Därför skildrar de mestadels bara det som synes ske.
Att industricivilisationen så småningom imploderar under sin egen komplexitet och till följd av de skador den orsakar Moder Jord är en process som kommer att öppna möjligheter för att ett nedskalat och rättskalat (downsized and rightsized) samhälle ska kunna växa fram – och det kommer i så fall att växa fram underifrån, inte som ett påbud från makten eller Kapitalets prästerskap. I nästa avsnitt av denna textserie (den sista) ska jag peka på några kreativa sätt att förhålla sig för att lindra den existentiella ångest som fördjupas i och av industricivilisationen och några handlingsvägar som kan ha betydelse för framtiden.