Det finns en glädjande trend i nutida arkeologi och
religionsvetenskap, nämligen att försöka tolka totaliteten i forna tiders
andlighet och kosmologi. Myter och arkeologiska fynd analyseras inte separat
utan som delar av en helhet. Berättelser, bilder, ikoner, design av bebyggelse
och ceremoniplatser, monument, gravskick och framgrävda föremål blir
samverkande delar som kan bygga en helhetsförståelse för hur traditionell
livssyn gestaltats och utvecklats.
Ett uttryck för denna trend är boken Iron Age Myth and Materiality – An Archeology of Scandinavia AD
400-1000 (Routledge 2011) av Lotte
Hedeager, professor i arkeologi vid universitetet i Oslo. Boken är
författad på sedvanligt trist akademikerspråk med mängder av inskjutna
litteraturhänvisningar; den försöker greppa ett stort antal problemställningar
som engagerar akademifolk men tar också upp ett och annat som kan intressera
shamanskt verksamma människor.
En huvudtes hos Hedeager är att fundamentala myter och
trossystem är väldigt seglivade och att den kosmologi som vi finner i de på
1200-talet nedtecknade Edda-myterna i mångt och mycket är desamma som tar sig
uttryck i 500-talets bildvärld (på t ex bildstenar, hjälmplattor, offerföremål,
smycken och vävnader). Hedeager poängterar att det framför allt är vilda,
kraftfulla och aggressiva djur som avbildas och då på ett sätt som överskrider
gränserna mellan olika djurarter och mellan människa och djur. Människan blir djur och djuret blir människa. Begrepp som fylgja och
hamr betraktades som reella fenomen;
hamnskifte var något som ägde rum i verkligheten och helt var ett alternativt
sätt att vara. Dessa fenomen har Hedeager också analyserat tidigare i boken Ordning mot kaos, som jag recenserat här. Hamnskiftet var ingen symbolisk handling; det var på riktigt och det var
farligt. Oden fick sin särställning bland gudarna eftersom han behärskade
sejden och hamnskiftet, skriver Hedeager. Oden var liksom Loke en avancerad
gränsöverskridare; mellan manligt-kvinnligt, centrum-periferi, människa-djur.
Hedeager pekar på svårigheter och problem med att tolka och
avkoda texterna i Eddan, t ex för att de präglas av en maskulin norm och, inte minst,
för att sångerna ursprungligen antagligen framfördes som en sorts skådespel, ja
multiföreställningar. Berättarna sjöng troligen mer än de talade; de hade säkert
masker och speciella kläder när de tillsammans med medarbetare gestaltade
myternas huvudpersoner. Sådana totalupplevelser är svåra att återskapa när en
ägnar sig åt textanalys av Eddan.
Att boplatser kunde modelleras efter föreställningar om
heliga sfärer som Asgård enligt formeln ”as
above, so below” är ett känt fenomen. Hedeager tillför en del nytt tänkande
i anslutning till detta när hon analyserar de guld- och silverdeponier som
påträffas i landskapet. Guldskatterna placerades i myrar och sjöar eller
grävdes ner i marken under folkvandringstid medan silverskatterna grävdes ner under
vikingatid. Teorierna om varför folk gjorde på detta sätt har t ex handlat om
att de ville gömma undan sina rikedomar under orostider eller använda jorden
som en sorts bankvalv. Sådana teorier går bet på att förklara varför skatterna
blev liggande i jorden. Hedeager menar att bruket handlar om att skapa en helig
topografi. Guld och silver var i myten förknippade med dvärgarna och deras
magiska smideskonster. Metallerna kom från jorden, transformerades av dvärgarna
och återbördades i denna förädlade form till landskapet som ett sätt att
tillföra kosmologisk kraft. Därmed skapades en ny helig topografi och vi kanske
kan tala om ett ädelmetallernas kretslopp. Att lägga ner guld och silver i
jorden var ett sätt att skapa en helig plats eller att höja potensen hos en
plats som redan betraktades som helig och att samtidigt återbörda det heliga
till Jorden.
Andra av Hedeagers tankar vill jag anmäla opposition mot. Hon
ser t ex völvornas sejdstav som en fallossymbol och betraktar sejden som en
imitation av ett samlag där völvan tog emot den falliske gud som symboliserades
av staven. Det får mig att tänka på en bok av en freudianskt inspirerad
civilisationskritiker som jag läste på 1970-talet och som mynnade ut i att alla
konvexa föremål är fallossymboler och alla konkava är vaginasymboler. Tjoho! En
av de få forntida sejdsessioner som finns nedtecknad är den som Torborg
Lillvölva utförde i den nordiska bosättningen på Grönland omkring år 1000 (i
Eirik Rödes saga). Hon hade förvisso en sejdstav men använde den ingalunda som
dildo. Völvan behöver knappast hålla i en fallos eller sätta en fallos mellan
benen för att komma i trance och få kunskap ur det fördolda. Det förutsätter
att det är den manliga principen som sitter inne med den viktigaste kunskapen,
men sejden handlar ju om att kunskapen hämtas ur en kvinnlig sfär – Moder Jord/Njärd/Freja
och dödsriket/Hel.
Det hade varit intressantare om Hedeager hade försökt utreda
om völvorna eventuellt smorde in sejdstaven med magiska örter som bolmört och
spikklubba för att via slemhinnorna i underlivet få hjälp på resan in i
Drömtiden. Det skulle ju kunna vara tänkbart, men har inget med fallosar att
göra. Hedeager hade ju kunnat fråga dagens völvor hur de använder sejdstaven,
men majoriteten av dagens akademiker tror väl inte att völvor finns, eller?
Som många andra akademiker tar Hedeager, förstås, upp
begreppet ergi till analys. Hon har
rätt i att manliga sejdare var, eller i alla fall betraktades som,
genusöverskridare och att de då drabbades av ergi. Idag skulle vi kanske
uttrycka det mera som att de manliga sejdarna bejakade sina kvinnliga sidor och
därigenom kanske blev mer balanserade människor – vilket bröt mot den rådande
maskulinitetsnormen. Problemet för Hedeager uppstår när hon försöker analysera
Odens initiation i världsträdet i sexuella termer. Det är ju känt att manliga
däggdjur ejakulerar när de stryps genom hängning och Hedeager tror att Odens
trädhängning till stor del handlade om att skapa en stegrad sexuell upphetsning
för att i orgasmens ögonblick få del av kunskap från det fördolda. Men Oden
hängde inte i världsträdet för att få utlösning. Han hängde där för att få
insikt av Moder Jord, vilket sammanfattas i Eddan med att han ”tog upp runor”.
Detta var ingen sexmagisk akt. Sexmagi var möjligen något som Oden utövade
tillsammans med jättedottern Gunnlöd som han låg med i tre nätter för att få
tillgång till det heliga mjödet, skaldemjödet. Hedeager kan tro att sexmagi
handlar om att utsläcka medvetandet, men det gör det inte. Sexmagi handlar om
att kontrollera och styra sexuell energi för magiska syften. Då behövs
definitivt inte utlösning och knappast heller orgasm.
Samtidigt vill jag poängtera att även om Hedeager ibland skjuter
i eller utanför stolpen och delvis sitter fast i ett maskulinitetsnormativt
tänkande så kan hennes texter bidra kreativt till en debatt där hon själv inte
deltar, nämligen om hur de förkristna nordiska kosmologierna och livssynerna
kan föras in i vår egen tid och få reell betydelse i det kosmiska kretsloppet.
