Frank Fools Crow - budbärare från Wakan-Tanka

Frank Fools Crow, också känd som Wanbli Mato (Eagle Bear), betraktas bland lakotas som något mycket mer än en medicinperson, nämligen som en helig man. Den beteckningen delar han med sin farbror Black Elk, som blev känd för omvärlden genom Joseph Epes Browns bok The Sacred Pipe (på svenska 1978 som Den heliga pipan: Svarta Hjortens berättelse om Oglala Siouxindianernas sju riter). Förutom att vara släkt med varandra så har dessa två heliga män det gemensamt att de föddes på 1800-talet, levde till mycket hög ålder, avled på Pine Ridge-reservatet i South Dakota i tillstånd av yttersta armod och förknippades inte bara med bevarandet av lakotas traditionella ceremonier utan också med berättelser om mirakulösa bedrifter.

Frank Fools Crows liv, tankar och förmågor beskrivs i två böcker av den lutheranske prästen, författaren och konstnären Thomas E. Mails med titlarna Fools Crow (1979) och Fools Crow: Wisdom and Power (1991/2001), en högintressant bok som kommit i min ägo först nu 2020. Jag kan bara uttrycka djup tacksamhet för den synkronistiska händelse som förde in denna bok i min värld. Här finns häpnadsväckande insikter att ta del av för den som idag vill vandra en shamansk kunskapsväg. Kännetecknande för både Black Elk och Fools Crow är deras ödmjuka attityd och andliga innerlighet. De såg sig båda två som hängivna katoliker, väl insatta i Bibelns berättelser, men primärt representerade de en mycket traditionell lakota-andlighet och Fools Crow var en väldigt viktig inspiratör för de unga indianaktivisterna i American Indian Movement på 1970- och 1980-talen. Det var t ex Fools Crow som lyckades återuppliva den traditionella soldansen.
 

När man tar del av berättelser om Fools Crows healing-bedrifter och om vad som kunde hända under hans ceremonier i reningshyddan (mer känd som sweat lodge) där det slog gnistor ur hans kropp och han kunde rödglödga stenar med mental kraft så får man helt enkelt släppa taget om sitt västerländska paradigm. Det gäller förstås också Thomas E. Mails som fått bevittna åtskilliga mirakel under sin samvaro med Fools Crow. När Fools Crow själv beskriver vad som händer i svetthyddan säger han att den är fylld av ”tryck och energi”, som får hans kropp att spritta och skaka. Det hörs höga skrik från örnar och hökar, åskknallar, människoröster som sjunger och trummor som dånar och hela hyddan börjar skaka och slamra. Detta kan pågå i någon timme eller mer och under den tiden upplever Fools Crows patienter att något som är väldigt hett, som en stor hand, drar sjukdomen ur dem på ett smärtsamt sätt. Fools Crow konstaterar: ”dessa människor blir alltid fullständigt botade”. 

Svetthyddan är bara en av många metoder som Fools Crow använder. Han betonar oupphörligt att han själv inte har någon botekraft – all kraft kommer från Wakan-Tanka, Det stora mysteriet. Fools Crow är bara ”ett ihåligt ben” som förmedlar Wakan-Tankas kraft. För varje enskild patient frågar han Wakan-Tanka om sjukdomens orsak och hur han ska kunna bota den – med svetthydda, handpåläggning, skallra, trumma, sång, läkeväxter, pipceremoni eller någon annan av många olika flexibla metoder. Sätten att fråga Wakan-Tanka tycks vara lika många – och lika kreativa. Ibland frågar han sina ”talande stenar” som han förvarar i medicinknytet och som var och en har en alldeles specifik historia. De talande stenarna fungerar, precis som bergskristaller, som mottagare av budskapen från den gudomliga sfären. Deras funktion är alltså att precis som Fools Crow själv fungera som ihåliga ben och länkar mellan den andliga sfären och det jordiska livet. Det fantastiska i denna bok är hur Fools Crow beskriver dessa processer inifrån och inte bara utanverket. Det är i mörker som han talar med stenarna som då blir röda och varma och ger ifrån sig knastrande ljud som omvandlas till lakotaspråk och ger Fools Crow information om vad som bör göras. Vid andra tillfällen ägnar han sig åt det han kallar visioning, som beskrivs som en sorts vakendrömmande eller ”att se med sinnet, beröra med ögonen och besluta med hjärtat”. Visioning är att låta de heliga makterna visa hur saker och ting ter sig genom deras ögon. ”Wakan-Tanka and Hjälparna kastar ett andligt ljus på saker så att jag kan se dem som de verkligen är”. Han beskriver detta som bilder på hans ”sinnesskärm” (mind screen) som han förlägger till insidan av pannan. Det rör sig alltså om en variant av den process som Jung kallade aktiv imagination.

En något mer komplicerad metod är det Fools Crow kallar spirit travel (anderesa) och som han använder i svetthyddan. Han skakar sin skallra, sjunger sin sång och svävar som en örn upp i rymden. Efter bara några sekunder passerar han förbi fåglar, moln, planeter, stjärnor och vintergatan och flyter fritt i rymden. Hyddan har då blivit lika stor som hela universum och Fools Crow möter de formlösa heliga varelserna som han beskriver som ”ljus av visdom”. Wakan-Tanka är ett enormt vitt ljus, Tunkashila ett blått, Mormor Jord ett grönt och de fyra kardinalriktningarna har sina specifika ljus. ”Jag möter dem ansikte mot ansikte. Jag ser dem.” Ur de heliga ljusen kommer röster som svarar på hans frågor och tolkar hans visioner. Det finns en komplikation med dessa anderesor och det är att Fools Crow svimmar när han gör dem och förblir medvetslös tills själen återvänder till kroppen, något som kan ta upp till två dagar! Under tiden håller hans hustru Katie ett vakande öga över honom. Förmågan att göra anderesor betecknar han som en speciell gåva som man inte kan få förrän man förtjänar den och det sker först när Wakan-Tanka och Hjälparna anser att man är redo. ”Det hände inte mig förrän jag hade blivit en erfaren helig man”. En ödmjuk attityd som borde bli ett rättesnöre för den nyshamanska rörelsen! 

En annan klassisk magisk förmåga som Fools Crow behärskade var det som kallas shape-shifting, alltså att uppträda i djurgestalt. Han beskriver det som att Wakan-Tanka förvandlar honom till en fågel, en hund eller en katt och att han då kan besöka olika platser och få reda på vad folk säger och gör. Förvandlingen kan komma utan förvarning men det tycks också som om Fools Crow själv kan be om den. Så gjorde han t ex 1973 när han under FBI:s belägring av indianaktivister i Wounded Knee fick rollen som en sorts medlare. Han gjorde då täta besök hos de omringade aktivisterna - vid flera tillfällen i gestalt av en hund för att få bättre upplysningar om hur de resonerade. Det här har jag aldrig berättat för någon tidigare, säger han till den häpne Thomas E. Mills. 

Att beskriva Fools Crows olika metoder mer ingående skulle föra alltför långt i en enkel recension men genomgående för såväl informationsinhämtning som botande är att han arbetar i mörker, antingen i svetthyddan eller med ögonbindel eller en huva nerdragen över huvudet (vilket också kan gälla för patienten). Mörkret skapar en tyst plats där han kan fokusera helt och fullt på det problem han står inför och på de svar han behöver från de heliga. En annan ytterst viktig förutsättning är den totala tilliten; boteceremonierna fungerar enbart om Fools Crow har absolut tilltro till Wakan-Tanka och om patienten i sin tur har tilltro till Fools Crows förmåga att fungera som förmedlare av Wakan-Tankas kraft. Om han känner att patientens tro inte är tillräckligt stark så åtar han inte uppdraget.

 

Ett av Fools Crows stora bekymmer (liksom tidigare Black Elks) var hur han skulle kunna föra sina kunskaper vidare till nya generationer. Det är så få som är villiga att leva moraliskt och enkelt, sa han till Thomas E. Mails, som blev den som fick dokumentera kunskaperna för eftervärlden. Fools Crow var också djupt bekymrad över det utbredda alkoholmissbruket, det sociala eländet och den allmänt sett bedrövligt låga andliga nivån på lakota-reservaten. Beklagligtvis blev Fools Crow själv ett offer för detta när han mot slutet av sitt liv blev utsatt för en ytterst förnedrande stöld av all sin egendom – möbler, hushållsattiraljer, ceremoniella dräkter och föremål, ja allt – och fick framleva sin sista tid i en utrangerad husvagn uppställd på hans dotters tomt. Begravningen i december 1989 på Pine Ridge-reservatet blev dock en stor och hedersam manifestation och efter sin död har Frank Fools Crow betydelse som en av lakotas heligaste män och en symbol för den traditionella andligheten antagit sina rättmätiga proportioner. Han är också en stor inspirationskälla inte bara för lakotas utan för alla som vill föra in traditionell andlig och magisk kunskap i dagens och morgondagens värld. Fools Crow trodde definitivt inte på reinkarnation utan sa med emfas: ”Vi föds på den här jorden och vi dör här, och sedan fortsätter vi för att för alltid vara med Wakan-Tanka.” Och för oss, som än så länge är kvar på jorden, gäller ett annat av Fools Crows motton: ”Var och en som är villig att leva ett sådant liv som jag har gjort kan åstadkomma samma saker som jag.”

Är Oden kvantfysikens gudfader?

Den som vill få insikt i världen och dess väsen behöver bekanta sig en del med kvantfysikens teorier. Den moderna fysiken har vänt upp och ner på åtskilliga invanda föreställningar och den har djupgående filosofiska dimensioner. Framtiden ligger öppen, som den tyske kvantfysikern Hans-Peter Dürr underströk. Samtidigt betonade han dock att den inte är obegränsat öppen. Det finns naturlagar och sedvanor som sätter vissa gränser och även en man som Dürr kände ett behov att framhäva kvantfysikens samband med den klassiska fysiken – som en avgränsning mot den värsta sortens flumuppfattningar om kvantfysik som torgförts inom New Age. Där kan en få intrycket att kvantfysik innebär att en kan forma tillvaron som en vill med hjälp av sin egen vilja. En sådan vulgäruppfattning av vad magi är har inget att göra med kvantfysik men förs fram i dess namn pga okunnighet eller som en form av modernt bondfångeri. Magi är en oerhört komplex företeelse som hänger intimt samman med det som C. G. Jung kallade synkronicitet och som innefattar oerhört mycket mer än magikerns egen vilja. Vi lever ju i ett hav av relationer där många viljor och medvetanden är i farten och där utgången av en magisk ceremoni aldrig går att förutsäga.

Den som vill närma sig den äkta kvantfysikens tankar bör göra det via de verkliga kvantfysikerna och inte via dess amatörmässiga uttolkare. Jag har på denna blogg tidigare recenserat flera sådana böcker av F. David Peat, Lothar Schäfer och Hans-Peter Dürr. Jag kan också rekommendera texter av den man som kallas kvantfysikens fader, Werner Heisenberg, t ex hans självbiografiska berättelse om kvantfysikens historia – Physics and Beyond: Encounters and Conversations (Harper Torchbooks 1972). Annars tycks det som om mycket av det bästa i ämnet enbart finns på tyska. Jag har precis läst ut Dürrs Es giebt keine Materie! (Crotona 2013) och håller på att slutföra en verkligt svårtuggad antologi som har Dürr som redaktör – Physik und Transzendenz: Die grossen Physiker unserer Zeit über ihre Begegnung mit dem Wunderbaren (Driediger 2012). Här finns texter av kvantfysiker som Niels Bohr, Werner Heisenberg, Wolfgang Pauli, Pascual Jordan, Erwin Schrödinger och Carl Friedrich von Weizsäcker. Texterna spänner över en tidsrymd av 50 år och de äldsta texterna kan kännas mer eller mindre obsoleta. Dock får den tålmodige läsaren en god bild av hur kvantfysikens filosofiska och andliga dimension kontinuerligt har fördjupats. Till och med själve Albert Einstein är representerad med en text om naturvetenskap och religion. Einstein är inte ointressant i dessa perspektiv även om han inte kunde acceptera kvantfysikens osäkerhetsteorier, där han envist höll fast vid att ”Gud spelar inte tärning” – även om det är just det som kvantfysiken nu anses ha bevisat.

När Dürr säger att det egentligen inte finns någon materia innebär det definitivt inte att han förnekar verklighetens materiella sida eller ansluter sig till gamla platonska tankar om att bara anden är reell och den materiella verkligheten ett återsken av anden. Det är när vi genom kvantfysiken rör oss ner till atomnivå som den klassiska fysikens lagar tycks upphöra liksom vårt språks förmåga att återge det som där sker. Där, i grunden, finns ingen materia utan bara – ja vad ska vi kalla det? Energi kanske, information möjligen, eller potentialitet, eller kvantfält, eller den psykofysiska urgrunden (för att tala med Jung och Pauli) eller Urds väv (för att se parallellerna mellan kvantfysik och traditionell livssyn). På denna nivå kan vi bara tala i liknelser, säger Dürr, och riktar kritik mot majoriteten av dagens fysiker som ännu använder den klassiska fysikens kategorier. Han själv närmar sig esoteriska versioner av dagens stora religioner, framför allt buddhism och hinduism, i sina försök att beskriva kvantfysikens implikationer för vår världsbild. Det finns inget icke-levande; allt är förbundet med allt; tinget har försvunnit och blivit process; det finns något inbyggt i skapelsen som ständigt strävar efter utvidgning och expansion; i denna kreativa process är varje individs kreativa bidrag något som också förändrar och utvidgar Helheten; kvantfältet är läraktigt och är själva urgrunden på vilken allt utspelar sig.

Visst hade det varit intressant om Dürr eller för den delen Pauli eller Heisenberg eller Jordan hade haft större kunskaper om traditionellt shamanskt tänkande, om traditionell livssyn och urfolkstänkande. Säkert hade de hittat en del väldigt viktiga beröringspunkter mellan kvantfysiken och den ursprungliga andligheten. Men, och detta är ett viktigt men, det går ju inte att sätta likhetstecken mellan det som i ursprunglig andlighet anades eller förstods intuitivt och det som kvantfysiken visat med sina mätningar och avancerade teoribyggen om det allra minsta och det allra största. Vad jag försöker säga är att den som vill vandra en shamansk väg idag behöver införliva en hel del av kvantfysikens kunskaper och framsteg. Att idag arbeta shamanskt med samma tankar och metoder som shamaner använde för tusen eller hundra år sedan är knappast ett kreativt bidrag till den stora kosmiska processen – snarare en mer eller mindre patetisk gest utan någon större betydelse.

Som mina läsare vet arbetar jag huvudsakligen med runor och det system som kallas utharken. Jag ser runorna som arketyper som alltid har funnits inbyggda i skapelsen. De är öppna dynamiska processer som förändrar sig kontinuerligt som en del av den stora kosmiska förändringsprocessen. En runmagikers arbete idag handlar inte om att anpassa runorna till dagens värld utan att själv göra sig mottaglig för vad runorna är idag. Ständigt ny kunskap uttrycks i och genom runorna och ibland görs viktiga nyupptäckter, som när Lundaakademikern Sigurd Agrell på 1920-talet lanserade sin uthark-teori och som när amerikansen Ralph Blum på 1980-talet upptäckte (eller återupptäckte?) den tomma runan. Nya upptäckter och återupptäckter kan komma.

Men hur hänger Oden samman med kvantfysiken? Jo, Oden är en arketyp som alltid funnits – inte som en person eller gud eller väderfenomen utan som en ordnande princip i det kollektiva omedvetna (för att tala med Jung). Och liksom kosmos är i ständig förändring (allt fast förflyktigas, för att tala med Karl Marx) så är även arketyperna att betrakta som dynamiska processer. Det gäller självfallet också den arketyp som vi brukar kalla Oden men som också är känd under mer än 200 andra namn. Här kommer den kvantfysikaliska parallellen in. En elementarpartikel kan uppfattas som partikel eller som vågrörelse beroende på vilken metod vi använder för att betrakta den. Den är i själva verket ingetdera eller möjligen både och (men inte samtidigt) och samtidigt ytterligare något annat om vi kommer på nya sätt att ”betrakta” den. Beroende på hur Oden har betraktats, alltså beroende av observationsmetod, så har denna arketyp uppfattats på över 200 olika sätt. Och precis som elementarpartiklar kan transformeras från våg till partikel till strålning så kan Oden transformeras till fågel, orm eller fyrfotadjur. Han kan också transformera genus vilket framgår av en liten silverstatyett som hittades vid utgrävningar i Lejre i Danmark för några år sedan och som föreställer Oden i klänning. Precis som elementarpartiklar har Oden också sin antipartikel, Anti-Oden eller snarare sin Skugg-Oden i form av Loke/Lodur, som egentligen är ännu mer av hamn- och genusskiftare än Oden. Precis som antimaterian är högst kortlivad här på jorden är Lokes alla olika gestalter mer eller mindre kortlivade övergångsformer. Och när vi går på djupet med både Oden och Loke och skalar av alla yttre attribut och gestalter så återstår till sist ingenting. Vi kan, liksom Dürr, konstatera att det inte finns någon materia, någon Oden eller Loke. Allt är bara potentialitet i kvantfältet, i Urds väv, i det som jag kallar Drömtiden och som alkemisterna kallade Unus Mundus.

Men gör detta det befogat att kalla Oden för kvantfysikens gudfader? Ja, varför inte?

Från det fattbara till det ofattbara

Det är definitivt inte alla vetenskapsmän som ser en andlig dimension i kvantfysiken eller vill kännas vid några samband mellan kvantfysik och traditionell andlighet. Men de finns och de betonar att även de bygger sina tankemodeller på en vetenskaplig grund. Dessutom anser de att kvantfysikaliska utsagor om verkligheten inte bara förändrar vårt sätt att se på världen utan också bör leda till ett förändrat sätt att vara i världen.

Några av dessa som jag tidigare har skrivit texter om är David Peat, Lothar Schäfer och Wolfgang Pauli. Nu är det dags att bekanta sig lite mer med Hans-Peter Dürr – något senkommet kanske med tanke på att Dürr avled 2014 och tilldelades The Right Livelihood Award redan 1987 (men då fanns ju inte min blogg!). Det var Dürrs arbete mot kärnvapen och kärnkraft som ledde fram till det alternativa nobelpriset. I motiveringen framhölls särskilt Dürrs arbete mot det så kallade strategiska försvarsinitiativet (SDI) som Pentagon arbetade fram under Ronald Reagans presidentskap (”stjärnornas krig”) och hans verksamhet med att använda högteknologi i fredliga syften. Utöver detta är Dürr kanske mest känd för det så kallade Potsdamsmanifestet från 2005 - We have to learn to think in a new way – som kom att undertecknas av drygt 130 vetenskapsmän.

Mitt intresse för Dürr handlar främst om hans försök att sammanföra kvantfysik, ekologi, filosofi och andlighet i en ny livssyn. Dürr var professor i fysik vid Ludwig Maximilian-universitetet i München och föreståndare för Max-Planck-Institutet i fysik. Han är publicerad huvudsakligen på tyska med titlar som Geist, Kosmos und Physik och Es gibt keine Materie! (Till dessa ska jag återkomma efter lite tyska språkövningar.) Den här texten utgår från en föreläsning som Dürr höll i München 2011 på Akademie der Bildenden Kunste och som finns tillgänglig i tvåspråkig bokversion - Vom Greifbaren Zum Unbegreiflichen/From the Comprehensible to Incomprehensible: Revolutionär neue Wege der modernen Physik/Revolutionary New Paths in Modern Physics (Deutscher Kunstverlag 2012).

Dürr slår i föredraget fast att världen egentligen inte är materiell och inte heller immateriell utan snarare a-materiell. De hittills formulerade naturlagarna är fundamentalt felaktiga, hävdar han. ”I princip existerar inte materia längre. Allt som återstår är till slut en sorts våg. Strängt taget finns inga elektroner, inga kärnor, de är bara vågfigurer – som en mobiltelefonkonversation i det elektromagnetiska fältet, inget materiellt i ordets egentliga bemärkelse.”

Han säger också att i fysiken är verkligheten egentligen inte realitet utan snarare potentialitet. Den är en icke-lokal ”möjlighet” som kan manifestera sig någonstans som energi och materia. Utifrån detta drar Dürr slutsatsen att världen är ”en och hel”. Det finns egentligen inga ”gränser” mellan företeelserna och inga ”delar” eftersom allt är en odelbar helhet. Konsekvenserna av detta är enligt Dürr ”fantastiska”: ”Det innebär till exempel att om vi verkligen inkluderar oss i denna värld så är vi inte åtskilda, även om vi alla är olika och möjliga att särskilja. Vi befinner oss alla så att säga i denna gemensamhet, och det är en väsentlig förutsättning för att vi över huvud taget ska kunna kommunicera med varandra.” Därmed ansluter sig Dürr till den uråldriga synen att världen är icke-dualistisk, att världen är både Den enda och Den hela.

Detta kan vara svårt eller rent av omöjligt att ta till sig och verkligen förstå med sitt logiska intellekt. I ett annat avsnitt av föredraget säger Dürr att vi med vårt språk inte kan känna igen verklighetens struktur utan att vi i stället anpassar vår varseblivning så att den passar in i vårt språk. Kanske ligger i förlängningen av detta resonemang att vi inte kan förstå världen fullt ut med vårt tänkande utan att en sådan förståelse egentligen är bortomspråklig, att det alltså handlar om en mystik upplevelse. Nu närmar vi oss det som traditionella lakotas kallar Det stora mysteriet eller Det stora mysteriösa, och som Carlos Castaneda så genialt formulerade som ”att uppleva energin direkt”.

Vad blir då konsekvenserna av denna syn på världen? Allt befinner sig i konstant rörelse, ett dynamiskt flöde, och det är detta flöde som är själva byggstenen för allt. ”Verkligheten är en immateriell väv av relationer som inte kan repas upp, en sorts ’förväntansfält’ för möjliga energimässiga och materiella manifestationer i framtiden. Därigenom är framtiden i det väsentliga öppen.” ”Skapelsen är inte avslutad; ny skapelse äger rum i varje ögonblick och vi är alla deltagare i ett kosmos som inte kan repas upp och i en kontinuerlig skapande process.”

Här hittar vi förklaringen till Dürrs aktivistiska sida: ”Vi är inneslutna i Det enda/Det hela och därför vet vi redan något som vi kan dela med oss av. På detta sätt har vi också förmågan att förstärka vissa processer som verkligen kan trygga den framtida existensen för alla levande varelser.”

För Dürr handlar kvantfysiken inte bara om att förklara världen utan också om att förändra den - på liknande sätt som Karl Marx nästan 200 år tidigare uttryckte sig om filosofins roll. Såväl kvantfysik som filosofi kan vara en lek med ord och begrepp men rymmer också en aktivistisk dimension för den som har öron att höra.

”Vårt heliga sätt att leva måste återkomma”

Indian Country Today har gjort en intervju med Arvol Looking Horse som rymmer många intressanta tankar – inte bara för dem som är intresserad av indiansk andlighet i allmänhet och Lakota-andlighet i synnerhet – utan för alla som vill få en inblick i det som vi brukar kalla traditionell andlighet. En viktig fråga som Arvol uppehåller sig vid är den om ansvar – ansvar gentemot den egna andliga traditionen och ansvar för Moder Jord – vilket är helt naturligt för honom i hans egenskap av beskyddare av lakotaindianiernas heliga pipa. Arvol är pipans beskyddare i 19:e generationen – ett uppdrag som hans farmor överlät på honom när han var bara tolv år gammal. Hela intervjun med Arvol kan läsas här. Jag återger de avslutande avsnitten som jag anser har stor relevans för oss – här och nu.

”Det är ett tungt ansvar att vara beskyddare av den heliga vita buffelkalvpipan, men samtidigt är det också ett ansvar för alla andra andliga ledare och andliga personer (medicine people) där ute att hjälpa och arbeta med mig, eftersom vi befinner oss i en väldigt stark position för att bringa förståelse och vidmakthålla betydelsen av att få tillbaka heligheten i vårt sätt att leva. Vi behöver arbeta tillsammans med alla ursprungliga folk i världen för att få till stånd ett erkännande av vikten av att skydda alla heliga platser på uppdrag av Moder Jord och våra framtida generationer.

Under de senaste hundra åren är de tvåbenta den enda art som håller på att förstöra vår Moder Jord och alla hennes invånare. Den kunskap som har överförts till oss är nyckeln till att förändra denna dysfunktionella väg som vi nu befinner oss på, för att hålla vår ho-c’o-ka (vårt andliga centrum) starkt. Jag skulle vilja se vårt heliga sätt att leva återkomma, tillsammans med alla andra ursprungliga folks heliga knyten och ceremonier, så att framtiden för de generationer som ska komma har en chans att uppleva skönheten i det som Moder Jord erbjuder. Måtte vi leva i fred och harmoni!

AHO, Mitakuye Oyasin!
För alla våra relationer!”

Insikten om den stora vikten av att skydda Moder Jords heliga platser är också det övergripanden temat i min och Jonas Ungers bok Heligt landskap: Platser för kraft och kunskap (norrshaman 2015). För oss känns det som en stor ynnest att på ett litet hörn kunna delta i samma projekt som Arvol Looking Horse.

Heligt landskap går att beställa via Adlibris, Bokus, Bokbörsen eller direkt från norrshaman.

Heligt landskap nu också på Adlibris

Nu går det att beställa Heligt landskap: Platser för kraft och kunskap och norrshamans övriga böcker även på Adlibris! Sedan tidigare finns de ju även på Bokus och Bokbörsen. Samtidigt är det möjligt att liksom tidigare beställa böckerna direkt från norrshaman via mejladresserna jorgen.i.eriksson@bredband.net och norrshaman@gmail.com.
Här följer Adlibris presentation av Heligt landskap:
Alla platser är heliga men en del platser är mer heliga än andra. Det är en av grundsatserna i en traditionell livssyn. Hela Moder Jord vibrerar av helighet men på en del platser stegras denna helighet på ett påtagligt sätt. Sådana heliga platser fungerar som portar till den icke-ordinära verkligheten, Drömtiden. Heliga platser, som också brukar gå under benämningar som kraftplatser, kultplatser och offerplatser, står i relation till varandra och hänger samman på ett mycket komplext och inte rätlinjigt sätt. De fungerar som en sorts kartor över de kosmiska energiernas dans i landskapet och på sådana platser kan vi ta del av urgamla berättelser om det som hände i tidernas begynnelse, ”arla i urtid”.Landskapet är en totalitet av liv och medvetande i en pågående dynamisk ömsesidighet och heliga platser har en viktig roll att fylla, inte bara i det landskap där vi hittar dem utan också i större kosmiska sammanhang. Allmänt kan sägas att den energi, det medvetande, de minnen och berättelser som finns på heliga platser har en balanserande uppgift att fylla i det stora kosmiska skeendet. Den balanserande kraft som utgår från heliga platser har betydelse för välbefinnandet för hela landskapet och alla dess invånare, synliga såväl som osynliga. Men dess betydelse sträcker sig längre än så; heliga platser har viktiga funktioner för väder och vind, ja för hela klimat- och energisystem och dessa funktioner sträcker sig också in i Drömtiden och ut i det stora kosmiska kretsloppet. Vi ser det som en av våra viktigaste uppgifter i dagens värld att både hålla heliga platser aktiva och att skydda dem från övergrepp, exploatering och utplåning. Dessa platser behövs för Det kosmiska kretsloppets dynamiska harmoni och balans.

Andlig skolningsväg i ny bok av Jörgen I Eriksson

Recension skriven av Eta Christensson för nättidningen Naturtro.

I många tusen år har människor levt här i Norden. De har haft sin världsåskådning, sin syn på människan och hennes uppgift i världen. De har sökt visdom, de har gått en andlig skolningsväg. Men om den skulle vi ingenting veta om inte kristna munkar på 1200-talet, eller tidigare, hade nedtecknat den visdomsskatt som bevarats i muntlig tradition. Det var så den så kallade Poetiska Eddan kom till, den som är föremål för Jörgen I Erikssons senaste bok Eddans dolda visdom.

Jörgen I Eriksson, författare, runmagiker och traditionsbärare inom nordisk shamanism, är känd i en stor läsekrets för sina böcker om samisk och indiansk visdom. Med den bakgrunden är han väl lämpad att ta sig an den Poetiska Eddan. Han bygger sin tolkning på tre olika översättningar från isländskan men använder sig även av shamanska metoder som trumresa, utesittning och rundragning. Han framhåller att Eddans dolda visdom är en av många möjliga tolkningar och uppmanar läsaren att själv utforska de gamla myterna.

Eddans dolda visdom bjuder på flera aha-upplevelser. Det jag finner intressantast är den nytolkning som författaren gör angående kvinnornas plats och betydelse. Han gör upp med  den gamla patriarkala tolkningen av Edda-världen, där kvinnor är bifigurer som endast passivt deltar i männens kamp för överlevnad. Odens Valhall har utmålats som en plats där modiga män övar sig i strid, äter fläsk och dricker mjöd. Jörgen I Eriksson frammanar istället en bild av visdomstörstande andliga krigare av båda könen som lever av vatten, luft och eld, som i en ”andlig bastu” som ger andlig näring. Han menar att myterna ofta ”handlar om hur kvinnor initierar män”. ”Det är kvinnor som undervisar män om runor och galdrar och det är kvinnor som bjuder män att dricka visdomsmjöd ur framsträckta dryckeshorn.”

Boken tar upp flera sådana exempel. En scen med skön symbolik är den där Oden djupt inne i berget firar bröllop med jättedottern Gunnlöd och i bröllopsgåva erhåller visdomsmjödet. Ett annat exempel är Sigurd Fafnesbanes möte med Sigdrifa uppe på ett högt berg. Hon ger honom tillsammans med mjödet kraft, läkedom och kunskap om galdrar och runor.

Men Jörgen I Eriksson är inte bara ute efter att bjuda in kvinnosläktet till delaktighet. Han menar att myternas möten mellan män och kvinnor djupast sett är något som sker i vårt inre, där det manliga och det kvinnliga samverkar i ett evigt växelspel. Det är en initiation det handlar om, ”där manlig och kvinnlig energi förenas och därigenom transformeras till något högre”.

Det finns en hel del talmagi i boken. För att förstå den är det bra att ha läst Erikssons bok om Runmagi och shamanism, där han redogör för varje runas talvärde. I Eddans dolda visdom visas hur genomtänkt den urgamla mytkompositionen måste vara, då innehållet i verserna ofta talmässigt stämmer överens. Sigdrifa förklarar hur runorna kom till och räknar upp 24 olika sätt, vilket påminner om att den äldsta runraden har just 24 runor. I boken finns flera andra exempel som borde göra en talmagiker fascinerad.

Ett särskilt kapitel ägnas Loke, den ständiga trickstern som är invånarna i Asgård till både nytta och skada. Han är Odens ”blodsbror” och skugga, och kanske är han även vår skugga, psykoanalytiskt sett?   Jörgen I Eriksson frågar sig om det är möjligt att på ett shamanskt sätt samarbeta med Loke och kommer fram till att det är bäst att undvika honom. Lokes egenskaper är ”helt enkelt inte eftersträvansvärda för den som söker andlig utveckling”. Risken finns här att Erikssons slutsats istället verkar lockande och utmanar den ständigt kunskapstörstande shamanlärjungen, som givetvis själv får ta konsekvenserna.

Eddans dolda visdom har skrivits i syfte att lyfta fram en urgammal andlig kunskapsväg. Dess verser kan fungera som ”portar” till den andliga världen, den som Jörgen I Eriksson kallar Drömtiden. De kan sjungas eller reciteras, och den värld de berättar om kan göras till mål för olika typer av själsresor. Eriksson betonar att den kunskap vi därigenom kan uppnå inte främst handlar om hur livet levdes förr, utan hur vi kan och bör leva det idag. Var och en kommer att göra sina egna Edda-tolkningar, vilket inte hindrar att slutresultatet kan bli ett tillstånd av harmoni och balans, detsamma som ”att tänka och vandra i skönhet”.

Symbios mellan människa och djur

Människors attityder till djur var inte antropocentrisk i det förkristna Norden. Djur och människor var jämställda och existerade i ett symbiotiskt förhållande. I själva verket var det djuren som domesticerade människorna och inte tvärtom. Det är några av de tankar som arkeologiprofessorn vid Lunds universitet Kristina Jennbert för fram i sin bok Animals and Humans – Recurrent Symbiosis in Archeology and Old Norse Religion (Nordic Academic Press 2011). Boken ingår i det stora tvärvetenskapliga projektet Vägar till Midgård, som jag tidigare behandlat flera gånger på denna blogg.

Jennbert analyserar såväl förkristna texter (som kanske snarare bör betecknas som kristna texter eftersom de nedtecknades först på 1200-talet) som handfasta arkeologiska fynd. Det här är en krävande akademisk text på hög abstrakt nivå som på ett spännande sätt problematiserar inte bara företeelsen förkristen sed (= forn sidr) utan även själva arkeologin. Allt är statt i förändring, allt fast förflyktigas, och det gäller även den arkeologiska vetenskapen. Tolkningarna av arkeologiska fynd förändras över tid och som Jennbert påpekar kommer arkeologernas tolkningar alltid att begränsas av sin egen tids uppfattningar och tankehorisont; det gäller alltså även hennes egna tolkningar.

Liksom flera andra tidigare rapporter i Vägar till Midgård granskar Jennbert på djupet det som kallas forn sidr och konstaterar att det är ett mycket komplext begrepp. I forn sed ingår såväl aspekter av tro, moral, sedvanor och tradition som kunskap om ritualer och hur ritualerna ska genomföras. Ritualer behöver inte alltid vara andliga och de har en sorts totalitetsfunktion i samhällsväven. Uppdelningen i heligt och profant är en modern konstruktion. Ritualer är strategiska, existentiella och strukturella och de skapar relationer, påpekar Jennbert. De litterära beskrivningarna av ritualer måste tolkas med avsevärd källkritik eftersom texterna inte är historiska dokument utan just litterära produkter. Eddasångerna kanske framfördes som en sorts performance som gav dåtidens publik en totalupplevelse, vilket är något helt annat än att idag läsa dessa texter.

Jennbert understryker att Eddatexterna och den isländska sagalitteraturen uttrycker världsåskådningen hos en aristokratisk och manlig elit. Hon kontrasterar texterna mot arkeologiska fynd som tyder på att den rituella praktiken ofta varit annorlunda än texternas beskrivningar. Vad kan vi då utläsa ur järnålderns gravfynd? Ofta begravdes djur tillsammans med människor och ibland begravdes djur i egna gravar. Jennbert gör detaljerade genomgångar av vilka djur som påträffats i gravarna och det visar sig då att det primärt handlar om domesticerade djur. I första hand handlar det om hästen, som var en statussymbol förknippad med den manliga eliten, men också hunden och grisen eller delar av dem var vanliga ”gravgåvor”. Tidigare har arkeologer tolkat dessa djuroffer som en sorts medföljare och matsäck till den hinsides världen men det är en tidsbunden tolkning som inte står högt i kurs idag. Jennbert ser inte gravarna primärt som en avresestation till de dödas värld utan som ”installationer av välstånd och materialitet”. Gravarna var ett sätt att ritualisera kosmologi och ideologi. Djuren placerades inte i gravarna för att konsumeras hinsides utan som ett sätt att visa på rikedom och bibehålla maktrelationer och vad hon kallar nätverksstrategier. Gravmonumenten ritualiserade landskapet. Det är något att tänka på för dem som idag utövar ceremonier i anslutning till storslagna gravmonument. Varför ska en idag ceremoniera på järnålderselitens maktmonument?

Denna korta recension kan inte ge rättvisa åt Jennberts många och djuplodande analyser; jag har bara försökt fånga några av hennes tankar som också kan ha bäring för oss som idag vill hitta inspiration i den förkristna seden. Animals and Humans innehåller också intressanta faktauppgifter om när de olika domesticerade djuren kom till våra trakter, vad vi möjligen kan veta om hur djur och djurdelar har använts i olika riter, alla namn på djur som förekommer i eddorna och alla sammanställningar med djur som finns i de förkristna människonamnen (primärt mansnamn vill jag påpeka). Det mesta tyder på att dåtidens människor inte uppfattade att det existerade några fasta gränser mellan människa och djur; de var intimt beroende av varandra och den ena kunde omvandlas i den andra, vilket framgår av alla berättelser om skepnadsskiftare och hamnskiften.

En grundläggande tanke som genomsyrar Jennberts arbete och som kan fungera som en slutkläm även i denna recension är att den förkristna religionen inte var en enhetlig och stabil företeelse. Det fanns stora kronologiska, regionala och sociala skillnader i förkristen praxis. Och av vanligt folks andliga vardagspraxis finns inte så många spår.

'We must fight together to save the Earth', Yanomami shaman tells USA

Report by Survival International.
Yanomami shaman and spokesman Davi Kopenawa, known as the ‘Dalai Lama of the Rainforest’, has told the American people that, ‘We must fight together to to save the Earth’.
Davi arrived in the USA on Earth Day and was welcomed to Ohlone tribal land in San Francisco by a representative of the Chictactac Ohlone village in a special ceremony. He was invited to visit California by the Presidio Trust, whose Crown Jewels exhibit features stunning photos of the Yanomami and their territory in the Brazilian Amazon, while warning of the challenges they face.
Davi is internationally renowned for his tireless work to protect his tribe’s forest. He is President of the Yanomami Association, Hutukara, and together with Survival International and the NGO Pro Yanomami Commission, led the international campaign for the protection of the Yanomami land after an influx of illegal miners in the 1980s decimated the tribe. The government finally recognized the Yanomami land as an indigenous territory in 1992, but illegal mining continues today.
Davi Kopenawa gave several enlightening talks and sold and signed copies of his new book The Falling Sky, which has also been reviewed on this blog. Tens of thousands of people tuned in to Davi’s live ‘Ask Me Anything’ session on the website Reddit, where he answered questions about shamanism, rainforest life, racism and the portrayal of the Yanomami people as ‘violent’ by anthropologist Napoleon Chagnon and others.
Davi met with California’s governor, Jerry Brown, and warned him of the grave threats his people face as illegal gold-miners are polluting their rivers and spreading malaria, and a draft bill threatens to open up their land to large-scale mining. He told hundreds at Berkeley University that ‘Large-scale mining seems like a big monster that wants to destroy the earth, to destroy nature’, and pleaded for action.
Davi’s final event was an inspirational talk with high school children who asked about the Yanomami, their way of live and their conservation of the rainforest.

Att avkoda Eddans hemliga visdom

Myterna i Den poetiska Eddan och i Snorres Edda rymmer en komplett kosmologi med beskrivningar av en avancerad förkristen nordisk initiationsväg. För den som kan avkoda deras komplexa budskap fungerar de som utmärkta vägledningar i sökandet efter visdom. Så skulle en kunna sammanfatta Maria Kvilhaugs 700-sidiga mastodontverk The Seed of Yggdrasill – Deciphering the hidden messages in Old Norse Myths (Whyte Tracks 2013).

Kvilhaug vill ”avtäcka den verkliga betydelsen i Edda-myterna” framför allt genom att på djupet analysera de poetiska metaforerna och de många märkliga namnen på alla mytiska gestalter, urtidens heliga varelser. Hennes utgångspunkt är att Edda-poeterna var initierade i de hemliga kunskapsvägarna och att också människor idag kan ta del av denna heliga kunskap, om vi kan knäcka koderna. Karaktärer, platser och ting beskrivs på ett sätt som döljer budskapen. De poetiska metaforerna är alltid en täckmantel för ett tillstånd, en inre kvalitet och en kosmisk naturkraft som finns både i universum i stort och i människornas inre. Det som i Eddans sånger på ett ytligt plan kan uppfattas som beskrivningar av mytiska hjältars och monsters märkliga och ibland bisarra äventyr handlar enligt Kvilhaug primärt om människornas ande, själ, intelligens, passion, rädsla, girighet och begär – alltså känslor, attityder och inre krafter som kan utveckla oss eller förstöra oss; allt enligt den klassiska formeln ”as above, so below”.

Kvilhaug betonar och lyfter fram det dynamiska och flytande i Edda-sångerna; väsen, identiteter och funktioner överlappar varandra och det ena omvandlas till det andra i en ständigt pågående process. En del väsen/krafter kan uppträda i många olika skepnader  – “the many can be the one and the one can be the many”. Myternas kosmos utgör till exempel ingen geografisk skildring av världen, snarare handlar det om beskrivningar av det som ligger bortom tids- och rumsdimensioner där det inte existerar några bestämda eller fasta gränser mellan upp och ner, högre och lägre. Eddans poeter beskriver dimensioner av verkligheten som existerar både inom och utom allt och där allt har minst två sidor.

Drivkraften i de nordiska myterna är inte kampen mellan ”ont” och ”gott” – t ex jättar mot asar. Det underliggande dramat i Edda-poesin är i stället relationen mellan den manlige sökaren och det kvinnliga eftersökta, skriver Kvilhaug. Exempel på detta är de många berättelserna om hjältar som söker kunskap hos kvinnor och belönas med en dryck av det heliga mjödet, som är en metafor för helig kunskap som förmedlas i ett tillstånd av trance. Oden får dricka av mjödet hos jättedottern Gunnlöd inne i Suttungs berg, Skirner bjuds mjöd av jättedottern Gerd, Sigurd Fafnesbane undervisas i runornas väsen av Sigdrifa som inledde sessionen med att bjuda på mjöd ”som var mängt med makt och mycken ära … fullt av lövjor med läkekraft, goda galdrar och gammanrunor”. I det mycket exempelrika avsnittet om ”kvinnan med mjödet” imponerar Kvilhaug – och inte för inte så hette hennes avhandling vid universitetet i Oslo ”The Maiden with the Mead – a Godess of Initiation Rituals in Old Norse Myths?” Frågetecknet i avhandlingens titel är i The Seed of Yggdrasill ersatt med ett utropstecken. Det är en initiationsväg som beskrivs – en väg där Kvilhaug urskiljer fem distinkta steg: sökandet efter en vision, visionen, nedstigning i undervärlden, prövningar och invigning.

På nära 700 sidor vrider och vänder Kvilhaug på det mesta i Edda-sångerna och det mesta i hennes analyser är användbart och tankeväckande för den som vill pröva denna nordiska kunskapsväg. Jag ska här bara nämna några analyser som jag särskilt uppskattar och känner mig befryndad med:

• Dråpet och den trefaldiga bränningen (och återfödelsen) av Gullveig i Völvans spådom är i själva verket en beskrivning av en kvinnlig initiation. Efter bränningen kunde Gullveig ”sejda vettlös”. Namnet Gullveig betyder Gulddryck och syftar på helig visdom. När myterna talar om guld och guldskatter är det helig kunskap som avses. Enligt Kvilhaug manifesterar Gullveig det som Carlos Castaneda kallar ”den inre elden”, hon överlever den och blir därmed fri i den andlige krigarens bemärkelse.
• När Oden lägger sitt ena öga i Mimers (=Minnets) brunn är det inte bara ett offer för att få en klunk av detta heliga vatten och därmed bli allvis utan också ett sätt att kunna se allt som hittills inträffat i kosmos. Med ett öga ser Oden ut över alla världar, med det andra i Minnets brunn ser han också genom alla tider och blir allvetande.
• Valhall är inte en himmel för råbarkade krigare som slåss dagarna i ända för att på kvällen äta sig mätta på galten Särimner och dricka sig fulla på mjöd. Det som de så kallade einhärjarna deltar i inne i Valhall är en alkemisk transformation, som i varje individ återskapar den ursprungliga stora kosmiska skapelsen. Valhall är en plats för transformation och återuppståndelse. Att komma till Valhall, och även Frejas boning Folkvang, är alltså en initiationsväg. 
• Dödsgudinnan Hel (= den döljande) och hennes domän är inte enbart mörk, dyster och negativ. Hel har flera sidor; hon är såväl ung som gammal, attraktiv som frånstötande; och döden beskrivs ofta som ett erotiskt möte mellan den döende och kvinnliga krafter som är förknippade med döden – inte bara Hel utan även Ran och Freja. 
• Jättarna i Eddans berättelser är inte onda utan ambivalenta. De är inte fiender utan hinder som den visdomstörstande måste övervinna, t ex girighet, hat, vrede, rädsla.

Men jag är också kritisk till en del i Kvilhaugs mastodontverk:

• Eddorna är skönlitteratur nedskriven efter religionsskiftet. Vi vet föga om alternativa och mer ursprungliga sätt att berätta myterna. Som skönlitteratur är Edda-poesin en flik av verkligheten sedd genom ett temperament. Eddan är inte ”vår” heliga skrift. Var poeterna andligt initierade? Kanske, men de var inte shamaner och hade inte en fullödig förståelse av myternas andliga dimension. Snorre var definitivt inte shaman! Eddan innehåller fragment av urmyter men det går inte att tolka varje Edda-sång som en initiationsbeskrivning full av hemlig visdom. 
• Att tolka Edda-sångerna kronologiskt är att gå ett steg för långt. Völvans spådom t ex innehåller inte en kronologisk beskrivning av universums skapelse. Kvilhaug går också för långt när hon föser samman alla möjliga gudar och gudinnor som ett och samma väsen. Att alla väsen kommer ur samma ursprungliga matris innebär inte att det bara finns ett manligt och ett kvinnligt väsen. Oden, Heimdall och Mimer är inte en och samma. Och även om en kan tala om en stor gudinna som äger all helig kunskap men uppenbarar sig under oräkneliga namn och skepnader är det att gå för långt att sätta likhetstecken mellan asynjor, jättinnor, valkyrjor, nornor, fylgjor och hamingjor. Det finns skäl till att det andliga uppträder i och genom dessa olika skepnader. 
• Att tolka alla poetiska metaforer som beskrivningar av inre mänskliga processer är också att gå för långt. Ibland blommar Kvilhaug också ut i en nyandligt inspirerad rappakalja. Jag tar hennes analys av Odens initiationshängning i världsträdet som exempel. Den handlar enligt Kvilhaug ytterst om att ”kosmos ande” hänger på ”den universella kroppen” och att ”den kunskapssökande anden offras till det fysiska livet som en gåva till sig själv i oss alla”. Jaha? Det är faktiskt enklare än så; Odens trädhängning är en traditionell shamaninitiation som innehåller dödskonfrontation och återfödelse med ny kunskap. 
• Trots Kvilhaugs imponerande språkliga kunskaper och jämförelser med andra religiösa system går även hon vilse ibland, t ex i analysen av ekorren Ratatosk som löper längs Yggdrasils stam. Enligt Snorre löper Ratatosk med fientliga budskap mellan draken Nidhögg som gnager på en av världsträdets rötter och örnen som sitter i trädets topp. Detta tolkar Kvilhaug som att Ratatosk är ett hinder för den förening av det lägre och det högre som är nödvändigt för andligt uppvaknande. Det är faktiskt tvärtom! Ratatosk är en beskrivning av shamanen och shamanens förmåga att fritt röra sig mellan världarna och balansera motsatser (örnen och draken). Kvilhaug säger ju själv på ett ställe att den andliga föreningen just handlar om att balansera motsatser. Då borde hon inse att Ratatosk förverkligar just detta!

Om en som jag läser boken i ett enda svep – visserligen ett par månader långt – känns det som om den aldrig tar slut. Många upprepningar borde ha redigerats bort; det hade kanske räckt med ett verk på 300 sidor. Nu ter sig antagligen det jättelika omfånget som väldigt avskräckande för de måttligt intresserade och det är synd eftersom The Seed of Yggdrasill är värd en stor läsekrets. Kvilhaug hade behövt en sträng redaktör och boken hade varit värd en bättre utformning än det nuvarande grådaskiga digitaltrycket som förtar mycket av kvaliteten hos Kvilhaugs egna illustrationer. Men, det är tydligen så här som Kvilhaug vill ge sitt verk till världen och det är bara för oss att tacka och ta emot. Hennes arbete är unikt och kan verkligen hjälpa till att öppna Eddans portar till Drömtiden. Men portarna finns inte i Kvilhaugs bok utan i Eddasångerna – tillgängliga för envar att träda in i, helst i ett förändrat medvetandetillstånd.

”Om vi behandlar skogen illa blir den vår fiende”

De vita människorna är jordätare; de bränner skogens träd, sliter upp dess golv och smutsar ner dess floder; de sprider epidemiska ångor som gör att vi dör. De vita har fyllts av ett gränslöst begär efter varor; deras tänkande är fyllt av rök och mörker. De lyssnar bara på sig själva och inte på andarna; de har förlorat sina förfäders ord; de har glömt vad de var i tidernas begynnelse när de också hade kultur.

Så lyder i extrem kortversion den kritik av den västerländska civilisationen som yanomami-shamanen Davi Kopenawa för fram på drygt 400 sidor i den oerhört gedigna boken The Falling Sky (Belknap Harvard 2013), sammanställd av den franske antropologen Bruce Albert. Hela boken är på drygt 600 sidor eftersom den också innehåller Alberts fylliga redogörelse för hur boken kommit till, några förklarande texter om yanomamis kultur, språk och historia och en mycket omfattande notapparat.

Det finns idag omkring 15 000 yanomami som lever i det inre av Amazonas, huvuddelen i Brasilien men en del också i Venezuela. De lever i små bosättningar i en sorts kollektivhus och livnär sig på småskalig trädgårdsodling, samlande och jakt. Deras kultur är utpräglat shamansk och i Davi Kopenawas egen bosättning Watoriki är 16 av de 170 invånarna shamaner. Yanomami kom inte i direkt kontakt med vita människor förrän en bit in på 1900-talet men framför allt från 1960-talet och framåt har de utsatts för civilisationens allra värsta baksidor – missionsverksamhet, guldgrävarrusch med omfattande miljöförstöring, skogsavverkningar och omvandling av regnskog till kreatursbete samt rena massakrer. Med missionärerna och guldgrävarna kom epidemier av mässling, tbc och influensa som skördat många liv bland ursprungsbefolkningen.

Davi Kopenawa har tagit sitt andranamn efter en aggressiv art getingar som ett sätt att visa sin stridbarhet i kampen för att försvara yanomamis landskap och deras möjlighet till långsiktig överlevnad. En av de allierade i denna kamp har ända sedan 1980-talet varit antropologen Bruce Albert som lärt sig behärska yanomamis språk och mycket aktivt drivit deras sak inte bara i Brasilien utan också på den internationella arenan. Yanomamis kamp resulterade 1992 i ett brasilianskt presidentdekret som skyddade ett område på drygt 96 000 kvadratkilometer för yanomamifolket under namnet Terra Indigena Yanomami. Kopenawa har prisats av såväl FN som den brasilianska regeringen för sina insatser för regnskogen; han har framträtt i USA, Storbritannien och Frankrike för att få vita människor att lyssna till budskapen från yanomami och skogens andar. När organisationen Survival International 1989 belönades med The Right Livelihood Award var Kopenawa en av dem som tog emot priset i Stockholm. När yanomami 2004 bildade sin första egna organisation, Hutukara, blev Kopenawa dess ordförande.

Även om yanomamis område åtnjuter legalt skydd är allt inte frid och fröjd. Fortfarande gör guldgrävare, mineralletare och boskapsägare intrång i deras område, skog avverkas, epidemier fortsätter att spridas och de kvardröjande miljöeffekterna av guldutvinningen är mycket omfattande. En del yanomamis som slagit sig ner i närheten av vägbyggen och missionsstationer lever i misär i ett ingenmansland mellan den traditionella yanomamikulturen och den vita kulturen. The Falling Sky ska ses som ett led i yanomamis fortsatta kamp för sin skog och sin kultur. Davi Kopenawa har motvilligt axlat rollen som resande talesman för yanomami fast han helst av allt skulle vilja stanna hemma hos familjen i Watoriki och lyssna till skogens andar. Bruce Albert har svarat för en fullkomligt formidabel prestation när han lyckats ställa samman boken i tematiskt ordnade kapitel utifrån det otroligt omfattande intervjumaterialet där Kopenawa berättar sin och sitt folks historia och ger ingående inblickar i sin shamaninvigning och i yanomami-shamanernas kosmologi. ”Om jag inte hade blivit shaman skulle jag aldrig ha vetat hur vi skulle kunna skydda skogen.”

Och varför är det så viktigt att skydda yanomamis landskap? ”Omama (=Skaparen) skapade det och gav det till oss att leva i. Ändå gör vita människor sitt yttersta för att föröda det och om vi inte försvarar det kommer vi att dö tillsammans med det.” Skogen består av en myriad olika varelser – växter, djur och andar. Alla förfäder var i begynnelsen människor men en del förvandlades efterhand till djur och blev de bytesdjur som yanomami jagar idag. Ändå: ”Vi är alla människor.” Men utan andarna, xapiri, skulle fullständigt kaos råda i världen. ”Andarna är oräkneliga och mäktiga; de reser och arbetar överallt, i alla riktningar, för att skydda oss. Utan dem skulle grödorna i våra trädgårdar inte växa, träden skulle inte bära frukt och bytesdjuren skulle bara vara skelett.” Andarna håller uppe himlen, dämpar åskans vrede, stänger inne stormvindarna och sänder iväg regnvarelsernas döttrar. De slår tillbaka nattens ande och kallar fram gryningen. De bemästrar kaosvarelserna och försvarar yanomami mot allt ont; mot mörker, hunger och sjukdom.

Andarna kan vara både välvilliga och fientliga, konstruktiva eller destruktiva och det faller på shamanernas lott att samarbeta med dem så att tillvarons komplexa och nödvändiga balans bibehålls. På så sätt är shamanerna nästan lika viktiga som andarna. Den shamanska initiationen sker med hjälp av ett hallucinogent pulver, yakoana, som framställs ur kådan från ett speciellt träd, Virola elongata, och där den verksamma substansen är dimethyltryptamin. En erfaren shaman blåser in pulvret i näsan på initianden, som då kan få visioner där han ser andarna dansa och hör deras sång. En sådan initiation kan pågå i 4-5 dygn utan mat och dryck och innehålla oupphörliga inblåsningar av det hallucinogena snuset. En del andar är mycket farliga, även för shamanerna; de kan döda och stycka initianden som de sedan fogar samman igen som en shaman med ny kraft och kunskap.

Yakoanan fungerar som mat för andarna och alla shamaner fortsätter använda det även efter initiationen. Till skillnad från många andra shamanska kulturer nöjer sig inte yanomamis shamaner med några enstaka skyddsandar; här handlar det om hundratals, kanske tusentals andar som shamanen bjuder in i sitt andehus och därmed blir deras fader. (Kopenawa berättar bara om manliga shamaner och läsaren får aldrig reda på om det även finns kvinnliga shamaner hos yanomami). I utbyte mot att andarna får ett hus och matas med yakoana erbjuder de all möjlig hjälp, t ex vid sjukdomsbot, mot fientlig magi och alla andra möjliga faror i yanomamis värld. ”Xapiri lär oss sina ord och det är så vårt tänkande kan expandera i alla riktningar”. Andarna tar i drömmen med shamanens själ på resor både i den ordinära och i den icke-ordinära verkligheten. Att ta yakoana är helt enkelt shamanernas sätt att få kunskap.

Shamanernas uppgift är att samarbeta med andarna så att himlen och skogen förblir på sin plats ”så att vi kan jaga, odla våra trädgårdar och leva med hälsa”. Närvaron av och kontakterna med vita människor gör att dock att de vitas främmande ord ”smyger sig in i vårt tänkande och förmörkar det. De vita människornas ord kan bara försvinna från vårt tänkande om de slutar invadera och förstöra vårt land.” Men de vitas verksamhet förgiftar inte bara yanomamis tänkande utan också deras skog. ”Mineraler och olja är onda och farliga saker som gör oss sjuka. Omama beslutade därför att begrava dem djupt i jorden. De måste lämnas kvar där han begravde dem”. Mineralerna är fragment från himlen, från månen, solen och stjärnorna, när himlen i tidernas begynnelse föll ner på jorden. Den jord vi nu går på är baksidan av den himmel som en gång fanns och risken är stor att himlen faller ner på jorden igen till följd av det kaos som orsakas av de vita människornas begär efter mineraler, olja och varor.

Skogen är vis, säger Kopenawa, ”dess tänkande är detsamma som vårt. Det är därför den vet hur den ska försvara sig själv med sina andar, xapiri, och sina onda varelser, në wari.” Om vi behandlar skogen illa kommer den att bli vår fiende, om alla shamaner dör kommer jorden och himlen att drabbas av kaos: ”Om shamanernas sånger inte hörs längre i skogen kommer inte heller ni vita att klara er bättre än vi. De föräldralösa andarna till shamaner som ni har dödat kommer att ta hämnd på er.” Här nämner Kopenawa naturkatastrofer som långvarig torka och ständiga översvämningar.

För oss i vita kulturer gäller alltså att stoppa rovdriften på Moder Jord, sluta exploatera yanomamis och andra urfolks landskap, låta dem och landskapets andar vara ifred och börja lyssna på vårt eget landskaps andar, som enligt Kopenawa, fortfarande lever i våra berg och som kommer till dem som lär sig se dem och lyssna till dem, nämligen shamanerna.

Michael Harner writes his testament

Michael Harner’s book The Way of the Shaman (1980) opened a new dimension in the lives of many Westerners. The ground was already prepared by Carlos Castaneda’s writings about his experiences with his master, don Juan Matus, in Mexico. But, in contrast to Castaneda, Harner wrote a manual – a systematic description of how shamans can work hands-on.

I remember how I almost feverishly turned the pages of The Way of the Shaman and felt an intractable desire to start drumming and journeying into the other worlds. The fact that Michael Harner himself came to Sweden and gave a basic workshop in shamanism in the summer of 1983 was like a gift from Dreamtime. The impetus of this workshop was far-reaching; drumming groups were formed and a lot of soul journeying and ecstatic dancing was being performed. The Way of the Shaman was translated into Swedish and I had the privilege of writing the preface where I stated: “To those who want to try the way of the shaman Michael Harner’s book is indispensable.”

I wouldn’t make such a statement on Harner’s new book Cave and Cosmos – Shamanic Encounters with Another Reality (2013). Rather I would say that it might be indispensable to go beyond Harner’s version of shamanism if you really want to deeply root your shamanic way in Mother Earth.

I am deeply indebted to Michael Harner not only for the workshop in 1983 but above all for two pieces of advice on my own shamanic work; he advised me to go North in order to learn from Saami healers and shamans, and he had the good idea of how I should find a teacher in non-ordinary reality who could teach me the essence of the old Nordic runes. But this cannot stop me from being downright critical of Cave and Cosmos. To me it is a boring read, partly due to the long and detailed stories from Westerners (mostly white middleclass Americans) about what they have experienced when journeying into the dimension that is called the upper world or “heaven” in core shamanism.

I guess that Harner's point is that reading those accounts will demonstrate that Westerners can have similar experiences as traditional shamans but then it would have been enough with just a few journeying reports. After all, one of Harner’s main theses is that we all experience different things and that the meaning of the experiences only can be fully understood by the individual doing the journey. Another question that follows, and that Harner doesn’t address, is if you really can compare what an Inuit shaman-to-be experienced naked and alone in a snow hut after fasting for a couple of weeks to what a Westerner experiences during half an hour lying in a cozy and warm room with sonic driving sounds in the earphones. Are the experiences really of the same dimension? Doesn’t the Inuit shaman have a point when he claims that wisdom only comes through suffering and loneliness?

I remember how Harner in 1983 frenetically took notes of what people in the workshop told about their journeys explaining that he was working on a cosmological cartography. After 30 years we have part of this mapping in Cave and Cosmos - but it is hardly a coherent map of non-ordinary reality, since all maps of non-ordinary reality are individual and no one can draw a universal one. Some of the book’s drawings by Harner’s disciples describing the different levels of heavens remind me of the Swedish theologian, and Christian mystic Emanuel Swedenborg and his book Heaven and Hell from 1758 (In Latin: De Caelo et Ejus Mirabilibus et de inferno, ex Auditis et Visis = Heaven and its Wonders and Hell From Things Heard and Seen).

Is Harner trying to establish a new religion? He himself rejects such an idea. According to him, core shamanism is no religion since it is based on what each individual can experience. You don’t believe what other people tell you – not even Harner – instead you find out for yourself by directly experiencing how things are. That sounds good and is also a traditional shamanic standpoint, but core shamanism has been developed into its own brand of shamanism. This is quite obvious if you compare Cave and Cosmos to The Way of the Shaman, which really was a general introduction to some of the methods that traditional shamans use. Core shamanism has now been cleansed from most of the cultural and traditional features that you will find in “old” shamanism and turned into a modern, Western, individually designed kind of shamanism.

According to Harner, this “culture free” kind of shamanism is what best suits Westerners. This might be so, especially for those Americans who have lost contact with their own European indigenous traditions and haven’t found any creative way to connect to the land of Turtle Island. But there is a danger that this “culture free” kind of shamanism will be decoupled from the landscape, the world view and the ways of life where shamanism developed.

Even if you don’t look at core shamanism as a new religion it is obvious to me that it certainly has the potential to move in that direction. The core shamanism of Cave and Cosmos seems to be totally focused on soul journeying with the help of a drum or other sonic driving devices which only is part of what shamans traditionally devote themselves to. It represents a coherent system, a shamanism that is systemized in a way that is unknown to traditional shamans. One might call what Harner has created a shamanic “body” held together by certain basic theoretical key tenets that bears many similarities to religion. For years, Harner claimed that core shamanism has no “dogma.” Sadly, Cave and Cosmos negates that statement.

The main topic of Michael Harner’s paradigm seems to be the question of spirits – the existence of spirits, the proofs that they exist and the differences between varied types of spirits, those that dwell in this world (the middle world), those that dwell in heaven and those that dwell somewhere between. In The Way of the Shaman Harner wrote about energies, power and power animals, now this has changed into detailed descriptions and classifications of spirits. The shaman is seen mainly as a mediator between the humans who need help and the “compassionate spirits” who always know what everybody needs.

Which spirits do Harner’s disciples meet in heaven? It can be Benjamin Franklin, or Albert Einstein, or Jesus, or Buddha. The spirits are clever and adopt guises that are adjusted to the journeyer. These compassionate spirits, according to Harner, all have experiences from life on earth, either as humans or animals; they know everybody’s need and they only wish to do good – in contrast to some of the spirits in the middle world that have not been able to make it into heaven. Those spirits may cause chaos, sickness and all kinds of problems. For me, this talk about good and evil spirits is distressingly familiar and gives me bad vibrations. Has Michael Harner turned into a prophet? He stresses that his heavenly journeyers have the same experiences as the founders of the great religions and he interprets his disciples’ reports as proof that the heavens do exist. I accept that this is Harner’s experience, but my own 30 years of shamanic work tell me quite other stories about the cosmos and Mother Earth.

Harner writes that the power of the universe is so strong that shamans have to work with mediators such as power animals and spirits. My experience and understanding is that the cosmos chooses to let its power take familiar forms when it meets our consciousness, just to make it possible for us to handle this power. Carlos Castaneda wanted to take a further step, namely to experience energy directly instead of via its mediated forms. In his book The Wheel of Time he lets don Juan Matus explain how he has used shamanic rigmarole about allies, power plants, Mescalito, the little smoke, the wind, the spirits of rivers, mountains and chaparral as a way to lure Castaneda’s attention, as a way to trick him into the way of the spiritual warrior. Harner chooses the opposite way; instead of transcending form and experiencing energy directly he elaborates a highly systematic way on how to deal with the forms of power. This is not what I call spiritual freedom.

To me, shamanism has always had a political dimension, a Mother Earth dimension, and shamans sometimes have to take a stand in very practical and concrete ways, e.g. trying to stop the building of a pipeline or the mining for uranium or supporting indigenous peoples in their struggles to preserve their culture and land base. But the core shamanism of Cave and Cosmos seems to be more concerned with – and to prefer - Heaven than with Earth.

To Michael Harner core shamanism is sufficient unto itself. To me core shamanic methods can be used to reconnect to the shamanic traditions of your own landscape, but then you also have to transcend core shamanism. Shamanism cannot be “culture free”, at least not if you really want to put your shamanic feet deep down into the earth, making yourself accessible to the kiss of knowledge that is given not in heaven but by the spirits of the Earth, the landscape, from real existing animals and plants, from Mother Earth herself and through ceremony and prayer. 

(This article has been published in the fall issue 2013 of A Journal of Contemporary Shamanism. It was published in Swedish on this site May 3rd 2013: Michael Harner skriver testamente).