”Om vi behandlar skogen illa blir den vår fiende”

De vita människorna är jordätare; de bränner skogens träd, sliter upp dess golv och smutsar ner dess floder; de sprider epidemiska ångor som gör att vi dör. De vita har fyllts av ett gränslöst begär efter varor; deras tänkande är fyllt av rök och mörker. De lyssnar bara på sig själva och inte på andarna; de har förlorat sina förfäders ord; de har glömt vad de var i tidernas begynnelse när de också hade kultur.

Så lyder i extrem kortversion den kritik av den västerländska civilisationen som yanomami-shamanen Davi Kopenawa för fram på drygt 400 sidor i den oerhört gedigna boken The Falling Sky (Belknap Harvard 2013), sammanställd av den franske antropologen Bruce Albert. Hela boken är på drygt 600 sidor eftersom den också innehåller Alberts fylliga redogörelse för hur boken kommit till, några förklarande texter om yanomamis kultur, språk och historia och en mycket omfattande notapparat.

Det finns idag omkring 15 000 yanomami som lever i det inre av Amazonas, huvuddelen i Brasilien men en del också i Venezuela. De lever i små bosättningar i en sorts kollektivhus och livnär sig på småskalig trädgårdsodling, samlande och jakt. Deras kultur är utpräglat shamansk och i Davi Kopenawas egen bosättning Watoriki är 16 av de 170 invånarna shamaner. Yanomami kom inte i direkt kontakt med vita människor förrän en bit in på 1900-talet men framför allt från 1960-talet och framåt har de utsatts för civilisationens allra värsta baksidor – missionsverksamhet, guldgrävarrusch med omfattande miljöförstöring, skogsavverkningar och omvandling av regnskog till kreatursbete samt rena massakrer. Med missionärerna och guldgrävarna kom epidemier av mässling, tbc och influensa som skördat många liv bland ursprungsbefolkningen.

Davi Kopenawa har tagit sitt andranamn efter en aggressiv art getingar som ett sätt att visa sin stridbarhet i kampen för att försvara yanomamis landskap och deras möjlighet till långsiktig överlevnad. En av de allierade i denna kamp har ända sedan 1980-talet varit antropologen Bruce Albert som lärt sig behärska yanomamis språk och mycket aktivt drivit deras sak inte bara i Brasilien utan också på den internationella arenan. Yanomamis kamp resulterade 1992 i ett brasilianskt presidentdekret som skyddade ett område på drygt 96 000 kvadratkilometer för yanomamifolket under namnet Terra Indigena Yanomami. Kopenawa har prisats av såväl FN som den brasilianska regeringen för sina insatser för regnskogen; han har framträtt i USA, Storbritannien och Frankrike för att få vita människor att lyssna till budskapen från yanomami och skogens andar. När organisationen Survival International 1989 belönades med The Right Livelihood Award var Kopenawa en av dem som tog emot priset i Stockholm. När yanomami 2004 bildade sin första egna organisation, Hutukara, blev Kopenawa dess ordförande.

Även om yanomamis område åtnjuter legalt skydd är allt inte frid och fröjd. Fortfarande gör guldgrävare, mineralletare och boskapsägare intrång i deras område, skog avverkas, epidemier fortsätter att spridas och de kvardröjande miljöeffekterna av guldutvinningen är mycket omfattande. En del yanomamis som slagit sig ner i närheten av vägbyggen och missionsstationer lever i misär i ett ingenmansland mellan den traditionella yanomamikulturen och den vita kulturen. The Falling Sky ska ses som ett led i yanomamis fortsatta kamp för sin skog och sin kultur. Davi Kopenawa har motvilligt axlat rollen som resande talesman för yanomami fast han helst av allt skulle vilja stanna hemma hos familjen i Watoriki och lyssna till skogens andar. Bruce Albert har svarat för en fullkomligt formidabel prestation när han lyckats ställa samman boken i tematiskt ordnade kapitel utifrån det otroligt omfattande intervjumaterialet där Kopenawa berättar sin och sitt folks historia och ger ingående inblickar i sin shamaninvigning och i yanomami-shamanernas kosmologi. ”Om jag inte hade blivit shaman skulle jag aldrig ha vetat hur vi skulle kunna skydda skogen.”

Och varför är det så viktigt att skydda yanomamis landskap? ”Omama (=Skaparen) skapade det och gav det till oss att leva i. Ändå gör vita människor sitt yttersta för att föröda det och om vi inte försvarar det kommer vi att dö tillsammans med det.” Skogen består av en myriad olika varelser – växter, djur och andar. Alla förfäder var i begynnelsen människor men en del förvandlades efterhand till djur och blev de bytesdjur som yanomami jagar idag. Ändå: ”Vi är alla människor.” Men utan andarna, xapiri, skulle fullständigt kaos råda i världen. ”Andarna är oräkneliga och mäktiga; de reser och arbetar överallt, i alla riktningar, för att skydda oss. Utan dem skulle grödorna i våra trädgårdar inte växa, träden skulle inte bära frukt och bytesdjuren skulle bara vara skelett.” Andarna håller uppe himlen, dämpar åskans vrede, stänger inne stormvindarna och sänder iväg regnvarelsernas döttrar. De slår tillbaka nattens ande och kallar fram gryningen. De bemästrar kaosvarelserna och försvarar yanomami mot allt ont; mot mörker, hunger och sjukdom.

Andarna kan vara både välvilliga och fientliga, konstruktiva eller destruktiva och det faller på shamanernas lott att samarbeta med dem så att tillvarons komplexa och nödvändiga balans bibehålls. På så sätt är shamanerna nästan lika viktiga som andarna. Den shamanska initiationen sker med hjälp av ett hallucinogent pulver, yakoana, som framställs ur kådan från ett speciellt träd, Virola elongata, och där den verksamma substansen är dimethyltryptamin. En erfaren shaman blåser in pulvret i näsan på initianden, som då kan få visioner där han ser andarna dansa och hör deras sång. En sådan initiation kan pågå i 4-5 dygn utan mat och dryck och innehålla oupphörliga inblåsningar av det hallucinogena snuset. En del andar är mycket farliga, även för shamanerna; de kan döda och stycka initianden som de sedan fogar samman igen som en shaman med ny kraft och kunskap.

Yakoanan fungerar som mat för andarna och alla shamaner fortsätter använda det även efter initiationen. Till skillnad från många andra shamanska kulturer nöjer sig inte yanomamis shamaner med några enstaka skyddsandar; här handlar det om hundratals, kanske tusentals andar som shamanen bjuder in i sitt andehus och därmed blir deras fader. (Kopenawa berättar bara om manliga shamaner och läsaren får aldrig reda på om det även finns kvinnliga shamaner hos yanomami). I utbyte mot att andarna får ett hus och matas med yakoana erbjuder de all möjlig hjälp, t ex vid sjukdomsbot, mot fientlig magi och alla andra möjliga faror i yanomamis värld. ”Xapiri lär oss sina ord och det är så vårt tänkande kan expandera i alla riktningar”. Andarna tar i drömmen med shamanens själ på resor både i den ordinära och i den icke-ordinära verkligheten. Att ta yakoana är helt enkelt shamanernas sätt att få kunskap.

Shamanernas uppgift är att samarbeta med andarna så att himlen och skogen förblir på sin plats ”så att vi kan jaga, odla våra trädgårdar och leva med hälsa”. Närvaron av och kontakterna med vita människor gör att dock att de vitas främmande ord ”smyger sig in i vårt tänkande och förmörkar det. De vita människornas ord kan bara försvinna från vårt tänkande om de slutar invadera och förstöra vårt land.” Men de vitas verksamhet förgiftar inte bara yanomamis tänkande utan också deras skog. ”Mineraler och olja är onda och farliga saker som gör oss sjuka. Omama beslutade därför att begrava dem djupt i jorden. De måste lämnas kvar där han begravde dem”. Mineralerna är fragment från himlen, från månen, solen och stjärnorna, när himlen i tidernas begynnelse föll ner på jorden. Den jord vi nu går på är baksidan av den himmel som en gång fanns och risken är stor att himlen faller ner på jorden igen till följd av det kaos som orsakas av de vita människornas begär efter mineraler, olja och varor.

Skogen är vis, säger Kopenawa, ”dess tänkande är detsamma som vårt. Det är därför den vet hur den ska försvara sig själv med sina andar, xapiri, och sina onda varelser, në wari.” Om vi behandlar skogen illa kommer den att bli vår fiende, om alla shamaner dör kommer jorden och himlen att drabbas av kaos: ”Om shamanernas sånger inte hörs längre i skogen kommer inte heller ni vita att klara er bättre än vi. De föräldralösa andarna till shamaner som ni har dödat kommer att ta hämnd på er.” Här nämner Kopenawa naturkatastrofer som långvarig torka och ständiga översvämningar.

För oss i vita kulturer gäller alltså att stoppa rovdriften på Moder Jord, sluta exploatera yanomamis och andra urfolks landskap, låta dem och landskapets andar vara ifred och börja lyssna på vårt eget landskaps andar, som enligt Kopenawa, fortfarande lever i våra berg och som kommer till dem som lär sig se dem och lyssna till dem, nämligen shamanerna.

Sametinget kräver stopp för gruvexploateringar

Sametingets uttalande uppläst i Gállok den 28 augusti 2013. Uttalandet antogs av ett enigt plenum dagen innan.

Med anledning av de pågående gruvexploateringarna i hela Sápmi, däribland den påbörjade provbrytningen i Gállok/Kallak i Jokkmokk samt gruvplanerna i Rönnbäck i Björkvattsdalen, Tärnaby, som utgör uppenbara brott mot de mänskliga rättigheterna och samernas rätt som urfolk att bestämma över sin kultur, sitt land och sin livsmiljö, kräver Sametinget:

• Att svenska staten stoppar all pågående prospektering, samtliga nya undersökningstillstånd, arbetsplaner och koncessionsansökningar, i avvaktan på att Sverige lever upp till internationell urfolksrätt, särskilt principerna om Free Prior and Informed Consent/Fritt Informerat Förhandssamtycke som måste implementeras i alla frågor som berör urfolket samerna.
• Att Sametinget ges rätten till avgörande inflytande över samiska marker.
• Att lagstiftningen ändras så att det samiska folkets behov av funktionella land och vatten ska väga tyngre än utländska riskkapitalisters vinstintressen.
• Att riksintressena omvärderas, så att långsiktiga intressen värderas högre än kortsiktigt vinsttänkande.
• Att en hållbar livsmiljö genomgående prioriteras, med fokus på nutida och framtida generationers möjligheter till sin egen kultur, fysisk och psykisk hälsa samt att utöva och utveckla långsiktigt hållbara samiska näringar.
• Att de samiska näringarnas behov, såsom rennäring, jakt, fiske, duodji, turism m.m, av funktionella arealer aldrig får hotas av kortsiktiga exploateringar. Den grundlagsskyddade renskötselrätten måste respekteras.
• Att de kulturella och psykosociala konsekvenserna måste beaktas i all samhällsplanering i Sápmi.

Samer är enligt Sveriges grundlag ett folk med internationellt erkända urfolksrättigheter. I FN arbetar alla länder för att ge urfolken tillbaka de rättmätiga rättigheterna till sitt land och sin kultur. Redan i FN:s konvention och mänskliga fri- och rättigheter 1966, ges alla folk i världen rätt till självstyre. Detta har förtydligats alltmer i det internationella arbetet med folkrätten. Konventioner har tillkommit för att stärka rättigheterna till barn, kvinnor, arbetare med flera utsatta grupper i samhället. Urfolkens rättigheter till sitt land, sin kultur och utveckling har tydliggjorts i den s.k. Urfolksdeklarationen 2007 och i ILO-konventionen 169, konventionen om Biologiskt mångfald samt ett flertal andra konventioner, deklarationer och resolutioner i FN.
Vi anser det förkastligt att statens mineralstrategi och översyn av minerallagen går tvärtemot regeringens uttalade strategi för de traditionella näringarna i Arktis. Den mineralpolitik som Sverige i dagsläget driver bygger på en fortsatt kolonisation av det samiska folket och Sápmi.
En fortsatt exploatering av Sápmi är något som Sametinget inte kan acceptera. Sametinget kommer att fortsätta verka för en långsiktigt hållbar samhällsutveckling och alla samers fortsatta möjligheter att leva och verka i Sápmi.
(Mer info hos Sametinget)

Vad har det tagit åt Evo Morales?

Sedan en protestmarsch med urfolksrepresentanter från bolivianska delarna av Amazonas stoppats med våld av polis har flera ministrar avgått ur Bolivias regering. Försvarsministern i protest mot ingripandet. Inrikesministern som åtminstone delvis ansvarig för ingripandet. President Evo Morales förnekar allt eget ansvar för det våldsamma ingripandet, men har i denna fråga likväl hamnat på kollisionskurs med flera av de ursprungsbefolkningar som fört honom till makten.
Bolivia har 36 olika urfolk. De största är aymara, som Evo Morales tillhör, och quechua. Bakom den aktuella protesten står majoriteten av de övriga urfolken, som motsätter sig bygget av vägen genom nationalparken och reservatet Tipnis. För dem är vägen ett hot mot deras livssätt och kultur. Vägen är tänkt att gå mellan provinserna Beni och Cochabamba och finansieras av brasilianskt kapital. För Brasilien skulle denna väg, som redan påbörjats kan det påpekas, innebära kortare avstånd till hamnar vid Stilla havet. Evo Morales har förklarat att han ser vägen som oerhört viktig – inte minst för att bringa välstånd och ”utveckling” till de tropiska delarna av Bolivia. Problemet är dock att Morales varit alltför ivrig att sätta spaden i marken och inlett vägbygget utan att först konsultera urbefolkningen – något som stadgas i Bolivias författning numera.
De oppositionella har tänkt sig att marschera de 50 milen till huvudstaden La Paz för att protestera direkt hos president Morales och dessutom framför en rad andra krav, men stoppades nu drygt halvvägs. Det var inte bara polisen som stod i vägen utan också grupper av nybyggare från aymara- och quechua-folken, som är intresserade av att området ”öppnas upp” – inte minst för kokaodling. Här står alltså grupper som fört Morales till makten emot varandra. Morales själv kastade bränsle på elden genom att deklarera att vägen kommer att byggas och att det bakom protesten finns högergrupper som är lierade med och även betalade av USA-imperiet. Visserligen har landets högeropposition backat upp marschen som ett sätt att underminera Morales men hans beskyllningar är grovt missvisande och förödmjukande.
Frågan är: varför kunde inte Morales och hans regering ha låtit marschen gå till La Paz? Och varför konsulterades inte områdets urbefolkningar från början? Nu kommer marschen ändå att ta sig till La Paz på det ena eller andra sättet och Morales har bidragit till att splittra sitt eget stöd. Nu har han visserligen lagt i alla fall en del av vägbygget på is och talat om att hålla en folkomröstning om det (utan att ge några detaljer), men skadan är redan skedd. Kanske skulle Morales till att börja med ha frågat de aymara-shamaner som installerade honom i ämbetet om råd?
Samtidigt visar konflikten i blixtbelysning mer av vad som komma kan, nämligen om länder som Bolivia ska försöka höja sig ur materiell fattigdom genom att exploatera sina naturresurser åt den globala kapitalismen eller om man ska försöka hitta en annan väg där man definierar välstånd annorlunda och ser balansen med Moder Jord som det primära. Morales har försökt profilera sig som Moder Jords, Pachamamas försvarare, men många av de grupper som stöder honom har en konventionell vänstersyn med ”utveckling” som bygger på naturexploatering. Att leva väl eller leva bättre. Så brukar den konflikten beskrivas. Morales kan inte sitta på två stolar samtidigt.
(En utförlig artikel som försöker att blottlägga flera av de komplexa mönstren i denna konflikt finns på Upside Down World.)

Ceremoniregler måste vara strikta!

I USA har den rättsliga processen inletts efter den tragiska svetthyddeceremoni i Sedona, Arizona, i oktober 2009 då tre personer omkom. De var deltagare i en Spiritual Warrior Retreat som leddes av James Arthur Ray – nu åtalad för tre fall av dråp. Efter den tragiska händelsen gjorde Arvol Looking Horse ett uttalande om ceremoniell etikett som har stor (och ständig) aktualitet. Arvol Looking Horse är beskyddare i 19:e generationen av den heliga pipa som i Drömtiden överlämnades till lakota/dakota/nakota av den vita buffelkalvkvinnan. Här följer en något nedkortad tolkning av Arvols uttalande:
Våra ceremonier handlar om liv och botande. Ända sedan den tid när denna uråldriga ceremoni gavs till vårt folk har döden aldrig varit en del av vår inikag’a när den utförs på rätt sätt. Idag översätts denna ceremoni som ”svetthydda” men den är mycket mer än så. Den termen passar inte med den verkliga innebörden vi lägger in i begreppet rening.
Inikag’a är den äldsta ceremoni som Wakan Tanka (Den Store Anden) gav oss. För 19 generationer sedan fick lakota/dakota/nakota-folket sju heliga boteriter av en andekvinna, Pte San Win (Vita buffelkalvkvinnan). Hon hade dessa riter med sig tillsammans med vår heliga c’anupa (pipa) och gav dem till vårt folk, när våra förfäder led i en svår tid. De skulle också hjälpa oss i framtiden, för ännu svårare tider som skulle komma. De skulle hjälpa oss att behålla anknytningen till vilka vi är som ett traditionellt kulturellt folk. Reglerna för hur man uppträder på i alla dessa ceremonier är mycket strikta eftersom vi arbetar med det andliga (egentligen: ande). Skaparen, Wakan Tanka, sa till oss att om vi förblir ödmjuka och ärliga kommer vi att behålla vår förbindelse med Inyan Oyate (stenfolket), som vi kallar våra farfäder, så att vi kan bota oss själva och våra älskade. Vi har fått en gåva att be och bota och måste förbli ödmjuka mot vår Unc’i Maka (Mormor Jord) och mot varandra. Inikag’a används i alla de sju heliga riterna för att förbereda och avsluta ceremonierna, liksom den heliga örnfjädern. Fjädern representerar våra förfäders heliga kunskap.
Vi ursprungsamerikaner (First Nations People) måste förtjäna rätten att ösa Mini Wic’oni (livets vatten) på Inyan Oyate (stenfolket) i Inikag’a-ceremonin genom att under fyra år genomföra visionssökningar (vision quests = utesittning i fyra dygn) och delta i soldansen under fyra år. Sedan får man genomgå en ceremoni där man blir målad – som ett erkännande av att man nu har förtjänat rätten att ta hand om någon annans liv genom en reningsceremoni.
Man måste också kunna förstå vårt heliga språk så att man kan förstå budskapen från Farfäderna, eftersom de är uråldriga, de är våra andeförfäder. De lever (egentligen: walk = går, vandrar) vår kultur och lär ut värdena i vår kultur genom att vara ödmjuka och kloka och genom att visa omsorg och medlidande.
Det som hände med den hoprafsade saunan som de kallade svetthydda (i Sedona) har inget att göra med vårt ceremoniella livssätt!
Min farmor som överlämnade knytet med den heliga pipan till mig sa att jag skulle bli den siste beskyddaren om inte folket bättrar sig. Angreppen på Mormor Jord är fasansfulla, övergreppen mellan människor fanns inte i vår kultur, övergreppen mot vårt folk har betecknats som folkmord, och nu upplever vi ett andligt folkmord!
Just nu skulle jag vilja be alla nationer på Mormor Jord att respektera vårt heliga ceremoniella sätt att leva och sluta exploatera våra Tunka Oyate (andliga farfäder).
I livets heliga cirkel där det inte finns något slut och ingen början!
Namah’u yo (hör mina ord).
Chief Arvol Looking Horse, 19th Generation Keeper of the Sacred White Buffalo Calf Pipe Bundle.
(En längre version av uttalandet finns på www.norrshaman.net)

Vildrenen hotas av klimatförändringar

Antalet vildrenar minskar kraftigt i Kanada och Alaska. På 50 år har stammarna halverats och det innebär ett hot också mot de urfolk som är beroende av renen för mat, kläder, livsstil och livssyn. Orsaker: global uppvärmning och industriell exploatering.
-Om situationen fortsätter som nu kommer den att ha ytterst negativa ekonomiska, sociala och andliga konsekvenser, säger Liv Vors, ekolog vid University of Alberta i Edmonton till Indian Country Today , som har gjort en genomlysning av läget för vildrenen i de arktiska områdena.
En inventering i Kanada 2009 visade att det bara fanns 57 hjordar av vildren kvar och av dem ansågs 29 vara för små för att vara livskraftiga på lång sikt.
Klimatförändringarna har gjort att en del av nederbörden faller som regn eller underkylt regn i stället för snö. Resultatet blir ett ispansar som gör det svårt för renarna att komma åt sin huvudföda, lavar. Med sämre tillgång på mat försämras överlevnaden för kalvarna och hela flockens överlevnad hotas på sikt. Reproduktionen försämras dessutom av att det varmare klimatet ökar angreppen från mygg och flugor.
-Människor som är beroende av renen måste förändra sig, säger Konrad Gajenski, geolog vid universitetet i Ottawa.
Samer och andra folk som levt av och med renar har tidigare kunnat möta klimatförändringar genom att flytta sig och/eller förändra sina näringar. Men sådana anpassningar, flyttningar och nya födokällor är betydligt svårare idag än förr, ja kanske helt omöjliga. Idag finns inga jungfruliga landskap att dra vidare till. Överallt finns hinder i form av kraftverksdammar, vägar, järnvägar, samhällen och städer och inhägnad privatägd mark. Och så förstås exploateringen av naturen i form av industriellt skogsbruk, gruvdrift, olje-, gas- och uranutvinning som omöjliggör traditionella livssätt både nu och i framtiden och som förgiftar eller på andra sätt hotar vildrenens existens.
Indian Country Times ger flera avskräckande exempel på akuta hot mot urfolk som dammbyggen i Sibirien, aluminiumsmältverk på Grönland och uranbrytning i Nunavut i Kanada. Urfolkens kamp mot sådana exploateringar är en kamp som är nödvändig att stödja. Det är en kamp för vildrenen och alla andra vilda djur, för oss och för Moder Jord.

Skamlig behandling av samer

På måndagen träffade de nordiska ministrarna med ansvar för samefrågor representanter för sametingen i Norge, Sverige och Finland för att dra upp riktlinjerna för kommande förhandlingar om en gemensam nordisk samekonvention.
– Jag är väldigt glad för att vi äntligen kan komma i gång. Det är ett svårt och tungt arbete vi har framför oss, säger sametingspresident Egil Olli till norska Sameradion.
Han tror att förhandlingarna kan ta så lång tid som fem år och i det instämmer norska sameministern Rigmor Aasrud:
- Detta kommer att vara krävande förhandlingar. Fem år är inte orimligt.
Sveriges jordbruksminister Eskil Erlandson uttalade sig efter träffen i Stockholm på sedvanligt dimhöljt sätt med vaga ord om att förhandlingarna är igång, att han hoppas på en lösning men att det är omöjligt att säga när.
En gemensam nordisk tjänstemannagrupp som även innehåller samiska representanter ska nu föra de konkreta förhandlingarna om en samekonvention, som är tänkt att samordna samisk politik och samiska rättigheter trots uppsplittringen på flera länder. Ett förslag togs fram av en utredning 2005 men har sedan legat på is. Alla talar om svåra juridiska nötter att knäcka: så har Norge t ex ratificerat ILO:s konvention 169 om urfolkens rättigheter, vilket Sverige och Finland skamligt nog inte har gjort ännu (och antagligen försöker undvika över huvud taget)..
Man kan naturligtvis ställa sig frågan varför alla processer som har med samiska rättigheter att göra ska ta så förtvivlat lång tid eller helt enkelt läggs på is. Svaret ligger inte långt bort: de nordiska regeringarna är i grunden ointresserade av att göra bot för tidigare oförrätter mot samerna och de är i grunden ointresserade av att ge samerna något reellt inflytande över mark och vatten och naturresurser. Det är ett skamligt agerande, för att tala klarspråk.
Det är ett utslag av samma skamlighet som ledde fram till byggandet av kraftverksdammen i Altaälven på 1980-talet. Kampen mot detta helt onödiga vattenkraftprojekt skildrades grundligt i Dokument inifrån i SVT på söndagskvällen (finns på SVT Play och kommer också i repris senare i veckan). Dokumentären visade bl a att den norska regeringen (socialdemokratisk) var bara timmar ifrån att sätta in militära förband mot Alta-demonstranterna. Man tänkte om i sista stund och nöjde sig med att skicka 500 poliser. Man tog alltså till den största polisinsatsen i Norges historia för att kunna bygga denna skammens kraftverksdamm. Dåvarande statsministern Gro Harlem-Brundtland har senare erkänt att elkraften som alstrades av dammen egentligen inte behövdes.
Vi förlorade slaget men vann kriget, sa en av de samiska aktivisterna i dokumentären och menade därmed inrättandet av sametinget, ratificeringen av ILO:s konvention 169, inrättandet av den så kallade Finnmarkseiendommen som ger samerna ett visst inflytande över mark och vatten. Men många andra samer håller inte med: detta har bara sugit upp samerna i den norska byråkratin och fått samer att administrera den norska statens politik.

Seger för urfolk över gruvjätte

Dongria Kondh vs Vedanta blev förvånansvärt och mycket glädjande en seger för urfolket i den indiska delstaten Orissa. Dongria Kondh som består av 8 000 människor har i flera år gjort motstånd mot det brittisk-indiska gruvbolaget Vedantas planer på en stor bauxitgruva vid det heliga berget Nyamgiri och nu har Indiens miljöminister stoppat de kontroversiella gruvplanerna, rapporterar Survival International.
Beslutet är också en seger för alla som engagerat sig i kampen mot Vedantas planer, framför allt Survival International som fått 10 000 personer att skriva protestbrev till den indiska regeringen. Den indiske miljöministern säger nu att Vedanta har gett prov på ett chockerande och högljutt förakt för urbefolkningars rättigheter. Tidigare har den norska staten och Church of England sålt sina aktier i Vedanta i protest mot de kontroversiella gruvplanerna.
Jo Woodman i Survival International säger i en kommentar:
- Detta är en seger som ingen trodde skulle vara möjlig. Kampanjen för Dongria Kondh blev ett lackmustest på huruvida en liten, marginaliserad stam kan stå upp mot ett massivt multinationellt bolag som har en armé av lobbyister och PR-firmor och regeringens öra. Otroligt nog har Dongrias mod och orubblighet tillsammans med stödet från många människor i Indien och Survivals anhängare världen över segrat.