Samtal om sejd och heliga platser

Sejd och heliga platser är temat för ett nytt avsnitt med mig på Häxkittelns podcast. Hittas på Spotify med denna länk: https://open.spotify.com/episode/2Zw2LU0UDWmIGc4reAYP0j?si=265494c883934dca

Nyheter från norrshaman och h:ström

Heligt landskap – Platser för kraft och kunskap är nu helt slutsåld. Inget nytryck planeras. Däremot kommer en uppföljning av ett helt annat slag – också den med fokus på heliga platser. Denna bok kommer att vara ett pågående arbete som kontinuerligt trycks i nya upplagor allt eftersom ny kunskap tillkommer. Planerad första utgivning: någon gång under senhösten 2018.

I höst ger också h:ströms förlag ut en ny upplaga av Samisk shamanism – Var tids noaidi. Det är en lätt uppdatering av Var tids noaidi som kom ut 2009 och var en sammanfattning och utvidgning av de tidigare böckerna Samisk shamanism, Vandrare i två världar och Blodstämmare och handpåläggare. Efterfrågan på nyutgivning har varit stor sedan boken tog slut för några år sedan. H:ström räknar med att ha nya Samisk shamanism klar till mitten av september i god tid före Bokmässan. Den kommer att finnas tillgänglig hos h:ström, Adlibris, Bokus och i den vanliga bokhandeln.

Norrshamans övriga böcker kommer att finnas fortsatt tillgängliga med kontinuerliga uppdateringar. Det gäller Sejd 5.0, Runmagi och shamanism 4.0 samt Atrid Grimssons Svartkonstbok. De två förstnämnda finns även i engelsk version: Seidr 5.0 och Rune Magic and Shamanism.

Jörgen I Erikssons kursverksamhet fortsätter på temat Magiska runor och heligt landskap. Under 2019 planeras två kurser – en under våren på västkusten och en under hösten i Tiveden. Mer information kommer i höst.

Sejd 5.0 - omarbetad och uppdaterad manual

Den första upplagan av Sejd - en vägledning i nordlig shamanism gavs ut 1985 av förlaget Gimle. Jag var en av fyra medförfattare som alla var verksamma i det shamanska nätverket Yggdrasil. Boken blev väldigt populär och tog snabbt slut. Den nya upplaga som Vattumannen gav ut 1988 var betydligt mer omfångsrik och sålde också slut på några år.

Först 2004 kom en ny utgåva och då stod jag ensam som författare och förläggare. Eftersom den nya utgåvan på avgörande sätt skilde sig från de tidigare fick den titeln Sejd 3.0. Jag la där stor vikt vid att sätta in shamanismen i ett större samhälleligt, filosofiskt och evolutionärt perspektiv. Sejd 3.0 byggde på erfarenheter och insikter som jag hade skaffat under nära 30 års studier av nordisk, samisk och indiansk shamanism och genom resor i Sápmi och i Navajo Nation i sydvästra USA.

Nya teoretiska och praktiska insikter nödvändiggjorde en rejäl omarbetning som kom ut 2010 under titeln Sejd 4.0. Sex år har gått sedan dess – den stora kosmiska dansen har genererat mängder av ny kunskap och det är dags att införliva dem i en ny utgåva. Boken som just har kommit från tryckeriet skiljer sig en hel del från tidigare utgåvor och heter därför Sejd 5.0. Med nya perspektiv om synkroniciteter och arketyper och insikter från kvantfysik och alkemi försöker jag här utveckla shamanismen i en kreativ riktning.

Sammanfattningsvis är Sejd 5.0, precis som de tidigare utgåvorna, en introduktion till shamanismens kärna utan alltför många pekpinnar. Den är tänkt att fungera som en manual och vägvisare in i shamanens sällsamma värld – både för nybörjaren på området och för den mer erfarne, vare sig hen är ute efter praktisk vägvisning eller teoretisk förståelse.

Sejd 5.0 är på 90 sidor, formatet är A5 och den är spiralbunden. Priset vid beställning från mig är 180 kr + porto. Det går också bra att beställa hos Adlibris, Bokus och Bokbörsen.

Odens likgalder - ulvpäls och gandstav

Detta kväde har också gått under namnet Odens korpgalder. Fram till modern tid ansågs det vara en del av den klassiska Edda-diktningen men från slutet av 1800-talet har det rensats bort ur Den poetiska Eddan.  Av vissa akademiker har det ansetts vara en 1600-talsprodukt men är sannolikt betydligt äldre – enligt Åke Ohlmarks antagligen från 1400-talets Island. Tanken med kvädet var att det skulle fungera som ett företal till Balders drömmar (Vägtamskvädet), som inleds tämligen abrupt med att asarna sitter i rådsmöte för att dryfta vad Balders olycksbådande mardrömmar kan betyda.

Många har gått bet på att tolka likgaldern som är full av dunkla metaforer och grammatiskt märkliga konstruktioner. Min hypotes är att författaren varit insatt i magi och att insikter i magi också kan underlätta tolkningen. Grundberättelsen är att Oden sänder Heimdall, Loke och Brage för att få kunskap om världens öde av nornan (antagligen Urd) vid världsträdet Yggdrasils stam. Det enda svar de får är nornans tårar och det leder småningom till att Oden själv reser till dödsriket och väcker upp en död völva för att få svar om Balders onda drömmar.

I tre bloggtexter kommer jag att presentera och analysera detta material:

1) Min egen nytolkning av Odens likgalder baserad på översättningar av Peter August Gödecke (1881), Nils Fredrik Sander (1893), Åke Ohlmarks (1956) och Annette Lassen (2011) samt eget kontemplativt arbete (2016).

2) Balders drömmar (Vägtamskvädet) översatt av Edvin Thall (1913) med ett par senare tillskott tolkade av Nils Fredrik Sander (1893) och Åke Ohlmarks (1956).

3) Min egen analys av dessa båda kväden.

Först alltså Odens likgalder. Namnförklaringar längst ner i texten.

1.
Allfader verkar, alver skönjer,
vaner vet, nornor visar,
jättemö ger näring, tider föder,
tursar trånar, valkyrior längtar.
2.
Asar fick onda aningar,
trolska väsen villade med runor;
Urd skulle Odrörer vakta,
mäktig att hejda manstark hop.
3.
Hugin kretsar högt och spanar,
Asar anar ofärd, om han dröjer;
tung dröm fyller Trains tanke,
Dains tanke döljer drömmen.
4.
Dvärgarnas styrka domnar,
världarna sjunker mot Ginnungs mörker;
Allsvinn ofta från ovan fäller,
ofta det fällda åter samlas.  
5.
Varken jord eller sol står för evigt,
förödelsens ström ej stannar i rymden;
dold är i Mimers djupa brunn
alla väsens vishet;
vet ni än eller vad?
6.
I dalen dväljs disen, den framsynta,
kommen från Yggdrasils ask;
alvers ätter kallade henne Idun,  
den äldsta av Ivaldes yngre barn.
7.
Med sorg och saknad sjönk hon ned,
hållen kvar under högträdsstammen;
hon trivdes ej i natten hos Nörves dotter,
van som hon var att ha världarna till boning.
8.
Segergudarna såg den sörjande mön,
sände till hästens träd en ulvpäls;
hon sig i honom höljde, bytte hug,
skiftade skepnad, villade med svek.
9.
Vidrir valde väktaren av Bifrost,
att spörja gudamön, den guldbärande,
allt vad hon visste om världens öde;
vittnesbörd skulle bäras av Brage och Lopt.
10.
Oden och makterna gol galdrar;
på gandstav, red de till världens tak;
Oden lyssnar från Hlidskjalf,  
låter dem färdas långa vägar.
11.
Vismannen sporde dryckens giverska,
om vilken kunskap hon ägde,
om himlens, Hels och hela världens
ursprung, ålder, levnad och undergång.
12.
Intet hon sade, ej ett ord hon kunde
de ädla ge till svar, eller glamma med dem;
blott tår efter tår, tillrade från ögat,
hennes kraft var domnad, hopplös var hon.

13.
Strax kommer östan ur Elivågor
sömntörnet från frostkalle jättens åker;
Dain, som dräper folken alla
över hela Midgård natt efter natt.
14.
Då dignar krafter och domnar händer,
dvalan svävar över den vite asens svärd;
vanmakt kommer med trollkonans vind,
i vågor stillnar allt i skapelsen.
15.
Svullen av sorg syntes Jorun
ställd för gudar, ur stånd att svara;
ju mer de sporde, dess mer teg hon;
utan framgång flödade asarnas ord.
16.
Drog så hemåt frågefärdens ledare,
väktaren av Herjans Gjallarhorn;
den av Nål födde tog han till följe,
Grimnes skald lämnades att vakta mön.
17.
Vidars hjältar till Vingolf nådde,
förda dithän av Fornjots söner;
in gick de i härliga salen,
hälsade asarna vid Yggs ölgille.
18.
De önskade Hangatyr, lyckligast bland asar,
att i välmakt bjuda högsätets mjöd,
och asarna att sälla sitta i laget
och med Yggjung evigt fröjdas.
19.
Bänkade efter Bölverks råd
med Särimners kött gudarna mättades.
Skögul ur Hnikars skaftkar på borden
mjöd skänkte i minneshornen.
20.
Mycket gudarna sporde vid måltiden Heimdall,
gudinnorna frågade Loke dryga dagen,
ända tills dunklet kom,
om vad sierskan vetat av visdom och spådom.
21.
Illa det avlöpt, de sade, intet nåtts,
ärendet olöst, ingen frejd.
List och konstgrepp borde brukas
för att tvinga den svårbedda till svar.  
22.
Ome svarar, alla lyssnar:
"Natt må nyttjas till nya rådslag;
Envar som mäktar må tills morgon bräcker,
tänka ut ett råd till asarnas välfärd!”
23.
Rinds moder löpte med långa steg,
också Fenris fader lämnade gillet;
Gudarna tog farväl av Hropt och Frigg,
när Hrimfaxe for i gryningsljuset.
24.
Fram drev Dellings son sin draghäst,
av ädelstenar strålande prydd;
av hästens man det i Mannheim glänser,
i vagnen drog han Dvalins leksak.
25.
Vid den mäktiga jordens norra rand,
under urträdets yttersta rot,
till vila gick gygjor och tursar,
döingar, dvärgar och svartalver.
26.
Upp steg gudar, högt rann solen,
norr ut till Nifelheim natten vek undan;
upp tog han morgonväkten, Ulfruns ättling,
den i hornklang väldige på Himinbjörg.

Förklaringar:
Strof 2: Odrörer är den kittel som innehåller den extatiska visdomsdrycken. Här snarast i betydelsen Urds brunn.
Strof 3: Train och Dain är bland de dvärgar som räknas upp i Völvans spådom. Dain tolkas också som ”döing” och kan ibland representera döden eller sömnen.
Strof 4: Allsvinn = en av de hästar som drar solen över himlavalvet. Ginnung = Ginnungagap.
Strof 6: Idun är egentligen en asynja som beskyddar livskraftens äpplen men används här som namn på völvan. Ivalde är namnet på en dvärg.
Strof 7: Nörves dotter = Natt.
Strof 8: Hästens träd = Yggdrasil.
Strof 9: Vidrir = Oden. Lopt = Loke.
Strof 10: Hlidskjalf = Odens högsäte.
Strof 13: Elivågor = iskallt vatten som i skapelsens begynnelse strömmar in i Ginnungagap.
Strof 14: Den vite asens svärd är en poetisk beskrivning av huvudet. Den vite asen = Heimdall.
Strof 15: Jorun = völvan.
Strof 16: Herjan = Oden. Herjans Gjallarhorn är det varningshorn som Heimdall använder. Nål = Lokes mor. Grimne = Oden. Grimnes skald = Brage.
Strof 17: Vingolf = Frejas hall. Fornjot är elementens fader och hans söner är havet, elden och vinden. Ygg = Oden.
Strof 18: Hangatyr = Oden. Yggjung = Oden.
Strof 19: Bölverk = Oden. Hnikar = Oden. Särimner = den magiska galten i Valhall. Skögul är en valkyrja.
Strof 22: Ome = Oden.
Strof 23: Rind är den jättekvinna som Oden avlar sonen Vale med; den som ska hämnas Baldersmordet. Fenris fader, dvs Fenrisulvens fader = Loke. Hropt = Oden. Hrimfaxe = den häst som drar natten över himlavalvet.
Strof 24: Dellings son = Dag. Mannheim = människornas sfär, den ordinära världen. Dvalin är namnet på en forntidsdvärg och bland dvärgar kallas solen för Dvalins leksak.
Strof 25: Gygjor = jättinnor.
Strof 26: Ulfrun är en av Heimdalls mödrar. Himinbjörg, Himmelsberget, är Heimdalls boplats.

I nästa avsnitt: Balders drömmar (Vägtamskvädet) med en del tillskott.

Signelser från Småland (7)

Mot belsrev och bukrev (= blindtarmsinflammation):

N. N.! Jag botar dig för belsref. Gudarna voro tre. Jag botar dig för belsref. Marjerna voro tre: den ena varpade, den andra spann, den tredje botade för belsref.
Dessa treenigheter tage bort din sjukdom!
(Med marjerna åsyftas antagligen de tre nornorna, eller ödets herskarinnor, kristnade till Marior. Likheten mellan namnet marjerna och de grekiska myternas moirai är anmärkningsvärd, men får väl betraktas som en tillfällighet. Läsningen från Hestra socken, Västbo härad.)

Mot skevern (= rakitis, engelska sjukan):

Jag skall bota dig för all slags skever:
morskever och bordskever,
horskever och jordskever.
Alt skall försvinna som daggen för solen
och som den döde under jorden.
(Läses tre gånger och spottas en gång mellan hvarje läsning. Man bör förut hafva klipt naglarna på fingrar och tår samt något hår af det sjuka barnet och nedgrafvit det avklipta i jorden under en torfva. Under läsningen mäter man barnet med en tråd i kors på nakna kroppen.
Ett barn tros få horskevern, om en löndahora (en fallen kvinna, hvars brott ej är upptäckt) får se barnet eller dess moder, då hon är havande, på bara bröstet.
Jordskevern får barnet, om dess vagga kommer att stå öfver en vättes underjordiska hemvist, hvarigenom han oroas.
Läsningen från Jälluntofta socken, Västbo härad.)

Mot vätta (= matthet):

Älfkungarne, som i nordvatten vada,
vättarne, som i salarna springa glada,
skall dig för denna sjukdom bota,
att det inte dina nerver må skada.
(Läsningen skall ske vid en åt norr rinnande bäck. Man uppskär de torfvor, på hvilka den sjuke vid tillfället står, lägger dem på hans hufvud, under det läsningen tre gånger upprepas, och så blir han bra, innan han kommer hem. Läsningen från Unnaryds socken, Västbo härad.)

Mot vårtor:

Vissna, vassna
som kol i aska,
man i jord,
snö för sol!
Du skall bli så liten
som ett senapskorn,
sedan intet.
(Detta säges i ny och nedan tre gånger. Läsningen från Sandviks socken, Västbo härad.)

Att tvinga en tjuv att bära hem det han stulit:

Då man fått reda på tjufven, men ej kan bevisa, att han stulit från en, skrifver man hans namn på en papperslapp och därunder:
”Sator arepo tenet opera rotas”,
samt slutligen tjufvens namn därunder. Papperet sättes under smedstädet, och så smider man därpå. Tjufven blir då tvungen att återställa, hvad han tagit från dig.
(Läsningen från Sandviks socken, Västbo härad.)

Man ”lånar” ett ben från en kyrkogård och binder det i en stark ström samt läser:
”Att den person, som tillfogat sig min vara, skall ej ha ro hvarken natt eller dag, hvarken sittande eller liggande, hvarken gående eller stående, utan skälfva som detta ben, tills han återbär min vara.”
(Läsningen från Sandviks socken, Västbo härad.)

Mot vargar:

”Hvart skall du gå?”
”Jag skall gå och bita fä.”
”Det skall jag dig förmena:
du skall gå till det vatten, där ingen ror,
och till den skog, där ingen bor,
och till det grekiska landet,
där vår fiende blev funnen,
där skall du bli bunden.”
I de tre heliga namn. Amen.
(Läsningen bör ske julnatten kl 12 i ladugården på tröskeln. Läsningen från Skirö socken, Östra härad.)

Jesus och sankta Maria låna mig nycklarna dina,
medan jag ber för får och fä mina.
Jesus och sankt Örjan bevare väl
för ulf och ramm
och vargatann,
att intet må skada kvek eller får
mer än orm en jordfast sten.
(Ramm = korp. Läses i ladugården juldagsmorgonen, innan solen gått upp. Läsningen från Urshults socken, Kinnevalds härad.)

Nornor, döingben, vättar och nordrinnande vatten – läsningarna är mängda med förkristen livssyn.

Till sist: den som vill läsa mer om sambanden mellan shamanism och folklig läkekonst hänvisas till min bok Atrid Grimssons Svartkonstbok.

Signelser från Småland (6)

Mot trollskott och andra skott:

Frälsaren stod på ett bärg; där fick han se trollen stå med oppspända bågar.
”Hvad skjuten I?”
”Vi skjuta folk och fä
och alt i världen ä.”
”Skjut i en skog, där ingen bor;
skjut i en sjö, där ingen ror;
och skjut i röda hafvet!”
(Med skott avses plötsligt påkommen värk eller sjukdom. Läsningen från Virserums socken, Aspelands härad.)

Oden ledde sin oxe till brunn,
där fick han bot i samma stunn.
I de tre heliga namn. Amen.
(”Hjälper för både folk och fä, hvem en vill göra’t för, så går det onda sannerligen öfver.” Läsningen från Skirö socken, Östra härad.)

Jag skall skjuta bort trollskott
och villarpaskott
och bergaskott
och jordskott,
skott över jord
och skott under jord,
månskott
och stjärnskott
och solskott,
pilskott
och all slags glödande skott,
som under himmelen månd flyga.
(Under läsningen hålles en såstång öfver den sjukes rygg. Läsningen upprepas tre gånger. Besvärjaren spottar en gång för hvarje läsning. Läsningen från Nye och Lemnhults socknar, Östra härad.)

Jag skall göra din värk till men;
jag skall sätta dig under stock och sten,
i den skog, där ingen bor;
i den sjö, där ingen ror;
i det haf, där aldrig bölja for.
I tre heliga namn. Amen.
(Läsningen från Virserums socken, Aspelands härad.)

Mot lungsot:

Vår herre och sankte Pär gingo sig vägen fram; fingo de se, var Lungson gick.
”Hvart skall du rinna?” sade vår herre.
”Jag skall rinna till Mannahem,
röta blod och bryta ben.”
”Nej”, sade vår herre.
”Du skall i den skog, där ingen bor;
i den sjö, där ingen ror;
uti en jordfast sten
skall du bli utan men.”
(Läsningen från Sandviks socken, Västbo härad.)

Oden figurerar alltså i läsningarna ännu på 1800-talets slut. En annan föreställning som levt kvar sedan förkristen tid är Manheim, som i Eddan är beteckningen på människornas värld.

Signelser från Småland (5)

Mot värk:
Vår herre Jesus Kristus döve dig med sitt kors, men jag skall döva dig med min ord, så du ligger som en torsk.

I namn faders, sons och den heliga andes. Amen.
(Spotta så på ringfingern och skriv omkring, där det värker, tre gånger avigt. Läsningen från Göteryds socken, Sunnerbo härad).

Jag skall mäta bort dig med sax och syl och rödt och lindebast.
(Och så läses tjogen, dvs talföljden från ett till tjugo, baklänges tre gånger. Läsningen från Ljunga socken, Sunnerbo härad).

Vår herre Jesus Kristus själfver reste vägen fram
En torska-kvinna mötte han.
”Hvart skall du gå?”
”Till N. N.”
”Hvad skall du där?”
”Hans ben bryta, märg röta, blod suga.”
”Det skall Gud dig förbjuda i det heliga namn. Amen.”
(Bör läsas tre gånger över den sjuke. Läsningen från Långaryds socken, Västbo härad.
Samma formel finns antecknad i en handskriven svartkonstbok i en samlares ägo; men med följande tillägg: Man går först till en brunn eller bäck, tager vatten i en träskål och slår ut nio skvättar på marken, den tionde behåller man i skålen; sedan tager man en tälgknif, öser med denna vatten ur skålen på den värkande lemmen ansös (= motsols) omkring honom, gör kors och läser.)

Mot gikt och flen:

Vik bort, du fule flen,
i stock och sten!
Du ska vissna, och du ska falna
och aldrig på någon människa mer vara.
(Gikt och flen användes som benämningar på allehanda kroppsvärk som ofta hängde samman med reumatiska åkommor. Läsningen från Alseda socken, Östra härad.)

Mot vred och vrickningar:

Oden rider öfver sten och bärg,
han rider sin häst ur vred och i led,
ur olag och i lag, ben till ben, led till led,
som det bäst var, när det helt var.
(Läsningen från Jälluntofta socken, Västbo härad. Märk likheten med den så kallade Merseburgformeln från 800- eller 900-talet:
Phol och Wodan foro till skogs,
då fick herrens fåle sin fot ur led.
Då signade honom Sinthgunt,
Sunna hennes syster,
då signade honom Friia,
Volla hennes syster,
då signade honom Wodan,
som han väl kunde.)

Mot frostskador:

Jag skall bota denna frost
först en månad, sen ett år
och sen, så länge världen står.
I de tre heliga namnen. Amen.
(Läses tre gånger å rad. Tre lerbitar tagas ur ugnen, hvarvid de icke få lösgöras annat än med fingrarna, icke med knif eller annat redskap. Den sjuke håller dem vid den förfrusna lemmen och kastar, hvarje gång läsningen upprepas, en lerbit i elden. Den sjuke bör icke tacka eller bjuda betalning åt den, som läst. Läsningen från Nye socken, Östra härad.)

Signelser från Småland (4)

De flesta här meddelade läsningar är antecknade efter muntligt föredrag av äldre män och kvinnor, hörande till den samhällsklass, som knappt känner annan litteratur än den andliga och denna inskränkt till bibeln, katekesen, psalmboken och någon äldre postilla. Jag har alltså inte behövt misstänka, att mina källor inte varit en ogrumlad arvsägen, vilken muntligen fortplantats från släktled till släktled. I några fall har jag kommit över en och annan skriven eller präntad anteckning med värdighet av ”recept”, vilken ägaren ställt till min tjänst för avskrift. Att förvärva dessa med allmogehand nedskrivna anteckningar för museets samlingar har sällan lyckats mig, vilket väl bevisar, att innehavarna trott på deras nytta. Det vanliga svaret vid sådana försök från min sida har blivit: ”Han får la va nöjder, då jag låter honom skriva å lappen; nöttar dä inte, ska’ar dä inte å ha an kvar.” Svartkonstböcker har ofta blivit omtalade, men någon äldre sådan har jag inte lyckats komma över i Småland.

Vid uppteckning av läsningarna har jag först låtit min sagesman läsa en sådan för mig, varefter anteckning gjorts och sedan granskats genom jämförelse med den av honom ånyo upprepade formeln. Några ändringar av den sålunda erhållna texten har jag sedan aldrig tillåtit mig eller sökt framkalla genom fortsatta spörsmål.

Mot ormbett:

Ormen låg i ring på rot,
han bet Kristus i sin fot.
Det gör dig sveda och vånne.
Det skall jag bota med min hånne.
I tre heliga namn. Amen.
(Vånne = vånda, hånne = hand. Läsningen från Skirö socken, Östra härad).

Burman under askerot
stack vår herre i hans fot.
Det skall jag bota med min ånne
och stryka bort med min hånne.
Du ska inte lida ve eller vånne.
(Ånne = ande, andedräkt. Läsningen från Bäckseda socken, Östra härad).

Förbannad vare den, som kryper i gräset
och hväser och fräser,
som stuckit vår herre Krist i sin häl.
Detta stick skall försvinna,
som detta vatten skall förrinna.
I tre heliga namn. Amen.
(Signaren ger den ormbitne vatten att dricka. Läsningen från Alseda socken, Östra härad).

Att stämma blod:

Jesus gick sig över en kyrkogård.
Han stämde blod och läkte sår.
Din blod skall inte mer rinna;
din värk skall inte mer värka, svullna eller svida,
önskar jag i namn Gud Faders, Guds sons och Gud den heliga andes. Amen.
(Läsningen från Virserums socken, Aspelands härad).

Såsom Simeon och sankte Päar
drogo not uti en flod,
och som de stämde vatten,
så stämmer jag blod.
I Gud faders, i Guds sons och Gud den helige andes namn. Amen.
(Även på tre mil från den lidande kan man genom att läsa ovanstående bota honom, endast man känner hans namn och hemvist, eller om det är ett djur, dess färg. Läsningen från Lemnhults socken, Östra härad).

Vår herre Jesus Kristus
for sig ned åt hafsens djup
med elva apostlar.
Han gjorde väl,
han stämde blod,
han döfde värk.
I de tre heliga namn. Amen.
(Läsningen från Skirö socken, Östra härad).

Som synes - många shamanska inslag: handpåläggning, andedräkt, vatten, avståndsbot, magiska ord som anknyter till mytiska händelser i Drömtiden. Läsningen av formeln försatte både botare och patient i ett förändrat medvetandetillstånd. Kanske kan formuleringen ”for sig ned åt hafsens djup” beskriva en själsresa till undervärlden.

Signelser från Småland (3)

I vanliga fall är det ganska svårt att få del av den klokes vetande, synnerligen av läsningarna. Ett av skälen härtill är den gängse tron, att man genom att lära dem åt andra själv går i mistning av den hos dem inneboende övernaturliga kraften att bota; därtill kommer blygsel för det olovliga, som skulle finnas i dylika, och rädslan att bli åtalad. ”Förr i världen, då mor levde, och jag var ung, ville hon nog, att jag skulle lära sådant där, men jag hade aldrig lust; och nu har jag alldeles glömt bort det lilla jag då kunde, så det lönar inte, att han frågar mig efter några läsningar”, är ett av de svar, med vilka man oftast avspisas, då man som främling ber en klok lyfta på en flik av sitt vetandes isisslöja. Emellertid kan försöket löna sig utmärkt. Jag erinrar mig en liten händelse från mina vandringar i Östra härad, som möjligen i sammanhang härmed bör anföras.

Av flera personer hade jag fått anvisning på en gammal gubbe, som enligt allmänna tron satt inne med en stor fond av läsningar och dithörande vetande. Ett besök gjordes alltså, och under bemödande att vinna gubbens förtroende framförde jag mitt ärende. ”Då lärer han väl te doktare, kan jag tro?” sporde gubben. På mitt nekande svar fortsatte han: ”Vad vill han då med tocket, om han inte tänker bota folk och kräk?” Mitt försök att övertyga honom om, att jag antecknade såväl läsningar som vidskepliga föreställningar endast därför, att de kunde bli bidrag till historien om våra förfäders gamla tro, bemöttes med ett misstroget grymtande, liktydigt med: ”Av det där tror jag, så mycket jag vill.” Efter mycken underhandling och sedan han fått del av vad jag i läsningsväg hade antecknat, blev han slutligen medgörligare och lät mig veta, hur det går till att ”läsa bort” frostskador, ormbett, villarpaskott (= hastigt påkommen sjukdom), olet (= svinsjukdom) och att ”stämma blo”, men under försäkran vid varje meddelande, att detta också var allt han kunde erinra sig. Jag försökte till sist ett i vanliga fall osvikligt medel, penningar, men förgäves. Gubben hörde inte på det örat; och jag fick gå med den övertygelsen att ”fader Sven” – hans fullständiga namn var Sven eller Svente Lång – nog kunnat lämna flera värdefulla meddelanden, ifall han inte i mig sett en, som ville ta konsten från honom.

De föreskrifter man har att iaktta vid lärandet av en läsning är inte många. Jag har antecknat följande, som anses åtminstone för de viktigaste, om ens flera är att komma ihåg. Äldre bör lära yngre och endast åt en, i motsatt fall förlorar läsningen sin kraft; är det fråga om oskylda, inte besläktade, ska dessutom man lära kvinna och kvinna lära man; denna uppfattning delades synbarligen dock inte av den ovan omtalade Svente Lång, då han tog del av mina anteckningar; kraften av en läsning överflyttas från läraren till lärjungen, men endast till den, som först får lära. Vad åter användningen av läsningarna och därmed förknippade åtgörande angår, lämnar läsningarna själva inte sällan åtskilliga vinkar. Exempelvis må anföras en av de här nedan återgivna signelserna för ormbett, där man får veta, att signaren ska sitta på en jordfast sten, vifta med en spånten eller, enligt en annan läsart, med sin hand och blåsa med sin ”ande” på det sårade stället; att med handen stryka över den sjuke är även ett mycket vanligt botemedel. Läsningen bör upprepas tre eller nio gånger (1), och ofta bestäms, att man ska spotta lika många gånger, under det man läser. Vid botande av en del sjukdomar föreskrivs, att den sjuke ska ta plats på en jordfast sten, belägen antingen vid ett vägamot, där tre vägar möts, eller åt norr (2) från den sjukes bostad. Månsken likasom spott, malt, salt och vitlök (3) är utmärkta medel mot såväl sjukdomar som förgörelse, så även stål, videkvistar, ler, kol och vidbindetrådar (4) samt vatten och stundom mjölk. Ett drag, vilket genomgår nästan alla här nedan återgivna signelser, och vilket de äger gemensamt med våra fornnordiska och medeltida kväden av samma art, är den mytiska uppfattningen av sjukdomar och skadedjur. Bäggedera betraktas såsom personligheter, vilka signaren talar till, dövar och driver bort. I sammanhang med denna föreställning står även tron, att man utsätter sig för fara genom att nämna sjukdomar, skadedjur och även mytiskt tänkta föremål vid deras i skriftspråket vanliga namn. Läsningarna brukar i dessas ställe mycket ofta omskrivningar, angivande någon egenskap hos det man viter eller läser bort, sålunda: oron, den som kryper i gräset, satans huvudhår med flera i stället för orm; björnamman, för moderpassion; makt, för blod; nyttan, för mjölk och så vidare.

(1) Det mystiska tre- och niotalet möter oss ofta i Eddans hedniska sånger. Jämför Valans spådom, Den höges sång, Solsången med flera.
(2) Enligt heden åskådning var norr ett heligt väderstreck.
(3) I sången om Sigdrifa får Sigurd rådet att lägga en lök i drycken: ”jag vet att då varder dig aldrig mjödet blandat med men”.
(4) Vidbindetrådar, den del av varpen i en väv, med vilken början av väven fästs i vävstolen.

Signelser från Småland (2)

Om sättet varpå kloka Anna förvärvade sitt hemlighetsfulla vetande, finns följande berättelse. Hennes moder, som också ansågs ”veta litet mer än andra”, höll en dag på att koka en vit orm, vilken hon dragit fram under sin förstutrappa. Då gumman gått ut att skaffa bränsle och tillsagt dottern, då ett vanligt tolv års barn, att under tiden se efter grytan, råkade Anna att bränna sin ena hand av grytans innehåll och stack för att stilla svedan fingrarna i munnen. Mera behövdes inte. När modern en stund därefter kom igen, sade Anna: ”Vet I mor så underligt, rätt som jag satt här vid fyren, kom det för mig, att våran so går med tretton grisar, och de är vitplattiga alla tretton.” – ”Ja så”, svarade modern, som genast insåg, hur saken förhöll sig, ”du har inte kunnat låta bli vällingen; du får nu ta vid, där jag slutar, och nog får du en födkrok, så länge du lever.” Samma tradition, som för övrigt inte så litet erinrar om ett drag i sagan om Sigurd Fafnesbane, där han berättas genom en liknande händelse ha erhållit förmågan att tyda fåglalåt, upprepas även om kloka Stina. Om denna senare lever dessutom en mängd andra sägner på folkets läppar. Personer som ännu 1880 mindes henne, uppgav, att hon botade mestadels med läsningar, mätning och knytning, och att hon aldrig visade sig till något ont i sitt grannhälle, vilket med andra ord vill säga, att hon inte befattade sig med förgörelse och andra konster. Enligt annan sagesman skulle hon dock ägt en svartkonstbok och stått i förbindelse med onda makter. Samme meddelare berättade även, att gumman ständigt gick klädd i skinnpäls, och att hon, då någon ville tala med henne, hängde ett täckelse för sitt ansikte, därför att hon var så ”oansenlig”, att hon inte ville visa sig för folk. ”Skam” (= djävulen) hade nämligen en gång velat ta henne, men hur gumman svängde sig, fick han den gången endast hälften av hennes näsa.

Min sagesman berättade vidare, att Stina med sitt ord kunde stanna ett ök, så att detta inte kunde komma ur fläcken, förrän hon ville. En gång var dock denna hennes konst vanmäktig, emedan ökets ägare försiktigtvis satt ett stycke flygrönn i oket. Berättaren tillade: ”En besynnerlig kärring var hon i alla fall. Då hon var död, och hennes lik skulle föras till kyrkogården, skrek ugglan, ehuru det var ljusa dagen. Hon fick hederlig begravning, men någon klockringning fick hon inte, ty prästen hade veckan förut skickat klockorna till nya kyrkan, och Stina var den sista, som jordades i gamla kyrkogården. Om det är sant, att hennes lik togs över ringmuren och inte genom kyrkporten, när hon skulle begravas, kan jag inte med visshet säga, men ordet går så.”

Ett annat sätt att vinna klokskap är att förskriva sig till den lede själv, som enligt folktron ligger inne med allt slags hemlighetsfullt vetande. För att komma i personlig beröring med honom fordras endast, att man med sitt blod skriver sitt namn på en liten papperslapp och en torsdagsnatt sticker in denna i nyckelhålet på kyrkdörren samt därpå tre gånger motsols går kring kyrkan. Detta bör upprepas de två följande torsdagsnätterna. Sista gången kommer den anropade och frågar, vad den sökande önskar, samt ställer hela sitt förråd av läsningar och konster, sammanfattat i en så kallad svartkonstbok, till hans tjänst.

(Här ser vi tydliga spår av shamanism. Den täckelse som Stina hängde för sitt ansikte har stora likheter med völvornas sejdhuva. Det som här betecknas som ”den lede själv” är en kristen demonisering av völvornas och sejdkarlarnas andliga lärare i den icke-ordinära verkligheten.)

Trolldom, blot och forn sed

I den medeltida Gutalagen stadgades om förbud mot blot och forna seder. Den blev straffbart att ”åkalla hult, högar, hedniska gudar, helgedomar och stavgårdar”. Det här visar att vardagslivet fortfarande innehöll åtskilliga inslag från den forna seden; folk gick till heliga lundar, gravhögar och andra gamla kultplatser där de samtalade med ”hedniska gudar”, dvs det osynliga. Att heliga källor inte omfattades av förbudet var troligen uttryck för att kyrkan redan hade införlivat den så kallade källkulten i sin egen verksamhet. Källorna hade helt enkelt fått nya namn, oftast efter helgon, och så hade verksamheten vid källorna levt vidare, i stort sett oförändrad.

Vad företeelsen forn sed (forn sidr) egentligen omfattar och hur den skiljer sig från den närbesläktade trolldomen och sejden utreds grundligt av religionshistorikern vid Lunds universitet Catharina Raudvere i boken Kunskap och insikt i norrön tradition – mytologi, ritualer och trolldomsanklagelser (Nordic Academic Press 2003). Boken ingår i det tvärvetenskapliga projektet Vägar till Midgård och Raudvere bygger sin analys framför allt på de texter som finns bevarade i Eddasångerna och den isländska sagalitteraturen.

Vad är då forn sed egentligen? Raudvere understryker att företeelsen rymmer mycket mer än begreppet tro och religion och även omfattar sådant som vi kallar moral, sedvanor, seder och tradition. Det handlar dels om de rådande dominerande föreställningarna om hur tillvaron är beskaffad och dels om det sätt som saker skulle göras på för att vara rätt. Gammal praxis kan det också kallas. Eller livssyn som används i en del antropologisk litteratur. Seden var öppen; alla kände till den i större eller mindre utsträckning, även om alla kanske inte alltid följde den av olika skäl, t ex som uttryck för individuellt uppror mot rådande strukturer eller som en följd av att ha blivit utesluten ur gemenskapen på grund av brottsliga handlingar.

Seden saknade dogmer och skrivna regler och bestod helt enkelt av den hävdvunna traditionen. Ändå fanns det en sorts övervakning av att seden efterlevdes – i form av den allmänt accepterade lagen och den rättsliga organisationen med tinget som högsta instans. Men det fanns också en mer informell förvaltning av den kunskap som seden byggde på och som också rymde sådant som vi idag skulle kalla andlig och/eller magisk kunskap och som var dold för många vanliga människor. Raudvere ser völvan som den främsta förvaltaren av denna kunskap. Völvan var en gestalt som betecknades med epitet som mångkunnig, något hon hade blivit genom lång träning och kamp. Berättelserna om Torborg lillvölva i Erik Rödes saga och de fragment om sejd som förekommer i de isländska sagorna vittnar om att den gamla seden kring år 1000 var på väg att falla i glömska. Frågan är då hur mycket av t ex den ursprungliga sejdceremonin som levde kvar. Den som idag vill återuppliva sejdceremonin gör nog klokt i att inte bokstavligt följa någon av de litterära beskrivningarna av ceremonin, eller dess syften.

En intressant tanke som Raudvere för fram är att sejden var en periodiskt återkommande ceremoni som pågick i flera dagar. Antagligen var den i likhet med de olika bloten kopplad till, för att inte säga intimt sammanvävd med, behoven i den tidens agrara samhälle. Sejden var ett verktyg för att få kunskap om framtiden och i viss mån även förändra villkoren för det som skulle komma. Det handlade primärt om fruktbarhet för boskap, grödor och människor, om ett stabilt och växtfrämjande väder, om god fångst och jakt i hav, sjöar, älvar och skogar. Men ritualerna handlade inte enbart om att bygga, bevara eller balansera relationer till det osynliga; de handlade också till väsentlig del om att bygga relationer mellan människor, familjer och släkter. Raudvere ser ritualerna som viktiga sociala händelser som befäster mellanmänskliga relationer och maktstrukturer och som dessutom kommunicerar med väsenden bortom den synliga verkligheten. Ritualer är inte bara uttryck för den existerande verkligheten – ritualer skapar också verklighet.

Völvan var i allmänhet en aktad person, men ibland kunde gränsen mellan sejd och trolldom vara hårfin och efterhand kom sejden alltmer att förknippas med trolldom. Till skillnad från seden som alltså var öppen och normgivande så var trolldomen dold, sluten och normbrytande – det som vi idag skulle kalla svart eller mörk magi. Den som blev anklagad för trolldom kunde dras inför tinget – med alternativen att försöka rentvå sig från anklagelsen eller bli dömd. Att felaktigt anklaga någon för trolldom betraktades också som ett allvarligt brott. Den som befanns skyldig till att ha utövat trolldom kunde få böta avsevärda belopp eller rent av mista livet. Den isländska litteraturen innehåller också exempel på informell rättskipning där trolldomsutövare helt enkelt jagades och dödades som fredslösa. Ingen sörjde.

Raudvere ser trolldom som ett sätt att tala om och beskriva livets hårda realiteter – missväxt, sjukdom, tjuvnad, oväntad död. Berättelser om och beskyllningar för trolldom blev ett sätt att hantera situationer bortom människornas kontroll. Och eftersom sejden handlade om att försöka kontrollera det som kan ligga bortom människornas möjligheter är det inte så svårt att förstå hur dessa företeelser kunde uppfattas som näraliggande och rentav identiska.

Det finns inga skäl att romantisera den forna seden, inte heller för de människor som idag vill hämta någon form av kraft och kunskap därifrån. Det blir en varse om en eftertänksamt läser Kunskap och insikt i norrön tradition – mytologi, ritualer och trolldomsanklagelser.

Guldskatter, sejd och sex

Det finns en glädjande trend i nutida arkeologi och religionsvetenskap, nämligen att försöka tolka totaliteten i forna tiders andlighet och kosmologi. Myter och arkeologiska fynd analyseras inte separat utan som delar av en helhet. Berättelser, bilder, ikoner, design av bebyggelse och ceremoniplatser, monument, gravskick och framgrävda föremål blir samverkande delar som kan bygga en helhetsförståelse för hur traditionell livssyn gestaltats och utvecklats.

Ett uttryck för denna trend är boken Iron Age Myth and Materiality – An Archeology of Scandinavia AD 400-1000 (Routledge 2011) av Lotte Hedeager, professor i arkeologi vid universitetet i Oslo. Boken är författad på sedvanligt trist akademikerspråk med mängder av inskjutna litteraturhänvisningar; den försöker greppa ett stort antal problemställningar som engagerar akademifolk men tar också upp ett och annat som kan intressera shamanskt verksamma människor.

En huvudtes hos Hedeager är att fundamentala myter och trossystem är väldigt seglivade och att den kosmologi som vi finner i de på 1200-talet nedtecknade Edda-myterna i mångt och mycket är desamma som tar sig uttryck i 500-talets bildvärld (på t ex bildstenar, hjälmplattor, offerföremål, smycken och vävnader). Hedeager poängterar att det framför allt är vilda, kraftfulla och aggressiva djur som avbildas och då på ett sätt som överskrider gränserna mellan olika djurarter och mellan människa och djur. Människan blir djur och djuret blir människa. Begrepp som fylgja och hamr betraktades som reella fenomen; hamnskifte var något som ägde rum i verkligheten och helt var ett alternativt sätt att vara. Dessa fenomen har Hedeager också analyserat tidigare i boken Ordning mot kaos, som jag recenserat här. Hamnskiftet var ingen symbolisk handling; det var på riktigt och det var farligt. Oden fick sin särställning bland gudarna eftersom han behärskade sejden och hamnskiftet, skriver Hedeager. Oden var liksom Loke en avancerad gränsöverskridare; mellan manligt-kvinnligt, centrum-periferi, människa-djur.

Hedeager pekar på svårigheter och problem med att tolka och avkoda texterna i Eddan, t ex för att de präglas av en maskulin norm och, inte minst, för att sångerna ursprungligen antagligen framfördes som en sorts skådespel, ja multiföreställningar. Berättarna sjöng troligen mer än de talade; de hade säkert masker och speciella kläder när de tillsammans med medarbetare gestaltade myternas huvudpersoner. Sådana totalupplevelser är svåra att återskapa när en ägnar sig åt textanalys av Eddan.

Att boplatser kunde modelleras efter föreställningar om heliga sfärer som Asgård enligt formeln ”as above, so below” är ett känt fenomen. Hedeager tillför en del nytt tänkande i anslutning till detta när hon analyserar de guld- och silverdeponier som påträffas i landskapet. Guldskatterna placerades i myrar och sjöar eller grävdes ner i marken under folkvandringstid medan silverskatterna grävdes ner under vikingatid. Teorierna om varför folk gjorde på detta sätt har t ex handlat om att de ville gömma undan sina rikedomar under orostider eller använda jorden som en sorts bankvalv. Sådana teorier går bet på att förklara varför skatterna blev liggande i jorden. Hedeager menar att bruket handlar om att skapa en helig topografi. Guld och silver var i myten förknippade med dvärgarna och deras magiska smideskonster. Metallerna kom från jorden, transformerades av dvärgarna och återbördades i denna förädlade form till landskapet som ett sätt att tillföra kosmologisk kraft. Därmed skapades en ny helig topografi och vi kanske kan tala om ett ädelmetallernas kretslopp. Att lägga ner guld och silver i jorden var ett sätt att skapa en helig plats eller att höja potensen hos en plats som redan betraktades som helig och att samtidigt återbörda det heliga till Jorden.

Andra av Hedeagers tankar vill jag anmäla opposition mot. Hon ser t ex völvornas sejdstav som en fallossymbol och betraktar sejden som en imitation av ett samlag där völvan tog emot den falliske gud som symboliserades av staven. Det får mig att tänka på en bok av en freudianskt inspirerad civilisationskritiker som jag läste på 1970-talet och som mynnade ut i att alla konvexa föremål är fallossymboler och alla konkava är vaginasymboler. Tjoho! En av de få forntida sejdsessioner som finns nedtecknad är den som Torborg Lillvölva utförde i den nordiska bosättningen på Grönland omkring år 1000 (i Eirik Rödes saga). Hon hade förvisso en sejdstav men använde den ingalunda som dildo. Völvan behöver knappast hålla i en fallos eller sätta en fallos mellan benen för att komma i trance och få kunskap ur det fördolda. Det förutsätter att det är den manliga principen som sitter inne med den viktigaste kunskapen, men sejden handlar ju om att kunskapen hämtas ur en kvinnlig sfär – Moder Jord/Njärd/Freja och dödsriket/Hel.

Det hade varit intressantare om Hedeager hade försökt utreda om völvorna eventuellt smorde in sejdstaven med magiska örter som bolmört och spikklubba för att via slemhinnorna i underlivet få hjälp på resan in i Drömtiden. Det skulle ju kunna vara tänkbart, men har inget med fallosar att göra. Hedeager hade ju kunnat fråga dagens völvor hur de använder sejdstaven, men majoriteten av dagens akademiker tror väl inte att völvor finns, eller?

Som många andra akademiker tar Hedeager, förstås, upp begreppet ergi till analys. Hon har rätt i att manliga sejdare var, eller i alla fall betraktades som, genusöverskridare och att de då drabbades av ergi. Idag skulle vi kanske uttrycka det mera som att de manliga sejdarna bejakade sina kvinnliga sidor och därigenom kanske blev mer balanserade människor – vilket bröt mot den rådande maskulinitetsnormen. Problemet för Hedeager uppstår när hon försöker analysera Odens initiation i världsträdet i sexuella termer. Det är ju känt att manliga däggdjur ejakulerar när de stryps genom hängning och Hedeager tror att Odens trädhängning till stor del handlade om att skapa en stegrad sexuell upphetsning för att i orgasmens ögonblick få del av kunskap från det fördolda. Men Oden hängde inte i världsträdet för att få utlösning. Han hängde där för att få insikt av Moder Jord, vilket sammanfattas i Eddan med att han ”tog upp runor”. Detta var ingen sexmagisk akt. Sexmagi var möjligen något som Oden utövade tillsammans med jättedottern Gunnlöd som han låg med i tre nätter för att få tillgång till det heliga mjödet, skaldemjödet. Hedeager kan tro att sexmagi handlar om att utsläcka medvetandet, men det gör det inte. Sexmagi handlar om att kontrollera och styra sexuell energi för magiska syften. Då behövs definitivt inte utlösning och knappast heller orgasm.

Samtidigt vill jag poängtera att även om Hedeager ibland skjuter i eller utanför stolpen och delvis sitter fast i ett maskulinitetsnormativt tänkande så kan hennes texter bidra kreativt till en debatt där hon själv inte deltar, nämligen om hur de förkristna nordiska kosmologierna och livssynerna kan föras in i vår egen tid och få reell betydelse i det kosmiska kretsloppet.

Om hamnskiften, ergi och heligt landskap

Människor i djurhamn. Djur som blir människor. Existensformer utan några fasta gränser där det ena omvandlas till det andra och där det gudomliga, det heliga, finns närvarande i landskapet, i människornas egen bygd. Landskapet som en rituell arena i en värld av olika kretslopp där allt är beroende av allt annat. Det är några av grundtankarna i shamanska kulturer och även i den nordiska förkristna kosmologin. Vi kan tala om sakrala landskap, sakral geometri och topografi, om landskap och helgedomar som i det lilla speglar den stora heligheten i kosmos.

För oss som arbetar i shamansk tradition är detta upplevda självklarheter och glädjande nog har också delar av den akademiska världen börjat intressera sig på djupet för dessa perspektiv. Ett sådant exempel är det projekt vid Lunds universitet som går under namnet Vägar till Midgård – nordisk hedendom i långtidsperspektiv. Genom samarbete mellan discipliner som religionshistoria och arkeologi är tanken att utveckla kreativa betraktelsesätt och skapa ny kunskap. Inom projektet har det publicerats fyra böcker och den fjärde av dem finns nu i nyutgåva: Ordning mot kaos – studier av nordisk förkristen kosmologi (Nordic Academic Press 2013).

I denna antologi medverkar 14 svenska, norska och danska forskare med bidrag av olika angelägenhetsgrad, åsikter och kvalitet. Det är framför allt texter med två olika inriktningar som jag finner användbara;

·         de som tar upp sambanden mellan kosmologi och ritualer genom att analysera djursymbolik i arkeologiska fynd och vrida och vända på klassiska begrepp som hamnskifte, ergi och sejd;

·         de som tar upp sambanden mellan kosmologi och heliga platser genom att undersöka hur järnålderns människor gestaltade sina helgedomar och sitt landskap som ett andligt mikrokosmos.

Lotte Hedeager, professor i arkeologi vid universitetet i Oslo, undersöker transformationen mellan människa och djur i en text med den fantasieggande titeln Dyr og andre mennesker – mennesker og andre dyr. Hennes analys tar sin utgångspunkt i den djurornamentik som påträffats framför allt på prakthjälmar från vendeltiden. Det handlar t ex om människor som framställs i djurhamn och människoansikten som ingår i djurfigurer, alltså om framställningar där gränserna mellan djur och människa överskrids och det ena omvandlas i det andra. Det handlar huvudsakligen om några få vilda djurarter som förknippas med de krigare som burit hjälmarna; varg, vildsvin, örn och orm. Ytterligare ett vilt djur sammankopplas med vissa av de här krigarna, men betraktades som så fyllt av kraft att det verkar ha varit närmast tabu att avbilda det, nämligen björnen. Krigarna gick under namn som bärsärkar och ulvhednar och Hedeager menar att det rör sig om personer som behärskade konsten att skifta hamn. För järnålderns människor var hamnskiftet både verkligt och farligt. De här krigarna blev vargar, vildsvin och björnar. ”Den sprituelle dimension var en transcendental realitet”.

För Hedeager representerar djuren på hjälmarna krigarnas hjälpandar och hon ser tre olika stridsmetoder förknippade med de olika djuren;

·         björnkrigarna, bärsärkarna, de individuella krigarna, som karakteriseras av vapenskicklighet och mod och aldrig angrep någon obeväpnad,

·         vargkrigarna, ulvhednarna, som alltid uppträdde i och anföll som flock för att ödelägga och plundra,

·         vildsvinskrigarna, som primärt associerades med försvarskamp och skydd, bl a genom att formera sig i så kallad svinfylking, som till utseendet påminde om ett svintryne.

Brit Solli, arkeolog vid Tromsö universitet, gör en mycket spännande och nyskapande analys av sejden och begreppet ergi, arghet, bl a genom att jämföra Odens mytiska trädhängning i världsträdet med Adam av Bremens rapport om offerlunden i Gamla Uppsala där både djur och människor ska ha offrats. Solli menar att Adam hade fått en del om bakfoten och att hängningen i Uppsala (i alla fall av människor) kan ha varit en shamanistisk intiationsritual för att få fram de mäktigaste shamanerna, som kan ha haft titeln thul. Hängningarna i offerlunden skulle då ha varit modellerade efter Odens initiationsrit i världsträdet, som uppfattades som den ideala initiationen för att uppnå kunskap.

Solli understryker att sejdaren var en genusöverskridare och att sejden var förenad med en extatisk kraft som hade tydliga sexuella associationer. Det var associationer av ett sådant slag som gjorde att det i alla fall mot slutet av järnåldern ansågs vara omanligt att sejda. Solli kopplar även samman trädhängningens extas med sexuell extas och ergi. ”Når det gjelder sjamaners og seidmenns kjönsoverskridende evner og atferd må konklusjonen vaere at den androgynitet og skeivhet som ble foraktet i det daglige, var helt nödvendig for kontakten med det guddommelige.” Detta är känt från många andra kulturer med shamanska inslag. Det var skillnad på människornas och Odens sejd; för de gudomliga varelserna gällde andra spelregler än för människorna.

Religionshistorikern vid Högskolan i Gävle, Olof Sundqvist, analyserar sambanden mellan heliga platsers topografi, kult och kosmologi i texten Uppsala och Asgård – Makt, offer och kosmos i forntida Skandinavien. Han ser helgedomar som ett sätt att spegla kosmos; heliga platser konstrueras som en rituell arena som speglar den stora heligheten i kosmos. Kultplatsen i Gamla Uppsala modellerades som en spegling av Asgård, menar Sundqvist. Platsen blir då ett mytiskt rum där en mytisk tid råder och besökarna befinner sig i universums mitt. Denna text är skriven flera år före de senaste storartade arkeologiska fynden i Gamla Uppsala av en kilometerlång ceremoniväg, men de nya fynden understryker snarast det riktiga i Sundqvists hypoteser.

Stefan Brink, forskare vid Uppsala universitet i landskaps- och bosättningshistoria, är inne på liknande tankegångar i sitt bidrag Mytologiska rum och eskatologiska föreställningar i det vikingatida Norden. Han ger några goda exempel på hur namngivning av olika platser i landskapet kan spegla kosmologiska föreställningar. Platsen, bygden, blir ett mikrokosmos där gudarna har sina boningar och kultlokaler, och är allestädes närvarande. ”Uppenbarligen ville man ha sina gudar omkring sig, där man bodde. Man transponerade den mytologiska världen till sin egen värld.” Som där ovan, så ock här nedan, som magiker har uttryckt sig i hundratals år.

Ordning mot kaos är en bok som kan rekommenderas till alla som vill tränga djupare in i den förkristna nordiska andligheten och dess intima samband med plats och landskap. Men läsaren får vara beredd på att tampas med akademiskt torrformulerade texter som är späckade med noter och hänvisningar. Måste akademiker skriva på detta vis? En av moderna forskares viktigaste uppgifter anses ju vara att nå ut med och popularisera sina fynd. Skrivarkurser vore på sin plats! Och redaktörerna skulle våga stryka ner; alltför ofta får läsaren en känsla av att läsa samma stycke för andra eller tredje gången. Och så en sista anmärkning; detta är texter baserade på analytiskt tänkande om verkligheten och inte på upplevelser av verkligheten. För att till fullo förstå sejden räcker det inte att läsa om sejd, en måste helt enkelt sejda själv, eller hur?

Runor, sejd och heliga riter

Runor, sejd och den nordiska shamanismens heliga riter är dominerande tema i mina kurser 2013. Kurserna hålls på vitt skilda platser i Skåne, Jämtland, Stockholmstrakten och Kiruna.

I den nordiska shamanska traditionen nämns sex heliga riter som härstammar från ”arla i urtid”. På mina kurser undersöker och praktiserar dessa sex heliga riter - runmagi, utesittning, ceremoni, galdersång, sejd och kontemplation/visdomsövning. Det handlar om riter som fungerar som portar till Drömtiden, där vi kan ta del av Moder Jords och den icke-ordinära verklighetens resurser. Dessa riter hänger intimt samman i en helhet där den ena följer på och övergår i den andra. Avsikten är att deltagarna på ett självständigt och skapande sätt ska kunna integrera dessa riter och den kunskap de ger i sina egna liv och hitta fram till ett sätt att vandra i skönhet, ett sätt att leva som präglas av harmoni och balans med Moder Jord.

Runmagi är de sex riternas moder på liknande sätt som Drömtiden är moder till den ordinära verkligheten och Ginnungagap moder till hela världen. Runorna gör sin entré redan i Eddans första sång Valans spådom där de kopplas samman med de tre nornorna Urd, Verdande och Skuld och den kosmiska livsväven.
Utesittning är ett av de bästa sätten att få insikt, kraft och vägledning direkt av Moder Jord. Ceremoni är ett samtal med det osynliga, med den icke-ordinära verkligheten för att uttrycka ödmjukhet och tacksamhet inför Moder Jord och uppleva den ömsesidighet som präglar all existens. Allt hänger samman med allt annat i den dynamiska kosmiska väven.
Galdersång är en metod för att stämma sig själv i harmoni och balans med Moder Jord och för att åstadkomma förändringar i den kosmiska väven. Genom galdern kan människan samtala med och lära av allt annat i skapelsen.  
Sejd är den ursprungliga beteckningen på den shamanska trancen och själsresan och den därmed förbundna magin. I sejden kombineras trumning med magisk sång på ett mycket kraftfullt sätt som ansetts förbunden med den ”största makt”.
Kontemplation/visdomsövning är ett sätt att djupt begrunda sina andliga upplevelser och med sitt tänkande försöka lära känna alla företeelser inifrån.

Vi arbetar kreativt med att anpassa dessa uråldriga riter till dagens värld, och till det kosmiska kretsloppets föränderliga spiraldans.

Kurserna hålls enligt följande;

22-24 mars i Sorunda, mellan Stockholm och Nynäshamn,

26-28 april i Jänkänalusta utanför Kiruna,

23-25 augusti vid Snogeholmssjön i Skåne i samarbete med Sejdman Kluve,

19-22 september i Glösa och Gärde i Jämtland i samarbete med Carola Korpstjärna.

4-6 oktober medverkar jag också i en kunskapshelg i Tiveden på temat Att vandra i skönhet – ut ur industricivilisationen.

Hela kursprogrammet finns på www.norrshaman.net

De sex heliga riterna

Traditionella lakota-, dakota- och nakota-indianer brukar tala om de sju heliga riter som de fick i Drömtiden av Vita buffelkvinnan – riter som genomsyrade det gamla vardagslivet. De riter som är mest kända i omvärlden är de som av den vite mannen kallats visionssökning, svetthydda och soldans. En mycket traditionell andlig mans (Black Elk) berättelse om riterna upptecknades 1947 av den amerikanske religionsvetaren Joseph Epes Brown och finns även utgiven i svensk översättning under titeln Den heliga pipan: Svarta Hjortens berättelse om Oglala Siouxindianernas sju riter (Författarförlaget 1978).
Ett föremål som Vita buffelkvinnan lämnade efter sig var den allra första heliga pipan, canupa, som är tänkt att fungera som en sorts sammanhållare eller ryggrad i alla riter och ceremonier. Denna pipa förvaltas nu i nittonde generationen av Arvol Looking Horse som jag skrivit en hel del om tidigare och som man kan höra tala om de sju heliga riterna och deras betydelse på en färsk ljudupptagning, som gjordes i slutet av juli vid 16th Indigenous Environmental Network's Protecting Mother Earth Conference. Ljudupptagningen och ett referat finns på Brenda Norrells blogg Arvol säger bl a att Moder Jord är sjuk nu men att folket med hjälp av den heliga pipan ska kunna hitta tillbaka till ett andligt sätt att leva och ta sig igenom dagens svårigheter.
Att det för lakota handlar om sju heliga riter är ingen tillfällighet. Sju är ett heligt tal i många traditioner och genomsyrar mycket av den esoteriska andligheten. Det talas t ex om de sju riktningarna som allt måste balanseras mot – förutom de fyra kardinalriktningarna öster, söder, väster och norr också zenit (upp), nadir (ned) och centrum/mitten. Jag har ganska länge kontemplerat frågan huruvida den nordiska shamanska traditionen innehåller någon liknande systematik av heliga riter och nu kan jag lägga fram en preliminär rapport. Jag har inte hittat sju heliga riter, men väl sex. Och sex är också ett heligt tal. I samisk traditionell livssyn talar man om sex riktningar och i den nordiska runmagin står sex för gifu, gåvorunan, harmonirunan. De sex heliga riterna stammar från Drömtiden, arla i urtid, de har överbringats av olika heliga varelser, men primärt av de kvinnliga väsen som går under beteckningen nornor – kanske vår motsvarighet till Vita buffelkvinnan? Till skillnad från lakota så har vi ingen levande muntlig tradition om de heliga riterna utan man får söka fragment av hur det har gått till och vilka riter det rör sig om bl a i Eddans sånger. De riter det handlar om är runmagi, utesittning, blot/ceremoni, galder, sejd och kontemplation/ordskifte/visdomsövning.
Runmagi. De sex riternas moder på liknande sätt som Drömtiden är moder till den ordinära verkligheten och Ginnungagap moder till hela världen. Redan i Eddans första sång Valans spådom gör runorna entré i beskrivningen av de tre nornorna Urd, Verdande och Skuld: ”de skuro i trä … de lagar stifta, de liv kora, de tälja ödena för åldrarnes barn”. Nornorna väver den väv, Urds väv, som håller samman allt i hela kosmos och som innehåller allt i hela kosmos, allt som hänt, händer och kommer att hända och i denna väv skär de i trä, dvs ristar runor.
Utesittning. En nordisk motsvarighet till lakotas ”vision quest” som också den finns omnämnd redan i Valans spådom i formuleringen om valan: ”Ensam satt hon ute, då den åldrige kom”. Den som kom för att fråga valan var Oden och han kom eftersom valan/völvan minns allt från åldrarnes morgon och kan se ”vitt och vida genom världens åldrar”. Det handlar om insikter som man kan få genom att sitta ute, direkt på Moder Jord, för att avkoda hennes budskap och kraft. En variant av utesittning är att meditativt röra sig genom landskapet på en landskapsgång (walkabout).
Blot/ceremoni. Ceremonin är ett samtal med det osynliga, med den icke-ordinära verkligheten och inget underdånigt offrande av någon sorts beskyddaravgift. Att denna ceremoni också stammar från Drömtidens gestalter framgår av Valans spådom där det berättas att ”asarna möttes på Idavallen, timrade höga harg och hov”, dvs ceremoniplatser eller altare om man vill översätta till nusvenska. I Haves ord frågar Oden sedan han tagit upp runorna från Moder Jord: ”vet du hur du bedja skall, vet du hur du blota skall” och lite senare: ”Bättre är att icke bedja, än för mycket blota, gåva ser jämt efter gengåva”. I detta fångar Oden den ömsesidighet som enligt traditionell livssyn präglar all existens. För att få måste man ge, och den som ger den får. Allt hänger samman med allt annat i den dynamiska kosmiska väven.
Galder. Att jojka eller sjunga magiska sånger dels för att stämma sig själv i harmoni och balans med Moder Jord, dels för att åstadkomma förändringar i den kosmiska väven är något som utövas i alla shamanska traditioner. Den sångart som går under namnet galder har med verbet gala att göra, som göken och tuppen galer, och det visar att galdern är en del av en mycket gammal livssyn och tradition, där människa och djur anses kunna tala med och lära av varandra. I Haves ord skildras hur Oden förutom insikt i runornas väsen också får 18 kraftsånger av sin morbror, en jätte. Dessa ”fimbulsånger” som kan ge ”lycka om du lär dem” är helt enkelt en serie galdrar.
Sejd, är ursprungligen beteckningen för den shamanska trancen och själsresan och den därmed förbundna magin, men har senare kommit att beteckna hela shamanpraktiken. Den mest kända beskrivningen av en sejdsession finns i Erik Rödes saga och beskriver händelser i den nordiska kolonin på Grönland strax efter år 1 000. I Valans spådom nämns också sejd i beskrivningen av den ”onda valan” Heid, ”som ofärd trollade; sejda hon kunde, sejda döden, alltid älskad av onda kvinnor”. Man anar ett manligt perspektiv bakom denna formulering. Sejden, som ansågs förbunden med den ”största makt” blev småningom alltmer förknippad med kvinnlig magi.
Kontemplation/ordskifte/visdomsövning. Visdom definierades i den traditionella livssynen som insikt i det fördolda. En aspekt av detta är att namnge och därmed förklara allting i alla världar. Orden, språket är i sig heligt och är en funktion av den anda, önd, som de heliga varelserna i Drömtiden blåste in i de första människorna. I Eddasången Vaftrudners ordskifte utmanar Oden den allvise jätten Vaftrudner på en duell i urtidskunskap (”fresta ordgåvan”, ”fresta mannavett”) och i Allvismål är det Tor som utmanar dvärgen Allvis på en visdomsduell för att slippa gifta bort sin dotter till dvärgen. Kontemplation är ett sätt att djupt begrunda sina andliga upplevelser och med sitt tänkande försöka lära känna alla företeelser inifrån.
Jag har i denna översikt över riterna använt mig av Eddan för att visa på deras uråldriga och heliga ursprung. Däremot ger Eddan inga anvisningar om hur riterna bör utövas. Här gäller för var och en att kreativt anpassa de urgamla riterna till dagens värld. Världen är en pågående dynamisk ömsesidighet och riterna måste därmed anpassas till det kosmiska kretsloppets föränderliga spiraldans. Det är en dröm som drömmer oss. Det är livet som lever oss. Det är önd som andas oss. Allt är ett och hänger samman.
(En längre version av denna artikel finns på norrshaman).