Vilda och dynamiska runor för vår tid

När det rör sig i den kosmiska väven föds nya tankar också i den ordinära verkligheten. Impulsen kommer från Drömtiden som har sin egen logik och följer sina egna inre lagar för att vid en bestämd tidpunkt springa fram likt en källa. Känsliga människor läser av dessa impulser på olika sätt och därför kan en impuls från Drömtiden ta sig en mångfald olika uttryck. Just nu visar sig detta bl a i ett stigande intresse för runmagi, framför allt den riktning som betraktar runorna som cykliska processer stadda i en ständig förändring. Och som, förstås, baseras på teorin om de 24 runorna som en uthark.

Nu har ytterligare en runmagiker manifesterat en sådan hållning i en bok som är en ambitiös och genomarbetad introduktion till utharkens kosmos. Författaren heter Sofia Karin Axelsson och hennes bok Vilda Runor – magiska tecken i VarDagen (Livsströmmen 2017). Axelsson beskrivs som ”praktiserande häxa med förkärlek för fornnordiskit inspirerad magi”. Hon har tidigare gett ut boken Nordiska Gudinnor – VarDagsmagi för dagens kvinnor, är bosatt i USA där hon är medredaktör för den andliga tidskriften The Echo World.

Axelsson förklarar begreppet ”vilda runor” med att runorna aldrig kan kapslas in och tämjas: ”Runorna är vad de är, de lever och anpassar sig till den tid de rör sig i och visar olika ansikten för dem som samverkar med dem.” Just så är det! Vi kan inte beordra eller befalla runorna att göra saker och ting, vi kan bara samverka med dem och när vi utan självviktighet samverkar med dem kommer de också att tala till oss och avslöja sina hemligheter. Jag gillar Axelssons grundhållning att runorna är ”grundläggande livskrafter som innefattar allt som existerar”, ”en ständigt flödande helhet, utan början och utan slut” och hennes attityd att runorna ”måste upplevas av var och en direkt”. 

Boken är en systematisk genomgång av utharkens 24 runor där runorna får varsitt fylligt kapitel och här har Axelsson gjort några innovativa saker. Varje kapitel inleds med en berättelse som hon kallar saga och som försöker sätta in respektive runa i ett större sammanhang. Ibland har sagan sin bas i någon fornnordisk myt men för det mesta handlar det om Axelssons egenskapade berättelser på ett skimrande språk. Ett sätt att lära sig av runorna är att ”bära runor” och här har Axelsson en del kreativa förslag om hur en kan visualisera runorna i olika kroppsdelar för att maxa inlärningen. Hon har också för varje runa något som hon kallar ”ögonblick” som innehåller ett 20-tal olika begrepp som inspiration för läsarens fortsatta runarbete. För Ur-runan är det begrepp som Noll, Tomhet, Urtid, Styrka, Början, Den Kosmiska Kon, Drömmaren etc. För varje runa beskriver hon också olika strukturerade övningar eller ceremonier som kan göras dels hemma, dels i naturen för att utröna runans innebörd. Varje runa är dessutom kongenialt illustrerad med teckningar som för tankarna till klippmålningar och hällristningar. Mycket snyggt!

När det gäller Axelssons texter om varje enskild runas innebörd tycker jag att hon blir alldeles för långrandig. Det ska inte behövas två sidor för att beskriva essensen hos en runa. Om hennes ”ögonblick” är en inspiration för läsaren så kan de långa runbeskrivningarna tvärtemot hämma och begränsa läsarens upptäckarlusta. Det finns också en risk för att texten trivialiserar och spär ut runans essens. Boken hade alltså vunnit på att kortas rejält. Och även om Vilda Runor ska ses som en introduktion till runmagin så är det ett par viktiga dimensioner jag saknar. Ingenstans ägnar sig Axelsson åt runornas ljud, alltså deras arketypiska namn; hon använder konsekvent översättningar som Vagnsrunan, Fackelrunan, Hästrunan etc. Där missar hon en stor potential. Jag ser runorna som 24 olika frekvenser av Urjätten Ymers allra första vrål under skapelseakten och att sjunga runor är att ta del av denna kosmiska historia. Inte heller nämns något om den komplexa, intrikata och kraftfulla talmagi som ryms i utharken och Axelsson tycks inte heller ha tagit till sig upptäckten av Den Tomma runan. Den är egentligen en icke-runa och kan inte användas i magi, däremot vid divination, och framför allt har den betydelse för runornas skapelse och för deras kosmiska dimension. Jag är dock övertygad om att den som arbetar enligt Axelssons övningar förr eller senare ändå kommer in på dessa saker eftersom runorna kommer att berätta om dem!

Vilda Runor kan kanske beskrivas som en manual i självförädling med hjälp av runorna och en sådan självförädling kan ju vara en förutsättning för det som jag är mest intresserad av, nämligen att ”laga världen”. När vi helar oss själva bidrar vi till att hela världen men jag lutar mer åt det omvända – alltså att vi helar oss själva när vi hjälper till att hela världen. Visserligen skriver Axelsson under Tyr-runan en del om att försvara land- och vattenrättigheter, ursprungsfolks rättigheter, bevarande av ekosystem m m men den som söker råd om hur en med hjälp av runor kan göra stor magi, verklig magi för att ”laga världen” och rent av ingripa i alltings kosmiska urgrund, Unus Mundus, hittar inte så mycket i denna bok. Hen får vända sig direkt till runorna i stället, och det tror jag att också Sofia Karin Axelsson tycker.

Runmagi och shamanism 4.0

Kunskapen om runornas essens har under de senaste åren tagit flera kvantsprång. Orsaken till detta är impulser från Drömtiden – den urgrund som också brukar kallas Unus Mundus, det kollektiva omedvetna, det kosmiska potentialitetsfältet eller den kosmiska holorörelsen. Jag har försökt fånga dessa nya impulser i den nya, uppdaterade och utvidgade upplagan av Runmagi och shamanism. 

Förändringarna jämfört med tidigare utgåvor är så stora att boken fått namnet Runmagi och shamanism 4.0 och nytt ISBN-nummer. Förutom nya insikter om vad verklig magi är och när den är möjlig innehåller 4.0 betydligt mer än tidigare utgåvor om utharkens komplexa talmagiska samband, dess beröringspunkter med alkemi och med djuppsykologins teorier om arketyper och synkroniciteter. Dessutom ett helt nyskrivet kapitel om sambanden mellan runornas kosmologi och Maya-kalenderns teorier om de nio kosmiska skapelsevågorna och om varför full förståelse av runornas väsen är möjlig först nu.

Allt är ett och hänger samman med allt annat – alltid och överallt. Allt fast förflyktigas och den kosmiska skapelseprocessen föder ständigt fram ny materia, nya relationer och ny kunskap. Det sker för närvarande i sådant tempo att det kan vara svårt att hänga med i svängarna. Ett ödmjukt samarbete med utharken är ett utmärkt sätt att försöka röra sig i balans med den stora kosmiska dansen – ett sant äventyr värdig en andlig krigare!

Runmagi och shamanism 4.0 är på 134 sidor med spiralbindning. ISBN 9789197883290. Den går att beställa direkt från norrshaman@gmail.com eller från internetbokhandlar som Adlibris och Bokus samt från Bokbörsen. Vid beställning från norrshaman är priset 200 kr + porto 42 kr = 242 kr.

Några av mina gamla böcker, som inte kommer att tryckas upp igen, håller på att ta slut! Det gäller Drömtiden knackar på som nu bara finns i några få ex hos Adlibris och Eddans dolda visdom som finns både hos mig och hos Adlibris. Den som vill ha någon av dessa bör skrida till handling omgående!

David Bohm transcenderar fysik och filosofi

Världen bör betraktas som ett universellt flöde av händelser och processer; som en odelad helhet där allting ingår; som en helhet i flödande rörelse, där materia och medvetande inte är separata företeelser utan olika aspekter av en hel och obruten rörelse. Så går det att sammanfatta några av huvudtankarna hos den brittiske fysikern David Bohm (1917-1992). Bland fysiker har han betraktats som flummig i sina försök att gå bortom såväl fysik som filosofi och skapa ett nytt och omvälvande paradigm, men på senare tid har hans stjärna börjat stiga igen. Bohms böcker trycks på nytt och den som gör sig mödan att tränga in i hans tankevärld blir rikligen belönad.

Min ingång i Bohms teorier har gått via forskare och författare som David Peat och Rupert Sheldrake som båda citerar generöst ur hans arbeten. Det har fört mig fram till Bohms egen Wholeness and the Implicate Order (Routledge Classics 2002) som är en sammanställning av artiklar som publicerats på lite olika håll. Den kan också ses som Bohms bidrag till att utveckla ett icke-fragmentariskt tänkande, som han menar är förutsättningen för att lösa världens många och stora problem.

Bohm som alltså var fysiker understryker att fysiken behöver en ny teoretisk struktur där rum, tid, materia och rörelse beskrivs på nya sätt. Han försöker skapa en kvalitativt ny teori som går bortom både Einsteins relativitetsteori och kvantfysiken. Båda dessa ser han som begränsande abstraktioner och approximationer medan hans egen teori om den implicita och explicita ordningen (implicate and explicate order) går bortom allt detta och betraktar kosmos, materien, livet och medvetandet som projektioner från en gemensam grund. Denna grund för ”allt som är” kallar han the holomovement, alltså holo-rörelsen, helhetsrörelsen.

Jag ska försöka bena upp dessa begrepp. Den implicita ordningen är det som alla företeelser kommer ut ur. I den smälter alla tillvarons olika aspekter samman, där är inte partiklar längre autonoma och separat existerande. ”Det som är” är en process av ständig rörelse och förändring. Alla föremål, företeelser och händelser är former som abstraheras ur denna process, som Bohm betecknar som en okänd och odefinierbar totalitet av flödande rörelse. Allt som finns är tillfälliga manifestationer eller aspekter av den underliggande kosmiska rörelsen. Denna existensens totalitet är ”enfolded”, alltså innesluten, i den mångdimensionella implicita ordningen och ”unfolds”, vecklar ut sig, i det som han kallar den tredimensionella explicita ordningen, som i stort sett är detsamma som den verklighet vi känner.

Den implicita ordningen är primär, oberoende existerande och universell, medan den explicita ordningen är det som flödar ut ur den implicita ordningen och är sekundär och avledd med separerade former som vi kan observera med våra sinnen och våra instrument.

I princip är den implicita ordningen en multidimensionell verklighet, ”en obruten helhet som inkluderar hela universum med alla dess ’fält’ och ’partiklar’”. Materia och medvetande är bara olika aspekter av den implicita ordningen och i denna högre dimension är medvetande och materia ett. Också kunskapen om denna process är en process, en abstraktion från det enda och totala flödet, som är grunden både för verkligheten och för kunskapen om denna verklighet. Den implicita ordningen ”bärs” i sin tur av the holomovement, holo-rörelsen, som är en obruten och odelad totalitet; odefinierbar och omätbar.

Den implicita ordningen har alltså sin grund i holo-rörelsen, som enligt Bohm, befinner sig i ett tillstånd av oändligt flödande inne-slutande och ut-vecklande enligt ”lagar” som vi för det mesta bara har en vag kännedom om och som i sista hand kan ligga bortom vårt vetande. Denna holo-rörelse, som alltså är alltings urgrund, innehåller ett enormt hav av energi som genom den implicita ordningen manifesterar sig i den explicita ordningen. Bohm gör en liknelse mellan detta energihav och de hav som vi känner till och beskriver den explicita ordningen, alltså världen som vi känner till, som krusningar på havets yta. Big bang är då helt enkelt en större krusning på detta energihav.

Vad kan vi göra av dessa teorier idag? För min del ser jag väldigt tydliga beröringspunkter mellan urfilosofi och Bohms paradigm. Kanske är Drömtiden mer eller mindre detsamma som the implicate order? Och då kanske Urds väv är detsamma som the holomovement? Jag har tidigare tänkt mig att Urds väv är en symbolisk beskrivning av kosmos, men nu undrar jag om det inte är en faktisk beskrivning. I Urds väv ryms alla de fält som den avancerade fysiken och biologin teoretiserar om, såsom kvantfält och morfiska fält. Och stommen i den nordiska shamanismen – runmagin – tycks rymma allt detta. I Utharken finns kunskapen om alltings ursprung och väsen.

Är Oden kvantfysikens gudfader?

Den som vill få insikt i världen och dess väsen behöver bekanta sig en del med kvantfysikens teorier. Den moderna fysiken har vänt upp och ner på åtskilliga invanda föreställningar och den har djupgående filosofiska dimensioner. Framtiden ligger öppen, som den tyske kvantfysikern Hans-Peter Dürr underströk. Samtidigt betonade han dock att den inte är obegränsat öppen. Det finns naturlagar och sedvanor som sätter vissa gränser och även en man som Dürr kände ett behov att framhäva kvantfysikens samband med den klassiska fysiken – som en avgränsning mot den värsta sortens flumuppfattningar om kvantfysik som torgförts inom New Age. Där kan en få intrycket att kvantfysik innebär att en kan forma tillvaron som en vill med hjälp av sin egen vilja. En sådan vulgäruppfattning av vad magi är har inget att göra med kvantfysik men förs fram i dess namn pga okunnighet eller som en form av modernt bondfångeri. Magi är en oerhört komplex företeelse som hänger intimt samman med det som C. G. Jung kallade synkronicitet och som innefattar oerhört mycket mer än magikerns egen vilja. Vi lever ju i ett hav av relationer där många viljor och medvetanden är i farten och där utgången av en magisk ceremoni aldrig går att förutsäga.

Den som vill närma sig den äkta kvantfysikens tankar bör göra det via de verkliga kvantfysikerna och inte via dess amatörmässiga uttolkare. Jag har på denna blogg tidigare recenserat flera sådana böcker av F. David Peat, Lothar Schäfer och Hans-Peter Dürr. Jag kan också rekommendera texter av den man som kallas kvantfysikens fader, Werner Heisenberg, t ex hans självbiografiska berättelse om kvantfysikens historia – Physics and Beyond: Encounters and Conversations (Harper Torchbooks 1972). Annars tycks det som om mycket av det bästa i ämnet enbart finns på tyska. Jag har precis läst ut Dürrs Es giebt keine Materie! (Crotona 2013) och håller på att slutföra en verkligt svårtuggad antologi som har Dürr som redaktör – Physik und Transzendenz: Die grossen Physiker unserer Zeit über ihre Begegnung mit dem Wunderbaren (Driediger 2012). Här finns texter av kvantfysiker som Niels Bohr, Werner Heisenberg, Wolfgang Pauli, Pascual Jordan, Erwin Schrödinger och Carl Friedrich von Weizsäcker. Texterna spänner över en tidsrymd av 50 år och de äldsta texterna kan kännas mer eller mindre obsoleta. Dock får den tålmodige läsaren en god bild av hur kvantfysikens filosofiska och andliga dimension kontinuerligt har fördjupats. Till och med själve Albert Einstein är representerad med en text om naturvetenskap och religion. Einstein är inte ointressant i dessa perspektiv även om han inte kunde acceptera kvantfysikens osäkerhetsteorier, där han envist höll fast vid att ”Gud spelar inte tärning” – även om det är just det som kvantfysiken nu anses ha bevisat.

När Dürr säger att det egentligen inte finns någon materia innebär det definitivt inte att han förnekar verklighetens materiella sida eller ansluter sig till gamla platonska tankar om att bara anden är reell och den materiella verkligheten ett återsken av anden. Det är när vi genom kvantfysiken rör oss ner till atomnivå som den klassiska fysikens lagar tycks upphöra liksom vårt språks förmåga att återge det som där sker. Där, i grunden, finns ingen materia utan bara – ja vad ska vi kalla det? Energi kanske, information möjligen, eller potentialitet, eller kvantfält, eller den psykofysiska urgrunden (för att tala med Jung och Pauli) eller Urds väv (för att se parallellerna mellan kvantfysik och traditionell livssyn). På denna nivå kan vi bara tala i liknelser, säger Dürr, och riktar kritik mot majoriteten av dagens fysiker som ännu använder den klassiska fysikens kategorier. Han själv närmar sig esoteriska versioner av dagens stora religioner, framför allt buddhism och hinduism, i sina försök att beskriva kvantfysikens implikationer för vår världsbild. Det finns inget icke-levande; allt är förbundet med allt; tinget har försvunnit och blivit process; det finns något inbyggt i skapelsen som ständigt strävar efter utvidgning och expansion; i denna kreativa process är varje individs kreativa bidrag något som också förändrar och utvidgar Helheten; kvantfältet är läraktigt och är själva urgrunden på vilken allt utspelar sig.

Visst hade det varit intressant om Dürr eller för den delen Pauli eller Heisenberg eller Jordan hade haft större kunskaper om traditionellt shamanskt tänkande, om traditionell livssyn och urfolkstänkande. Säkert hade de hittat en del väldigt viktiga beröringspunkter mellan kvantfysiken och den ursprungliga andligheten. Men, och detta är ett viktigt men, det går ju inte att sätta likhetstecken mellan det som i ursprunglig andlighet anades eller förstods intuitivt och det som kvantfysiken visat med sina mätningar och avancerade teoribyggen om det allra minsta och det allra största. Vad jag försöker säga är att den som vill vandra en shamansk väg idag behöver införliva en hel del av kvantfysikens kunskaper och framsteg. Att idag arbeta shamanskt med samma tankar och metoder som shamaner använde för tusen eller hundra år sedan är knappast ett kreativt bidrag till den stora kosmiska processen – snarare en mer eller mindre patetisk gest utan någon större betydelse.

Som mina läsare vet arbetar jag huvudsakligen med runor och det system som kallas utharken. Jag ser runorna som arketyper som alltid har funnits inbyggda i skapelsen. De är öppna dynamiska processer som förändrar sig kontinuerligt som en del av den stora kosmiska förändringsprocessen. En runmagikers arbete idag handlar inte om att anpassa runorna till dagens värld utan att själv göra sig mottaglig för vad runorna är idag. Ständigt ny kunskap uttrycks i och genom runorna och ibland görs viktiga nyupptäckter, som när Lundaakademikern Sigurd Agrell på 1920-talet lanserade sin uthark-teori och som när amerikansen Ralph Blum på 1980-talet upptäckte (eller återupptäckte?) den tomma runan. Nya upptäckter och återupptäckter kan komma.

Men hur hänger Oden samman med kvantfysiken? Jo, Oden är en arketyp som alltid funnits – inte som en person eller gud eller väderfenomen utan som en ordnande princip i det kollektiva omedvetna (för att tala med Jung). Och liksom kosmos är i ständig förändring (allt fast förflyktigas, för att tala med Karl Marx) så är även arketyperna att betrakta som dynamiska processer. Det gäller självfallet också den arketyp som vi brukar kalla Oden men som också är känd under mer än 200 andra namn. Här kommer den kvantfysikaliska parallellen in. En elementarpartikel kan uppfattas som partikel eller som vågrörelse beroende på vilken metod vi använder för att betrakta den. Den är i själva verket ingetdera eller möjligen både och (men inte samtidigt) och samtidigt ytterligare något annat om vi kommer på nya sätt att ”betrakta” den. Beroende på hur Oden har betraktats, alltså beroende av observationsmetod, så har denna arketyp uppfattats på över 200 olika sätt. Och precis som elementarpartiklar kan transformeras från våg till partikel till strålning så kan Oden transformeras till fågel, orm eller fyrfotadjur. Han kan också transformera genus vilket framgår av en liten silverstatyett som hittades vid utgrävningar i Lejre i Danmark för några år sedan och som föreställer Oden i klänning. Precis som elementarpartiklar har Oden också sin antipartikel, Anti-Oden eller snarare sin Skugg-Oden i form av Loke/Lodur, som egentligen är ännu mer av hamn- och genusskiftare än Oden. Precis som antimaterian är högst kortlivad här på jorden är Lokes alla olika gestalter mer eller mindre kortlivade övergångsformer. Och när vi går på djupet med både Oden och Loke och skalar av alla yttre attribut och gestalter så återstår till sist ingenting. Vi kan, liksom Dürr, konstatera att det inte finns någon materia, någon Oden eller Loke. Allt är bara potentialitet i kvantfältet, i Urds väv, i det som jag kallar Drömtiden och som alkemisterna kallade Unus Mundus.

Men gör detta det befogat att kalla Oden för kvantfysikens gudfader? Ja, varför inte?

Verkligheten - ett immateriellt relationsmönster

När vi plockar isär materien återstår till slut inget som påminner om materia utan bara form, gestalt, symmetri och relation. Materia är inte sammansatt av materia. Det primära är relation, materian är sekundär. I grunden för allt hittar vi något som mer liknar det andliga och som möjligen kan beskrivas med språkliga begrepp som helhetligt, öppet, levande och potentialitet.

Så lyder några av huvudtankarna hos den tyske kvantfysikern Hans-Peter Dürr (1929-2014) och som finns koncist sammanfattade i boken Geist, Kosmos und Physik: Gedanken über die Einheit des Lebens (Crotona 2016) – Ande, kosmos och fysik: Tankar om livets enhet. Dürr som under många år samarbetade med ”kvantfysikens fader”, Werner Heisenberg (1901-1976), och efterträdde denne som chef för Max Planck-institutet i München, har skrivit åtskilliga böcker och artiklar om kvantfysik. Många av dem primärt avsedda för andra fysiker men också flera för en bredare allmänhet där han försökte bygga broar mellan kvantfysik, filosofi och religion.

Geist, Kosmos und Physik tillhör den mer genreöverskridande kategorin och en del av boken består av ett samtal mellan Dürr och en ledande tysk buddhist – ett samtal där han visserligen går med på ett visst samband mellan kvantfysikens och buddhismens världsbilder men betonar att han själv är vare sig buddhist eller icke-buddhist, vare sig kristen eller icke-kristen, utan snarare en ”älskande a-teist”. För Dürr är tanken på personliga gudar eller en gud som står utanför eller ovanför skapelsen omöjlig. För honom är tillvarons fundament en processartad och odelbar potentialitet, en källa, som manifesteras i en ständigt pågående skapelseprocess där ”potentialiteten blir realitet”. Evolutionen ses som en process där det grundläggande odelbara (det Enda/det Hela) differentieras och tar gestalt i mångfalden av företeelser, ting och varelser. Skapelseprocessens urgrund bär visserligen drag av en holistisk ”ande”, men denna är ingen realitet utan kan snarare beskrivas som en ”aning om” och en ”vilja till” konkreta handlingar. Skaparen är identisk med skapelsens urgrund, som Dürr ibland också sätter beteckningen ”kärlek” på. Skaparen kan inte finnas utanför skapelsen och även vi människor är som ”inbäddade” i detta kosmiska, gemensamma system deltagare i den fortlöpande skapelseprocessen.

Den odelbara potentialiteten som utgör urgrunden förblir ogripbar (obegriplig) för oss, men vi kan uppleva den, påpekar Dürr, som dock betonar att det inte behövs någon speciell meditationsmetod för att nå detta tillstånd. Han talar i stället om en förmåga till inre ro som kan göra oss hög-mottagliga för potentialiteten. (Någon mer än jag som kommer att tänka på Carlos Castanedas tal om att ”uppleva energin direkt”?). Alla har förmågan till detta upplevande och här ser Dürr hoppet för mänsklighetens möjligheter att ta sig ur den pågående ekologiska katastrofen. Verkligheten är ett icke delbart immateriellt relationsmönster, ett slags ”förväntansfält” för framtida möjliga energimässiga och materiella manifestationer.  I varje ögonblick skapas världen på nytt när potentialiteten blir realitet. Framtiden är därmed i det väsentliga öppen och vi kan i viss mån medverka kreativt i att gestalta den, fast inte godtyckligt eftersom skapelseprocessen har bestämda fysikaliska ramar. Till att börja med måste vi människor erkänna den andliga dimensionen i vår existens, att grunden för vår verklighet inte är materien utan något andligt som är ogripbart, en sorts källa som är levande.

Dürrs tolkning av kvantfysikens filosofiska och andliga implikationer delas knappast av majoriteten av kvantfysiker, men resonemangen har sitt ursprung i hans många och långa samtal med Werner Heisenberg. Det var samtal som fördes på ett intuitivt och associativt sätt där de gemensamt trevade sig fram till möjliga beteckningar för att beskriva de (för oss) paradoxala sammanhang som kvantfysiken har öppnat upp. (Till Heisenberg lovar jag mina läsare att återkomma – hans texter tar tid att läsa och smälta). Svårigheten, eller omöjligheten, i att beskriva kvantverkligheten med vårt mänskliga språk har för Dürrs del lett till slutsatsen att den nya fysiken bara kan tala i liknelser. Och då är frågan, som han själv dock inte ställer, om dessa liknelser på något avgörande sätt skiljer sig från mytologiska skildringar av den kosmiska skapelsen - t ex de nordiska berättelserna om Ginnungagapet, det väldiga tomrum som världen föddes fram ur, om nornornas kosmiska väv och om världsträdet Yggdrasils väsen. I alla fall finns det åtskilliga beröringspunkter och paralleller. Den kvantfysiska världsbilden har visserligen vuxit fram ur en rad olika handfasta experiment, t ex i partikelacceleratorer, men är på inget sätt helt ”objektiv” eller befriad från mänsklig påverkan och tolkning. Hur de mytologiska beskrivningarna kom till människorna vet vi inte men Jungs teori om det kollektiva omedvetna och arketyper kan duga långt som förklaring. I såväl kvantfysiken som myterna handlar det om mänskliga medvetanden som upplever det som vi kallar verkligheten och som Hans-Peter Dürr försöker beskriva med begrepp som ”verkan”, ”passerande” och ”inträffande”. Eller som aboriginer i Australien uttrycker det hela: drömmande.

De hittillsvarande naturlagarna är i grunden felaktiga, skriver Dürr. Det finns ingen materia, inga elektroner och atomkärnor utan bara en sorts svängningar och svängningsfigurer. Det är själva förändringen, som är tillvarons ”byggelement”, och våra ”jag”, som är inbäddade i denna transformation, är inte lokaliserade i tid och rum utan är oändligt utbredda. Det ”språk” som enligt min mening allra bäst fångar det komplexa och paradoxala i det kosmiska potentialitetsfältet är utharken – det 24-typiga runsystemet som finns inbyggt i själva skapelsen och förändras med den.

Återkommer.

Att vandra i skönhet med kvantfysiken

Kan kvantfysiken säga oss något om hur vi bör leva på jorden? Hur livet ska kunna levas i harmoni med den kosmiska ordningen? Är kvantfysiken rentav ett uttryck för en evolutionär förvandling av det mänskliga medvetandet som signalerar framträdandet av en ny mänsklig art?

Det hävdar i alla fall Lothar Schäfer i sin bok Infinite Potential – What Quantum Physics Reveals About How We Should Live (Deepak Chopra Books 2013). Det har skrivits och sagts en hel del ytligt och okunnigt om kvantfysik i new age-rörelsen men Lothar Schäfer kvalar knappast in i den kategorin. Han är djupt förankrad i västerländsk vetenskap som professor i fysikalisk kemi vid universitetet i Arkansas. I Infinite Potential finns två grundliga appendix där författaren benar ut vad kvantfysik egentligen är och kan säga om tillvarons struktur. Där avlivar han också en del populära myter om kvantfysiken, t ex föreställningen om att något kan vara både en partikel och en vågrörelse samtidigt. Transformationen mellan partikel och våg, där något är antingen partikel eller våg, gäller enbart isolerade elementarpartiklar. När de inte är isolerade är partiklarna materiella partiklar hela tiden. Den läsare som inte är väldigt insatt i kvantfysik – och det gäller väl de allra flesta – kan alltså med fördel börja med appendixen innan hen tar itu med Schäfers egna slutsatser.

Schäfer understryker att kvantfysikens grundläggande idéer har uråldriga andliga rötter, t ex när det gäller föreställningen om ett icke-lokaliserat informationsfält som grundval för allt existerande, om den odelbara helhet som allting kommer ur, om hur allting hänger samman i ett mönster där varje partikel står i omedelbar kontakt med varje annan partikel i universum och om vågor som källa till den manifesterade världen. Det nya paradigm som Schäfer vill utveckla innebär dock inte en återgång till ett arkaiskt tänkande utan en dynamisk och aktiv integrering av ursprungliga andliga åsikter med samtida rationella åsikter om världen och dess beskaffenhet. Schäfer skriver om behovet av en världsåskådning som förenar alla aspekter av verkligheten – dess fysiska ordning likaväl som dess mentala och andliga ordning. Visst känns detta igen! Det var just så som djuppsykologen C.G. Jung och kvantfysikern Wolfgang Pauli tillsammans försökte skapa en ny världsbild, vilket jag har skildrat i min bok Drömtiden knackar på.

Att utveckla en förståelse av hur universum är beskaffat och fungerar är helt nödvändigt för att vi som människor ska kunna leva i harmoni med universums ordning. ”Ett liv i överensstämmelse med den kosmiska ordningen är ett autentiskt liv”, skriver Schäfer. Och lägger han till: det enda liv som är värt att leva.

Så hur är då universum då beskaffat enligt Schäfers tolkning av kvantfysiken? Här en kort sammanfattning i punktform:

·         Urgrunden för all existens är ett fält av kosmisk potentialitet. Detta fält som är ett mönster av information kallar han också den icke-empiriska sfären av verkligheten, den odelbara helheten, en sfär av transmateriella former, bilder och elementartankar.

·         Det finns alltså två sfärer av verklighet – den synliga och den osynliga, den empiriska och den icke-empiriska – och den synliga världen är ett utflöde ur den osynliga världen som innehåller formen, dvs mönstren för allt som existerar.

·         Grunden för den synliga världen är en värld av dolda mönster och bilder. Materiens bas är icke-materiell. Alla ting har alltså transcendenta rötter.

·         Den metafysiska sfären är primär och den fysiska är sekundär. ”Världens grundval är ett informationsfält”. ”Ingenting kommer ur ingenting, utan allt kommer ur den kosmiska potentialiteten”.

·         Den icke-empiriska, eller snarare trans-empiriska ordning som ligger bakom hela verkligheten är immanent, dvs finns i allt, och transcendent, dvs är inte en del av den synliga världen.

·         Biosfärens komplexa ordning är en aktualisering av en virtuell ordning som redan finns i den kosmiska potentialiteten.

·         Den icke-empiriska verkligheten, där det fysiska blir andligt och det andliga fysiskt, är den gemensamma källan till både yttre strukturer och inre principer. Vårt medvetande har alltså sitt ursprung i ett kosmiskt medvetande, i den osynliga helheten. Universum har alltså ett medvetande, men är också medvetande – och vårt mänskliga medvetande är en del av detta kosmiska medvetande. Allt är förenat i och genom sina icke-empiriska rötter.

·         Vi människor har en inre potential som är en del av den kosmiska potentialiteten. Vi lever i ett hav av potentialitet. Förändringar i världen äger rum genom så kallade kvantsprång och dessa kvantsprång är det som styr evolutionen.

·         Vårt mänskliga medvetande fungerar som ett utlopp för det kosmiska medvetandet, den kosmiska anden. Det kosmiska medvetandet kan förverkliga sin potentialitet i den empiriska världen genom vårt medvetande.

·         Det kosmiska medvetandet skapar kontinuerligt alltmer komplexa portar genom vilka det kan träda in i den empiriska världen. Denna process rör sig i riktning mot en tilltagande komplexitet och pekar på behovet av en transformation av det mänskliga medvetandet som, enligt Schäfer, innebär att framträdandet av en ny mänsklig art är nära förestående sedan vårt medvetande tagit ett kvantsprång. Universum är ett budskap som vill bli uttalat och det vill att vi ska tala det, skriver Schäfer.

Människan har djupt inom sig en stark önskan att leva i överensstämmelse med den kosmiska ordningen eftersom vi är ett med denna ordning. När Schäfer försöker omsätta sina tankar om kvantfysiken i en vision för världen kan det låta så här: ”Den nya strukturen hos medvetandet är medvetandet i en icke-dualistisk värld, kvantfenomenens värld, där till synes oförenliga motsatser integreras eller försonas. Det integrativa medvetandet kan acceptera den kosmiska ordningen som en modell för mänsklig ordning. Det kan kombinera en andlig syn på världen med en rationell förståelse av den kosmiska ordningen. Det kan hitta en väg att grunda samhällsordningen på samarbete och hjälpsamhet, snarare än på tävling och konflikt. Och det kommer att bli möjligt för oss att fullt ut leva vår individuella potential i en holistisk värld där alla ting och människor är ett.”

Schäfer skriver själv att hans tolkning av kvantfysiken inte är okontroversiell, men visst öppnar han för verkligt kreativa perspektiv när det gäller sammansmältningen av ursprunglig andlighet och kosmologi med kvantfysikens häpnadsväckande framsteg. Då behöver vi inte hänga upp oss på de uppenbara svagheterna i Infinite Potential som oförmågan att analysera ”det onda” i världen (klaras av på bara fyra sidor) och den totala frånvaron av analys av de mäktiga ekonomiska och politiska krafter som föröder Moder Jord. Som jag ser det behöver kvantfysiken smältas samman inte bara med ursprungsfilosofi och djuppsykologi utan kanske också med analyser av kapitalets valoriseringsprocess à la Karl Marx.

Jag lovar läsarna att återkomma med mer om kvantfysik och hur den hänger samman med utharkens runsystem.

Den heliga omfamningens kunskapsväg

”Läraren älskade henne mer än alla lärjungarna; han kysste henne ofta på munnen.” Så beskrivs relationen mellan Yeshua (Jesus) och Maria Magdalena i Philips evangelium – en textsamling som representerar en kunskapsväg av stort intresse för dagens andliga sökare. Philips evangelium tillhör de gnostiska evangelierna - texter som aktivt valdes bort av den kristna kyrkans ledning när innehållet i Nya testamentet bestämdes vid flera synoder på 300-talet. De icke önskvärda texterna undertrycktes och förstördes och deras förespråkare förföljdes. Några räddades till eftervärlden av kristna munkar i centrala Egypten som gömde undan dem i lerkrukor. De påträffades av en egyptisk bonde 1945 och kallas efter fyndorten för Nag Hammadi-biblioteket. Den fragmentariska text som kallas Maria Magdalenas evangelium påträffades i Egypten i slutet av 1800-talet. Eftersom innehållet ligger i linje med framför allt Philips evangelium brukar även denna text räknas in bland de gnostiska evangelierna.

Såväl Philips som Maria Magdalenas evangelier har översatts från koptiska till franska av den franske ortodoxe munken Jean-Yves Leloup och finns utgivna på engelska av förlaget Inner Traditions - The Gospel of Mary Magdalene (2002), The Gospel of Philip: Jesus, Mary Magdalene and the Gnosis of the Sacred Union (2004). Leloup som har stora kunskaper också om modern filosofi och psykologi har försett de gnostiska evangelierna med utförliga textanalyser. I boken The Sacred Embrace of Jesus and Mary:The Sexual Mystery at the Heart of the Christian Tradition (2006) utvecklar Leloup sina egna tankar i detta för många kriostna så eldfängda ämne.

Leloup själv ser de gnostiska evangelierna som komplement till texterna i Nya testamentet och som en väg till en mer fullständig förståelse av Yeshuas förkunnelse, en kunskapsväg till att bli en fullödig människa, det som i texterna kallas anthropos. För Leloup är Maria Magdalena en både historisk och arketypisk gestalt – ”en inkarnation av den feminina arketypen” och en inkarnation av visdomen, Sophia. Hon representerar en profetisk eller visionär kunskap som förkroppsligar en feminin princip med målet att bli anthropos, en hel människa. Yeshua var inkarnerad som människa och det innebär att han måste vara fullt mänsklig, att han levde sin sexualitet och att han gjorde det på ett heligt sätt. Enligt Leloup hade Yeshua en intim relation med Maria Magdalena, inte bara i köttet utan också känslomässigt, intellektuellt och andligt.

När det handlar om den heliga omfamningen mellan Maria Magdalena och Yeshua bygger Leloup huvudsakligen på Philips evangelium men också på några passager i Maria Magdalenas eget evangelium. Enligt Philip kysste Yeshua Maria ofta på munnen och i Maria Magdalenas evangelium sägs att Yeshua kände henne ”mycket väl” och älskade henne mer än han älskade de andra lärjungarna. Det hebreiska ordet för kyss, nashak, betyder ”att andas tillsammans”, ”att dela samma anda”.

Leloup ser som sin uppgift att rädda sexualiteten från dess mörka tillhåll i sexbutiker och på platser där den döljs och förminskas och återföra den till dess rättmätiga plats i det heliga rummet; brudkammaren som det kallas i Philips evangelium; en plats där vi ”verkligen ber”. Att bli anthropos innebär att omfamna och överskrida vår sexuella natur; att integrera den maskulina och den feminina polariteten; att sammanviga det maskulina och det feminina på alla nivåer – den neurofysiologiska, den sociala och den universella.

Den moderna besattheten av sex och strävan efter orgasm till varje pris är en återvändsgränd som leder till kommersialisering av den mänskliga kroppen och olika former av pornografi. Mot detta ställer Leloup en ren och helig, transformerad, sexualitet som levs helt och fullt och som bygger på tillit och medvetenhet. Den är i harmoni med livets och Skaparens lagar; den kan fungera som en sfär för kunskap och uppenbarelse och är ett stort alkemiskt äventyr vare sig den äger rum i ett pars erotiska liv eller i ett hälsosamt och medvetet valt celibat, skriver Leloup.

Det mest intressanta med Maria Magdalenas eget evangelium är kanske att hon där framträder som lärare för de andra lärjungarna – en följd av hennes särställning i förhållande till Yeshua och det faktum att det är för henne som Yeshua först uppenbarar sig efter döden med budskap som hon ska föra vidare till övriga lärjungar. När Maria berättat om sitt möte med den återuppståndne Yeshua går hon in i tystnad ”eftersom det var i tystnad som Läraren talade till henne”. Petrus blir provocerad och undrar hur det kommer sig att Läraren talade med en kvinna om saker som han inte nämnt för de manliga lärjungarna: ”Måste vi ändra våra seder och lyssna till denna kvinna?” Lärjungen Levi träder fram till Marias försvar eftersom Yeshua höll henne som värdig, ”kände henne mycket väl” och ”älskade henne mer än oss.” ”Låt oss försonas och bli fullt mänskliga så att Läraren kan slå rot i oss. Låt oss växa som han begärde av oss och gå ut och sprida evangeliet.” Texten mynnar ut i att lärjungarna hörsammar Levi.

Philips evangelium rymmer betydligt mer av ursprunglig livssyn och gnostisk kunskap. Ljus och mörker, liv och död är bröder och systrar; de är oskiljaktiga. Allt som är sammansatt kommer att lösas upp. Sanningen har såtts överallt och existerat sedan begynnelsen. Det inre och det yttre är ett. Den stora närvaron finns i allt och de som har kunskap om sanningen är fria. Kunskap gör dem fria även från sin egen frihet. Okunskap däremot är orsaken till allt ont och tjänar döden. Ingen har fötts eller kommer att födas ur okunskap. Okunskap är slaveri, kunskap är frihet.

När det gäller synen på den heliga omfamningen går Philip längre än många andra. Den är ”ett mysterium som är av ljuset och inte av mörkret” och som aldrig utplånas. Alla som praktiserar den heliga omfamningen kommer att ”upptända ljuset”. De som upplever tillit och medvetenhet i omfamningens hjärta blir ”barn av ljuset”. ”För dem har denna värld blivit en annan värld.” Det låter onekligen som ett sätt att beskriva hur den heliga omfamningen kan fungera som en port till Drömtiden.

Vilken relation hade då Yeshua och Maria Magdalena enligt Philip förutom att de kysstes och andades tillsammans? Han beskriver Maria som Yeshuas ”syster, mor och hustru”. Kan det rent av vara så att beskrivningen av Maria Magdalenas trefaldiga roll egentligen är ett sätt att antyda att det är hon som är Mästaren? Eller i alla fall att det är först när Yeshua kysser henne och de andas tillsammans, och förenas i en helig omfamning som han blir fullkomlig, anthropos? Eller snarare: som båda blir fullkomliga?

Vad gäller själva den heliga omfamningen bjuder Philip på åtskilliga väldigt fina formuleringar som jag ska försöka återge i svensk språkdräkt. ”Mysteriet som förenar två varelser är storslaget; utan det skulle världen inte existera.” ”Det som ger substans åt världen är Anthropos. Det som ger substans åt Anthropos är en intim och varaktig relation. Sök erfarenheten av den rena omfamningen; den har stor makt; kontemplera Närvaron i denna obeständiga kropp.” Om du fruktar köttet kommer det att behärska dig. Om du älskar det kommer det att paralysera och uppsluka dig. ”Det heligaste heliga är brudkammaren… Tillit och medvetenhet i omfamningen är upphöjd över allt. De som verkligen ber till Jerusalem återfinns bara i det heligaste heliga… brudkammaren.”

Philip ser brudkammaren som en bild av föreningen ”bortom alla former av ägande”, ”här rivs slöjan uppifrån och ned”. ”Alla kommer att kläs i ljus när de träder in i den heliga omfamningens mysterium” och återupptäcker den förlorade enheten. ”Man och kvinna förenas i brudkammaren, och de som har känt den heliga omfamningen kommer aldrig att skiljas åt.”

Visst är detta en sorts rambeskrivning av en kunskapsväg, en virvel in i Drömtiden, men som Leloup själv betonar så handlar det också om att transformera sexualiteten och göra den helig så att den kan bli ett möte med det gudomliga. Det kräver med Philips ord tillit och medvetenhet, något som Leloup konkretiserar med sin betoning av renheten i den sexuella aktens intention och motivation. Ett ord som kommer till mig är mognad. För att kunna leva sin sexualitet på ett heligt sätt krävs mognad och frånvaro av självviktighet. Också den aspekten täcker Philip in: ”Brudkammaren är inte för djur och inte heller för slavar eller för de orena; den är för varelser som är fria, enkla och tysta.”

Den heliga omfamningen handlar om att förena maskulint och feminint till något nytt, som står över polariteten. Det är en förening som kan äga rum inom var och en av oss och det är en förening av begrepp som liv och död, ande och materia, himmel och jord. Den heliga omfamningen förutsätter inte en sexuell relation, och är inte heller resultatet av varje sådan relation. Denna förening är vad alkemin handlar om, den finns inbyggd i utharkens runsystem och den har sammanfattats på ett lysande sätt av den tidiga alkemisten Maria Profetissa: ”Ett blir två, två blir tre och ur den tredje kommer den Enda som den fjärde. På detta sätt blir de två ett.”

(I min bok Drömtiden knackar på: Om synkronicitet, arketyper och talmagi analyserar jag mer utförligt Maria Profetissas axiom och hur det kan inpassas i och samspela med utharkens runor.) 

Nazister har ingen rätt att använda runor

Svenskarnas parti och andra nazistiska och främlingsfientliga organisationer använder vissa runor som symboler i sin verksamhet. Det tycks vara framför allt Jara (= den kvinnliga principens och fruktbarhetens runa), Algiz (= de vilda djurens runa), Sol (= solens och kärlekens runa) och Tyr (= den andlige krigarens och rättskaffenhetens/empatins runa). Algiz figurerar ofta i form av en så kallad skräckhjälm, alltså fyra sammanfogade Algizrunor, som är en mycket gammal skyddssymbol.

Det är möjligt att en del nazister tror att runorna konstruerades av nazister eller vikingar, men låt mig då påminna om att runsystemet började användas för inemot 2 000 år sedan då varken vikingar eller nazister var påtänkta. Möjligtvis tror en del nazister att runorna uttrycker något ursvenskt eller äktsvenskt, men runorna är mycket äldre än begreppen svenskt och Sverige. Inte heller finns det fog för att hävda att runorna skulle ha uppstått just här, i den geografi som idag kallas Sverige. De är snarare frukten av diverse korsbefruktningar och rörelser mellan olika människor, kulturer och andliga traditioner. Runorna är inte exkluderande utan inkluderande, de är dynamiska och stadda i ständig utveckling.

Med en mytisk förklaringsmodell kan vi säga att runorna stammar från Drömtidens heliga varelser, eller Makterna som det uttrycks i Eddasången Havamal. Ursprungligen karvades runorna in i den kosmiska väven av de kvinnliga väsen som går under beteckningen nornor och som lite slarvigt brukar kallas ödesgudinnor. Runorna blev sedan sända ”vida vägar” och ”de finnas hos asar, de finnas hos alver, en del hos de vise vaner, en del hos människor dväljas”, som valkyrjan Sigdrifa berättar för Sigurd Fafnesbane. Sigdrifa betonar också att den som lär dem och använder dem ”oförfalskade och ofördärvade” kommer att få välgång och lycka.

I runsystemet finns det inbyggt en etik och moral av tacksamhet och ödmjukhet mot Moder Jord och alla levande väsen av vilket slag de vara må. Att försöka använda runorna för att staga upp rasistiska, främlingsfientliga, homofoba eller genusförtryckande budskap är verkligen att förfalska och fördärva dem. Skam över sådana försök. Nazister har ingen rätt att över huvud taget använda runor som symboler.

Hur shamaner kan överskrida sig själva

Natten mot min 65:e födelsedag vaknade jag halv tre och kunde inte somna om. Något ville förmedla något. Jag tror att det var Det stora kosmiska kretsloppet. Efter att ha repriserat en del minnesfilmer ur mitt förflutna (oftast pinsamma sekvenser!) verkar det som om mitt medvetande var moget för djupare budskap från Drömtiden. Här följer ett försök till referat.

Shamanismen innehåller ett paradigm, som rymmer kunskap om hur man bör tänka och leva för att vandra i skönhet på Moder Jord. Enligt detta paradigm (liksom i den kosmiska verkligheten) finns inga skarpa gränser mellan genus, alltså mellan det vi brukar kalla manligt och kvinnligt. Shamanen är en hen. Det råder heller inga skarpa gränser mellan människa och djur; mellan människa och allt annat; eller mellan den ordinära verkligheten och den icke-ordinära verkligheten. Allt är ett och hänger samman. Allt är ömsesidighet och process där det ena omvandlas i det andra. Allt fast förflyktigas och Drömtiden spiller in i den ordinära verkligheten.   

Formuleringarna kan skärpas ytterligare; Gränserna är flytande mellan genus, mellan människa och djur, mellan människa och allt annat, mellan den ordinära verkligheten och Drömtiden.

Och en ytterligare skärpning kan formuleras som; det finns inga gränser mellan genus, mellan människa och allt annat, mellan den ordinära verkligheten och Drömtiden. Det är inte bara så att allt fast förflyktigas; det finns inget fast. Allt är processer och i grunden är allt bara energi, eller ska vi säga vibrationer?

Kunskap om detta är något man måste uppleva. Carlos Castaneda beskriver det som att uppleva energin direkt – utan att gå omvägar via de uppenbarelseformer som vårt medvetande försöker tvinga in den formlösa energin i. Shamanska metoder är utmärkt bra för att nå detta tillstånd och få del av kunskapens kyss från Det stora kosmiska kretsloppet. Idag står shamanens vägar öppna för alla och när en når denna kunskap överskrider en inte bara shamanens sociala och andliga roll utan också shamanismen som företeelse. Shamanen har då överskridit sig själv (och därmed även sina begränsningar) och transformerats till något annat, som är svårdefinierbart eller rent av odefinierbart.

Ur Tomheten föds världens mångfald och mångfald är något gott. Men efterhand återgår mångfalden till Tomheten. Och det är också gott. Det är som när man kastar en sten i ett stilla vatten. Vågorna sprider sig som ringar på vattenytan men upphör efterhand, eller ska vi säga – uppgår i stillheten?

Att få del av kunskapens kyss innebär att ens egen individualitet upphör; jaget upphör, eller ska vi säga utplånas; eller uppgår i Alltet, som är detsamma som att uppgå i Tomheten och bli till ingenting. Den som arbetar med runmagi vet att utharken är framfödd ur Den Tomma och återgår till Den Tomma. Det vi gör under tiden, eller längs vägen, är bara en parentes, men vi vill ju att parentesen ska präglas av skönhet.

Dygder hos ojibwe, lakota och nordbor

Denna text är tänkt som en begrundan av begreppet dygder, alltså goda egenskaper som bör vägleda våra, och därmed samhällets, liv. Ordet dygd fanns redan i fornsvenskan och hade då betydelsen duglighet, godhet. Traditionella berättelser från många olika kulturer rymmer dramatiserade versioner av vilka dygder som bör beaktas och föras vidare till kommande generationer.

Såväl dessa berättelser som själva dygderna spelar en central roll i den antikoloniala kamp som pågår för att bevara och utveckla den egna kulturen. I boken Dancing on Our Turtle’s Back (Arbeiter Ring Publishing 2011) sammanfattar Leanne Simpson kärnan i det hon kallar mormorskunskapen, Grandmother Teachings, hos nishnaabeg, eller ojibwe;

·         mod,

·         ödmjukhet,

·         sanning,

·         respekt,

·         visdom,

·         hederlighet,

·         kärlek.

En liknande sammanställning av dygder hos lakota har gjorts av Joseph M Marshall i The Lakota Way – Stories and Lessons for Living (Penguin Compass 2002). Han djupdyker där i tolv dygder som han anser karakteriserar det traditionella lakotatänkandet; 

·         ödmjukhet,

·         uthållighet,

·         respekt,

·         heder,

·         kärlek,

·         offervilja,

·         sanning,

·         medkänsla,

·         mod,

·         själsstyrka,

·         generositet,

·         visdom.

En av dessa står ut speciellt eftersom den är förutsättningen för alla de övriga, och det är ödmjukheten, som Marshall också kallar ”den lågmälda vägen”.

Jämför detta med de dygder som jag själv kondenserat ur nordisk traditionell livssyn med hjälp av de 24 runorna i utharken och som jag kallar den andlige krigarens dygder;

·         styrka,

·         oåtkomlighet,

·         visdom,

·         ansvar,

·         patos,

·         offervilja,

·         kärlek,

·         mod,

·         beslutsamhet,

·         självkontroll,

·         självtillit,

·         uthållighet,

·         osjälviskhet,

·         ödmjukhet,

·         vördnad,

·         heder,

·         tålamod,

·         överskridande,

·         självinsikt,

·         intuition,

·         kreativitet,

·         målmedvetenhet,

·         klarsyn,

·        förnöjsamhet.

Här finns naturligtvis kulturella särdrag och skillnader, men förbluffande mycket är gemensamt, eller hur? Kunskap av Moder Jord, för Moder Jord.