De vita människorna är jordätare; de bränner skogens träd,
sliter upp dess golv och smutsar ner dess floder; de sprider epidemiska ångor
som gör att vi dör. De vita har fyllts av ett gränslöst begär efter varor;
deras tänkande är fyllt av rök och mörker. De lyssnar bara på sig själva och
inte på andarna; de har förlorat sina förfäders ord; de har glömt vad de var i
tidernas begynnelse när de också hade kultur.
Så lyder i extrem kortversion den kritik av den
västerländska civilisationen som yanomami-shamanen Davi Kopenawa för fram på drygt 400 sidor i den oerhört gedigna
boken The Falling Sky (Belknap
Harvard 2013), sammanställd av den franske antropologen Bruce Albert. Hela boken är på drygt 600 sidor eftersom den också
innehåller Alberts fylliga redogörelse för hur boken kommit till, några
förklarande texter om yanomamis kultur, språk och historia och en mycket
omfattande notapparat.
Det finns idag omkring 15 000 yanomami som lever i det
inre av Amazonas, huvuddelen i Brasilien men en del också i Venezuela. De lever
i små bosättningar i en sorts kollektivhus och livnär sig på småskalig
trädgårdsodling, samlande och jakt. Deras kultur är utpräglat shamansk och i Davi
Kopenawas egen bosättning Watoriki är 16 av de 170 invånarna shamaner. Yanomami
kom inte i direkt kontakt med vita människor förrän en bit in på 1900-talet men
framför allt från 1960-talet och framåt har de utsatts för civilisationens
allra värsta baksidor – missionsverksamhet, guldgrävarrusch med omfattande
miljöförstöring, skogsavverkningar och omvandling av regnskog till kreatursbete
samt rena massakrer. Med missionärerna och guldgrävarna kom epidemier av
mässling, tbc och influensa som skördat många liv bland ursprungsbefolkningen.
Davi Kopenawa har tagit sitt andranamn efter en aggressiv art
getingar som ett sätt att visa sin stridbarhet i kampen för att försvara
yanomamis landskap och deras möjlighet till långsiktig överlevnad. En av de
allierade i denna kamp har ända sedan 1980-talet varit antropologen Bruce
Albert som lärt sig behärska yanomamis språk och mycket aktivt drivit deras sak
inte bara i Brasilien utan också på den internationella arenan. Yanomamis kamp resulterade
1992 i ett brasilianskt presidentdekret som skyddade ett område på drygt
96 000 kvadratkilometer för yanomamifolket under namnet Terra Indigena Yanomami. Kopenawa har
prisats av såväl FN som den brasilianska regeringen för sina insatser för
regnskogen; han har framträtt i USA, Storbritannien och Frankrike för att få
vita människor att lyssna till budskapen från yanomami och skogens andar. När
organisationen Survival International
1989 belönades med The Right Livelihood
Award var Kopenawa en av dem som tog emot priset i Stockholm. När yanomami
2004 bildade sin första egna organisation, Hutukara, blev Kopenawa dess
ordförande.
Även om yanomamis område åtnjuter legalt skydd är allt inte
frid och fröjd. Fortfarande gör guldgrävare, mineralletare och boskapsägare
intrång i deras område, skog avverkas, epidemier fortsätter att spridas och de
kvardröjande miljöeffekterna av guldutvinningen är mycket omfattande. En del
yanomamis som slagit sig ner i närheten av vägbyggen och missionsstationer
lever i misär i ett ingenmansland mellan den traditionella yanomamikulturen och
den vita kulturen. The Falling Sky
ska ses som ett led i yanomamis fortsatta kamp för sin skog och sin kultur. Davi
Kopenawa har motvilligt axlat rollen som resande talesman för yanomami fast han
helst av allt skulle vilja stanna hemma hos familjen i Watoriki och lyssna till
skogens andar. Bruce Albert har svarat för en fullkomligt formidabel prestation
när han lyckats ställa samman boken i tematiskt ordnade kapitel utifrån det otroligt
omfattande intervjumaterialet där Kopenawa berättar sin och sitt folks historia
och ger ingående inblickar i sin shamaninvigning och i yanomami-shamanernas
kosmologi. ”Om jag inte hade blivit shaman skulle jag aldrig ha vetat hur vi
skulle kunna skydda skogen.”
Och varför är det så viktigt att skydda yanomamis landskap?
”Omama (=Skaparen) skapade det och gav det till oss att leva i. Ändå gör vita
människor sitt yttersta för att föröda det och om vi inte försvarar det kommer
vi att dö tillsammans med det.” Skogen består av en myriad olika varelser –
växter, djur och andar. Alla förfäder var i begynnelsen människor men en del förvandlades
efterhand till djur och blev de bytesdjur som yanomami jagar idag. Ändå: ”Vi är
alla människor.” Men utan andarna, xapiri,
skulle fullständigt kaos råda i världen. ”Andarna är oräkneliga och mäktiga; de
reser och arbetar överallt, i alla riktningar, för att skydda oss. Utan dem
skulle grödorna i våra trädgårdar inte växa, träden skulle inte bära frukt och
bytesdjuren skulle bara vara skelett.” Andarna håller uppe himlen, dämpar
åskans vrede, stänger inne stormvindarna och sänder iväg regnvarelsernas
döttrar. De slår tillbaka nattens ande och kallar fram gryningen. De bemästrar
kaosvarelserna och försvarar yanomami mot allt ont; mot mörker, hunger och
sjukdom.
Andarna kan vara både välvilliga och fientliga, konstruktiva
eller destruktiva och det faller på shamanernas lott att samarbeta med dem så
att tillvarons komplexa och nödvändiga balans bibehålls. På så sätt är
shamanerna nästan lika viktiga som andarna. Den shamanska initiationen sker med
hjälp av ett hallucinogent pulver, yakoana,
som framställs ur kådan från ett speciellt träd, Virola elongata, och där den verksamma substansen är dimethyltryptamin. En erfaren shaman
blåser in pulvret i näsan på initianden, som då kan få visioner där han ser
andarna dansa och hör deras sång. En sådan initiation kan pågå i 4-5 dygn utan
mat och dryck och innehålla oupphörliga inblåsningar av det hallucinogena
snuset. En del andar är mycket farliga, även för shamanerna; de kan döda och
stycka initianden som de sedan fogar samman igen som en shaman med ny kraft och
kunskap.
Yakoanan fungerar
som mat för andarna och alla shamaner fortsätter använda det även efter
initiationen. Till skillnad från många andra shamanska kulturer nöjer sig inte
yanomamis shamaner med några enstaka skyddsandar; här handlar det om hundratals,
kanske tusentals andar som shamanen bjuder in i sitt andehus och därmed blir
deras fader. (Kopenawa berättar bara om manliga shamaner och läsaren får aldrig
reda på om det även finns kvinnliga shamaner hos yanomami). I utbyte mot att
andarna får ett hus och matas med yakoana
erbjuder de all möjlig hjälp, t ex vid sjukdomsbot, mot fientlig magi och alla
andra möjliga faror i yanomamis värld. ”Xapiri
lär oss sina ord och det är så vårt tänkande kan expandera i alla riktningar”.
Andarna tar i drömmen med shamanens själ på resor både i den ordinära och i den
icke-ordinära verkligheten. Att ta yakoana
är helt enkelt shamanernas sätt att få kunskap.
Shamanernas uppgift är att samarbeta med andarna så att
himlen och skogen förblir på sin plats ”så att vi kan jaga, odla våra trädgårdar
och leva med hälsa”. Närvaron av och kontakterna med vita människor gör att dock
att de vitas främmande ord ”smyger sig in i vårt tänkande och förmörkar det. De
vita människornas ord kan bara försvinna från vårt tänkande om de slutar
invadera och förstöra vårt land.” Men de vitas verksamhet förgiftar inte bara
yanomamis tänkande utan också deras skog. ”Mineraler och olja är onda och
farliga saker som gör oss sjuka. Omama beslutade därför att begrava dem djupt i
jorden. De måste lämnas kvar där han begravde dem”. Mineralerna är fragment
från himlen, från månen, solen och stjärnorna, när himlen i tidernas begynnelse
föll ner på jorden. Den jord vi nu går på är baksidan av den himmel som en gång
fanns och risken är stor att himlen faller ner på jorden igen till följd av det
kaos som orsakas av de vita människornas begär efter mineraler, olja och varor.
Skogen är vis, säger Kopenawa, ”dess tänkande är detsamma
som vårt. Det är därför den vet hur den ska försvara sig själv med sina andar, xapiri, och sina onda varelser, në wari.” Om vi behandlar skogen illa
kommer den att bli vår fiende, om alla shamaner dör kommer jorden och himlen
att drabbas av kaos: ”Om shamanernas sånger inte hörs längre i skogen kommer
inte heller ni vita att klara er bättre än vi. De föräldralösa andarna till
shamaner som ni har dödat kommer att ta hämnd på er.” Här nämner Kopenawa naturkatastrofer
som långvarig torka och ständiga översvämningar.
För oss i vita kulturer gäller alltså att stoppa rovdriften
på Moder Jord, sluta exploatera yanomamis och andra urfolks landskap, låta dem
och landskapets andar vara ifred och börja lyssna på vårt eget landskaps andar,
som enligt Kopenawa, fortfarande lever i våra berg och som kommer till dem som
lär sig se dem och lyssna till dem, nämligen shamanerna.
