Mormor,Du som lyssnar och hör allt,
Du som alla goda ting kommer från…
Det är din omfamning vi känner
När vi återvänder till dig…
Med denna traditionella lakota-bön till Mormor Jord inleder Joseph M. Marshall III sin senaste bok To You We Shall Return – Lessons about Our
Planet from the Lakota (Sterling 2010). För läsaren av denna blogg är
Marshall ingen ny bekantskap. Jag har tidigare recenserat två av hans böcker om
lakotaindianernas traditionella livssyn; Walking with Grandfather och The Lakota Way.
Marshall bygger sina böcker på traditionella lakotaberättelser om svunna tider
och sina egna minnen av uppväxten hos morfar och mormor på Rosebud-reservatet i
South Dakota. Han har ett inbjudande och behagligt sätt att föra in läsaren i
lakotas kosmologi och förhållningssätt i världen. I To You We Shall Return tar han ett litet större grepp och sätter in
lakotatänkandet i ett större urfolksperspektiv och går bortom präriehorisonten
i sin omtanke om Mormor Jord och hennes öde;
”Den väg som våra förföräldrar vandrade i tusentals år före
européernas ankomst är inte betydelselös historia. Den kan vara en nyckel till
framtiden för denna kontinent, och kanske för hela världen”.
Marshall återkommer även i denna bok till morfaderns
lektioner under vandringarna på reservatet. Syftet var, förstod Marshall
senare, att lära känna landet, landskapet, och upprätta ett verkligt, närmast
fysiskt band till jorden. Den kultur och livssyn som lakota och andra
amerikanska ursprungsfolk utvecklade under årtusendena och förde vidare genom
muntlig tradition ända in i våra dagar bygger på respekt för Mormor Jord. Om
man känner respekt för och har en genuin relation till sitt landskap är det
lättare att anpassa sig och samexistera med allt annat levande, skriver
Marshall och i detta innefattar han inte bara andra arter utan också alla
möjliga av Mormor Jords uttryckssätt i form av väder och vind, hetta och köld,
översvämning och torka, snöstorm och värmebölja.
Respekt förhindrar arrogans och respekt möjliggör kunskap om
landet som blev som en andra natur för ursprungsfolken. ”Sådan kunskap kan
återigen bli nyckeln till vår överlevnad som människor, men den här gången
handlar det, i stället för att anpassa oss till miljön för att bevara vår
existens, om att vi måste rädda och hela den sårade jorden så att framtida
generationer kan överleva. För att åstadkomma detta måste vi gå tillbaka till
begynnelsen”.
Det gör också Marshall när han översiktligt skildrar inte
bara lakotas utan också de andra ursprungsamerikanernas historia; hur de
anpassat sig till en mångfald av klimat och landskapstyper och efterhand också
tvingats anpassa sig efter den vite mannens kolonisering. Trots att också många
indianer gradvis lagt sig till med den vite mannens värderingar och syn på
jorden som en råvaru- och produktionsresurs i stället för ett levande och
medvetet väsen, så lever ändå mycket av det traditionella tänkandet, så intimt
förenat med plats och landskap, kvar. ”Landet – jorden som helhet – gav upphov
till vad och vilka vi är”. Det är den insikten, att vi är en del av jorden och
inte åtskild från den - we are part of
the earth, not apart from it – som Marshall vill bibringa läsaren. Han
hyser uppenbarligen hopp om att även den vite mannen ska kunna återupprätta en
andlig relation till jorden och han ser framför sig en värld där vi kan förena
avancerad teknik med ett respektfullt sätt att samexistera med jorden.
Traditionella lakotas har kunnat förena det arkaiska med det
moderna; ”Att anpassa oss till den vite mannens saker och sätt innebär inte att
vi ska anpassa oss till hans sätt att tänka”. ”Jag är en lakotaperson, styrd
och vägledd av lakotavärderingar i en värld som är övervägande icke-lakota”.
Bokens titel och den inledande bönen anspelar på döden men
Marshall betonar att vi kan återvända till jorden även innan vi dör ”genom att
anta ett sätt att tänka som gör det möjligt för oss att samspela med den
naturliga omgivningen utifrån en attityd av respekt”. Och respekt växer ur
ödmjukhet, eller hur?
