Frau Holle - Den stora gudinnan (2)

Sagan om Frau Holle är en berättelse om kvinnlig initiation; närmare bestämt en tvåfaldig initiation. Dels handlar det om en ung flickas pubertetstransformation och invigning i de kunskaper som är nödvändiga i hennes förväntade roll som hushållets och gårdens styresperson. Dels handlar det om en kvinnlig andlig kunskapsväg där Frau Holle fungerar som mentor i sin egenskap som Drömtidens väktare. Dessutom: som de flesta arketypiska berättelser har sagan såväl en yttre som en inre dimension och handlar därmed också om inre konflikter och personlig transformation och mognad.

Sagans fyra huvudaktörer är alla kvinnor och vi kan betrakta dem som företrädare för en grundläggande dualism i kosmos. Å ena sidan har vi Frau Holle/Flädermor och den flitiga flickan/styvdottern. De representerar det ljusa och ”goda”. Namnet Holle kan avledas från gamla tyska uttryck för ljus, glans, fullkomlig, sund, nådig och mild. Å andra sidan har vi Styvmodern och den lata flickan/dottern. De representerar det mörka och ”onda”. Dessa sidor har vi alla; det är psykiska energier som vi behöver balansera gentemot varandra.

Styvdottern beskrivs som hemmets askunge men om vi analyserar begreppet ser vi att detta inte nödvändigtvis är en förringande beteckning. Kanske tvärtom egentligen. Askungen är nämligen den person som sköter om hemmets eldhärd. Hon är eldens väktare och därmed har hon redan en helig uppgift. Styvmodern skickar ut henne på landsvägen inte av illvilja utan för att hon ska kunna finna sin egen väg i livet. När det gäller hennes arbete med att spinna kan vi se tydliga paralleller till nornorna vid Urds källa; de som spinner den kosmiska väven. Flickan ska nu på egen hand spinna sin livstråd, men det hårda arbetet får fingrarna att börja blöda. Detta bör nog tolkas som att flickan får sin första menstruation och nu är beredd att lämna barndomen och träda in i kvinnornas värld.

Flickan måste själv hämta tillbaka den borttappade sländan från brunnen eftersom ingen annan kan genomgå hennes initiation. Hoppet ner i brunnen försätter henne i ett förändrat medvetandetillstånd (”förlorade sansen”) och hon vaknar upp på en äng i Drömtiden. Beskrivningen av ängen tyder på att det är vår och genom mötena med bakugnen, äppelträdet och Frau Holles sängbäddning genomlever hon ett varv i årscykeln.

Bakugnen representerar livmodern men också det alkemiska transformationskärlet. Äppelträdet bär livets och visdomens frukt. Tankarna går till Iduns äpplen och till världsträdet. När flickan skakar Frau Holles sängkläder snöar det i världen och därmed förbereds vårens fruktbarhet och alstringskraft.

Frau Holle lär flickan livets väsentligheter. När hon gör rätt går det henne väl. Hon får både kokt och stekt mat och lever i harmoni och balans. Längtan tillbaka till den ordinära verkligheten når full styrka när hon fått de nödvändiga kunskaperna och livsvisdomen. Hennes kvinnliga initiation är fullbordad och Frau Holle för henne tillbaka till den vanliga världen genom en av Drömtidens portar och just där och då belönas hon med guldet som representerar visdom och andlig kraft. Nu får hon också tillbaka den förlorade sländan och kan fortsätta spinna sin livstråd. Nu blir hon Goldmarie (= Guldmarie).

Hennes återkomst kungörs av sagans enda manlige aktör – gårdens tupp. Galandet från en tupp kan signalera början på en ny dag, en ny livsfas eller en ny era. Från sångerna i Eddan känner vi flera tuppar som kopplas samman med avgörande kosmiska händelser, t ex Ragnarök och förnyelsen av världen. Styvmodern betecknas nu enbart som moder och det är ett uttryck för att Goldmarie har återvänt som en fri och självständig kvinna med en mogen syn på sin mor.

Berättelsen om den lata styvsysterns resa till Frau Holle tycks vara en enda lång varning för själviskhet och girighet. Hon är inte mogen att ta emot Drömtidens kunskap och kraft och kan därför inte fullborda sin transformation. Som ”belöning” får hon en tunna med beck (= okunskap) hälld över sig. Hon blir nu Pechmarie (= Beckmarie).

Wilfried Richert som själv är bosatt i trakterna av Hohe Meissner i Hessen har med sin lilla bok Das Mysterium der Frau Holle (Books on Demand, 2015) åstadkommit en förträfflig introduktion till myten om Frau Holle. Förutom att avkoda den gamla Grimm-sagan beskriver han också flera av de heliga platser som förknippas med Frau Holle och som fortfarande hålls aktiva och levande. Den tes som Richert driver i boken är att berättelserna om Frau Holle går tillbaka till de uråldriga myterna om Den stora gudinnan, som rymmer såväl kvinnliga som manliga sidor och som är det ursprungliga skapande väsendet. Frau Holle är därmed mer än Hel eller Freja som hon brukar jämföras med. Hen är världsalltets framfödare.

Visst är det märkvärdigt och utomordentligt bra att det ännu i vår tid ceremonieras för hen vid Hohe Meissner!

Slutsålda böcker nu gratis på hemsidan

Det finns fortfarande efterfrågan på en del av mina böcker som är slutsålda och där jag inte planerar någon nytryckning. Nu har jag gjort två av dem tillgängliga på norrshamans hemsida i pdf-format. Det gäller Drömtid visdom paradox och Ibland inträffar mirakel.
Här en kort presentation av de båda:
Drömtid visdom paradox utgår från en resa som jag gjorde i sydvästra USA 2010 – ett motsträvigt landskap som är världens centrum för ursprungsfolk som navajo, hopi, acoma, taos, zuni och apacher. Resan sker inte bara i ett ökenartat landskap genomskuret av kanjoner och höga, lummiga berg utan också i Drömtiden. Dagens stigar och vägar korsar spåren och berättelserna efter urtidens heliga varelser, hjältar och monster. Här finns också de destruktiva spåren efter spanska conquistadorer och amerikanska erövrare och folkmördare. Boken släpper fram röster från områdets traditionella invånare – filosofer, medicinmän och radikala antikolonialister – som utifrån en ursprunglig livssyn försöker balansera livet i skärningspunkten mellan det gamla och det nya, mellan Drömtiden och industricivilisationen. Detta är en bok om visdom som en aktiv och kreativ aspekt för att kunna samverka med världen och vandra i skönhet. Det är en civilisationskritik och en utredning av vad traditionell kunskap, native science, innebär och hur den kan föras in i vår tid.

Boken är samtidigt en sammanfattning av insikter från min mer än 30 år långa filosofiska och andliga resa som tog sin början i ett möte med indianska heliga män vid Russeltribunalen i Rotterdam 1980. En pågående resa som inte bara lett till sydvästra USA utan också till heliga platser och märkliga upplevelser och möten framför allt i Sápmi.

Ibland inträffar mirakel är en analys och lärdomar av folklig läkekonst och shamanism. Så länge som människan har funnits har det funnits sjukdomar och icke-teknologiska botemetoder. Det var shamanen som ansvarade för sjukdomsboten och även andra magiska ingripanden i tillvaron, som att spåra villebråd och påverka väder och vind. Redan i de äldsta klippmålningarna som är drygt 30.000 år finns shamaner avbildade. Shamanernas verksamhet har varit funktionell och därför har den överlevt in i våra dagar, om än i förändrad och förenklad form. Dagens botare och blodstämmare är verksamma i en obruten tradition även om de står ganska långt från de forntida shamanerna och deras mer drastiska extasmetoder.

Men vad är det som gör att boten fungerar? Vad sker egentligen i boteaktens rituella drama? Vilken roll spelar botaren? Vilken roll har patienten? Vilken filosofi styr botarens aktioner? Varifrån kommer förmågan att bota? Går det att över huvud taget förklara bot annat än som mirakel? Och när inträffar mirakel? I detta kompendium gör jag en systematisk analys av den folkliga läkekonstens metoder, föreställningar och funktioner. Utifrån botarnas aktivitet och tankar drar jag slutsatser om hur även andra, som inte är botare, kan utvinna livslärdomar ur denna rika och levande kunskapstradition.

Nya boken: Eddans dolda visdom

Nu är min nya bok klar – Eddans dolda visdom (norrshaman 2014). Avsikten är att göra Eddans esoteriska kunskap tillgänglig för alla som vill vandra en andlig väg fylld av skönhet, harmoni och balans. Även i det tjugoförsta århundradet kan Eddans sånger fungera som portar in i det som brukar kallas den icke-ordinära verkligheten, det fördolda eller Drömtiden.
Sångerna i Den poetiska Eddan innehåller gåtfulla och spännande mytiska berättelser sprängfyllda av dold andlig kunskap, som det är möjligt även för oss idag att finna och avkoda. Det är kunskap inte bara om den yttre världen och dess skapelse utan också om våra inre världar, våra personligheters födelse, död och transformation och olika vägar att nå visdom.
Vi kan ta del av den dolda visdomen genom att sjunga fram berättelserna, på liknande sätt som de ursprungliga heliga varelserna sjöng fram världen i begynnelsen, ”arla i urtid”. Ett annat sätt att ta del av myternas visdom är att göra själsresor med hjälp av olika trådar i berättelsernas väv. Det kan ske genom att recitera myten högt eller för sitt inre i kombination med någon lämplig metod för att förändra medvetandet, t ex trumning. Det är ett sätt att få del av mytens inre väsen, dess essens och dess esoteriska kunskap. Mina tolkningar grundar sig i en shamansk ”läsning” där jag kombinerat själsresor med djup begrundan och divination med hjälp av runor.

När vi idag försöker avkoda de dolda budskapen måste vi inse att avkodningen kan leda till olika resultat beroende på vem som gör den och vilka mentala filter som tolkningen passerar genom. Myterna talar till olika läsare på olika sätt och det går inte att fastställa några oomtvistliga och slutgiltiga tolkningar. Myterna har sin egen dynamik som möjliggör ständigt nya upptäckter och insikter.
Eddans dolda visdom är inte en bok om hur sångerna användes förr eller vilken kunskap de innehöll då. Det är en bok om hur ny kunskap kontinuerligt kan utvinnas ur myterna och hur dessa sånger kan användas idag och framöver. Det är sedan upp till var och en att göra sin egen Eddatolkning och komma fram till hur en själv kan införliva dessa mytiska kunskaper i sitt eget liv.
Eddans dolda visdom är en häftad bok på 85 sidor som kan beställas direkt av mig på mejladressen jorgen.i.eriksson@bredband.net. Priset (inklusive frakt) är 180 kr. Mer info om boken och norrshamans övriga böcker finns på min hemsida. 

Att gå med morfar

”Källan till visdom är våra äldsta. Visdomen finns tillgänglig om vi vänder oss till dem, så det vore en mycket vis sak att göra.” Så avslutar Joseph M Marshall III med mild röst den cd som medföljer hans bok Walking with Grandfather – The Wisdom of Lakota Elders (Sounds True 2005). Detta är, som han själv säger, en bok om identitet och visdom. Den är till synes enkel och rymmer ett antal berättelser som Joseph fått från sin morfar Albert som han växte upp hos på Rosebud-reservatet i South Dakota. Morfar tog ofta med den unge Joseph på walkabouts i naturen som ett sätt att skola in gossen i lakotakulturen och lakotasättet att tänka.

Fram till han var åtta år och började skolan talade – och tänkte – Joseph enbart lakota. Han har sedermera gjort sig känd som historiker och författare till flera böcker om lakotas och deras mest mytomspunne hjälte Crazy Horse. För mig var läsningen av Walking with Grandfather min första kontakt med Joseph M Marshall III men jag räknar med att snart återkomma med texter om hans andra böcker. Han har ett till synes enkelt sätt att berätta historier men i och under denna enkelhet ryms en djup dimension av uråldrig visdom. Därför bör man läsa Marshall med långsam, eftertänksam, ja meditativ läsart.

Han är själv numera en elder även om han understryker att han inte har hunnit bli vis ännu, fastän han strävar ditåt. Vår resa mot visdom börjar i ögonblicket när vi föds, skriver Marshall. Visdom är en resa som aldrig tar slut, den är livets gåva. Allt som har hänt oss och händer oss är livets sätt att ge oss visdom. När vi kan betrakta oss själva och handla utan arrogans kan vi bli visa.

Marshall ger inte läsaren några detaljer om de gamla lakotaceremonierna även om man förstår att de bör ha genomsyrat morföräldrarnas liv. I stället berättar han lågmält om att hitta sin lakotaidentitet i en modern värld och om lakotasättet att tänka.

”I cirkeln finns inget först eller sist, inget högre eller lägre. Många urkulturer, lakota inräknad, accepterade verkligheten att alla livsformer har en plats i den cirkeln. Därför är ingen eller inget först eller sist. Ingen eller inget är högre eller lägre än någon annan livsform. För att ytterligare bekräfta denna verklighet är liv och död de ovedersägliga utjämnarna.”

Och boken är en hyllning till mor- och farföräldrar och elders överallt, som Marshall skriver på försättsbladet.

”Utvecklingen av tekniken är ingen automatisk bekräftelse på att vi, som människor, också har blivit visare. Vi är visare bara om vi förstår att det förflutna inte är passé. Vi är visare bara om vi förstår att våra förfäders redskap och kunskap är grunden för vår utveckling. Den insikten gör det möjligt för oss att återknyta till vårt förflutna, vår historia, och hindra oss från att bli förblindade av den moderna versionen av oss själva.”

I dagens värld är det inte självklart att morfar eller farfar representerar visdom, tänker jag. Och så tänker också den tyske historikern Moritz Pfeiffer som lyssnade till sin farfar yrkesofficerens berättelser om hans upplevelser i andra världskriget och slogs av farfaderns brist på självkritik, moraliskt omdöme och empati med nazismens offer. Han tog sig före att jämföra farfars berättelser med de historiska fakta han kunde få fram och tvingades konstatera att diskrepansen var stor. Resultatet blev boken Mein Grossvater im Krieg 1939-1945 (Min farfar i kriget 1939-1945). Pfeiffer menar att många unga och medelålders tyskar borde ställa frågan om vad farfar och morfar verkligen gjorde i kriget - detta för att kunna gå till botten med nazismuppgörelsen. Det skulle kunna vara ett sätt att omvandla erfarenheterna från andra världskrigets barbari till en källa till visdom.

Moritz Pfeiffers bok har rönt stor uppmärksamhet i Tyskland men när han rest runt och hållit föredrag om boken har publiken mestadels bestått av personer på mellan 50 och 70 år. De är barnen till andra världskrigets soldater som möttes av tigande och tystnad om de vågade fråga om nazismen och kriget. Deras kunskapstörst är stor. Barnbarnen däremot har under de senaste decennierna mer eller mindre översköljts av information om nazitiden och många av dem uppfattar alltihop som en ganska abstrakt historia. Kunskapen tycks för dem sakna konkret relevans i dagens värld. Pfeiffer beklagar detta och jag instämmer. Hur vi än vrider och vänder på det är vi våra far- och morföräldrars barnbarn och vi bär inte bara på deras genetiska arv utan även deras kulturella, sociala, mentala och andliga arv. Och vi är mer lika dem än vi tror. Bara om vi verkligen tar del av deras öden och berättelser, och deras förfäders öden och berättelser, kan vi utveckla någon djupare grad av självinsikt, som ju är en förutsättning för visdom. Eller hur?

”Våra ceremonier håller samman världen”

Runt om i USA och Kanada hålls urgamla kunskaper, traditioner och ceremonier vid liv – framför allt av äldre män och kvinnor, som för det mesta lever under mycket enkla förhållanden i de små enklaver som ursprungsamerikanerna trängts undan till (och som brukar kallas reservat). Dessa ödmjuka män och kvinnor brukar kallas för elders, faith keepers, wisdom keepers, medicine people och liknande och de är för det mesta okända utanför sin egen kultur. Ibland har de en ”titel” på sitt eget språk men ofta kallas de ingenting särskilt, men deras kunskaper är välkända inom den egna regionen och de anlitas av sina medmänniskor för ceremonier, för sjukdomsbot och rådgivning, för att lösa tvister och för att berätta historier och undervisa de unga generationerna.
Att de här människorna och de här kunskaperna över huvud taget har bevarats och fortfarande fungerar som levande traditioner är anmärkningsvärt med tanke på den kolonisation som ursprungsamerikanerna varit utsatta för under 500 år. Även de nu levande visa männen och kvinnorna har upplevt sin beskärda del av kolonisering i form av tvångsförflyttningar och kulturella övergrepp genom missionering och hjärntvätt på internatskolor. Men dessa fantastiska människor har hållit fast vid traditionerna, vid det som de själva kallar de ursprungliga instruktionerna som deras folk fick i tidernas begynnelse. De har all anledning att vara misstänksamma mot vita män och kvinnor som söker upp dem för att få del av deras kunskap och kraft.
Det gäller även upphovsmännen till den utsökta och elegant bildsatta boken Wisdomkeepers: Meetings with Native American Spiritual Elders (Atria Books/Beyond Words 2006). De heter Harvey Arden och Steve Wall och är båda sedan tidigare kända som skribent respektive fotograf för National Geographic. De båda reste under 1980- och 1990-talen runt på indianreservat i Nordamerika och sökte upp äldre traditionsbevarare – inte för att få dem att avslöja andliga och ceremoniella hemligheter utan helt enkelt för att låta dem tala fritt om saker som engagerade dem och som de eventuellt ville att omvärlden skulle ta del av. Arden och Wall möttets ofta av stor misstänksamhet när de väl hittat fram till visdomsbärarnas enkla stugor och de och deras motiv granskades ingående innan några samtal inleddes. Alla vita som någon gång närmat sig traditionella shamaner och medicinmän kan känna igen sig i Ardens och Walls försök, som dock för det mesta så småningom avlöpte lyckosamt. Boken innehåller intervjuer av olika längd med omkring 20 traditionsbärare från så pass skilda kulturer som mohawk, seneca, onondaga, lakota, ute, hopi, seminole och pawnee. En av de mer kända personerna som intervjuas är Oren Lyons, onondaga, som karakteristiskt frågar författarna vad det är som de egentligen vill ha av deras äldste. ”Vi vaktar dem som rent källvatten”. Vill ni ha hemligheter, mysterier? ”Jag kan direkt säga till er att det inte finns några hemligheter. Det finns inget mysterium. Det finns bara sunt förnuft”.
Rätt typiskt är också mötet med ute-indianen Charlie Knight i sydvästra Colorado. De hittar honom i hans lilla husvagn ute i en ödsligt belägen fårhage efter att ha fått en vägbeskrivning av Charlies dotter. Charlies första mening till Arden/Wall är: ”När ska ni ge er av?” Han har annat att göra än att svara på frågor. Han ska upp i bergen och fånga in några tjurar som han ska sälja på kreatursauktion. Vem har sagt att jag är medicinman, frågar Charlie. Nä, ni har fått tag i fel man. ”That’s me, wild bull Charlie – not medicine man Charlie! You fellas got the wrong Charlie!” Naturligtvis är det rätt Charlie de har hittat men han börjar inte berätta förrän de har hjälpt honom med tjurar och får i några dagar. Och då får de bland annat höra hur han fått sina kraftsånger, hur Skaparen i en vision gav honom helande händer och lite om hur han ser på tillvaron i stort.
Buffalo Jim, seminole, som varit verksam som botare i 70 år hälsar författarna med orden: ”Den vite mannen vill alltid veta sådant som han inte kan förstå, sådant som bara kan skada honom. Men om ni vill tala om andra saker än medicin och ceremonier, så är ni välkomna in. Ställ era frågor från hjärtat, så ska jag svara från hjärtat.” När de säger att de inte har några frågor utan att han kan prata om precis vad han själv vill blir Buffalo Jim tyst en stund, sedan säger han eftertänksamt: ”Vi kan tala om fåglar.” Så skrattar han och flaxar med armarna som vingar samtidigt som han berättar om den heliga örnen, som flyger högst och därmed är närmast Skaparen och vars fjädrar har en sådan ceremoniell helighet. På detta respektfulla sätt närmar sig Arden/Wall de äldste och med nödvändighet blir bokens sammanställning av berättelser mångfaldig och komplex.
Mathew King, lakota på Pine Ridge-reservatet, säger direkt till Arden/Wall: ”Jag vet varför ni är här. Den vite mannen kom till det här landet och glömde sina ursprungliga instruktioner. Vi har aldrig glömt våra instruktioner. Så ni är här för att leta efter de instruktioner som ni har tappat bort. Jag kan inte säga vilka de är, men jag kan kanske förklara en del saker. Det är dags att indianerna berättar för världen vad vi vet om naturen och om Gud. Så jag ska berätta för er vad jag vet och vem jag är. Det är bäst att ni lyssnar. Ni har mycket att lära.” Sedan berättar Mathew King delar av sin och lakotas historia, bl a om ceremonipipan som han ärvt efter den legendariske Red Cloud. ”Pipan medlar mellan människan och Gud.” King är en av de mer meddelsamma äldste och eftersom mycket av det han säger uttrycker en gemensam grundsyn hos många ursprungsamerikaner har jag valt ut några korta och belysande citat:
”Vi behöver inte er kyrka. Vi har Black Hills som vår kyrka. Och vi behöver inte er bibel. Vi har vinden och regnet och stjärnorna som vår bibel. Världen är en öppen bibel för oss. Vi indianer har studerat den i miljontals år.” ”När vi behöver visdom går vi upp på berget och talar med Gud.” ”Indiansk religion är lika gammal som Skaparen. I vårt sätt att leva ger de äldste andlig inriktning. Flera tusen års visdom flödar genom deras läppar. Andra vill lära sig vad våra äldste vet. Men man säljer inte sitt folks religion. Våra ceremonier och vår religion är inte till salu.”
Mathew King berättar också, liksom flera andra intervjuade, om dystra framtidsprofetior. Eftersom den vite mannen har stulit och genom sin girighet förstört indianernas land kommer Skaparen att sända förstörelse tillbaka för att skydda och rena Moder Jord. Tecknen är tydliga: vulkanutbrott, jordbävningar, stormar och översvämningar. Kanske kan ni ändra er och lägga om kurs, säger King, men det är inte mycket tid kvar. ”Vi indianer är inte rädda för att dö. Vi är beredda.”
Ord som ofta kommer igen i berättelserna är fred, harmoni, balans och bön. T ex hos Thomas Banyacya, hopi: ”Låt oss leva i fred och harmoni för att hålla landet och allt liv i balans. Bara bön och meditation kan åstadkomma det.” Eller hos Leon Shenandoah, onondaga: ”Vår religion handlar framför allt om att tacka Skaparen. Det är det vi gör när vi ber. Vi ber Honom inte om saker. Vi tackar Honom. Vi tackar Honom för världen och för varje djur och växt i världen. Vi tackar Honom för allt som existerar. Vi ber för harmoni i hela världen. Vi tror att om vi inte gjorde våra ceremonier i Långhuset så skulle världen upphöra. Det är våra ceremonier som håller samman världen.” ”Vi är gjorda av Moder Jord och vi återvänder till Moder Jord. Vi kan inte ’äga’ Moder Jord. Vi är bara besökare här. Vi är Skaparens gäster. Han bjöd in oss att stanna ett tag – och se vad vi har gjort med Hans skapelse. Vi har förgiftat den, vi har gjort ett vrak av den. Han måste bli rasande – och det är han.”
I en epilog beskriver Arden och Wall att de genom sina samtal med visdomsbärare lärt sig ett annorlunda sätt att tänka som djupt har påverkat deras åsikter om jorden, om självständighet, om familj och samhälle och om framtiden – att i alla beslut försöka tänka sju generationer framåt – och att livet i sig självt är en helig ceremoni. Hela boken präglas av begreppet respekt och många inom den nyshamanska rörelsen borde läsa den för att förstå hur grundläggande denna attityd är för allt andligt arbete.
Till sist kan jag inte avhålla mig från ett kort citat av Louis Farmer, onondaga: ”Vem behöver en telefon? Det här (han tog fram en nypa tobak ur en pung) är min kommunikation. Bättre än någon telefon. Telefoner kan bära din röst runt jorden, men inte upp till Skaparen. Du behöver ingen telefon för att tala med Skaparen. När vi vill tala med Honom bränner vi tobak och det tar våra böner hela vägen upp till Himlen. Vilken telefon kan göra det?”

Att höja medvetenheten och bearbeta traumat

Jag har tidigare skrivit en del om hur man kan bearbeta sin förtvivlan inför världens tillstånd för att försöka omvandla förtvivlan och ångesten till kreativ handlingskraft (Att hitta hopp och kraft i mörkret ). En artikel av Robert Jensen i Energy Bulletin ger en del nya infallsvinklar (Consciousness rising, world fading ). Jensen är verksam som professor i journalistik vid University of Texas i Austin, han är en radikal aktivist och har en lång rad böcker bakom sig. Artikeln i Energy Bulletin innehåller berättelsen om hans eget politiska uppvaknande och det jag främst finner användbart är hans resonemang om det oundvikliga i att konfrontera de destruktiva följderna av industricivilisationens naturförstörelse. Här följer några tänkvärda utdrag i översättning:
”Mer än någonsin är jag medveten om att oavsett hur högt den politiska medvetenheten höjs hos var och en i USA, så kan det vara väldigt lite som vi kan göra för att upphäva konsekvenserna av det moderna industrisamhällets övergrepp på den levande världen. Jag menar inte att det inte finns något som vi kan eller borde göra för att främja ekologisk uthållighet, utan bara att de processer som har satts i rörelse under den industriella eran kan ha nått bortom återvändo, att ekosfärens hälsa som gör våra liv möjliga kan ha äventyrats så att den inte kan räddas.”
Jensen hänvisar till ett resonemang av Martin Luther King som menade att man måste vara beredd att kämpa för sin sak även om man inte har några som helst garantier för att den ska lyckas, eftersom det moraliska universums båge ändå på sikt pekar mot rättvisa. Även om inte vi lyckas så kanske vi lägger grunden för en bättre tillvaro för dem som kommer efter oss. Men vad gör vi om bågen inte längre pekar mot rättvisa, frågar Jensen. Vad gör vi om de ekologiska kriserna överväldigar vår kollektiva moraliska förmåga?
”För att vara rakt på sak: Vad gör vi om homo sapiens visar sig vara en evolutionär återvändsgränd?”
”När jag politiserades för 20 år sedan gjorde jag ett åtagande att se sanningen i vitögat efter bästa förmåga, även när sanningen är otrevlig och smärtsam. Mina ideal har inte förändrats och mitt åtagande att organisera engagemanget har inte avtagit, men tyngden i bevisen säger mig att vår art är på väg in i en period av permanent nedgång där mycket av det som vi lärt oss kommer att dränkas av snabbt försämrade ekologiska förhållanden. Jag tror att vi är i större knipa än de flesta är villiga att erkänna.”
”Det här är inte ett argument för att ge upp eller hoppa av från en radikal politik. Det är helt enkelt en beskrivning av vad som verkar vara sant för mig, och jag kan inte förstå hur våra rörelser har råd att undvika dessa frågor.”
Jensen pekar på den arrogans som människan har behandlat den levande världen med, något som kan vara uttryck för ett karaktärsfel hos vår art:
”Omgivna av stora majestätiska byggnaden och små sofistikerade elektroniska apparater som skapats genom mänsklig intelligens är det lätt för oss att tro att vi är tillräckligt smarta för att sköta en komplex värld. Men intelligens är inte visdom, och förmågan att skapa garanterar inte en förmåga att kontrollera den förstörelse som vi hat släppt lös.
Inte alla mänskliga samhällen har gått under på det här sättet, men vi lever i en värld som domineras av dem som inte bara uttrycker denna arrogans utan också omfamnar den och vägrar acceptera att nedgången är verklig. Det innebär att våra individuella uppvaknanden kanske äger rum inom ramen för ett större döende. Att acceptera detta är att leva i ett djupgående tillstånd av sorg. Att vara trogen en radikal politisk medvetenhet är att möta och acceptera denna sorg.”
Detta får mig osökt att komma ihåg av lakota-medicinmannen Archie Fire Lame Deer sa till mig när jag intervjuade honom 1981: ”Det är möjligt att mänskligheten går under, men Moder Jord kommer att överleva”. Denna insikt gav honom tröst och styrka.

Liv, död och visdom (1)

Livet och döden är komplementära krafter. Den ena förutsätter den andra och den andra förutsätter den ena. Den ena övergår i den andra som övergår i den ena i ett ständigt pågående dynamiskt kretslopp. Det är tankar som är lätta att ta till sig på en abstrakt, filosofisk nivå. Betydligt svårare och smärtsammare när man konfronteras med dessa energier i verkliga livet, som till exempel när en anhörig i ilfart måste transporteras till sjukhusakuten mitt i natten. Även när en sådan omskakande händelse leder till fortsatt – och förnyat – liv har den ändå frambringat en konfrontation med döden, eller i alla fall den egna dödsrädslan. Dock kan en sådan händelse, om man efteråt kontemplerar den på djupet och förmår att införliva den, leda till fördjupad livserfarenhet och visdom.
Det finns inte ett ögonblick som inte är ett ögonblick av kraft och kunskap. Det handlar helt enkelt om att göra sig tillgänglig. En åskådlig lektion i detta får jag när jag i den tidiga morgonen på ödsliga vägar kör hem från akuten. Längs vägen ser jag flera ormvråkar som sitter på pass på lyktstolparna, stoiskt spanande efter byte. Jag ropar: ”Hej ormvråk!” och strax därefter kommer en sork löpande upp på motorvägen. Jag har inte en chans att undvika den och ser i backspegeln hur den blir liggande alldeles stilla på körbanan. Efter bara någon sekund ser jag två kråkor blixtsnabbt slå ner på sorken. Jag har ändat sorkens liv men gett föda och nytt liv åt två kråkor. Händelsen ger mig en stark inre förvissning om det mänskliga drama som jag är en del av och jag känner ett lugn breda ut sig inom mig.
Exakt vilken personlig kunskap detta motorvägsdrama gav mig kan jag inte gå in på här, men här finns en generell slutsats som kan intressera mina läsare, nämligen att allt är ett och hänger samman med allt annat, att allt ömsesidigt påverkar allt annat och att det ena alltid följer på det andra i en evig kosmisk dans.
I nästa text kommer några tankar om hur svensk sjukvård ingår i detta stora kretslopp.

Visdom kommer av rätt sätt att leva

Jag kör längs nordrimmen av Canyon de Chelly för att ta mig de fyra milen från Chinle till Tsaile där navajoernas universitet - Diné College - ligger. Det har snöat under natten och landskapet är bländande vitt i morgonsolen. Jag kör genom ett fruset ögonblick där bara de eviga korparna flaxar upp då och då längs vägen. Huvudbyggnaden på campus dyker upp som en glimrande kub på höger sida. Den är åttakantig till formen precis som en traditionell navajobostad, en hogan, ska vara. Därinne sitter den man jag ska diskutera navajofilosofi med idag - Wesley Thomas, föreståndare för Diné Studies.
På min fråga om vad visdom är börjar Thomas skissa på ett papper samtidigt som orden flyter ur honom som en lugn ström. Detta ämne har han ägnat mycket tid åt. Han skissar fyra nivåer i den traditionella navajosynen på hur visdom utvecklas: common sense, responsibility, being wise och having wisdom. Sunt förnuft fostras man till under uppväxten, ansvar tar man när man bildar familj, vis kan man bli när man lärt av livet som förälder och blivit far- eller morförälder och när man blivit ännu äldre och har barnbarnsbarn kan man ha visdom.
- Visdom är något som man uppnår över tid, men ålder är ingen garanti för att man verkligen blir vis. Inte heller måste man nödvändigtvis ha barnbarn eller barnbarnsbarn, säger Thomas. Det viktiga är att man lär av sina misstag och erfarenheter och går igenom vissa stadier. Visdom måste få komma till en, man kan inte förvänta sig den, eller skriva in den på agendan och tro att man själv kan bestämma när. Man får den genom att leva på rätt sätt som den egna kulturen förespråkar. Att söka visdom är som att försöka få tag på regnbågen. Det är ouppnåeligt - den förflyttar sig bara.
Enligt Thomas är visdom något som bara kan uttryckas inom och som en del av den egna kulturella kontexten. Han talar kritiskt om de indianer som klivit utanför sin kultur och spelar visa (masquerading wisdom) och får beundrare och anhängare bland visdomstörstande vita.
- Vi genomskådar lätt dessa personer, säger Thomas. De säljer ut sin kultur och det kommer att slå tillbaka på dem själva. Det som sänds ut kommer tillbaka.
Den fundamentala skillnaden mellan västerländsk filosofi och urfilosofi (indigenous philosophy)?
- Västerländsk filosofi är jag, jag, jag (me, me, me), medan urfilosofi är vi, oss, vårt (we, us, ours). Det västerländska utgår från jaget medan urfilosofin i vi-et innefattar jaget, alla släktingar, djuren, växterna, jorden, luften, vattnet, allt. Den står för en holistisk förståelse av världen. Urvetenskap (native science) vill veta hur helheter fungerar, hur allting samverkar.

Om de heliga bergens kunskap

San Francisco Peaks, eller Doko’oo’slid, som navajo kallar dem, ligger i nordöstra Arizona. Den högsta toppen är cirka 4 000 meter och nu i april ligger ganska mycket snö kvar däruppe. Jag betraktar det heliga berget från staden Flagstaff där jag intervjuar navajohistorikern Jennifer Denetdale på Northern Arizona University.
- Genom hela livet och varje dag påminns jag på olika sätt om skönheten och innebörden i navajofilosofin, Sá’ah Naaghái Bik’eh Hózhóón, säger Denetdale mitt i en utläggning om kärnan i navajotänkandet och menar just den dagliga anblicken av de mäktiga bergen ovanför staden.
Doko’oo’slid är ett av ledarbergen i navajofilosofin. När de heliga varelserna drog sig tillbaka efter att ha formgett världen var San Francisco Peaks en av de platser som de valde att bege sig till.
- De heliga varelserna försvann aldrig, säger Denetdale. När de hade skapat den här världen, märkt ut gränserna för navajoernas land - Diné Bikéyah - och satt de fyra heliga bergen som väktare över detta land förklarade de att vi i fortsättningen inte skulle se dem i fysisk form igen. Men när vi betraktar bergen kommer vi att bli påminda om att de fortfarande finns här. När det är dags kommer vi att kunna återknyta till dem. Det är det som våra berättelser och sånger handlar om.
Kunskapen finns alltså närvarande i landskapet, för den som vill och kan återknyta till de heliga varelserna. Men hur ska människor i industricivilisationen som har tappat bort det allra mesta av traditionell kunskap och naturkontakt kunna återknyta till denna heliga kunskap?
- Ni måste skrapa under ytan efter berättelserna. Man vet aldrig vad man hittar förrän man har börjat leta.
Jag kommer genast att tänka på sångerna i Eddan som en hjälp för att återknyta till naturens kunskap, men då måste man gå under ytan också i Eddakvädena. Berättelser från skog och fjäll, gamla ordspråk, skrock och övertro - här borde finnas mängder av traditionell och djupgående kunskap. Det är bara att sätta igång. Visdomen finns där redan.
Och hur definierar då Jennifer Denetdale visdom?
- Att ta det man har i termer av kunskap, utbildning och andlighet och använda det för det gemensamma bästa.
Visdom innebär alltså att man är aktiv i världen?
- Det handlar väldigt mycket om att vara aktiv i världen.

Traditionell visdom är kreativ

- Jag hoppas att traditionell visdom (indigenous knowledge) kommer att spela en stor roll för hur världen utvecklas. Det finns en växande rörelse bland urfolken för att låta alla andra ta del av deras kunskap och att det nu är dags för världen att få kännedom om dessa kunskaper.
Den som säger detta är Lloyd L Lee, en navajo som är verksam som lärare/forskare vid universitetet i Albuquerque, närmare bestämt på den institution som kallas Native American Studies. Jag träffar honom på hans lilla arbetsrum på det jättelika campusområdet i Albuquerque för att diskutera vad traditionell visdom är och hur den kan omsättas i dagens värld.
Traditionell visdom, urfilosofi, manifesteras på många olika sätt, som alla innebär att visdomsbäraren är aktiv i världen. Det kan vara i form av vävning och andra hantverk, muntligt berättande, initiationsceremonier för unga pojkar och flickor och i de större årstidsrelaterade ceremonierna. Kontentan är att visdomen ses som en process, som en livslång process, som har både en individuell och en gemensam, samhällelig, aspekt. Det handlar om att manifestera balans och harmoni både i individernas och samhällets liv.
- Ceremonierna som vi navajoer och andra urfolk fortsätter med görs för att bibehålla balansen på jorden. Klimatförändringar, jordbävningar, vulkanutbrott, kraftiga oväder är alla tecken på att jorden tar sig an stora utmaningar. Det är vårt ansvar som människor att hjälpa jorden med denna utmaning och inte förvärra den. Den filosofin tar sig inte bara uttryck i ceremonier utan också i vad vi gör vid sidan av, i gräsrotsorganisationer, genom att upplysa andra så att de ändrar livsperspektiv.
Hur definierar du visdom?
- Visdom handlar i grunden om kunskap genom erfarenhet, genom att leva livet, uträtta saker, lära sig saker och använda dem för att hjälpa andra, genom att undervisa, dela med sig av berättelser och vara kreativ.

Vad är visdom?

Visdom är en bristvara i dagens värld, framför allt i västvärlden. Förmågan att bli vis finns inbyggd i alla människor och visdom tar sig ungefär samma uttryck världen över, oavsett kulturella skillnader. Det skriver Merriam Field Bleyl i sin bok Finding Wisdom – Learning from Those Who Are Wise (Xlibris 2009), som innehåller intervjuer med 19 personer i fem olika kulturer/länder: Navajo, Sápmi, Tyskland, Japan och Kenya.
Flera av Bleyls intervjupersoner ser visdom som ett sätt att leva och något som har med erfarenhet och mognad och med ens relationer till andra människor och naturen att göra. Genomgående är också att alla intervjuade på olika sätt uttrycker visdomen i handling. Det här är inte folk som sitter på en piedestal och känner sig heliga. Bleyl själv ställer samman en omfattande lista över egenskaper som är gemensamma för dessa personer och där framhålls t ex att de visa är ödmjuka, att de lever disciplinerade liv med empati och respekt för andra människor, djur och för jorden, att de har utvecklats genom motigheter i livet som smärta, sorg och diskriminering, att de törstar efter kunskap och förståelse och är life-long learners, att de söker balans i allt och att de är generösa och altruistiska och söker det gemensamma goda, såväl för människor som för djur och natur. De är inte intresserade av att samla egendom och rikedom för egen del.
Minst lika intressant är Bleyls analys av varför det är så svårt att hitta visa personer i västvärlden: det förgångna nedvärderas, de äldre nedvärderas, erfarenhet nedvärderas, individuella framgångar hyllas, vetenskap och teknologiska landvinningar ses som enda vägen till sanning och utveckling..
Bleyls egna slutsatser av allt detta är att visdom är något som kan uppnås och att aktivt söka visdom och omsätta den i handling är ett positivt, osjälviskt bidrag till universum som var och en kan göra. En längre recension av Bleyls bok kan du läsa här.
Mina egna slutsatser efter att ha läst Bleyls bok? Jo, att visdom är ett uttryck för relationer. Visdom är relationell. Visdom är en process av närvarande, medvarande och deltagande i världen. Visdomen finns i själva livsprocessen. Källor till visdom är ”alla våra relationer”, Moder Jord, Urds väv. Visdomen finns i landskapet. Människor kan ta del av den, göra sig åtkomliga för den, men blir då inte innehavare av visdomen utan dess förmedlare och redskap. Det som visa personer kan lära andra är inte visdom utan attityd – hur man gör sig åtkomlig för visdomen och hur den kan ges kropp, gestalt och handling i världen.