”Om vi behandlar skogen illa blir den vår fiende”

De vita människorna är jordätare; de bränner skogens träd, sliter upp dess golv och smutsar ner dess floder; de sprider epidemiska ångor som gör att vi dör. De vita har fyllts av ett gränslöst begär efter varor; deras tänkande är fyllt av rök och mörker. De lyssnar bara på sig själva och inte på andarna; de har förlorat sina förfäders ord; de har glömt vad de var i tidernas begynnelse när de också hade kultur.

Så lyder i extrem kortversion den kritik av den västerländska civilisationen som yanomami-shamanen Davi Kopenawa för fram på drygt 400 sidor i den oerhört gedigna boken The Falling Sky (Belknap Harvard 2013), sammanställd av den franske antropologen Bruce Albert. Hela boken är på drygt 600 sidor eftersom den också innehåller Alberts fylliga redogörelse för hur boken kommit till, några förklarande texter om yanomamis kultur, språk och historia och en mycket omfattande notapparat.

Det finns idag omkring 15 000 yanomami som lever i det inre av Amazonas, huvuddelen i Brasilien men en del också i Venezuela. De lever i små bosättningar i en sorts kollektivhus och livnär sig på småskalig trädgårdsodling, samlande och jakt. Deras kultur är utpräglat shamansk och i Davi Kopenawas egen bosättning Watoriki är 16 av de 170 invånarna shamaner. Yanomami kom inte i direkt kontakt med vita människor förrän en bit in på 1900-talet men framför allt från 1960-talet och framåt har de utsatts för civilisationens allra värsta baksidor – missionsverksamhet, guldgrävarrusch med omfattande miljöförstöring, skogsavverkningar och omvandling av regnskog till kreatursbete samt rena massakrer. Med missionärerna och guldgrävarna kom epidemier av mässling, tbc och influensa som skördat många liv bland ursprungsbefolkningen.

Davi Kopenawa har tagit sitt andranamn efter en aggressiv art getingar som ett sätt att visa sin stridbarhet i kampen för att försvara yanomamis landskap och deras möjlighet till långsiktig överlevnad. En av de allierade i denna kamp har ända sedan 1980-talet varit antropologen Bruce Albert som lärt sig behärska yanomamis språk och mycket aktivt drivit deras sak inte bara i Brasilien utan också på den internationella arenan. Yanomamis kamp resulterade 1992 i ett brasilianskt presidentdekret som skyddade ett område på drygt 96 000 kvadratkilometer för yanomamifolket under namnet Terra Indigena Yanomami. Kopenawa har prisats av såväl FN som den brasilianska regeringen för sina insatser för regnskogen; han har framträtt i USA, Storbritannien och Frankrike för att få vita människor att lyssna till budskapen från yanomami och skogens andar. När organisationen Survival International 1989 belönades med The Right Livelihood Award var Kopenawa en av dem som tog emot priset i Stockholm. När yanomami 2004 bildade sin första egna organisation, Hutukara, blev Kopenawa dess ordförande.

Även om yanomamis område åtnjuter legalt skydd är allt inte frid och fröjd. Fortfarande gör guldgrävare, mineralletare och boskapsägare intrång i deras område, skog avverkas, epidemier fortsätter att spridas och de kvardröjande miljöeffekterna av guldutvinningen är mycket omfattande. En del yanomamis som slagit sig ner i närheten av vägbyggen och missionsstationer lever i misär i ett ingenmansland mellan den traditionella yanomamikulturen och den vita kulturen. The Falling Sky ska ses som ett led i yanomamis fortsatta kamp för sin skog och sin kultur. Davi Kopenawa har motvilligt axlat rollen som resande talesman för yanomami fast han helst av allt skulle vilja stanna hemma hos familjen i Watoriki och lyssna till skogens andar. Bruce Albert har svarat för en fullkomligt formidabel prestation när han lyckats ställa samman boken i tematiskt ordnade kapitel utifrån det otroligt omfattande intervjumaterialet där Kopenawa berättar sin och sitt folks historia och ger ingående inblickar i sin shamaninvigning och i yanomami-shamanernas kosmologi. ”Om jag inte hade blivit shaman skulle jag aldrig ha vetat hur vi skulle kunna skydda skogen.”

Och varför är det så viktigt att skydda yanomamis landskap? ”Omama (=Skaparen) skapade det och gav det till oss att leva i. Ändå gör vita människor sitt yttersta för att föröda det och om vi inte försvarar det kommer vi att dö tillsammans med det.” Skogen består av en myriad olika varelser – växter, djur och andar. Alla förfäder var i begynnelsen människor men en del förvandlades efterhand till djur och blev de bytesdjur som yanomami jagar idag. Ändå: ”Vi är alla människor.” Men utan andarna, xapiri, skulle fullständigt kaos råda i världen. ”Andarna är oräkneliga och mäktiga; de reser och arbetar överallt, i alla riktningar, för att skydda oss. Utan dem skulle grödorna i våra trädgårdar inte växa, träden skulle inte bära frukt och bytesdjuren skulle bara vara skelett.” Andarna håller uppe himlen, dämpar åskans vrede, stänger inne stormvindarna och sänder iväg regnvarelsernas döttrar. De slår tillbaka nattens ande och kallar fram gryningen. De bemästrar kaosvarelserna och försvarar yanomami mot allt ont; mot mörker, hunger och sjukdom.

Andarna kan vara både välvilliga och fientliga, konstruktiva eller destruktiva och det faller på shamanernas lott att samarbeta med dem så att tillvarons komplexa och nödvändiga balans bibehålls. På så sätt är shamanerna nästan lika viktiga som andarna. Den shamanska initiationen sker med hjälp av ett hallucinogent pulver, yakoana, som framställs ur kådan från ett speciellt träd, Virola elongata, och där den verksamma substansen är dimethyltryptamin. En erfaren shaman blåser in pulvret i näsan på initianden, som då kan få visioner där han ser andarna dansa och hör deras sång. En sådan initiation kan pågå i 4-5 dygn utan mat och dryck och innehålla oupphörliga inblåsningar av det hallucinogena snuset. En del andar är mycket farliga, även för shamanerna; de kan döda och stycka initianden som de sedan fogar samman igen som en shaman med ny kraft och kunskap.

Yakoanan fungerar som mat för andarna och alla shamaner fortsätter använda det även efter initiationen. Till skillnad från många andra shamanska kulturer nöjer sig inte yanomamis shamaner med några enstaka skyddsandar; här handlar det om hundratals, kanske tusentals andar som shamanen bjuder in i sitt andehus och därmed blir deras fader. (Kopenawa berättar bara om manliga shamaner och läsaren får aldrig reda på om det även finns kvinnliga shamaner hos yanomami). I utbyte mot att andarna får ett hus och matas med yakoana erbjuder de all möjlig hjälp, t ex vid sjukdomsbot, mot fientlig magi och alla andra möjliga faror i yanomamis värld. ”Xapiri lär oss sina ord och det är så vårt tänkande kan expandera i alla riktningar”. Andarna tar i drömmen med shamanens själ på resor både i den ordinära och i den icke-ordinära verkligheten. Att ta yakoana är helt enkelt shamanernas sätt att få kunskap.

Shamanernas uppgift är att samarbeta med andarna så att himlen och skogen förblir på sin plats ”så att vi kan jaga, odla våra trädgårdar och leva med hälsa”. Närvaron av och kontakterna med vita människor gör att dock att de vitas främmande ord ”smyger sig in i vårt tänkande och förmörkar det. De vita människornas ord kan bara försvinna från vårt tänkande om de slutar invadera och förstöra vårt land.” Men de vitas verksamhet förgiftar inte bara yanomamis tänkande utan också deras skog. ”Mineraler och olja är onda och farliga saker som gör oss sjuka. Omama beslutade därför att begrava dem djupt i jorden. De måste lämnas kvar där han begravde dem”. Mineralerna är fragment från himlen, från månen, solen och stjärnorna, när himlen i tidernas begynnelse föll ner på jorden. Den jord vi nu går på är baksidan av den himmel som en gång fanns och risken är stor att himlen faller ner på jorden igen till följd av det kaos som orsakas av de vita människornas begär efter mineraler, olja och varor.

Skogen är vis, säger Kopenawa, ”dess tänkande är detsamma som vårt. Det är därför den vet hur den ska försvara sig själv med sina andar, xapiri, och sina onda varelser, në wari.” Om vi behandlar skogen illa kommer den att bli vår fiende, om alla shamaner dör kommer jorden och himlen att drabbas av kaos: ”Om shamanernas sånger inte hörs längre i skogen kommer inte heller ni vita att klara er bättre än vi. De föräldralösa andarna till shamaner som ni har dödat kommer att ta hämnd på er.” Här nämner Kopenawa naturkatastrofer som långvarig torka och ständiga översvämningar.

För oss i vita kulturer gäller alltså att stoppa rovdriften på Moder Jord, sluta exploatera yanomamis och andra urfolks landskap, låta dem och landskapets andar vara ifred och börja lyssna på vårt eget landskaps andar, som enligt Kopenawa, fortfarande lever i våra berg och som kommer till dem som lär sig se dem och lyssna till dem, nämligen shamanerna.

Kolonialt mördande fortsätter i Brasilien

Den 18 november mördades kallblodigt en av guaranifolkets shamaner och ledare, Nísio Gomes, av ett gäng maskerade och beväpnade män. Gomes sköts i huvudet, bröstet, armarna och benen inför sina fränder i Mato Grosso do Sul i den södra delen av Brasilien i gränsområdet mot Paraguay. Gomes var ledare för en grupp guarani-indianer som tidigare fördrivits från sina traditionella områden av boskapsägare som lagt beslag på marken för kreatursbete i industriell skala. I början av november återvände guaranis för tredje gången till området efter att ha tvingats leva under bedrövliga förhållanden i ett tillfälligt tältläger intill en väg.
Direkt efter mordet sa en av guarani-indianerna till Survival International:
- Vi kommer att stanna här. Vi kommer alla att dö här. Vi kommer inte att lämna våra förfäders land.
Stephen Corry på Survival International sa i ett uttalande:
- Det verkar som om ranchägarna inte kommer att vara nöjda förrän de har utplånat guaranis. Den här nivån på ihållande våld var vardagsmat i det förflutna och det resulterade i att tusentals stammar utplånades. Det är ytterst skamligt att den brasilianska regeringen tillåter att detta fortsätter idag.
Det har visat sig att mördarna antagligen kom från Paraguay, men ingen har gripits och Gomes kropp som förövarna tog med sig har inte återfunnits.
Nísio Gomes var stammens shaman och hade i sin ägo en ceremoniell trästav som i minst 200 år använts i samband med olika ritualer. Mördarna körde över staven med sin bil men staven höll och finns nu hos Nísios son Valmir, som återger faderns sista ord:
- Lämna inte den här platsen. Ta hand om det här landet med mod. Det här är vårt land. Ingen får släpa iväg er härifrån. Ta väl hand om mina barnbarn och alla barn. Jag överlämnar det här landet i dina händer.
Det brutala mordet på Nísio Gomes är uttryck för ett pågående systematiskt våld mot Brasiliens urfolk. Kolonialismen är en fortsatt pågående process där urfolk fortsätter att fördrivas från sina ursprungliga marker för att bereda plats för industriellt jordbruk. Vi i omvärlden kan utöva tryck på Brasiliens regering genom att ställa krav på att den ska sätta stopp för fördrivningarna. Mer information om detta finns hos Survival International.
Fotot på Nísio Gomes togs bara två dagar innan han mördades.

Grönt ljus för monsterdamm i Brasilien

Trots ett omfattande motstånd från urfolk och miljöorganisationer har den brasilianska regeringen gett tillstånd till att inleda de vägbyggen och skogsavverkningar som är förutsättningen för bygget av en jättedamm i Xingufloden, den så kallade Belo Montedammen. Brasiliens nationella utvecklingsbank har redan betalat ut lån på fyra miljarder kronor till projektet.
Dammen som byggs för att producera elektricitet kommer att dämma upp Xingufloden längs en tio mil lång sträcka. 50 000 hektar regnskog kommer att översvämmas, väldiga mängder metangas kommer att frigöras och 40 000 människor tvångsförflyttas. I området finns flera indianstammar som hittills hållit sig undan kontakter med civilisationen. När kraftverket står klart 2015 har hela bygget kostat omkring 100 miljarder kronor.
Trots kritik från alla möjliga sakkunniga håll när det gäller monsterdammens förödande inverkan på regnskogen och dess invånare har den brasilianska regeringen målmedvetet steg för steg banat väg för projektets genomförande. Chefen för landets miljömyndighet, Abelardo Bayma, tvingades nyligen att avgå så att de första tillstånden om skogsavverkning och vägbyggen skulle kunna trumfas igenom.
Antonia Melo som är talesperson för ”Rörelsen för att Xingu ska leva i evighet” (MXVPS) säger i en kommentar till International Rivers att regeringen kör över miljölagstiftning och mänskliga rättigheter:
-Regeringen försöker bygga denna damm till varje pris för att gynna bolagsintressen på vår bekostnad. Men vi kommer inte att sluta kämpa för att bevara Xingu, vårt fädernearv.
Den som vill bidra till kampen mot jättedammen kan också hitta material på Survival International och Avaaz .

Civilisationen är farlig

Den massutrotning av den amerikanska kontinentens urfolk som inleddes med Columbus landstigning 1492 orsakades till största delen av de sjukdomar som européerna förde med sig och spred, såväl oavsiktligt som avsiktligt. Och detta är en process som fortsätter än idag, i Nordamerika t ex i form av diabetesepidemier och alkoholism och i Sydamerika genom att nyligen kontaktade folk i Amazonas smittas med för dem okända infektionssjukdomar.
Survival International refererar en ny rapport från Brasilien som visar att 15 procent av korubo-indianerna har dött sedan år 2000. Korubo lever i Javaradalen i västra Amazonas och en del koruba kontaktades av brasilianska myndigheter 1996 med förödande resultat. De senaste tio åren har alltså nästan var sjätte korubo avlidit som en följd av kontakt med civilisationen och sjukdomar som hepatit B och D. Rapporten kritiserar den brasilianska regeringen för att trots kunskap om förhållandena inte ha skyddat indianerna eller erbjudit dem tillräcklig hälso- och sjukvård.
Jorge Marubo som tillhör marubostammen i Javaridalen säger: ”Brasilianska indianer fortsätter att massakreras av sjukdomar …. detta måste upphöra!”
Javaridalen är det näst största urfolksområdet i Brasilien. Där bor nästan 4000 indianer – kanamari, kulina, marubo, matsés, matis, tsohom djapá och korubo. Fortfarande har majoriteten av korubo undvikit kontakt med civilisationen. Om de vill ha kontakt måste det vara upp till dem själva att bestämma och kontakten måste i så fall ske på deras villkor.