Nazister har ingen rätt att använda runor

Svenskarnas parti och andra nazistiska och främlingsfientliga organisationer använder vissa runor som symboler i sin verksamhet. Det tycks vara framför allt Jara (= den kvinnliga principens och fruktbarhetens runa), Algiz (= de vilda djurens runa), Sol (= solens och kärlekens runa) och Tyr (= den andlige krigarens och rättskaffenhetens/empatins runa). Algiz figurerar ofta i form av en så kallad skräckhjälm, alltså fyra sammanfogade Algizrunor, som är en mycket gammal skyddssymbol.

Det är möjligt att en del nazister tror att runorna konstruerades av nazister eller vikingar, men låt mig då påminna om att runsystemet började användas för inemot 2 000 år sedan då varken vikingar eller nazister var påtänkta. Möjligtvis tror en del nazister att runorna uttrycker något ursvenskt eller äktsvenskt, men runorna är mycket äldre än begreppen svenskt och Sverige. Inte heller finns det fog för att hävda att runorna skulle ha uppstått just här, i den geografi som idag kallas Sverige. De är snarare frukten av diverse korsbefruktningar och rörelser mellan olika människor, kulturer och andliga traditioner. Runorna är inte exkluderande utan inkluderande, de är dynamiska och stadda i ständig utveckling.

Med en mytisk förklaringsmodell kan vi säga att runorna stammar från Drömtidens heliga varelser, eller Makterna som det uttrycks i Eddasången Havamal. Ursprungligen karvades runorna in i den kosmiska väven av de kvinnliga väsen som går under beteckningen nornor och som lite slarvigt brukar kallas ödesgudinnor. Runorna blev sedan sända ”vida vägar” och ”de finnas hos asar, de finnas hos alver, en del hos de vise vaner, en del hos människor dväljas”, som valkyrjan Sigdrifa berättar för Sigurd Fafnesbane. Sigdrifa betonar också att den som lär dem och använder dem ”oförfalskade och ofördärvade” kommer att få välgång och lycka.

I runsystemet finns det inbyggt en etik och moral av tacksamhet och ödmjukhet mot Moder Jord och alla levande väsen av vilket slag de vara må. Att försöka använda runorna för att staga upp rasistiska, främlingsfientliga, homofoba eller genusförtryckande budskap är verkligen att förfalska och fördärva dem. Skam över sådana försök. Nazister har ingen rätt att över huvud taget använda runor som symboler.

Två heliga platser i Ådalen

I Ådalen där Ångermanälven möter havet finns två platser där staten begått grova övergrepp och dödat vanliga människor som på olika sätt upplevdes som hot mot den rådande ordningen. Det är platser som är förknippade med våld och ångest, men som har transformerats till att bli heliga platser som till nutidens och framtidens människor kan dela med sig av sina unika kunskaper, lärdomar och energier.

Den ena är Häxberget som också kallats Halshuggeberget vid Lesjön drygt 15 kilometer norr om Kramfors där den 1 juni 1675 omkring 70 personer avrättades med halshuggning och därefter brändes, anklagade för trolldom och Blåkullafärder. Den överväldigande majoriteten av de avrättade var kvinnor. Deras brända kvarlevor dumpades i en vik i Lesjön nedanför berget som därefter fick namnet Kärringviken. De två stora flyttblocken vid minnesplatsen försågs 1975 med en inskription som lyder: ”Här brann häxbål 1675. Kvinnor dog. Män dömde. Tidens tro drabbar människan.”

I Sandslån på andra sidan älven finns numera ett litet sommaröppet häxmuseum med allmän information om häxprocesserna i stort och specifik information om processen i Torsåker; på en av väggarna kan vi läsa namnen på alla de dödsdömda. Från museet utgår också sommartid guidade vandringar till Häxberget.

Totalt avrättades cirka 300 människor för trolldom i Sverige under häxjakten 1668–1676. Häxhysterin måste ses mot bakgrund av de ekonomiska svårigheter som Sverige drabbats av som en följd av det 30-åriga kriget och av flera års missväxt och tuffa väderförhållanden. Häxeri och trolldom blev överhetens förklaringsmodell och kvinnor som på ett eller annat sätt förknippades med traditionella läkemetoder och magi blev de främsta syndabockarna. I viss mening kan en se häxprocesserna som en sorts slutoffensiv från kyrkans sida mot kvarlevande förkristna traditioner.

Idag inger Häxberget en stark känsla av högtidlighet och vördnad. Även om besökaren kan känna av ångesten från massakern tycks det starkaste intrycket numera vara en känsla av harmoni och inbjudan till kontemplation, kanske en effekt av att många har ceremonierat här under årens lopp för att bidra till att hela och balansera platsen. Besökare kan vittna om goda och helande energier och att Häxberget idag ”en underbar plats för stillhet och meditation.” 

Den andra heliga platsen i Ådalen är Lunde knappt en mil söder om Kramfors där den 14 maj 1931 fem unga arbetare sköts till döds av militär vid en demonstration mot lönesänkningar och användningen av strejkbrytare. De flesta tänker sig kanske inte minnesplatsen över skotten i Ådalen som en helig plats, men precis som Häxberget har transformerats till en sådan kan det självfallet också ske med minnesplatsen och monumentet i Lunde. Händelserna i Lunde har sin bakgrund i ekonomisk kris, lågkonjunktur och skärpta motsättningar mellan arbete och kapital. Arbetsgivarna vid Ådalens skogsindustrier och hamnar krävde lönesänkningar, möttes av strejker och beslutade då att skeppa in strejkbrytare som skyddades av ditkommenderad militär. Den ödesdigra 14 maj 1931 - Kristi Himmelfärdsdagen – hölls ett möte om utvidgad strejk i Frånö Folkets Hus och därifrån utgick ett stort demonstrationståg mot Lunde där strejkbrytarna var förlagda och militären förskansad. Just i backen ner mot hamnen där den imponerande minnesskulpturen av Lenny Clarhäll står sedan 50-årsminnet 1981 öppnade militären eld med kulsprutor rakt in i demonstrationståget. Fem arbetare dödades och fem skadades. Fyra av demonstranterna i Ådalen fick fängelsestraff för deltagande i upplopp medan de ansvariga för dödsskjutningarna i Lunde i stort sett gick fria. Fyra av dödsoffren fick en gemensam grav på kyrkogården vid Gudmundrå kyrka i Kramfors. På graven finns en stenplatta med dikten Gravskrift av Erik Blomberg:

Här vilar
en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad
av okända kulor.
Brottet var hunger.
Glöm honom aldrig.

Just där skotten föll i Lunde kan en känna drömspåren från händelserna oerhört starkt med känslomässiga rusningar och rörelse av oanad styrka. Det är lätt att känna ilska, hat och förtvivlan men bortom dessa finns naturligtvis kunskap, lärdom och kraft. Detta är definitivt en plats att vörda och vårda.

Mångfald och variation i förkristen praxis

Den förkristna nordiska religionen (= forn sidr) var en lokal och regional praxis utan något etablerat dogmsystem. Det rådde stor mångfald och variation i den rituella praktiken. Denna mångfald och variation var bl a en effekt av djurens medverkan i allt mänskligt. Djuren var inlemmade i människornas värld både praktiskt och rituellt. Människor och djur ansågs ha gemensamma anor och myterna innehöll berättelser om gränsöverskridande äktenskap och aktiviteter. I riten upphävdes åtskillnaden mellan människa och djur, men det fanns inga enhetliga mönster, inga entydiga förklaringar.

Så skriver arkeologiprofessor Kristina Jennbert i sitt bidrag till antologin Plats och praxis – studier av nordisk förkristen ritual (Nordic Academic Press 2002). Denna antologi är en av de första böckerna i det tvärvetenskapliga projektet Vägar till Midgård vid Lunds universitet, som jag har skrivit en hel del om tidigare på denna blogg. Även om denna antologi har drygt tio år på nacken känns den väldigt aktuell och angelägen. I antologin medverkar också akademiska auktoriteter som Christina Raudvere, Britt-Mari Näsström och Anders Andrén, för att nämna några av de svenska bidragsgivarna.

Många av texterna handlar om att försöka ringa in vad nordisk förkristen ritual egentligen var för någonting. Ett sätt att göra det är att analysera de medeltida lagarnas olika förbud mot hedniska sedvänjor. Ärkebiskop Jons Kristenret pekar ut ”spådom, runor, galdrar, gärningar och trolldom” som förkastliga handlingar. Andra lagtexter talar om ”utesittning, lövjeri och skepnadsskiftare” som realiteter som ska behandlas inför rätten. Knut den stores engelska lagar från år 1020-1023 innehåller förbud mot dyrkan av avgudar, solen, månen, eld, floder, källor, stenar och träd. Norska och isländska lagar stadgade förbud mot blot till hedniska gudar, vättar, högar, hargar, invigda stenar, stav eller altare i hus och förbud mot figurer av deg eller lera samt matoffer. Gutalagen förbjöd blot och åkallan med mat eller dryck av ”hult eller högar eller hedniska gudar, helgedomar eller stavgårdar”. Upplandslagen av år 1296 fastslår att ”Ingen skall blota åt avgudar och ingen skall tro på lundar eller stenar”.

Lagtexternas formuleringar visar att mycket av forn sidr levde kvar under flera hundra år efter religionsskiftet, om än i förändrad form och alltmer i det fördolda. Kristnandet var, som Anders Andrén framhåller, både en kontinuerlig och en diskontinuerlig process. Kyrkor kunde ibland byggas på gamla kultplatser som ett sätt att bygga in den gamla heligheten i det nya, men många kyrkor har också byggts på platser där ingen förkristen kult hade utövats.

Andrén för också ett tankeväckande resonemang om att de förkristna riterna kunde utföras lite var stans; i hus, inom bebyggelse, på betesmark, vid träd, stenar och klippor, i bäckar, åar och sjöar, i mossar och myrar. Ritualerna kunde riktas till många olika makter som asar, vaner, alfer, diser, jättar, dvärgar och mera lokala väsen och skyddsandar. Det var först järnålderns aristokrati som började skilja på den sakrala och profana sfären och centralisera ritualerna till sina stora hallar – som ett sätt att markera makt och växande sociala skillnader. Det var denna aristokrati som förberedde marken för det kommande religionsskiftet och som sedan också drog fördel av det – inte minst materiellt och maktmässigt.

Den norske arkeologen Terje Gansum för fram ett väldigt intressant resonemang om gravhögar som källa till kunskap, inte primärt på grund av deras innehåll utan på grund av deras placering i landskapet och hur de har konstruerats, dvs vilka sorters jord och sten som använts. Han ser hela landskapet som arkeologens kunskapskälla och gör en grundlig analys av Osebergshögen och dess utgrävning i början av 1900-talet. Högen var uppkastad kring det numera världsberömda Osebergsskeppet som idag visas upp i rekonstruerat skick i museet på Bygdöy strax utanför Oslo. Högen var byggd över två kvinnor och det faktum att en så kallad sejdstav fanns med i graven tycks peka på att det kan röra sig om två völvor som blivit begravda där. Gansum skriver att processen med att färdigställa Osebergshögen tog minst fyra månader men att den kan ha pågått i flera år. Antagligen vävdes själva bygget samman med olika ritualer under denna tid och kanske ska en rentav betrakta själva högbyggandet som en enda lång ritual.

Resonemanget föder också nya tankar kring det som tidigare tolkats som gravplundringar men som inte alls behöver vara det, i synnerhet om de ligger nära i tiden till begravningen. Att plocka ut olika föremål ur gravhögarna kan ha varit ett sätt att återföra dem till de efterlevandes sfär, men nu laddade med dödens kraft. Gravgåvor behöver inte ha varit avsedda för de dödas hinsides liv utan kan ha varit ett sätt att markera och bevara social status och makt, och även ett sätt att tillfälligt deponera föremål hos de döda för att ladda dem med dödens kraft. Så skedde t ex i myten om Balders död där Balder och Nanna från dödsriket sände tillbaka gravgåvor till asarna. När de folkliga botarna så sent som på 1900-talet besökte kyrkogårdar för att hämta döingmull eller föremål som varit i kontakt med de döda fullföljde de kanske bara denna uråldriga tradition.