Plejaderna, Menglad, Heimdall och Det ovetbara

Plejaderna är ett stjärnkluster i Oxens stjärnbild cirka 440 ljusår från oss. Stjärnhopen är ganska ung, omkring 100 miljoner år, och namnet Plejaderna kommer från den grekiska mytens namn på de sju nymferna som var döttrar till titanen Atlas, som bär himlavalvet på sina axlar, och havsnymfen Pleione. Vanligtvis kallas stjärnklustret för Sjustjärnorna eller de Sju systrarna. Med blotta ögat kan man se de sex, eller möjligen sju, ljusstarkaste stjärnorna och ibland nio eller tio och då liknar Plejaderna en liten karlavagn. Med en vanlig kikare framträder betydligt fler stjärnor och totalt ingår några hundra i klustret.

Denna förhållandevis lilla stjärnhop har fått en oväntat framträdande roll i ursprungliga kosmologier världen över. Oftast beskrivs Plejaderna som en grupp systrar eller jungfrur på flykt undan den mytiska jägare, som kan ses i stjärnbilden Orion. Andra myter talar om ”frön” eller medvetandeflöden från Plejaderna – eller från Livets träd som befinner sig någonstans i Plejadernas riktning eller närhet. Den berömda himmelsskivan som påträffats i Nebra i östra Tyskland och som tillverkades under bronsåldern (ca 1600 före Kristus) avbildar inte bara sol och måne utan även Plejaderna, något som kan kopplas till det dåtida åkerbrukets cykler. På norra halvklotet syns Plejaderna för övrigt bäst under månaderna oktober-mars.

Himmelsskivan från Nebra

Idag kan man inom new age-kretsar få höra märkliga utsagor om personer som anser sig härstamma från Plejaderna och/eller kanalisera energier därifrån. Jag betraktar sådant tal mestadels som villfarelser hos självviktiga personer som lyssnar mer på sin egen inre monolog än på det kosmiska medvetandeflödet. Bättre då att bedriva lite ”mytologisk arkeologi” för att utröna om förkristna nordiska föreställningar kan innehålla kunskap om Plejaderna som vi kan bygga vidare på idag. Jag tror att jag kan ha hittat ett par möjliga källor, dels i berättelsen om Menglad och hennes nio medhjälpare på Lyfjaberg (Läkedomsberget) och dels i berättelsen om Heimdall och hans nio mödrar, som ju är systrar.
Först till Menglad. I Edda-sångerna Groas galdrar och Fjölsvinnsmål skildras hur hjälten Svipdag försöker förverkliga ett förutbestämt giftermål med gudinnan Menglad (som är identisk med Freja). För att kunna lyckas med detta uppsåt får han nio magiska galdrar av sin döda mor Groa som han väcker upp ur hennes gravhög. Framme vid Menglads boställe tvingar Svipdag platsens väktare Fjölsvinn att ge ifrån sig viktiga upplysningar om esoteriska ting och hur han ska kunna ta sig förbi gårdens skräckinjagande vakthundar och bli insläppt till den väntande Menglad. En av Svipdags frågor gäller vad berget heter där Menglad vistas och Fjölsvinn svarar:

Läkedomsberget
har det länge hetat,
ett skönt berg för de sjuka.
Återställd blir
om än i åratal sjuk
var kvinna som klättrar dit upp.

Fjölsvinn räknar sedan upp namnen på de kvinnor ”som vid Menglads knän sjunger ljuvt tillsammans”: Liv, Livtrasa, Tjodvarta, Bjärt, Blek, Blid, Frid, Eir och Aurboda. Alltså nio stycken. Systrar? Kanske. Plejaderna? Varför inte? Med Menglad själv inräknad skulle det handla om tio kvinnor/stjärnor i Plejaderna. Och så många stjärnor kan man ju vid goda siktförhållanden se med blotta ögat!
Fjölsvinn fortsätter berätta om kvinnornas förmågor:

Hjälp brukar de ge
till folk som blotar
på ställen där en helgedom står.
Det finns ingen fara
så fruktansvärd
att de inte kan avvärja den.

När Svipdag övervinner hindren och till slut släpps in till Menglad säger hon:

Länge satt jag
på Läkedomsberget,
dag och natt väntade jag dig.
Nu hände till slut
vad jag hoppades på:
att jag ser dig här i min sal.

Längtans tider är över,
med lust är du min
och du har fått känna min kärlek.
Nu är det sant:
tillsammans skall vi
leva till livets slut.

Med lite fantasi skulle vi kunna ge myten om Svipdag, Menglad och hennes nio hjälpare en kosmisk andlig dimension. Läkedomsberget placerar vi då i Plejaderna. Den som kan göra en själsresa dit (klättra dit upp) blir botad för allehanda krämpor och kan få hjälp att avvärja fruktansvärda faror. Och den som tar sig in i Menglads sal får känna hennes kärlek ända till livets slut – alltså i en sorts kosmisk feminin omfamning. Har vi alltså att göra med en stor kosmisk Moder i Plejaderna?
Med den frågan är vi inne på myten om Heimdall och hans nio mödrar, som dessutom är systrar. Är den kosmiska Modern i Plejaderna i själva verket Heimdalls nio mödrar? Redan i inledningen till den första Edda-sången Völvans spådom säger Urvölvan att hon ska berätta forna öden för ”alla heliga ättlingar, högre och ringare Heimdallssöner”. Heimdall tillhör alltså det allra äldsta skiktet av gudomliga varelser och han är så uråldrig att namnet inte ens finns bevarat i några plats- eller ortsnamn. Också den så kallade Heimdallsgaldern betonar det uråldriga hos gestalten:

Heimdall är du,
hudvit bland asar,
hög och helig och stor.
Underbart född i urtidsdagar,
man med mödrar nio,
son av systrar nio.

Dessa nio mödrar har tolkats som nio havsvågor, men jag lutar snarare åt att det är de nio kosmiska skapelsevågorna som åsyftas. De nio vågorna är helt centrala i den mesoamerikanska mayakalendern och de beskrivs metaforiskt som Quetzalcoatl, dvs den befjädrade ormen. Skulle det kunna innebära att Heimdall på något sätt är avkomma till urdraken Nidhögg som gnager på världsträdets rötter? Tanken svindlar! Heimdall, har ju också paralleller till världsaxeln/världsträdet och den samiska gudomligheten Veralden olmai, alltså världarnas man. Han har magisk hörkraft sedan han placerat/offrat sitt ena öra i Mimers visdomskälla och asarna har satt honom som väktare vid övergången till den himmelska sfären. Vanligtvis sägs det handla om Bifrost, alltså regnbågsbron, men kan lika gärna ha mer kosmiska dimensioner och syfta på Vintergatan. Det kan innebär att en av portalerna till Det ovetbara då faktiskt befinner sig i Plejaderna. Heimdalls boning är Himmelsberget och då kan vi ju fundera på om det är samma berg som Läkedomsberget eller om det rör sig om två tvillingberg, ett maskulint och ett feminint, som båda ligger i eller i närheten av Plejaderna. Där någonstans finns ju Livets träd som de nio skapelsevågorna emanerar från (eller Örnen för att använda Carlos Castanedas uttryck).
I den mycket esoteriska Edda-sången Hyndla sägs om Heimdall:

Det var en som föddes arla i tiden,
mäkta kraftfull, av makternas ätt,
den herrlige med spjutet: honom födde
nio jättemör vid jordens rand.

”Vid jordens rand” bör nog snarast tolkas mera kosmiskt som världens eller himlavalvets rand. De nio mödrarna namnges som Gjölp, Greip, Eistla, Eyrgjafa, Ulfrun, Angeya, Imd, Atla och Jarnsaxa. Helt andra namn än på Menglads nio medhjälpare, men precis som i det fallet namn som kan vara lämpliga att kontemplera på djupet.
Heimdall har guldtänder vilket är en metaforisk beskrivning av att det är ren visdom som flödar ut när han öppnar munnen och talar, sjunger eller blåser i sitt horn, Gjallarhornet.
Vad landar vi då i med dessa spekulativa resonemang? Att myterna om Menglad på Läkedomsberget och Heimdall på Himmelsberget kan vara esoteriska och metaforiska beskrivningar av kosmiska perspektiv och processer med fokus på Plejaderna som en källa till kärlek, healing och visdom – en källa som rymmer såväl feminin som maskulin primalenergi. Vi har att göra med en kosmisk urmoder och en kosmisk urfader, något som visar oss nödvändigheten att balansera det feminina och det maskulina – på kosmisk, jordisk och individuell nivå. Menglad och Heimdall kan fungera som metaforiska portar in i Det ovetbara och denna väg står öppen för var och en att beträda – för att ödmjukt och utan självviktighet verkligen lyssna till den kunskap som då blir åtkomlig.

Heimdall, Oden och de nio skapelsevågorna

Heimdall och hans nio mödrar

Myter behöver ständigt avkodas och nytolkas för att vi ska kunna utvinna ny kunskap ur dem – ny kunskap som den stora kosmiska dansen kontinuerligt skapar och häller i de gamla myternas gjutformar. Allt är i rörelse och förändring – så även myternas essens. En omläsning av Carl Johan Callemans nyskapande bok The Nine Waves of Creation ledde fram till följande kontemplation: Finns det i de förkristna myterna några fragment av dessa nya insikter, som är gjorda utifrån en alkemisk sammansmältning av Mayakalenderns och kvantfysikens kosmologier? Det gör det – och det leder fram till en utvidgad tolkning av några riktigt uråldriga teman som berör Urvölvan, Heimdall och Oden. Häng med!

Calleman påpekar i sin bok, som jag tidigare recenserat här, att just nio-talet går igen i många ursprungliga myter världen över. Det verkar ha funnits en rudimentär eller ska vi säga intuitiv förståelse av att världen har formats av nio olika impulser, som kvalitativt sett är väldigt olika. I den nordiska traditionen har vi myten om världsträdet Yggdrasil och de nio världarna som är knutna till eller snarare kanske sammanvävda med världsträdet. I den första sången i Den poetiska Eddan berättar Urvölvan följande:

Urtidens mäktiga
jättar minns jag,
dem som i forntiden
fostrade mig;
nio världar minns jag,
nio jättekvinnor,
innan världsträdet
började växa.

Calleman ser det han kallar Livets träd – någonstans i universums mitt – som den sfär som alla skapande impulser på såväl makro- som mikronivå har utgått från. Livets träd är alltså en sorts kosmisk matris för hur allting har blivit och är: as above, so below; as inside, so outside. Frågan är nu om de nio världarna i nordisk tradition motsvarar de nio skapelsevågor som har frambringat världen som vi känner dem. Det rör sig inte om någon fullständig överensstämmelse men beröringspunkter finns och i så fall finns det också en kronologisk ordning på de nordiska världarna, även om det inte handlar om någon hierarkisk ordning.

Åtta av världarna, som jag hellre kallar sfärer, kan föras samman parvis och står alltså i ett komplementärt motsatsförhållande till varandra. De är polariteter som ömsesidigt betingar varandra. De två äldsta sfärerna är kölden och hettan som ur Tomheten (Ginnungagap) frambringar den allra första varelsen, den tvåkönade jätten Ymer (=den dånande, den larmande). Kölden = Nifelhem, hettan = Muspellhem. Den tredje sfären som alltså tar kropp i Ymer är Jättehem som balanseras av Vanahem, fruktbarhetens domän. Nästa par i denna kronologiska berättelse om den kosmiska skapelsen är Helhem, dödens sfär, och Asgård, himmelsgudarnas dimension. Därefter kommer Svartalvhem och Ljusalvhem, jordens och luftens alstrande krafter, och till sist Mannhem, människornas sfär. Vi har här att göra med såväl en kosmisk som en planetarisk som en inre utvecklingsprocess.

Om vi analyserar detta jämställande av de nordiska nio världarna med Callemans nio skapelsevågor med hjälp av utharkens runsystem och särskilt beaktar de talmagiska sammanhangen får vi följande högintressanta resultat: Nifelhem = Iss som är runa nr 10, Muspellhem = Ken med talvärde 5, Jättehem = Thurs (2), Vanahem = Lagu (20), Helhem = Eh (18), Asgård = Ass (3), Svartalvhem = Bjarka (17), Ljusalvhem = Sol (15) och Mannhem = Madr (19). Summan blir 109. Om vi reducerar detta till ett naturligt ental får vi 1+0+9= 10 som i sin tur blir 1+0=1. Runa nr 1 är Ur som står för ursprunget, början och den skapande, uppbyggande urkraften. Detta talar för att myten om Yggdrasil och de nio världarna rymmer en skapelseberättelse som väl låter förena sig med Callemans nio skapelsevågor.

En gestalt som är starkt förknippad med denna kreativa kosmiska process är Heimdall – den gudomliga varelse som hade fått en klunk ur visdomens källa i utbyte mot sitt ena öra och då hade begåvats med en översinnlig hörförmåga och sedan tagit plats som vaktman vid porten till Drömtiden.  Heimdall har tolkats som en personifikation av Världsträdet eller Världspelaren och har en motsvarighet i samisk kosmologi i den gestalt som kallas Veralden olmai, alltså världens eller världarnas man. Och att Heimdall är världarnas man framgår av Eddasången om Hyndla:

Arla i forntid
föddes en mäktig
och urstark man
av asarnas ätt,
en man med spjut,
född av nio mödrar,
nio jättekvinnor
vid jordens ände.

Han föddes av Gjalp,
han föddes av Greip,
han föddes av Eistla
och av Eyrgjafa,
han föddes av Ulfrun
och av Angeyja,
Imd och Atla
och Järnsaxa även.

En vart född
mäktigare än andra,
han som blev given
jordens krafter
och sades vara
av alla den störste,
släkt med varje
varelse på jorden.

I Snorres Edda sägs om Heimdall: ”Han kallas den vite asen. Han är stor och helig. Nio mör, alla systrar födde honom som sin son.” Där återges också ett fragment ur Heimdallsgaldern:

Nio mödrars barn är jag,
nio systrars son är jag.

Denna galder finns också i en mer fullständig version:

Heimdall är du, hudvit bland asar
hög och helig och stor.
Underbart född i urtidsdagar.
Man med mödrar nio,
son av systrar nio.

Heimdalls mödrar kan helt enkelt vara de nio skapelsevågorna. Att de beskrivs som systrar är för att visa på det organiska sambandet mellan skapelsevågorna. De har ett gemensamt ursprung och hänger intimt samman, även om de innehåller olika kvaliteter, eller ska vi säga potentialiteter. De nio vågorna frambringar Heimdall som representerar världen i sin totalitet. I denna myt finns också en evolutionär kronologi inskriven.

Enligt Calleman har de tre sista skapelsevågorna aktiverats år 1755, 1999 och 2011. Hur kunde människor för över 1 000 år sedan veta att det rörde sig om nio vågor när det bara var sex av dem som då var aktiverade? Det är onekligen en fråga som komplicerar analysen, men kanske var det så att esoteriskt bevandrade människor kände av en sorts ”förvågor” (Calleman talar om pre-waves) eller helt enkelt hade en profetisk intuition om den kosmiska dynamiken – kanske uppnådd genom att använda runor som divinationsmetod. Däremot är det helt klart att det är först efter 2011 som vi kan nå en mer fullständig förståelse av de nio skapelsevågorna och världens karaktär och därmed också möjliga vägar för att bringa fred, harmoni och balans. För detta fanns en intuitiv förståelse redan när de gamla myterna berättades, vilket framgår t ex av Odens initiationsrit på Världsträdet. Här med Odens egna ord i Havamal:

Jag vet att jag hängde
i vindpinat träd
nio hela nätter,
stungen med spjut
och offrad till Oden,
själv given till mig själv
på det mäktiga träd
som ingen mänska vet
av vad rot det är vuxet.

Jag fick ingen mat,
ej heller mjöd,
rätt ner såg jag,
runor tog jag upp,
tog dem skrikande
och föll från trädet.

Då började jag frodas,
fatta och förstå,
växa och trivas väl.

Alltså: det är först efter den nionde natten, läs den nionde vågen, som full kunskap är möjlig. Den finns närvarande som en potential i hela skapelsen för den som gör sig mottaglig. Den fanns inte i fullständig form när dessa myter berättades eller skrevs ner och den fanns inte annat än som en föraning eller för-våg när C G Jung utvecklade sina tankar om det kollektiva omedvetna och synkroniciteter, eller när Carlos Castaneda och Michael Harner skrev sina texter om shamanens väg på 1970- och 1980-talen. Det kan förklara varför dessa banbrytande författare valde individuella förhållningssätt. Deras hållning är idag helt otillräcklig men de ska naturligtvis ha kredd för att ha öppnat dörrar till ny kunskap. De förmådde dock inte själva att träda in genom dessa dörrar, men gjorde det ändå möjligt för oss att senare göra detta och därmed överskrida deras begränsningar. Nu finns all nödvändig kunskap för att skapa fred och harmoni och därmed faller också ett ansvar på oss idag att också göra detta. Och det kan bara ske gemensamt, inte i form av andliga egotrippar. Det har Carl Johan Calleman insett och därmed har han gjort en mycket viktig insats för världen. Som han själv skriver i avslutningen av The Nine Waves of Creation: ”Everything is now available for us to go in this direction toward Oneness with the Divine and unity among ourselves”. Allt finns alltså tillgängligt för oss för att kunna uppnå enhet med det heliga och enhet bland oss själva.

(Citaten ur Den poetiska Eddan är från Lars Lönnroths utgåva från 2016. Citaten ur Snorres Edda från Karl G Johanssons och Mats Malms utgåva från 2015).

Praktverk om nordiska gudar saknar djup

Johan Egerkrans nya bok Nordiska gudar (B. Wahlströms 2016) är ett praktverk – precis som hans Nordiska väsen som kom ut 2013 och som jag recenserade här. Egerkrans är en driven illustratör som med sin hemvist i fantasygenren lyckas få in såväl dynamik som mystik när han ger sig i lag med den nordiska mytvärlden, eller ska vi säga tillvarons icke-ordinära dimension. Denna bok ligger helt rätt i tiden för en generation unga (och den lanseras som en barn- och ungdomsbok) som matats med estetik från dataspelsvärlden och filmatiseringar som Sagan om ringen. Egerkrans bilder känns därför betydligt mer moderna och ”rätt” än de nationalromantiska alster som brukar illustrera berättelserna ur Eddan. Men de är samtidigt lika mycket uttryck för sin egen tid som de nationalromantiska varianterna var för sin och kommer småningom att liksom de bli mer eller mindre obsoleta.

Egerkrans texter om skapelsen, gudarna och andra väsen samt världsundergången bygger nästan uteslutande på Snorre Sturlassons Edda med en del citat insprängda från Den poetiska Eddan. Detta riktar sökarljuset mot stora och viktiga problem. Egerkrans rör sig, liksom Snorre, nästa fullständigt på myternas exoteriska nivå där han rakt upp och ner berättar historier om märkliga gestalter som håller till i en sagovärld. Även om jag förstår att en barn- och ungdomsbok med tema från förkristna nordiska myter kanske måste utgå från denna nivå finns ju inget som förbjuder författaren att också glänta på myternas esoteriska innebörd. De nordiska myterna är oerhört komplexa berättelser om tillvarons allra innersta och yttersta. De handlar om visdom och kunskapsvägar, inre andlig utveckling och stora kosmiska skeenden.

Att Snorre skrev ner berättelserna på det sätt han gjorde hänger samman med att han var en storpolitisk spelare i den isländska eliten, att han var kristen och att han hade ett tydligt patriarkalt sätt att se på världen. Snorres manliga blick kommer i dagen i hans betoning av myternas krigiska inslag och hyllande av typiskt manliga egenskaper. Denna manliga blick går igen i Egerkrans bilder av muskulösa krigargudar och smala, vackra och i de flesta fallen också unga gudinnor. Det blir i längden tämligen schablonmässigt. (Vad alla ser arga och sura ut, undrade en bekant som just bläddrat igenom boken). Varför inte teckna Freja och Frigg som mogna kvinnor med svällande kroppsformer a la Venus från Wilmersdorf? Och inte måste Frej tecknas som en krigare i full rustning på en bepansrad galt? Den enda kända förkristna avbildningen av fruktbarhetsguden Frej är ju en sittande mansfigur med ståtlig erektion. Den hade varit något att bygga vidare på.

Snorres kristna livssyn återspeglas i uppdelningen av tillvaron i sådant som är ont respektive gott och Egerkrans överskrider inte denna kristet dualistiska hållning. Ragnaröksstriden skildras helt endimensionellt som en strid mellan ”ondskans och godhetens styrkor”. Det hade varit betydligt mer givande för läsaren om Egerkrans i stället hade utgått från de mer komplexa och ibland paradoxala skildringarna som återfinns i Den poetiska Eddan. I Völvans spådom skildras Ragnarök som en oundviklig och nödvändig världsförnyelse som frambringats ur en invecklad förhistoria där många olika väsen spelat roll, ibland konstruktivt, ibland destruktivt. Ragnarök kan också ses som en berättelse om inre processer – den kunskapssökande människans transformation, genom död till liv, och försök att balansera sina egna inneboende ljusa och mörka sidor.

Utifrån Egerkrans bok har jag funderat vidare på frågan om på vilket sätt myternas märkliga väsen över huvud taget ska kunna avbildas utan att ens egen kultur och tid sätter sin begränsande stämpel på dem. Här tror jag att vi får ta kvantfysiken till hjälp. Hans-Peter Dürr hävdar bestämt att vi bara kan närma oss beskrivningen av tillvarons innersta genom att tala i liknelser. Strängt taget finns inte materia. Företeelser kan visa sig som partiklar eller vågrörelser beroende på vilket betraktelsesätt som vi väljer. Allt kommer ur det kosmiska potentialitetsfältet som vi egentligen inte kan beskriva eftersom det föregår de kategorier som vi använder för att beskriva. Så är det också med de mytiska varelserna. De är arketyper och som arketyper saknar de form, som även C.G. Jung själv påpekade. Människans symboler är försök att approximativt försöka få ett grepp om arketyperna. Jamen, då skulle ju Egerkrans bilder kunna fungera som en sorts liknelser för att närma sig det ogripbara? Javisst, men han öppnar egentligen inga sådana esoteriska dörrar i denna bok.

Jag skulle vilja se en annan sorts litteratur och bildkonst ta sig an den förkristna nordiska mytvärlden. En litteratur som omskapar myterna utifrån nya kunskaper om tillvaron och utifrån den faktiska dynamik som kontinuerligt omvandlar kosmos. En bildkonst som kanske är mer abstrakt än avbildande. Oden måste ju inte avbildas som en skäggig man med spjut i ett högsäte. Det finns över 200 olika namn belagda för Oden. De är helt enkelt uttryck för olika sätt att betrakta den energi eller information som fått namnet Oden. Ibland ter han sig si och ibland så, på liknande sätt som partiklar och vågrörelser gör. Han kan ta kvantsprång, skifta hamn och förvandla sig till fågel eller fyrfotadjur, fisk eller orm. Och när vi dissekerar honom i hans inre upplöses hans form och blir bara vibration – den vilda jakten som drar fram som en rasande vind genom kosmos. Kanske har vi i Oden att göra med kvantfysikens gudfader? Någon borde skriva om det.

Andlig skolningsväg i ny bok av Jörgen I Eriksson

Recension skriven av Eta Christensson för nättidningen Naturtro.

I många tusen år har människor levt här i Norden. De har haft sin världsåskådning, sin syn på människan och hennes uppgift i världen. De har sökt visdom, de har gått en andlig skolningsväg. Men om den skulle vi ingenting veta om inte kristna munkar på 1200-talet, eller tidigare, hade nedtecknat den visdomsskatt som bevarats i muntlig tradition. Det var så den så kallade Poetiska Eddan kom till, den som är föremål för Jörgen I Erikssons senaste bok Eddans dolda visdom.

Jörgen I Eriksson, författare, runmagiker och traditionsbärare inom nordisk shamanism, är känd i en stor läsekrets för sina böcker om samisk och indiansk visdom. Med den bakgrunden är han väl lämpad att ta sig an den Poetiska Eddan. Han bygger sin tolkning på tre olika översättningar från isländskan men använder sig även av shamanska metoder som trumresa, utesittning och rundragning. Han framhåller att Eddans dolda visdom är en av många möjliga tolkningar och uppmanar läsaren att själv utforska de gamla myterna.

Eddans dolda visdom bjuder på flera aha-upplevelser. Det jag finner intressantast är den nytolkning som författaren gör angående kvinnornas plats och betydelse. Han gör upp med  den gamla patriarkala tolkningen av Edda-världen, där kvinnor är bifigurer som endast passivt deltar i männens kamp för överlevnad. Odens Valhall har utmålats som en plats där modiga män övar sig i strid, äter fläsk och dricker mjöd. Jörgen I Eriksson frammanar istället en bild av visdomstörstande andliga krigare av båda könen som lever av vatten, luft och eld, som i en ”andlig bastu” som ger andlig näring. Han menar att myterna ofta ”handlar om hur kvinnor initierar män”. ”Det är kvinnor som undervisar män om runor och galdrar och det är kvinnor som bjuder män att dricka visdomsmjöd ur framsträckta dryckeshorn.”

Boken tar upp flera sådana exempel. En scen med skön symbolik är den där Oden djupt inne i berget firar bröllop med jättedottern Gunnlöd och i bröllopsgåva erhåller visdomsmjödet. Ett annat exempel är Sigurd Fafnesbanes möte med Sigdrifa uppe på ett högt berg. Hon ger honom tillsammans med mjödet kraft, läkedom och kunskap om galdrar och runor.

Men Jörgen I Eriksson är inte bara ute efter att bjuda in kvinnosläktet till delaktighet. Han menar att myternas möten mellan män och kvinnor djupast sett är något som sker i vårt inre, där det manliga och det kvinnliga samverkar i ett evigt växelspel. Det är en initiation det handlar om, ”där manlig och kvinnlig energi förenas och därigenom transformeras till något högre”.

Det finns en hel del talmagi i boken. För att förstå den är det bra att ha läst Erikssons bok om Runmagi och shamanism, där han redogör för varje runas talvärde. I Eddans dolda visdom visas hur genomtänkt den urgamla mytkompositionen måste vara, då innehållet i verserna ofta talmässigt stämmer överens. Sigdrifa förklarar hur runorna kom till och räknar upp 24 olika sätt, vilket påminner om att den äldsta runraden har just 24 runor. I boken finns flera andra exempel som borde göra en talmagiker fascinerad.

Ett särskilt kapitel ägnas Loke, den ständiga trickstern som är invånarna i Asgård till både nytta och skada. Han är Odens ”blodsbror” och skugga, och kanske är han även vår skugga, psykoanalytiskt sett?   Jörgen I Eriksson frågar sig om det är möjligt att på ett shamanskt sätt samarbeta med Loke och kommer fram till att det är bäst att undvika honom. Lokes egenskaper är ”helt enkelt inte eftersträvansvärda för den som söker andlig utveckling”. Risken finns här att Erikssons slutsats istället verkar lockande och utmanar den ständigt kunskapstörstande shamanlärjungen, som givetvis själv får ta konsekvenserna.

Eddans dolda visdom har skrivits i syfte att lyfta fram en urgammal andlig kunskapsväg. Dess verser kan fungera som ”portar” till den andliga världen, den som Jörgen I Eriksson kallar Drömtiden. De kan sjungas eller reciteras, och den värld de berättar om kan göras till mål för olika typer av själsresor. Eriksson betonar att den kunskap vi därigenom kan uppnå inte främst handlar om hur livet levdes förr, utan hur vi kan och bör leva det idag. Var och en kommer att göra sina egna Edda-tolkningar, vilket inte hindrar att slutresultatet kan bli ett tillstånd av harmoni och balans, detsamma som ”att tänka och vandra i skönhet”.

Guldskatter, sejd och sex

Det finns en glädjande trend i nutida arkeologi och religionsvetenskap, nämligen att försöka tolka totaliteten i forna tiders andlighet och kosmologi. Myter och arkeologiska fynd analyseras inte separat utan som delar av en helhet. Berättelser, bilder, ikoner, design av bebyggelse och ceremoniplatser, monument, gravskick och framgrävda föremål blir samverkande delar som kan bygga en helhetsförståelse för hur traditionell livssyn gestaltats och utvecklats.

Ett uttryck för denna trend är boken Iron Age Myth and Materiality – An Archeology of Scandinavia AD 400-1000 (Routledge 2011) av Lotte Hedeager, professor i arkeologi vid universitetet i Oslo. Boken är författad på sedvanligt trist akademikerspråk med mängder av inskjutna litteraturhänvisningar; den försöker greppa ett stort antal problemställningar som engagerar akademifolk men tar också upp ett och annat som kan intressera shamanskt verksamma människor.

En huvudtes hos Hedeager är att fundamentala myter och trossystem är väldigt seglivade och att den kosmologi som vi finner i de på 1200-talet nedtecknade Edda-myterna i mångt och mycket är desamma som tar sig uttryck i 500-talets bildvärld (på t ex bildstenar, hjälmplattor, offerföremål, smycken och vävnader). Hedeager poängterar att det framför allt är vilda, kraftfulla och aggressiva djur som avbildas och då på ett sätt som överskrider gränserna mellan olika djurarter och mellan människa och djur. Människan blir djur och djuret blir människa. Begrepp som fylgja och hamr betraktades som reella fenomen; hamnskifte var något som ägde rum i verkligheten och helt var ett alternativt sätt att vara. Dessa fenomen har Hedeager också analyserat tidigare i boken Ordning mot kaos, som jag recenserat här. Hamnskiftet var ingen symbolisk handling; det var på riktigt och det var farligt. Oden fick sin särställning bland gudarna eftersom han behärskade sejden och hamnskiftet, skriver Hedeager. Oden var liksom Loke en avancerad gränsöverskridare; mellan manligt-kvinnligt, centrum-periferi, människa-djur.

Hedeager pekar på svårigheter och problem med att tolka och avkoda texterna i Eddan, t ex för att de präglas av en maskulin norm och, inte minst, för att sångerna ursprungligen antagligen framfördes som en sorts skådespel, ja multiföreställningar. Berättarna sjöng troligen mer än de talade; de hade säkert masker och speciella kläder när de tillsammans med medarbetare gestaltade myternas huvudpersoner. Sådana totalupplevelser är svåra att återskapa när en ägnar sig åt textanalys av Eddan.

Att boplatser kunde modelleras efter föreställningar om heliga sfärer som Asgård enligt formeln ”as above, so below” är ett känt fenomen. Hedeager tillför en del nytt tänkande i anslutning till detta när hon analyserar de guld- och silverdeponier som påträffas i landskapet. Guldskatterna placerades i myrar och sjöar eller grävdes ner i marken under folkvandringstid medan silverskatterna grävdes ner under vikingatid. Teorierna om varför folk gjorde på detta sätt har t ex handlat om att de ville gömma undan sina rikedomar under orostider eller använda jorden som en sorts bankvalv. Sådana teorier går bet på att förklara varför skatterna blev liggande i jorden. Hedeager menar att bruket handlar om att skapa en helig topografi. Guld och silver var i myten förknippade med dvärgarna och deras magiska smideskonster. Metallerna kom från jorden, transformerades av dvärgarna och återbördades i denna förädlade form till landskapet som ett sätt att tillföra kosmologisk kraft. Därmed skapades en ny helig topografi och vi kanske kan tala om ett ädelmetallernas kretslopp. Att lägga ner guld och silver i jorden var ett sätt att skapa en helig plats eller att höja potensen hos en plats som redan betraktades som helig och att samtidigt återbörda det heliga till Jorden.

Andra av Hedeagers tankar vill jag anmäla opposition mot. Hon ser t ex völvornas sejdstav som en fallossymbol och betraktar sejden som en imitation av ett samlag där völvan tog emot den falliske gud som symboliserades av staven. Det får mig att tänka på en bok av en freudianskt inspirerad civilisationskritiker som jag läste på 1970-talet och som mynnade ut i att alla konvexa föremål är fallossymboler och alla konkava är vaginasymboler. Tjoho! En av de få forntida sejdsessioner som finns nedtecknad är den som Torborg Lillvölva utförde i den nordiska bosättningen på Grönland omkring år 1000 (i Eirik Rödes saga). Hon hade förvisso en sejdstav men använde den ingalunda som dildo. Völvan behöver knappast hålla i en fallos eller sätta en fallos mellan benen för att komma i trance och få kunskap ur det fördolda. Det förutsätter att det är den manliga principen som sitter inne med den viktigaste kunskapen, men sejden handlar ju om att kunskapen hämtas ur en kvinnlig sfär – Moder Jord/Njärd/Freja och dödsriket/Hel.

Det hade varit intressantare om Hedeager hade försökt utreda om völvorna eventuellt smorde in sejdstaven med magiska örter som bolmört och spikklubba för att via slemhinnorna i underlivet få hjälp på resan in i Drömtiden. Det skulle ju kunna vara tänkbart, men har inget med fallosar att göra. Hedeager hade ju kunnat fråga dagens völvor hur de använder sejdstaven, men majoriteten av dagens akademiker tror väl inte att völvor finns, eller?

Som många andra akademiker tar Hedeager, förstås, upp begreppet ergi till analys. Hon har rätt i att manliga sejdare var, eller i alla fall betraktades som, genusöverskridare och att de då drabbades av ergi. Idag skulle vi kanske uttrycka det mera som att de manliga sejdarna bejakade sina kvinnliga sidor och därigenom kanske blev mer balanserade människor – vilket bröt mot den rådande maskulinitetsnormen. Problemet för Hedeager uppstår när hon försöker analysera Odens initiation i världsträdet i sexuella termer. Det är ju känt att manliga däggdjur ejakulerar när de stryps genom hängning och Hedeager tror att Odens trädhängning till stor del handlade om att skapa en stegrad sexuell upphetsning för att i orgasmens ögonblick få del av kunskap från det fördolda. Men Oden hängde inte i världsträdet för att få utlösning. Han hängde där för att få insikt av Moder Jord, vilket sammanfattas i Eddan med att han ”tog upp runor”. Detta var ingen sexmagisk akt. Sexmagi var möjligen något som Oden utövade tillsammans med jättedottern Gunnlöd som han låg med i tre nätter för att få tillgång till det heliga mjödet, skaldemjödet. Hedeager kan tro att sexmagi handlar om att utsläcka medvetandet, men det gör det inte. Sexmagi handlar om att kontrollera och styra sexuell energi för magiska syften. Då behövs definitivt inte utlösning och knappast heller orgasm.

Samtidigt vill jag poängtera att även om Hedeager ibland skjuter i eller utanför stolpen och delvis sitter fast i ett maskulinitetsnormativt tänkande så kan hennes texter bidra kreativt till en debatt där hon själv inte deltar, nämligen om hur de förkristna nordiska kosmologierna och livssynerna kan föras in i vår egen tid och få reell betydelse i det kosmiska kretsloppet.

Att avkoda Eddans hemliga visdom

Myterna i Den poetiska Eddan och i Snorres Edda rymmer en komplett kosmologi med beskrivningar av en avancerad förkristen nordisk initiationsväg. För den som kan avkoda deras komplexa budskap fungerar de som utmärkta vägledningar i sökandet efter visdom. Så skulle en kunna sammanfatta Maria Kvilhaugs 700-sidiga mastodontverk The Seed of Yggdrasill – Deciphering the hidden messages in Old Norse Myths (Whyte Tracks 2013).

Kvilhaug vill ”avtäcka den verkliga betydelsen i Edda-myterna” framför allt genom att på djupet analysera de poetiska metaforerna och de många märkliga namnen på alla mytiska gestalter, urtidens heliga varelser. Hennes utgångspunkt är att Edda-poeterna var initierade i de hemliga kunskapsvägarna och att också människor idag kan ta del av denna heliga kunskap, om vi kan knäcka koderna. Karaktärer, platser och ting beskrivs på ett sätt som döljer budskapen. De poetiska metaforerna är alltid en täckmantel för ett tillstånd, en inre kvalitet och en kosmisk naturkraft som finns både i universum i stort och i människornas inre. Det som i Eddans sånger på ett ytligt plan kan uppfattas som beskrivningar av mytiska hjältars och monsters märkliga och ibland bisarra äventyr handlar enligt Kvilhaug primärt om människornas ande, själ, intelligens, passion, rädsla, girighet och begär – alltså känslor, attityder och inre krafter som kan utveckla oss eller förstöra oss; allt enligt den klassiska formeln ”as above, so below”.

Kvilhaug betonar och lyfter fram det dynamiska och flytande i Edda-sångerna; väsen, identiteter och funktioner överlappar varandra och det ena omvandlas till det andra i en ständigt pågående process. En del väsen/krafter kan uppträda i många olika skepnader  – “the many can be the one and the one can be the many”. Myternas kosmos utgör till exempel ingen geografisk skildring av världen, snarare handlar det om beskrivningar av det som ligger bortom tids- och rumsdimensioner där det inte existerar några bestämda eller fasta gränser mellan upp och ner, högre och lägre. Eddans poeter beskriver dimensioner av verkligheten som existerar både inom och utom allt och där allt har minst två sidor.

Drivkraften i de nordiska myterna är inte kampen mellan ”ont” och ”gott” – t ex jättar mot asar. Det underliggande dramat i Edda-poesin är i stället relationen mellan den manlige sökaren och det kvinnliga eftersökta, skriver Kvilhaug. Exempel på detta är de många berättelserna om hjältar som söker kunskap hos kvinnor och belönas med en dryck av det heliga mjödet, som är en metafor för helig kunskap som förmedlas i ett tillstånd av trance. Oden får dricka av mjödet hos jättedottern Gunnlöd inne i Suttungs berg, Skirner bjuds mjöd av jättedottern Gerd, Sigurd Fafnesbane undervisas i runornas väsen av Sigdrifa som inledde sessionen med att bjuda på mjöd ”som var mängt med makt och mycken ära … fullt av lövjor med läkekraft, goda galdrar och gammanrunor”. I det mycket exempelrika avsnittet om ”kvinnan med mjödet” imponerar Kvilhaug – och inte för inte så hette hennes avhandling vid universitetet i Oslo ”The Maiden with the Mead – a Godess of Initiation Rituals in Old Norse Myths?” Frågetecknet i avhandlingens titel är i The Seed of Yggdrasill ersatt med ett utropstecken. Det är en initiationsväg som beskrivs – en väg där Kvilhaug urskiljer fem distinkta steg: sökandet efter en vision, visionen, nedstigning i undervärlden, prövningar och invigning.

På nära 700 sidor vrider och vänder Kvilhaug på det mesta i Edda-sångerna och det mesta i hennes analyser är användbart och tankeväckande för den som vill pröva denna nordiska kunskapsväg. Jag ska här bara nämna några analyser som jag särskilt uppskattar och känner mig befryndad med:

• Dråpet och den trefaldiga bränningen (och återfödelsen) av Gullveig i Völvans spådom är i själva verket en beskrivning av en kvinnlig initiation. Efter bränningen kunde Gullveig ”sejda vettlös”. Namnet Gullveig betyder Gulddryck och syftar på helig visdom. När myterna talar om guld och guldskatter är det helig kunskap som avses. Enligt Kvilhaug manifesterar Gullveig det som Carlos Castaneda kallar ”den inre elden”, hon överlever den och blir därmed fri i den andlige krigarens bemärkelse.
• När Oden lägger sitt ena öga i Mimers (=Minnets) brunn är det inte bara ett offer för att få en klunk av detta heliga vatten och därmed bli allvis utan också ett sätt att kunna se allt som hittills inträffat i kosmos. Med ett öga ser Oden ut över alla världar, med det andra i Minnets brunn ser han också genom alla tider och blir allvetande.
• Valhall är inte en himmel för råbarkade krigare som slåss dagarna i ända för att på kvällen äta sig mätta på galten Särimner och dricka sig fulla på mjöd. Det som de så kallade einhärjarna deltar i inne i Valhall är en alkemisk transformation, som i varje individ återskapar den ursprungliga stora kosmiska skapelsen. Valhall är en plats för transformation och återuppståndelse. Att komma till Valhall, och även Frejas boning Folkvang, är alltså en initiationsväg. 
• Dödsgudinnan Hel (= den döljande) och hennes domän är inte enbart mörk, dyster och negativ. Hel har flera sidor; hon är såväl ung som gammal, attraktiv som frånstötande; och döden beskrivs ofta som ett erotiskt möte mellan den döende och kvinnliga krafter som är förknippade med döden – inte bara Hel utan även Ran och Freja. 
• Jättarna i Eddans berättelser är inte onda utan ambivalenta. De är inte fiender utan hinder som den visdomstörstande måste övervinna, t ex girighet, hat, vrede, rädsla.

Men jag är också kritisk till en del i Kvilhaugs mastodontverk:

• Eddorna är skönlitteratur nedskriven efter religionsskiftet. Vi vet föga om alternativa och mer ursprungliga sätt att berätta myterna. Som skönlitteratur är Edda-poesin en flik av verkligheten sedd genom ett temperament. Eddan är inte ”vår” heliga skrift. Var poeterna andligt initierade? Kanske, men de var inte shamaner och hade inte en fullödig förståelse av myternas andliga dimension. Snorre var definitivt inte shaman! Eddan innehåller fragment av urmyter men det går inte att tolka varje Edda-sång som en initiationsbeskrivning full av hemlig visdom. 
• Att tolka Edda-sångerna kronologiskt är att gå ett steg för långt. Völvans spådom t ex innehåller inte en kronologisk beskrivning av universums skapelse. Kvilhaug går också för långt när hon föser samman alla möjliga gudar och gudinnor som ett och samma väsen. Att alla väsen kommer ur samma ursprungliga matris innebär inte att det bara finns ett manligt och ett kvinnligt väsen. Oden, Heimdall och Mimer är inte en och samma. Och även om en kan tala om en stor gudinna som äger all helig kunskap men uppenbarar sig under oräkneliga namn och skepnader är det att gå för långt att sätta likhetstecken mellan asynjor, jättinnor, valkyrjor, nornor, fylgjor och hamingjor. Det finns skäl till att det andliga uppträder i och genom dessa olika skepnader. 
• Att tolka alla poetiska metaforer som beskrivningar av inre mänskliga processer är också att gå för långt. Ibland blommar Kvilhaug också ut i en nyandligt inspirerad rappakalja. Jag tar hennes analys av Odens initiationshängning i världsträdet som exempel. Den handlar enligt Kvilhaug ytterst om att ”kosmos ande” hänger på ”den universella kroppen” och att ”den kunskapssökande anden offras till det fysiska livet som en gåva till sig själv i oss alla”. Jaha? Det är faktiskt enklare än så; Odens trädhängning är en traditionell shamaninitiation som innehåller dödskonfrontation och återfödelse med ny kunskap. 
• Trots Kvilhaugs imponerande språkliga kunskaper och jämförelser med andra religiösa system går även hon vilse ibland, t ex i analysen av ekorren Ratatosk som löper längs Yggdrasils stam. Enligt Snorre löper Ratatosk med fientliga budskap mellan draken Nidhögg som gnager på en av världsträdets rötter och örnen som sitter i trädets topp. Detta tolkar Kvilhaug som att Ratatosk är ett hinder för den förening av det lägre och det högre som är nödvändigt för andligt uppvaknande. Det är faktiskt tvärtom! Ratatosk är en beskrivning av shamanen och shamanens förmåga att fritt röra sig mellan världarna och balansera motsatser (örnen och draken). Kvilhaug säger ju själv på ett ställe att den andliga föreningen just handlar om att balansera motsatser. Då borde hon inse att Ratatosk förverkligar just detta!

Om en som jag läser boken i ett enda svep – visserligen ett par månader långt – känns det som om den aldrig tar slut. Många upprepningar borde ha redigerats bort; det hade kanske räckt med ett verk på 300 sidor. Nu ter sig antagligen det jättelika omfånget som väldigt avskräckande för de måttligt intresserade och det är synd eftersom The Seed of Yggdrasill är värd en stor läsekrets. Kvilhaug hade behövt en sträng redaktör och boken hade varit värd en bättre utformning än det nuvarande grådaskiga digitaltrycket som förtar mycket av kvaliteten hos Kvilhaugs egna illustrationer. Men, det är tydligen så här som Kvilhaug vill ge sitt verk till världen och det är bara för oss att tacka och ta emot. Hennes arbete är unikt och kan verkligen hjälpa till att öppna Eddans portar till Drömtiden. Men portarna finns inte i Kvilhaugs bok utan i Eddasångerna – tillgängliga för envar att träda in i, helst i ett förändrat medvetandetillstånd.

Den poetiska Eddan i nytappning

Var tid har sitt sätt att tolka gamla myter och berättelser. Varje ny översättning av sångerna i det som kallas Den poetiska Eddan – som första gången skrevs ner på 1200-talet – kan föra läsaren såväl närmare som längre bort från berättelsernas ursprungliga mening. En avsikt kan vara att helt enkelt göra texterna mer begripliga för samtida läsare. En annan avsikt kan vara att bättre sätta in berättelserna i ett historiskt, ekologiskt, filosofiskt och andligt perspektiv eftersom kunskaperna kan ha ökat om den tid då berättelserna konstruerades.

När det gäller Den poetiska Eddan är det framför allt två versioner som brukar användas och nytryckas: Erik Brates från 1913 och Björn Collinders från 1957. En tredje version som jag gillar och har använt för min egen utgåva Shamanens Edda är Edvin Thalls från 1913. En fjärde version är Åke Ohlmarks från 1948, som av många uppfattas som rätt kontroversiell. Ingen nyöversättning har alltså ägt rum sedan 1950-talet och vi är nog ganska många som har längtat efter en mer modern och kanske också råare och vildare tolkning av Edda-sångerna. När nu religionshistorikern Alexander Bågenholm ger ut Den poetiska Eddan – Gudasångerna (Original Art och Vulkan förlag 2013) bör vi ödmjukt buga oss för hans friska initiativ och det stora arbete han har lagt ner på att nyöversätta från fornisländskan och föra in Eddans sånger i vår egen tid. Bågenholm skriver i förordet att han vill ”lyfta fram berättelserna och göra dem begripliga för nutidens läsare” och resultatet är en Edda som inte kräver några förkunskaper om förkristen nordisk tradition. Detta har Bågenholm åstadkommit genom att

1. skriva en introduktion om ”det förkristna Nordens religion”,
2. förse varje sång med en förklarande presentation,
3. bifoga en lång och kunnig namn- och ordlista i ett appendix,
4. rensa texterna från frossandet i kenningar och heiti, dvs omskrivningar, synonymer och alternativa namn, exempelvis genom att skriva Oden i stället för Vefader, Sigfader eller Hropt, och Frej i stället för Beles lysande bane etc,
5. inte upprätthålla de gamla versmåtten.

Det fungerar ganska bra även om jag tycker att vissa textavsnitt förlorar en del av sin poetiska och mytiska kraft. Bågenholm ersätter ord som galder och kraftkväde med besvärjelse och ordet hug med ande och det är ju inte riktigt samma sak. Å andra sidan har han redan i förordet skickligt garderat sig mot sådan kritik genom att hänvisa dem som vill fördjupa sig i ämnet och läsa Eddan som ett diktat verk till Brates och Collinders översättningar.

Eftersom Bågenholm i stort sett har begränsat sitt urval till de sånger som brukar sammanföras under beteckningen Gudasångerna saknar hans bok också några av de magiska godbitar som ingår i de klassiska översättningarna. Jag tänker på sånger som Fjölsvinnsmål, Groas galdrar och Sången om Sigdrifa (inom parentes kan jag påpeka att dessa sånger ingår i Shamanens Edda). Jag hade föredragit att ha med dem i denna bok i stället för den drygt tio sidor långa litteraturförteckningen som inte känns särskilt relevant eller konsekvent. Där ingår t ex Eliades Shamanism: Archaic Techniques of Ecstasy men inget av Sigurd Agrells arbeten om den nordiska runmagin eller Neil S. Prices storslagna The Viking Way.

För att avsluta min text med ytterligare lite smågnäll: i introduktionen om förkristen nordisk andlighet använder Bågenholm begreppet ”det förkristna Nordens religion” utan att på något vis försöka problematisera detta begrepp. Har det verkligen funnits en förkristen religion i Norden med ett sammanhållet och teoretiserat gudapanteon? När Eddasångerna talar om gudar, menar de då samma sak som vi gör idag? Var det verkligen en allmänt omfattad uppfattning att Oden var ”gudarnas fader” och när uppstod den i så fall? Bågenholms introduktion känns lite fyrkantig och icke-dynamisk; för egen del använder jag hellre benämningen livssyn än religion.  

Till sist illustrationerna. Behovet är stort av nya bilder av de mytiska gestalterna. Bågenholm är en driven tecknare och hans bilder känns mycket fräschare än de nationalromantiska pekoral som brukar användas i illustrerade utgåvor av Eddan. Ändå är jag inte nöjd; det blir för mycket serietidningskaraktär på Bågenholms illustrationer. Och varför har alla avbildade kvinnor – völvan, valkyrjorna, Freja och Gerd – unga, vackra och välgymmade kroppar? Völvan var ju uråldrig och kvinnor blev völvor i allmänhet först efter menopaus. Var finns de råa, skrämmande och farliga dimensionerna hos Freja och Gerd? Bågenholms illustrationer blir på sitt sätt lika tidsbundna som de nationalromantiska väna gudinnebilderna.