Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

fredag 16 september 2011

Kapitalet som Gud (3) – Om Karl Marx och Sitting Bull

Tillväxt, arbete, konsumtion är industricivilisationens berättelse om meningen med livet. Det duger inte för att lindra den existentiella ångest som människan alltid burit med sig. Däremot fungerar denna ångest som drivkraft för Tillväxten, bl a genom att människor försöker döva den existentiella ångesten genom att ”arbeta” och genom att ”konsumera” – varor, tjänster, resor, människor, ”kultur” etc. Men redan Sigmund Freud förstod att vantrivseln (egentligen obehaget) sitter i själva kulturen, ja konstituerar själva kulturen. Och långt tidigare hade Karl Marx analyserat alienationen i det kapitalistiska produktionssystemet, först och främst den alienation som människan upplever i lönearbetet. Själva arbetets natur skapar en klyvnad mellan den arbetande och själva verksamheten, mellan den arbetande och produkten. Enligt Marx kan denna klyvnad upphävas först när ägandet till produktionsmedlen blir allmänt och gemensamt och när produktionen syftar till att tillfredsställa allmänna, gemensamma behov, och inte primärt till att få kapitalet att växa och produktionsmedlens ägare att bli rikare.
Men den existentiella ångesten är äldre än det kapitalistiska produktionssystemet och går betydligt djupare. Den har med själva vår existens som människor att göra och är säkert jämngammal med vår egen art Homo sapiens. Under tusentals år utvecklade människor olika kreativa lösningar för att lindra den existentiella klyvnaden i känslan av att vara avskild/åtskild från allt det övriga i skapelsen. Det handlar om metoder för att såväl tillfälligt som mer permanent överbrygga känslan av existentiell ensamhet och fruktan för Tomheten, som vi fötts ur och snart ska återgå till. Jag tänker på ceremonier av olika slag som går ut på att betona och uppleva samhörigheten med allt annat. Jag tänker på shamanens arbete med extas, själsresor, kraftdjur och andehjälpare. Jag tänker på utesittning och andra meditativa metoder för att uppleva enhet med allt annat och få del av landskapets och det osynligas inbyggda kunskap och kraft.
Avsikten med alla dessa och liknande metoder var/är att återskapa balans mellan människan och den övriga skapelsen så att hon kan komma överens med världen och vandra i skönhet. Den gemensamma nämnaren i dessa metoder är begreppet ömsesidighet. Allt är ett och hänger samman med allt annat i ett ömsesidigt beroende. Ömsesidighet innebär gemenskap – gemenskap med andra människor och arter, gemenskap med Moder Jord och alla hennes manifestationer i landskap och vädersystem, gemenskap med det osynliga, med den andliga dimensionen/essensen i allt som existerar.
Industricivilisationens berättelse om tillväxt, arbete och konsumtion går på tvärs mot dessa ömsesidighetsövningar och förstärker därigenom den existentiella ångesten. Människan betraktas i denna berättelse inte som en del av något annat utan som en fri och fristående enhet – en fristående produktions- och konsumtionsenhet. I centrum för berättelsen står JAG och inte VI. Eller som en traditionell navajo beskriver skillnaden mellan västerländsk och traditionell filosofi: ”Västerländsk filosofi är jag, jag, jag (me, me, me) medan urfilosofi är vi, oss, vårt (we, us, ours). Det västerländska tänkandet utgår från jaget medan urfilosofin i vi-et innefattar jaget, alla släktingar, djuren, växterna, jorden, luften, vattnet, allt. Den står för en holistisk förståelse av världen”.
I traditionella kulturer bearbetar man existentiell ångest med ceremonier för att skapa harmoni och balans, för att påminna om ömsesidigheten i existensen. I industricivilisationen sjukdomsstämplar man existentiell ångest som diagnostiseras och medicineras till läkemedelsindustrins fromma. Bara i Sverige använder ungefär en halv miljon människor antidepressiva preparat – långvarigt!
Jag ser ömsesidighetsfrämjande metoder som ett sätt att förbereda sig för industricivilisationens implosion. Om man vet att allt är ett och att man hänger samman med allt annat i en kosmisk väv behöver man inte vara så ängslig inför denna implosion. Den kommer förvisso att innebära mängder av problem som kommer att behöva en lång och säkerligen svår övergångsperiod innan något nytt och bättre, förhoppningsvis, utkristalliserar sig. Även vi som är civilisationskritiska lever ju i och av civilisationen och kan inte hoppa av, men vi kan redan nu inleda en process av att komma överens med världen och beväpna oss med kunskap. Framtidens samhälle blir definitivt ett kunskapssamhälle, men inte på det vis som makten använder denna term idag. Det handlar om praktisk kunskap, handfast kunskap om hur vi ska kunna leva i ett uthålligt samhälle. Det handlar om att odla sin mat (inte minst inne i städerna), att ordna rent vatten, lösa avloppsfrågor, omvandla avfall till näring för Moder Jord, väva tyger, sy kläder, lappa och laga, återanvända industricivilisationens skrot som råvaror, bygga energisnåla bostäder, bota och föda utan droger, producera och använda elektricitet utan att skada Moder Jord, skapa uthålliga system av energisnåla transporter med hjälp av förnybar energi (allt kanske inte behöver gå med häst och vagn?), hitta nya vägar att kommunicera och lagra information för perioden efter internet och mycket, mycket annat. Det finns hur många kreativa behov som helst och processen borde ha börjat redan igår.
Men processen att underifrån skapa det nya måste kombineras med en process av motstånd mot olika former av våld och förstörelse som hotar livet och Moder Jord och som försvårar en omvandling till ett samhälle i balans med naturen. Även här finns ett överflöd av uppgifter, t ex att få stopp på uranbrytning och kärnkraft, att avveckla industrijordbruket och därmed den pågående utarmningen av de odlingsbara jordarna och övergödningen av hav och vattendrag, att stoppa skogsbrukets industriella förödelse av skogar och våtmarker, att stödja projekt med skogsplantering, att skydda utrotningshotade arter av växter och djur, att stödja urfolkens kamp för att leva på traditionellt sätt i sina traditionella områden etc.
Båda dessa processer – att skaffa kunskap för ett nytt och förhoppningsvis enklare sätt att leva och att motverka förstörelse på och av Moder Jord – är i sig kreativa sätt att bearbeta sin existentiella ångest. I synnerhet om de kombineras med ömsesidighetsfrämjande metoder från traditionell andlighet. För mig är detta ett sätt att viga samman inflytanden från två av mina inspiratörer – Karl Marx och Sitting Bull (Thathanka Iyotake). De var samtida och ibland leker jag med tanken på hur ett samtal mellan dessa intellektuella giganter skulle ha kunnat gestalta sig. Det hade hur som helst säkert präglats av mångfald i infallsvinklar. Mångfald är Moder Jords spontana sätt att formge livet och mångfald måste också prägla ett samhälle som frigör sig från Kapitalets Gud.