”Källan till visdom är våra äldsta. Visdomen finns
tillgänglig om vi vänder oss till dem, så det vore en mycket vis sak att göra.”
Så avslutar Joseph M Marshall III med
mild röst den cd som medföljer hans bok Walking
with Grandfather – The Wisdom of Lakota Elders (Sounds True 2005). Detta
är, som han själv säger, en bok om identitet och visdom. Den är till synes
enkel och rymmer ett antal berättelser som Joseph fått från sin morfar Albert
som han växte upp hos på Rosebud-reservatet i South Dakota. Morfar tog ofta med
den unge Joseph på walkabouts i
naturen som ett sätt att skola in gossen i lakotakulturen och lakotasättet att
tänka.
Fram till han var åtta år och började skolan talade – och tänkte
– Joseph enbart lakota. Han har sedermera gjort sig känd som historiker och
författare till flera böcker om lakotas och deras mest mytomspunne hjälte Crazy
Horse. För mig var läsningen av Walking
with Grandfather min första kontakt med Joseph M Marshall III men jag
räknar med att snart återkomma med texter om hans andra böcker. Han har ett
till synes enkelt sätt att berätta historier men i och under denna enkelhet
ryms en djup dimension av uråldrig visdom. Därför bör man läsa Marshall med
långsam, eftertänksam, ja meditativ läsart.
Han är själv numera en elder
även om han understryker att han inte har hunnit bli vis ännu, fastän han
strävar ditåt. Vår resa mot visdom börjar i ögonblicket när vi föds, skriver
Marshall. Visdom är en resa som aldrig tar slut, den är livets gåva. Allt som
har hänt oss och händer oss är livets sätt att ge oss visdom. När vi kan
betrakta oss själva och handla utan arrogans kan vi bli visa.
Marshall ger inte läsaren några detaljer om de gamla
lakotaceremonierna även om man förstår att de bör ha genomsyrat morföräldrarnas
liv. I stället berättar han lågmält om att hitta sin lakotaidentitet i en
modern värld och om lakotasättet att tänka.
”I cirkeln finns inget först eller sist, inget högre eller
lägre. Många urkulturer, lakota inräknad, accepterade verkligheten att alla
livsformer har en plats i den cirkeln. Därför är ingen eller inget först eller
sist. Ingen eller inget är högre eller lägre än någon annan livsform. För att
ytterligare bekräfta denna verklighet är liv och död de ovedersägliga
utjämnarna.”
Och boken är en hyllning till mor- och farföräldrar och elders överallt, som Marshall skriver på
försättsbladet.
”Utvecklingen av tekniken är ingen automatisk bekräftelse på
att vi, som människor, också har blivit visare. Vi är visare bara om vi förstår
att det förflutna inte är passé. Vi är visare bara om vi förstår att våra
förfäders redskap och kunskap är grunden för vår utveckling. Den insikten gör
det möjligt för oss att återknyta till vårt förflutna, vår historia, och hindra
oss från att bli förblindade av den moderna versionen av oss själva.”
I dagens värld är det inte självklart att morfar eller
farfar representerar visdom, tänker jag. Och så tänker också den tyske
historikern Moritz Pfeiffer som
lyssnade till sin farfar yrkesofficerens berättelser om hans upplevelser i andra
världskriget och slogs av farfaderns brist på självkritik, moraliskt omdöme och
empati med nazismens offer. Han tog sig före att jämföra farfars berättelser
med de historiska fakta han kunde få fram och tvingades konstatera att
diskrepansen var stor. Resultatet blev boken Mein Grossvater im Krieg 1939-1945 (Min farfar i kriget 1939-1945).
Pfeiffer menar att många unga och medelålders tyskar borde ställa frågan om vad
farfar och morfar verkligen gjorde i kriget - detta för att kunna gå till
botten med nazismuppgörelsen. Det skulle kunna vara ett sätt att omvandla erfarenheterna
från andra världskrigets barbari till en källa till visdom.
Moritz Pfeiffers bok har rönt stor uppmärksamhet i Tyskland men
när han rest runt och hållit föredrag om boken har publiken mestadels bestått
av personer på mellan 50 och 70 år. De är barnen till andra världskrigets soldater
som möttes av tigande och tystnad om de vågade fråga om nazismen och kriget.
Deras kunskapstörst är stor. Barnbarnen däremot har under de senaste
decennierna mer eller mindre översköljts av information om nazitiden och många
av dem uppfattar alltihop som en ganska abstrakt historia. Kunskapen tycks för
dem sakna konkret relevans i dagens värld. Pfeiffer beklagar detta och jag
instämmer. Hur vi än vrider och vänder på det är vi våra far- och morföräldrars
barnbarn och vi bär inte bara på deras genetiska arv utan även deras kulturella,
sociala, mentala och andliga arv. Och vi är mer lika dem än vi tror. Bara om vi
verkligen tar del av deras öden och berättelser, och deras förfäders öden och berättelser,
kan vi utveckla någon djupare grad av självinsikt, som ju är en förutsättning
för visdom. Eller hur?
