Frau Holle - Den stora gudinnan (2)

Sagan om Frau Holle är en berättelse om kvinnlig initiation; närmare bestämt en tvåfaldig initiation. Dels handlar det om en ung flickas pubertetstransformation och invigning i de kunskaper som är nödvändiga i hennes förväntade roll som hushållets och gårdens styresperson. Dels handlar det om en kvinnlig andlig kunskapsväg där Frau Holle fungerar som mentor i sin egenskap som Drömtidens väktare. Dessutom: som de flesta arketypiska berättelser har sagan såväl en yttre som en inre dimension och handlar därmed också om inre konflikter och personlig transformation och mognad.

Sagans fyra huvudaktörer är alla kvinnor och vi kan betrakta dem som företrädare för en grundläggande dualism i kosmos. Å ena sidan har vi Frau Holle/Flädermor och den flitiga flickan/styvdottern. De representerar det ljusa och ”goda”. Namnet Holle kan avledas från gamla tyska uttryck för ljus, glans, fullkomlig, sund, nådig och mild. Å andra sidan har vi Styvmodern och den lata flickan/dottern. De representerar det mörka och ”onda”. Dessa sidor har vi alla; det är psykiska energier som vi behöver balansera gentemot varandra.

Styvdottern beskrivs som hemmets askunge men om vi analyserar begreppet ser vi att detta inte nödvändigtvis är en förringande beteckning. Kanske tvärtom egentligen. Askungen är nämligen den person som sköter om hemmets eldhärd. Hon är eldens väktare och därmed har hon redan en helig uppgift. Styvmodern skickar ut henne på landsvägen inte av illvilja utan för att hon ska kunna finna sin egen väg i livet. När det gäller hennes arbete med att spinna kan vi se tydliga paralleller till nornorna vid Urds källa; de som spinner den kosmiska väven. Flickan ska nu på egen hand spinna sin livstråd, men det hårda arbetet får fingrarna att börja blöda. Detta bör nog tolkas som att flickan får sin första menstruation och nu är beredd att lämna barndomen och träda in i kvinnornas värld.

Flickan måste själv hämta tillbaka den borttappade sländan från brunnen eftersom ingen annan kan genomgå hennes initiation. Hoppet ner i brunnen försätter henne i ett förändrat medvetandetillstånd (”förlorade sansen”) och hon vaknar upp på en äng i Drömtiden. Beskrivningen av ängen tyder på att det är vår och genom mötena med bakugnen, äppelträdet och Frau Holles sängbäddning genomlever hon ett varv i årscykeln.

Bakugnen representerar livmodern men också det alkemiska transformationskärlet. Äppelträdet bär livets och visdomens frukt. Tankarna går till Iduns äpplen och till världsträdet. När flickan skakar Frau Holles sängkläder snöar det i världen och därmed förbereds vårens fruktbarhet och alstringskraft.

Frau Holle lär flickan livets väsentligheter. När hon gör rätt går det henne väl. Hon får både kokt och stekt mat och lever i harmoni och balans. Längtan tillbaka till den ordinära verkligheten når full styrka när hon fått de nödvändiga kunskaperna och livsvisdomen. Hennes kvinnliga initiation är fullbordad och Frau Holle för henne tillbaka till den vanliga världen genom en av Drömtidens portar och just där och då belönas hon med guldet som representerar visdom och andlig kraft. Nu får hon också tillbaka den förlorade sländan och kan fortsätta spinna sin livstråd. Nu blir hon Goldmarie (= Guldmarie).

Hennes återkomst kungörs av sagans enda manlige aktör – gårdens tupp. Galandet från en tupp kan signalera början på en ny dag, en ny livsfas eller en ny era. Från sångerna i Eddan känner vi flera tuppar som kopplas samman med avgörande kosmiska händelser, t ex Ragnarök och förnyelsen av världen. Styvmodern betecknas nu enbart som moder och det är ett uttryck för att Goldmarie har återvänt som en fri och självständig kvinna med en mogen syn på sin mor.

Berättelsen om den lata styvsysterns resa till Frau Holle tycks vara en enda lång varning för själviskhet och girighet. Hon är inte mogen att ta emot Drömtidens kunskap och kraft och kan därför inte fullborda sin transformation. Som ”belöning” får hon en tunna med beck (= okunskap) hälld över sig. Hon blir nu Pechmarie (= Beckmarie).

Wilfried Richert som själv är bosatt i trakterna av Hohe Meissner i Hessen har med sin lilla bok Das Mysterium der Frau Holle (Books on Demand, 2015) åstadkommit en förträfflig introduktion till myten om Frau Holle. Förutom att avkoda den gamla Grimm-sagan beskriver han också flera av de heliga platser som förknippas med Frau Holle och som fortfarande hålls aktiva och levande. Den tes som Richert driver i boken är att berättelserna om Frau Holle går tillbaka till de uråldriga myterna om Den stora gudinnan, som rymmer såväl kvinnliga som manliga sidor och som är det ursprungliga skapande väsendet. Frau Holle är därmed mer än Hel eller Freja som hon brukar jämföras med. Hen är världsalltets framfödare.

Visst är det märkvärdigt och utomordentligt bra att det ännu i vår tid ceremonieras för hen vid Hohe Meissner!

Guldskatter, sejd och sex

Det finns en glädjande trend i nutida arkeologi och religionsvetenskap, nämligen att försöka tolka totaliteten i forna tiders andlighet och kosmologi. Myter och arkeologiska fynd analyseras inte separat utan som delar av en helhet. Berättelser, bilder, ikoner, design av bebyggelse och ceremoniplatser, monument, gravskick och framgrävda föremål blir samverkande delar som kan bygga en helhetsförståelse för hur traditionell livssyn gestaltats och utvecklats.

Ett uttryck för denna trend är boken Iron Age Myth and Materiality – An Archeology of Scandinavia AD 400-1000 (Routledge 2011) av Lotte Hedeager, professor i arkeologi vid universitetet i Oslo. Boken är författad på sedvanligt trist akademikerspråk med mängder av inskjutna litteraturhänvisningar; den försöker greppa ett stort antal problemställningar som engagerar akademifolk men tar också upp ett och annat som kan intressera shamanskt verksamma människor.

En huvudtes hos Hedeager är att fundamentala myter och trossystem är väldigt seglivade och att den kosmologi som vi finner i de på 1200-talet nedtecknade Edda-myterna i mångt och mycket är desamma som tar sig uttryck i 500-talets bildvärld (på t ex bildstenar, hjälmplattor, offerföremål, smycken och vävnader). Hedeager poängterar att det framför allt är vilda, kraftfulla och aggressiva djur som avbildas och då på ett sätt som överskrider gränserna mellan olika djurarter och mellan människa och djur. Människan blir djur och djuret blir människa. Begrepp som fylgja och hamr betraktades som reella fenomen; hamnskifte var något som ägde rum i verkligheten och helt var ett alternativt sätt att vara. Dessa fenomen har Hedeager också analyserat tidigare i boken Ordning mot kaos, som jag recenserat här. Hamnskiftet var ingen symbolisk handling; det var på riktigt och det var farligt. Oden fick sin särställning bland gudarna eftersom han behärskade sejden och hamnskiftet, skriver Hedeager. Oden var liksom Loke en avancerad gränsöverskridare; mellan manligt-kvinnligt, centrum-periferi, människa-djur.

Hedeager pekar på svårigheter och problem med att tolka och avkoda texterna i Eddan, t ex för att de präglas av en maskulin norm och, inte minst, för att sångerna ursprungligen antagligen framfördes som en sorts skådespel, ja multiföreställningar. Berättarna sjöng troligen mer än de talade; de hade säkert masker och speciella kläder när de tillsammans med medarbetare gestaltade myternas huvudpersoner. Sådana totalupplevelser är svåra att återskapa när en ägnar sig åt textanalys av Eddan.

Att boplatser kunde modelleras efter föreställningar om heliga sfärer som Asgård enligt formeln ”as above, so below” är ett känt fenomen. Hedeager tillför en del nytt tänkande i anslutning till detta när hon analyserar de guld- och silverdeponier som påträffas i landskapet. Guldskatterna placerades i myrar och sjöar eller grävdes ner i marken under folkvandringstid medan silverskatterna grävdes ner under vikingatid. Teorierna om varför folk gjorde på detta sätt har t ex handlat om att de ville gömma undan sina rikedomar under orostider eller använda jorden som en sorts bankvalv. Sådana teorier går bet på att förklara varför skatterna blev liggande i jorden. Hedeager menar att bruket handlar om att skapa en helig topografi. Guld och silver var i myten förknippade med dvärgarna och deras magiska smideskonster. Metallerna kom från jorden, transformerades av dvärgarna och återbördades i denna förädlade form till landskapet som ett sätt att tillföra kosmologisk kraft. Därmed skapades en ny helig topografi och vi kanske kan tala om ett ädelmetallernas kretslopp. Att lägga ner guld och silver i jorden var ett sätt att skapa en helig plats eller att höja potensen hos en plats som redan betraktades som helig och att samtidigt återbörda det heliga till Jorden.

Andra av Hedeagers tankar vill jag anmäla opposition mot. Hon ser t ex völvornas sejdstav som en fallossymbol och betraktar sejden som en imitation av ett samlag där völvan tog emot den falliske gud som symboliserades av staven. Det får mig att tänka på en bok av en freudianskt inspirerad civilisationskritiker som jag läste på 1970-talet och som mynnade ut i att alla konvexa föremål är fallossymboler och alla konkava är vaginasymboler. Tjoho! En av de få forntida sejdsessioner som finns nedtecknad är den som Torborg Lillvölva utförde i den nordiska bosättningen på Grönland omkring år 1000 (i Eirik Rödes saga). Hon hade förvisso en sejdstav men använde den ingalunda som dildo. Völvan behöver knappast hålla i en fallos eller sätta en fallos mellan benen för att komma i trance och få kunskap ur det fördolda. Det förutsätter att det är den manliga principen som sitter inne med den viktigaste kunskapen, men sejden handlar ju om att kunskapen hämtas ur en kvinnlig sfär – Moder Jord/Njärd/Freja och dödsriket/Hel.

Det hade varit intressantare om Hedeager hade försökt utreda om völvorna eventuellt smorde in sejdstaven med magiska örter som bolmört och spikklubba för att via slemhinnorna i underlivet få hjälp på resan in i Drömtiden. Det skulle ju kunna vara tänkbart, men har inget med fallosar att göra. Hedeager hade ju kunnat fråga dagens völvor hur de använder sejdstaven, men majoriteten av dagens akademiker tror väl inte att völvor finns, eller?

Som många andra akademiker tar Hedeager, förstås, upp begreppet ergi till analys. Hon har rätt i att manliga sejdare var, eller i alla fall betraktades som, genusöverskridare och att de då drabbades av ergi. Idag skulle vi kanske uttrycka det mera som att de manliga sejdarna bejakade sina kvinnliga sidor och därigenom kanske blev mer balanserade människor – vilket bröt mot den rådande maskulinitetsnormen. Problemet för Hedeager uppstår när hon försöker analysera Odens initiation i världsträdet i sexuella termer. Det är ju känt att manliga däggdjur ejakulerar när de stryps genom hängning och Hedeager tror att Odens trädhängning till stor del handlade om att skapa en stegrad sexuell upphetsning för att i orgasmens ögonblick få del av kunskap från det fördolda. Men Oden hängde inte i världsträdet för att få utlösning. Han hängde där för att få insikt av Moder Jord, vilket sammanfattas i Eddan med att han ”tog upp runor”. Detta var ingen sexmagisk akt. Sexmagi var möjligen något som Oden utövade tillsammans med jättedottern Gunnlöd som han låg med i tre nätter för att få tillgång till det heliga mjödet, skaldemjödet. Hedeager kan tro att sexmagi handlar om att utsläcka medvetandet, men det gör det inte. Sexmagi handlar om att kontrollera och styra sexuell energi för magiska syften. Då behövs definitivt inte utlösning och knappast heller orgasm.

Samtidigt vill jag poängtera att även om Hedeager ibland skjuter i eller utanför stolpen och delvis sitter fast i ett maskulinitetsnormativt tänkande så kan hennes texter bidra kreativt till en debatt där hon själv inte deltar, nämligen om hur de förkristna nordiska kosmologierna och livssynerna kan föras in i vår egen tid och få reell betydelse i det kosmiska kretsloppet.

Moder Jord talar (6)

Detta är sista delen i serien med texter från min drygt 30 år gamla anteckningsbok där jag skrivit ner rapporter från egna utesittningar, ceremonier och landskapsgång som en sorts poesi. Detta är också den sista texten i anteckningsboken, daterad den 7 augusti 1983. En morgon när jag vaknade ur starka drömmar och världen bara forsade in i mig.

Detta ljus!

När jag vaknade
den här morgonen
var det
som om ljuset
inte hade funnits
förr.

Detta ljus!
strömmade mot mig
som skymningen
omfamnar träden.

Detta Ljus!
larmande över mig
och jag föll
genom långa tunnlar
svarta som onda
tankar
och jag föll
genom jord
som åt mig
och jag föll
genom vatten
som renade mig
och jag föll
genom eld
som gav mig sånger
och jag föll
genom luft
och fick makt.

Detta Ljus!
som i skalbaggar
kryllade över mig.

Detta ljus!
som i ormar
ringlade genom
näsan
väsande.

Råttors föda.
Grävlingar bökande
i tarmslyngorna.
Rävar tuggande
på fingrarna
och korpar
som slet köttstycken
ur bröstet.

Detta ljus!
som överväldigande
sätter mig i sten
beslår mig med järn
och sänker mig
i havet
för att
på okända vägar
bli kosmisk tomhet.

Allt detta ljus!
som sätter allt
i rörelse.
Allt som krälar,
kryper, simmar, flyger
och går.

Detta ljus!
som vibrerar
av sånger
alltför länge glömda.

Detta ljus!
som var ofött
låt det äta dig.

Detta ljus!

Moder Jord talar (5)

Detta är del fem i serien med texter från min drygt 30 år gamla anteckningsbok där jag skrivit ner rapporter från egna utesittningar, ceremonier och landskapsgång som en sorts poesi. När jag åter läser texterna känner jag igen varenda situation och slungas åter in i de gamla drömspåren. En märklig känsla. Jag delar nu med mig av dessa upplevelser i en serie bloggtexter. 
 
Initiation på berget

Taltrast väcker mig
intensivt klockan två.
Jag reser mig på armbågen
i sovsäcken
på berget
högt över Mälaren.

Trasten ryttlar
och sjunger
intensivt
flyger rakt mot
mina ögon.

Jag sjunker tillbaka
i sömn.

Vaknar i gryningen
och ser att
taltrastens tall
inte står
där jag
såg den först.
Den har flyttat
flera meter!

Springande steg
var det
som väckte mig.

Avlägsnar sig.

Snart går solen upp.

Jag får ett nytt namn.