Symbios mellan människa och djur

Människors attityder till djur var inte antropocentrisk i det förkristna Norden. Djur och människor var jämställda och existerade i ett symbiotiskt förhållande. I själva verket var det djuren som domesticerade människorna och inte tvärtom. Det är några av de tankar som arkeologiprofessorn vid Lunds universitet Kristina Jennbert för fram i sin bok Animals and Humans – Recurrent Symbiosis in Archeology and Old Norse Religion (Nordic Academic Press 2011). Boken ingår i det stora tvärvetenskapliga projektet Vägar till Midgård, som jag tidigare behandlat flera gånger på denna blogg.

Jennbert analyserar såväl förkristna texter (som kanske snarare bör betecknas som kristna texter eftersom de nedtecknades först på 1200-talet) som handfasta arkeologiska fynd. Det här är en krävande akademisk text på hög abstrakt nivå som på ett spännande sätt problematiserar inte bara företeelsen förkristen sed (= forn sidr) utan även själva arkeologin. Allt är statt i förändring, allt fast förflyktigas, och det gäller även den arkeologiska vetenskapen. Tolkningarna av arkeologiska fynd förändras över tid och som Jennbert påpekar kommer arkeologernas tolkningar alltid att begränsas av sin egen tids uppfattningar och tankehorisont; det gäller alltså även hennes egna tolkningar.

Liksom flera andra tidigare rapporter i Vägar till Midgård granskar Jennbert på djupet det som kallas forn sidr och konstaterar att det är ett mycket komplext begrepp. I forn sed ingår såväl aspekter av tro, moral, sedvanor och tradition som kunskap om ritualer och hur ritualerna ska genomföras. Ritualer behöver inte alltid vara andliga och de har en sorts totalitetsfunktion i samhällsväven. Uppdelningen i heligt och profant är en modern konstruktion. Ritualer är strategiska, existentiella och strukturella och de skapar relationer, påpekar Jennbert. De litterära beskrivningarna av ritualer måste tolkas med avsevärd källkritik eftersom texterna inte är historiska dokument utan just litterära produkter. Eddasångerna kanske framfördes som en sorts performance som gav dåtidens publik en totalupplevelse, vilket är något helt annat än att idag läsa dessa texter.

Jennbert understryker att Eddatexterna och den isländska sagalitteraturen uttrycker världsåskådningen hos en aristokratisk och manlig elit. Hon kontrasterar texterna mot arkeologiska fynd som tyder på att den rituella praktiken ofta varit annorlunda än texternas beskrivningar. Vad kan vi då utläsa ur järnålderns gravfynd? Ofta begravdes djur tillsammans med människor och ibland begravdes djur i egna gravar. Jennbert gör detaljerade genomgångar av vilka djur som påträffats i gravarna och det visar sig då att det primärt handlar om domesticerade djur. I första hand handlar det om hästen, som var en statussymbol förknippad med den manliga eliten, men också hunden och grisen eller delar av dem var vanliga ”gravgåvor”. Tidigare har arkeologer tolkat dessa djuroffer som en sorts medföljare och matsäck till den hinsides världen men det är en tidsbunden tolkning som inte står högt i kurs idag. Jennbert ser inte gravarna primärt som en avresestation till de dödas värld utan som ”installationer av välstånd och materialitet”. Gravarna var ett sätt att ritualisera kosmologi och ideologi. Djuren placerades inte i gravarna för att konsumeras hinsides utan som ett sätt att visa på rikedom och bibehålla maktrelationer och vad hon kallar nätverksstrategier. Gravmonumenten ritualiserade landskapet. Det är något att tänka på för dem som idag utövar ceremonier i anslutning till storslagna gravmonument. Varför ska en idag ceremoniera på järnålderselitens maktmonument?

Denna korta recension kan inte ge rättvisa åt Jennberts många och djuplodande analyser; jag har bara försökt fånga några av hennes tankar som också kan ha bäring för oss som idag vill hitta inspiration i den förkristna seden. Animals and Humans innehåller också intressanta faktauppgifter om när de olika domesticerade djuren kom till våra trakter, vad vi möjligen kan veta om hur djur och djurdelar har använts i olika riter, alla namn på djur som förekommer i eddorna och alla sammanställningar med djur som finns i de förkristna människonamnen (primärt mansnamn vill jag påpeka). Det mesta tyder på att dåtidens människor inte uppfattade att det existerade några fasta gränser mellan människa och djur; de var intimt beroende av varandra och den ena kunde omvandlas i den andra, vilket framgår av alla berättelser om skepnadsskiftare och hamnskiften.

En grundläggande tanke som genomsyrar Jennberts arbete och som kan fungera som en slutkläm även i denna recension är att den förkristna religionen inte var en enhetlig och stabil företeelse. Det fanns stora kronologiska, regionala och sociala skillnader i förkristen praxis. Och av vanligt folks andliga vardagspraxis finns inte så många spår.

Trolldom, blot och forn sed

I den medeltida Gutalagen stadgades om förbud mot blot och forna seder. Den blev straffbart att ”åkalla hult, högar, hedniska gudar, helgedomar och stavgårdar”. Det här visar att vardagslivet fortfarande innehöll åtskilliga inslag från den forna seden; folk gick till heliga lundar, gravhögar och andra gamla kultplatser där de samtalade med ”hedniska gudar”, dvs det osynliga. Att heliga källor inte omfattades av förbudet var troligen uttryck för att kyrkan redan hade införlivat den så kallade källkulten i sin egen verksamhet. Källorna hade helt enkelt fått nya namn, oftast efter helgon, och så hade verksamheten vid källorna levt vidare, i stort sett oförändrad.

Vad företeelsen forn sed (forn sidr) egentligen omfattar och hur den skiljer sig från den närbesläktade trolldomen och sejden utreds grundligt av religionshistorikern vid Lunds universitet Catharina Raudvere i boken Kunskap och insikt i norrön tradition – mytologi, ritualer och trolldomsanklagelser (Nordic Academic Press 2003). Boken ingår i det tvärvetenskapliga projektet Vägar till Midgård och Raudvere bygger sin analys framför allt på de texter som finns bevarade i Eddasångerna och den isländska sagalitteraturen.

Vad är då forn sed egentligen? Raudvere understryker att företeelsen rymmer mycket mer än begreppet tro och religion och även omfattar sådant som vi kallar moral, sedvanor, seder och tradition. Det handlar dels om de rådande dominerande föreställningarna om hur tillvaron är beskaffad och dels om det sätt som saker skulle göras på för att vara rätt. Gammal praxis kan det också kallas. Eller livssyn som används i en del antropologisk litteratur. Seden var öppen; alla kände till den i större eller mindre utsträckning, även om alla kanske inte alltid följde den av olika skäl, t ex som uttryck för individuellt uppror mot rådande strukturer eller som en följd av att ha blivit utesluten ur gemenskapen på grund av brottsliga handlingar.

Seden saknade dogmer och skrivna regler och bestod helt enkelt av den hävdvunna traditionen. Ändå fanns det en sorts övervakning av att seden efterlevdes – i form av den allmänt accepterade lagen och den rättsliga organisationen med tinget som högsta instans. Men det fanns också en mer informell förvaltning av den kunskap som seden byggde på och som också rymde sådant som vi idag skulle kalla andlig och/eller magisk kunskap och som var dold för många vanliga människor. Raudvere ser völvan som den främsta förvaltaren av denna kunskap. Völvan var en gestalt som betecknades med epitet som mångkunnig, något hon hade blivit genom lång träning och kamp. Berättelserna om Torborg lillvölva i Erik Rödes saga och de fragment om sejd som förekommer i de isländska sagorna vittnar om att den gamla seden kring år 1000 var på väg att falla i glömska. Frågan är då hur mycket av t ex den ursprungliga sejdceremonin som levde kvar. Den som idag vill återuppliva sejdceremonin gör nog klokt i att inte bokstavligt följa någon av de litterära beskrivningarna av ceremonin, eller dess syften.

En intressant tanke som Raudvere för fram är att sejden var en periodiskt återkommande ceremoni som pågick i flera dagar. Antagligen var den i likhet med de olika bloten kopplad till, för att inte säga intimt sammanvävd med, behoven i den tidens agrara samhälle. Sejden var ett verktyg för att få kunskap om framtiden och i viss mån även förändra villkoren för det som skulle komma. Det handlade primärt om fruktbarhet för boskap, grödor och människor, om ett stabilt och växtfrämjande väder, om god fångst och jakt i hav, sjöar, älvar och skogar. Men ritualerna handlade inte enbart om att bygga, bevara eller balansera relationer till det osynliga; de handlade också till väsentlig del om att bygga relationer mellan människor, familjer och släkter. Raudvere ser ritualerna som viktiga sociala händelser som befäster mellanmänskliga relationer och maktstrukturer och som dessutom kommunicerar med väsenden bortom den synliga verkligheten. Ritualer är inte bara uttryck för den existerande verkligheten – ritualer skapar också verklighet.

Völvan var i allmänhet en aktad person, men ibland kunde gränsen mellan sejd och trolldom vara hårfin och efterhand kom sejden alltmer att förknippas med trolldom. Till skillnad från seden som alltså var öppen och normgivande så var trolldomen dold, sluten och normbrytande – det som vi idag skulle kalla svart eller mörk magi. Den som blev anklagad för trolldom kunde dras inför tinget – med alternativen att försöka rentvå sig från anklagelsen eller bli dömd. Att felaktigt anklaga någon för trolldom betraktades också som ett allvarligt brott. Den som befanns skyldig till att ha utövat trolldom kunde få böta avsevärda belopp eller rent av mista livet. Den isländska litteraturen innehåller också exempel på informell rättskipning där trolldomsutövare helt enkelt jagades och dödades som fredslösa. Ingen sörjde.

Raudvere ser trolldom som ett sätt att tala om och beskriva livets hårda realiteter – missväxt, sjukdom, tjuvnad, oväntad död. Berättelser om och beskyllningar för trolldom blev ett sätt att hantera situationer bortom människornas kontroll. Och eftersom sejden handlade om att försöka kontrollera det som kan ligga bortom människornas möjligheter är det inte så svårt att förstå hur dessa företeelser kunde uppfattas som näraliggande och rentav identiska.

Det finns inga skäl att romantisera den forna seden, inte heller för de människor som idag vill hämta någon form av kraft och kunskap därifrån. Det blir en varse om en eftertänksamt läser Kunskap och insikt i norrön tradition – mytologi, ritualer och trolldomsanklagelser.

Världsträdet, treuddar och fornborgar

Den förkristna nordiska kosmologin var inte något sammanhållet eller enhetligt system med ett enda ursprung utan snarare ett komplext lappverk med stora individuella, lokala och sociala variationer som också förändrade sig över tid. Det går att spåra inslag och inflytanden från många olika tider och kulturer. Ibland skedde utvecklingen successivt och organiskt, ibland förändrades föreställningarna mera snabbt och drastiskt. Det var inte bara övergången från forn sed till kristendom som kan beskrivas som en religiös transformation; sådana hade ägt rum flera gånger tidigare, t ex på 500-talet då solen tycks ha förlorat sin centrala plats i mytologin för att ersättas av personifierade asagudar.

Hur den förkristna kosmologin kunde manifesteras i landskapet är det dominerande temat i boken Tracing Old Norse Cosmology – The World Tree, Middle Earth and the Sun in Archeological Perspectives (Nordic Academic Press 2014) av Anders Andrén, professor i arkeologi vid Stockholms universitet. Detta är bok 16 i serien Vägar till Midgård som är ett gränsöverskridande projekt vid Lunds universitet där religionshistoriker och arkeologer möts, konfronteras och tillsammans genererar nya kunskaper om det förkristna Nordens föreställningsvärd och konkreta religionsutövning. Här har jag tidigare recenserat Plats och praxis som också ingår i projektet. Iron Age Myth and Materiality av arkeologiprofessor Lotte Hedeager ingår inte i Lundaprojektet men uttrycker liknande ambitioner om att korsbefrukta arkeologi och religionshistoria och den har jag recenserat här.

Anders Andrén analyserar de bevarade mytfragmenten om världsträdet som i Norden gick under tre olika benämningar: Yggdrasil (= Odens häst), Mimameid (= minnesträdet) och Lärad (= den skyddande) och kopplar sedan samman myterna med de arkeologiska fynd som går under beteckningen treuddar. Det handlar om de tresidiga stensättningar som från början kanske hade formen av trianglar men sedermera försågs med inbuktande, alltså konkava, sidor. Ofta kan dessa treuddar ha eller ha haft en bautasten i mitten. Andrén tolkar treudden som en beskrivning av världsträdet och dess tre rötter, som ju sträcker sig ner till Urds brunn, Mimers brunn och Hvergelme i Nifelhel.

Andréns analys känns helt rätt, men varför byggdes dessa treuddar? Där famlar arkeologiprofessorn i mörkret och kan bara konstatera att för dåtidens människor spelade föreställningarna om världsträdet en mycket central roll. Inte heller vi som använder shamanska metoder för att i Drömtiden hitta svar på hur dessa platser användes eller fortfarande kan användas kan göra anspråk på några exakta svar; annat än att treuddarna som modeller av världsträdet antagligen är konstruerade som portar till Drömtiden, som öppningar in i den icke-ordinära verkligheten, lämpliga för ceremonier och initiationsceremonier. Och antagligen är de anlagda på platser som hade någon speciell energi och redan dessförinnan betraktades som heliga.

Treuddarna konstruerades uppenbarligen medvetet som avbilder av eller snarare versioner av världsträdet, men kan en dra liknande slutsatser om folkvandringstidens många fornborgar? Går det att läsa in kosmologiska föreställningar i hur fornborgarna byggdes? Det är spännande att följa Andréns djupsinniga analys av fornborgen Ismantorp på Öland. Den är cirkelformad, har nio portar och i portarnas skärningspunkt mitt inne i borgen har det legat ett halvcirkelformat hus med öppningen åt öster och där har det stått en stolpe. Enligt Andrén kan stolpen ha representerat världsträdet/världsaxeln medan byggnaden intill kan ha varit avsedd för en völva som likt nornorna höll till mitt i världen, intill världsträdet. Slutsatsen blir: ”Ismantorp var varken en plats för passiv tillflykt eller en central rituell plats. I stället fungerade den som ett tillfälligt använt arméläger med en kosmologisk betydelse inskriven i dess konstruktion. Fornborgen är en god illustration av hur förkristen religion i Skandinavien inte nödvändigtvis var en särskild religiös sfär utan en integrerad del av människors verksamhet.” För Andrén representerar Ismantorp och de samtida stencirklarna och treuddarna de äldsta kända avbildningarna av den förkristna nordiska världsbilden som den kommit att bli känd i senare texter.

I ett annat spännande avsnitt behandlar Andrén myternas beskrivningar av solens och månens karaktär och betydelse; han spårar samband mellan nordiska, samiska och baltiska föreställningar; letar efter spår av sol och solceremonier i ortnamn och söker förklaringar till att solens centrala roll i föreställningar och kult – något som kommer till uttryck t ex på de gotländska bildstenarna – försvann i den nordiska kulturen redan på 500-talet medan den levde kvar i samisk och baltisk tradition ända in på 1700-talet (och kanske betydligt längre än så i mer lokala eller privata sammanhang skulle jag vilja tillägga). Kanske spelade stoftmolnet år 536 från ett stort vulkanutbrott någonstans i världen en avgörande roll? På det följde flera år utan riktig sommar, vilket tycks vara verklighetsbakgrunden till Snorres berättelse om Fimbulvintern.

Hur omfattande blev då den religiösa transformationen på 500-talet enligt Andrén?  Han vill inte beskriva det som övergång till en ny asareligion: ”I stället var det en religiös transformation där en del gamla element försvann, en del gamla aspekter stöptes om till nya sammanhang, och en del nya element introducerades.”

Allt fast förflyktigas, som Karl Marx sa. Den som vill återuppliva det som kallades forn sed ställs inför väldigt komplexa frågeställningar. Vad i den gamla livssynen och seden är det som ska återupplivas och/eller anknytas till? Och när fanns detta vad? Forn sed år 560 eller 980? Tolkad genom vilken tids medvetande? Att som moderna shamaner hävda att de inte är new age utan old age löser heller inga problem. Vilken old age? Och vems version av old age? Som jag ser det kan den som vill arbeta med traditionell andlighet i dagens värld bara utgå från nuet och där, i detta nu och här, hitta sin egen väg – kanske efter en initiationsceremoni i en treudd eller en fornborg?