Dygder hos ojibwe, lakota och nordbor

Denna text är tänkt som en begrundan av begreppet dygder, alltså goda egenskaper som bör vägleda våra, och därmed samhällets, liv. Ordet dygd fanns redan i fornsvenskan och hade då betydelsen duglighet, godhet. Traditionella berättelser från många olika kulturer rymmer dramatiserade versioner av vilka dygder som bör beaktas och föras vidare till kommande generationer.

Såväl dessa berättelser som själva dygderna spelar en central roll i den antikoloniala kamp som pågår för att bevara och utveckla den egna kulturen. I boken Dancing on Our Turtle’s Back (Arbeiter Ring Publishing 2011) sammanfattar Leanne Simpson kärnan i det hon kallar mormorskunskapen, Grandmother Teachings, hos nishnaabeg, eller ojibwe;

·         mod,

·         ödmjukhet,

·         sanning,

·         respekt,

·         visdom,

·         hederlighet,

·         kärlek.

En liknande sammanställning av dygder hos lakota har gjorts av Joseph M Marshall i The Lakota Way – Stories and Lessons for Living (Penguin Compass 2002). Han djupdyker där i tolv dygder som han anser karakteriserar det traditionella lakotatänkandet; 

·         ödmjukhet,

·         uthållighet,

·         respekt,

·         heder,

·         kärlek,

·         offervilja,

·         sanning,

·         medkänsla,

·         mod,

·         själsstyrka,

·         generositet,

·         visdom.

En av dessa står ut speciellt eftersom den är förutsättningen för alla de övriga, och det är ödmjukheten, som Marshall också kallar ”den lågmälda vägen”.

Jämför detta med de dygder som jag själv kondenserat ur nordisk traditionell livssyn med hjälp av de 24 runorna i utharken och som jag kallar den andlige krigarens dygder;

·         styrka,

·         oåtkomlighet,

·         visdom,

·         ansvar,

·         patos,

·         offervilja,

·         kärlek,

·         mod,

·         beslutsamhet,

·         självkontroll,

·         självtillit,

·         uthållighet,

·         osjälviskhet,

·         ödmjukhet,

·         vördnad,

·         heder,

·         tålamod,

·         överskridande,

·         självinsikt,

·         intuition,

·         kreativitet,

·         målmedvetenhet,

·         klarsyn,

·        förnöjsamhet.

Här finns naturligtvis kulturella särdrag och skillnader, men förbluffande mycket är gemensamt, eller hur? Kunskap av Moder Jord, för Moder Jord.

Att återvända till jorden

Mormor,
Du som lyssnar och hör allt,
Du som alla goda ting kommer från…
Det är din omfamning vi känner
När vi återvänder till dig…

Med denna traditionella lakota-bön till Mormor Jord inleder Joseph M. Marshall III sin senaste bok To You We Shall Return – Lessons about Our Planet from the Lakota (Sterling 2010). För läsaren av denna blogg är Marshall ingen ny bekantskap. Jag har tidigare recenserat två av hans böcker om lakotaindianernas traditionella livssyn; Walking with Grandfather och The Lakota Way. Marshall bygger sina böcker på traditionella lakotaberättelser om svunna tider och sina egna minnen av uppväxten hos morfar och mormor på Rosebud-reservatet i South Dakota. Han har ett inbjudande och behagligt sätt att föra in läsaren i lakotas kosmologi och förhållningssätt i världen. I To You We Shall Return tar han ett litet större grepp och sätter in lakotatänkandet i ett större urfolksperspektiv och går bortom präriehorisonten i sin omtanke om Mormor Jord och hennes öde;

”Den väg som våra förföräldrar vandrade i tusentals år före européernas ankomst är inte betydelselös historia. Den kan vara en nyckel till framtiden för denna kontinent, och kanske för hela världen”.

Marshall återkommer även i denna bok till morfaderns lektioner under vandringarna på reservatet. Syftet var, förstod Marshall senare, att lära känna landet, landskapet, och upprätta ett verkligt, närmast fysiskt band till jorden. Den kultur och livssyn som lakota och andra amerikanska ursprungsfolk utvecklade under årtusendena och förde vidare genom muntlig tradition ända in i våra dagar bygger på respekt för Mormor Jord. Om man känner respekt för och har en genuin relation till sitt landskap är det lättare att anpassa sig och samexistera med allt annat levande, skriver Marshall och i detta innefattar han inte bara andra arter utan också alla möjliga av Mormor Jords uttryckssätt i form av väder och vind, hetta och köld, översvämning och torka, snöstorm och värmebölja.

Respekt förhindrar arrogans och respekt möjliggör kunskap om landet som blev som en andra natur för ursprungsfolken. ”Sådan kunskap kan återigen bli nyckeln till vår överlevnad som människor, men den här gången handlar det, i stället för att anpassa oss till miljön för att bevara vår existens, om att vi måste rädda och hela den sårade jorden så att framtida generationer kan överleva. För att åstadkomma detta måste vi gå tillbaka till begynnelsen”.

Det gör också Marshall när han översiktligt skildrar inte bara lakotas utan också de andra ursprungsamerikanernas historia; hur de anpassat sig till en mångfald av klimat och landskapstyper och efterhand också tvingats anpassa sig efter den vite mannens kolonisering. Trots att också många indianer gradvis lagt sig till med den vite mannens värderingar och syn på jorden som en råvaru- och produktionsresurs i stället för ett levande och medvetet väsen, så lever ändå mycket av det traditionella tänkandet, så intimt förenat med plats och landskap, kvar. ”Landet – jorden som helhet – gav upphov till vad och vilka vi är”. Det är den insikten, att vi är en del av jorden och inte åtskild från den - we are part of the earth, not apart from it – som Marshall vill bibringa läsaren. Han hyser uppenbarligen hopp om att även den vite mannen ska kunna återupprätta en andlig relation till jorden och han ser framför sig en värld där vi kan förena avancerad teknik med ett respektfullt sätt att samexistera med jorden.

Traditionella lakotas har kunnat förena det arkaiska med det moderna; ”Att anpassa oss till den vite mannens saker och sätt innebär inte att vi ska anpassa oss till hans sätt att tänka”. ”Jag är en lakotaperson, styrd och vägledd av lakotavärderingar i en värld som är övervägande icke-lakota”.

Bokens titel och den inledande bönen anspelar på döden men Marshall betonar att vi kan återvända till jorden även innan vi dör ”genom att anta ett sätt att tänka som gör det möjligt för oss att samspela med den naturliga omgivningen utifrån en attityd av respekt”. Och respekt växer ur ödmjukhet, eller hur?

Att leva väl är att dö väl

Det tycks numera vara accepterat även i den västerländska kulturen att åter börja tala om dygder, alltså goda egenskaper som bör vägleda våra, och därmed samhällets, liv. Den som söker vägledning på detta område har mycket att hämta i traditionella myter och berättelser. Själva ordet dygd fanns redan i fornsvenskan och hade då betydelsen duglighet, godhet. Den som vill få lite alternativ inspiration på dygdernas område rekommenderas varmt att läsa Joseph M Marshalls bok The Lakota Way – Stories and Lessons for Living (Penguin Compass 2002). Boken är en imponerande sammanställning av traditionella lakotaberättelser interfolierade med Marshalls egna minnen av uppväxten hos morföräldrarna på Rosebud-reservatet i South Dakota på 1950-talet. Detta är helt enkelt en lysande bok om vad det innebär att vara människa och inta sin rättmätiga plats i den stora kosmiska väven – allt betraktat genom ett lakotamedvetande. (Jag har tidigare recenserat Marshalls fina berättelser om lärdomarna från hans morfar; Walking with Grandfather)

I The Lakota Way djupdyker Marshall i tolv dygder som han anser karakteriserar det traditionella lakotatänkandet – ett tänkande som sedan flera hundra år är starkt förknippat med den hårda men rika tillvaron på prärierna i västra Amerika. Marshalls tolv dygder är; ödmjukhet, uthållighet, respekt, värdighet, kärlek, offervilja, sanning, medkänsla, mod, själsstyrka, generositet och visdom. En av dessa står ut speciellt eftersom den är förutsättningen för alla de övriga, och det är ödmjukheten. Denna dygd sammanfattar Marshall i begreppet ”den lågmälda vägen” (the quiet path). Tillsammans med uthållighet och andlig styrka har ödmjukheten främst manifesterats av de traditionella lakotaindianer, inte minst de äldre kvinnorna (the grandmothers), som enligt Marshall har lyckats bevara språk, traditioner, sedvanor och värderingar – ”essensen av vad det innebär att vara lakota”. Marshalls egen mormor gav honom följande råd; ”Om du vill gå långt i livet ska du vandra mormorsvägen.” Och essensen i denna väg är enligt Marshall själsstyrkan.

Betydelsen av detta lågmälda men ihärdiga försvar av det egna livssättet kan inte undervärderas; ”Sanningen är att vi lakota fortfarande vandrar omkring på jorden. Sanningen är att vi överlevde traumatisk förändring och är visare och starkare på grund av det… Illusionen är att vi är ett erövrat folk. Sanningen är att vi är överlevare; vi tog oss an det värsta som våra ’erövrare’ kunde kasta över oss och vi står fortfarande upp. Illusionen är att vi är en del av det förflutna – något som kan studeras, analyseras, mätas, dissekeras och slutligen bedömas. Sanningen är att vi fortfarande är en livsduglig kultur med traditioner, sedvanor och värderingar som har bestått de hårdaste prov”.

För Marshall är alla dygderna väsentliga beståndsdelar i ett balanserat samspel mellan alla levande varelser. Till syvende och sist handlar vår mänskliga existens helt och hållet om balans; att finna balans inom oss själva, mellan oss människor och mellan oss människor och alla andra varelser som vi delar jorden med. Vi delar alla den yttersta sanningen, den att döden alltid är en del av livet och en förutsättning för livet. Det finns en sanning som gör mullvaden jämlik med björnen, en sanning som förenar oss alla, vare sig vi går, flyger, krälar, simmar eller har rötter. Vi föds alla och vi dör alla. Det sammanfattar Marshall sålunda; ”Att leva väl är att dö väl” (Living well is dying well).

Många av berättelserna i The Lakota Way stammar från jägar- och samlarlivet på prärien före början av 1700-talet, alltså från tiden innan hästen kom till lakota. En berättelse kan börja så här; ”De gamla brukade säga att det finns många märkliga och mystiska saker i världen. De visste att det var sant eftersom de hade sett saker: en del förunderliga, en del dråpliga, en del mäktiga eller små. Men allt hade ett syfte, sa de, allt som hände är en gåva från livet självt, om inte för annat så för att lära oss en läxa”.

Man känner sig som läsare verkligen välkommen in i lakotas värld och får under läsningens gång mängder av kunskaper om livet på prärien, såväl för länge sedan som för inte så länge sedan, och man får följa med in i heliga ceremonier som svetthyddan och soldansen. Detta är en bok om generositet och om visdom, som handlar om att veta hur och när man ska använda sin kunskap. ”Visdom är livets gåva till oss, men också vår gåva till livet”.

Att gå med morfar

”Källan till visdom är våra äldsta. Visdomen finns tillgänglig om vi vänder oss till dem, så det vore en mycket vis sak att göra.” Så avslutar Joseph M Marshall III med mild röst den cd som medföljer hans bok Walking with Grandfather – The Wisdom of Lakota Elders (Sounds True 2005). Detta är, som han själv säger, en bok om identitet och visdom. Den är till synes enkel och rymmer ett antal berättelser som Joseph fått från sin morfar Albert som han växte upp hos på Rosebud-reservatet i South Dakota. Morfar tog ofta med den unge Joseph på walkabouts i naturen som ett sätt att skola in gossen i lakotakulturen och lakotasättet att tänka.

Fram till han var åtta år och började skolan talade – och tänkte – Joseph enbart lakota. Han har sedermera gjort sig känd som historiker och författare till flera böcker om lakotas och deras mest mytomspunne hjälte Crazy Horse. För mig var läsningen av Walking with Grandfather min första kontakt med Joseph M Marshall III men jag räknar med att snart återkomma med texter om hans andra böcker. Han har ett till synes enkelt sätt att berätta historier men i och under denna enkelhet ryms en djup dimension av uråldrig visdom. Därför bör man läsa Marshall med långsam, eftertänksam, ja meditativ läsart.

Han är själv numera en elder även om han understryker att han inte har hunnit bli vis ännu, fastän han strävar ditåt. Vår resa mot visdom börjar i ögonblicket när vi föds, skriver Marshall. Visdom är en resa som aldrig tar slut, den är livets gåva. Allt som har hänt oss och händer oss är livets sätt att ge oss visdom. När vi kan betrakta oss själva och handla utan arrogans kan vi bli visa.

Marshall ger inte läsaren några detaljer om de gamla lakotaceremonierna även om man förstår att de bör ha genomsyrat morföräldrarnas liv. I stället berättar han lågmält om att hitta sin lakotaidentitet i en modern värld och om lakotasättet att tänka.

”I cirkeln finns inget först eller sist, inget högre eller lägre. Många urkulturer, lakota inräknad, accepterade verkligheten att alla livsformer har en plats i den cirkeln. Därför är ingen eller inget först eller sist. Ingen eller inget är högre eller lägre än någon annan livsform. För att ytterligare bekräfta denna verklighet är liv och död de ovedersägliga utjämnarna.”

Och boken är en hyllning till mor- och farföräldrar och elders överallt, som Marshall skriver på försättsbladet.

”Utvecklingen av tekniken är ingen automatisk bekräftelse på att vi, som människor, också har blivit visare. Vi är visare bara om vi förstår att det förflutna inte är passé. Vi är visare bara om vi förstår att våra förfäders redskap och kunskap är grunden för vår utveckling. Den insikten gör det möjligt för oss att återknyta till vårt förflutna, vår historia, och hindra oss från att bli förblindade av den moderna versionen av oss själva.”

I dagens värld är det inte självklart att morfar eller farfar representerar visdom, tänker jag. Och så tänker också den tyske historikern Moritz Pfeiffer som lyssnade till sin farfar yrkesofficerens berättelser om hans upplevelser i andra världskriget och slogs av farfaderns brist på självkritik, moraliskt omdöme och empati med nazismens offer. Han tog sig före att jämföra farfars berättelser med de historiska fakta han kunde få fram och tvingades konstatera att diskrepansen var stor. Resultatet blev boken Mein Grossvater im Krieg 1939-1945 (Min farfar i kriget 1939-1945). Pfeiffer menar att många unga och medelålders tyskar borde ställa frågan om vad farfar och morfar verkligen gjorde i kriget - detta för att kunna gå till botten med nazismuppgörelsen. Det skulle kunna vara ett sätt att omvandla erfarenheterna från andra världskrigets barbari till en källa till visdom.

Moritz Pfeiffers bok har rönt stor uppmärksamhet i Tyskland men när han rest runt och hållit föredrag om boken har publiken mestadels bestått av personer på mellan 50 och 70 år. De är barnen till andra världskrigets soldater som möttes av tigande och tystnad om de vågade fråga om nazismen och kriget. Deras kunskapstörst är stor. Barnbarnen däremot har under de senaste decennierna mer eller mindre översköljts av information om nazitiden och många av dem uppfattar alltihop som en ganska abstrakt historia. Kunskapen tycks för dem sakna konkret relevans i dagens värld. Pfeiffer beklagar detta och jag instämmer. Hur vi än vrider och vänder på det är vi våra far- och morföräldrars barnbarn och vi bär inte bara på deras genetiska arv utan även deras kulturella, sociala, mentala och andliga arv. Och vi är mer lika dem än vi tror. Bara om vi verkligen tar del av deras öden och berättelser, och deras förfäders öden och berättelser, kan vi utveckla någon djupare grad av självinsikt, som ju är en förutsättning för visdom. Eller hur?