Frau Holle – Den stora gudinnan (1)

(Frau Holle, är ett gammalt centraleuropeiskt sagoväsen. Hon är mycket populär och omskriven, framförallt i Tyskland, och kanske i synnerhet i delstaten Hessen, där flera platser vid och i närheten av berget Hohe Meissner är knutna till henne. När det snöar säger man i Hessen att Frau Holle bäddar sin säng. Frau Holle betraktas också som ett skyddshelgon för vävare och spinnare, och det sägs att hon härskar över skatterna i jordens inre. Hon är förbunden med såväl berg som grottor, dammar och källor.

I Västergötland finns en tydlig parallell – det kvinnligt väsen som kallas Ålla och beskyddar Ålleberg utanför Falköping. När Ålla skakar sina sängkläder snöar det över Falbygden. Det finns även åtskilliga paralleller mellan Frau Holle och uråldriga fruktbarhetsväsen som Njärd och Freja samt mellan Frau Holle och nornorna som spann och vävde den kosmiska livsväven. Kanske kan Frau Holle knytas tillbaka till urtidens föreställningar om Den stora modern, den skapande kvinnliga urprincipen i kosmos.

Här följer nu berättelsen om Frau Holle sådan den återges i bröderna Grimms sagosamling. I den svenska versionen av Grimms sagor går den under namnet Flädermor. I en kommande bloggtext ska jag analysera denna saga, som innehåller åtskilliga arketypiska teman med en djupt andlig innebörd.)

En änka hade två döttrar, varav den ena var vacker och flitig, och den andra, var ful och lat. Men änkan tyckte mycket mera om den fula och lata, eftersom hon var hennes egen dotter, och den andra, vackra och flitiga dottern, var tvungen att uträtta allt arbete och vara “Askungen” i huset.

Den stackars flickan var tvungen att var dag sätta sig vid en brunn utmed stora landsvägen, och spinna så mycket så att skinnet sprack under hennes naglar, och blodet sipprade ut. Nu bar det sig så, att sländan en dag var alldeles blodig. Och då böjde sig flickan ned, och ville tvätta av den i brunnen. Men då föll sländan ur hennes hand, och rullade ned i vattnet. Flickan grät, och sprang till sin styvmor och berättade om sin olycka för henne. Men styvmodern bannade henne så häftigt och var så obarmhärtig, att hon sade:

- Har du låtit sländan falla i vattnet, så tag upp den igen.

Då gick flickan tillbaka till brunnen, och visste inte hur hon skulle bära sig åt. Och i sin hjärtans ångest så hoppade hon ned i brunnen för att ta upp sländan. Flickan förlorade sansen, och då hon vaknade och åter blev till sinnes, så var hon på en vacker äng, där solen sken, och många tusen blommor stod. På denna äng, vandrade hon framåt och kom till en bakugn, som var full med bröd. Och brödet ropade:

– Ack, tag ut mig, tag ut mig, annars brinner jag upp; jag är för länge sedan gräddad.

Då gick den vackra och flitiga flickan fram och tog ut allting med brödspaden, det ena efter det andra. Och sedan gick hon vidare, och kom till ett träd, i vilket det hängde fullt med äpplen, som ropade till flickan:

- Ack, skaka mig, skaka mig, vi äpplen är mogna allesammans.

Då skakade flickan trädet, så att äpplena föll ned som i ett regn, och skakade tills inte ett enda satt kvar; och när hon hade lagt ihop allesammans till en hög, så gick hon vidare. Slutligen kom hon till ett litet hus, ur vilket en gammal gumma tittade fram, men eftersom gumman hade så stora tänder, så blev flickan rädd och ville springa därifrån. Men den gamla frun ropade efter henne:

-Varför är du rädd, kära barn? Stanna hos mig, och om du förrättar allt arbete inomhus ordentligt, så skall du få det bra. Du måste bara vara noga med att bädda min säng väl, och flitigt skaka kuddarna, så att fjädrarna flyger. Då snöar det i världen. Jag är Flädermor.

Eftersom gumman talade så vänligt till henne, så fattade flickan mod, samtyckte, och gav sig i tjänst hos henne. Flickan uträttade också allt till hennes belåtenhet och skakade hennes kuddar så duktigt, att fjädrarna flög omkring som snöflingor.

Därför levde hon också ett angenämt liv hos henne, behövde aldrig höra något ont ord, och fick både kokad och stekt mat varenda dag. När hon nu hade varit en tid hos Flädermor, så blev hon sorgsen till sinnes, och visste i början inte själv vad som fattades henne, men slutligen märkte hon att det var hemlängtan, fastän hon hade det så många tusen gånger bättre här än hemma, så längtade hon i alla fall hem. Slutligen så sade hon till sin matmor:

- Jag har fått hemsjuka, och hur bra jag än har det här nere, så kan jag inte stanna. Jag måste åter upp till de mina.

Flädermor sade:

– Det tycker jag om, att du längtar hem, och eftersom du har tjänat mig så troget, så vill jag själv följa dig en bit.

Flädermor tog flickan därpå vid handen, och ledde henne till en stor port. Porten öppnade sig, och just som flickan stod mitt i den, så föll ett ofantligt guldregn, och allt guld fastnade på henne, så att hon blev helt och hållet betäckt av det.

- Det skall du få, därför att du har varit så flitig, sade Flädermor och lämnade också tillbaka sländan, som hade fallit ned i brunnen.

Därefter så slöts porten till, och flickan befann sig uppe i världen, inte långt ifrån sin moders hus, och då hon kom på gården så satt tuppen på pumpen och gol.

- Kuckeliku! Vår gyllene jungfru är hemkommen nu.

Då gick hon in till sin mor, och eftersom hon kom hem, betäckt av guld, så blev hon väl mottagen av henne och systern. Flickan berättade allt vad som hade hänt henne, och då modern hörde hur hon hade fått den stora rikedomen, så ville hon gärna skaffa den andra fula och lata dottern samma lycka. Hon måste sätta sig vid brunnen och spinna; och för att hennes slända skulle bli blodig, så stack hon sig i fingret och rev sig i handen mot törnhäcken. Sedan kastade hon sländan i brunnen och hoppade själv efter. Hon kom, som sin syster, fram till en vacker äng, och gick på samma gångstig. Då hon kom till bakugnen så ropade brödet åter:

- Ack, tag ut mig, tag ut mig, annars brinner jag upp. Jag är för längesedan gräddad.

Men den lata svarade:

- Tror du jag har lust att smutsa ned mig?

Och sedan gick hon vidare. Snart nog, så kom hon till äppelträdet, som ropade:

- Ack, skaka mig, skaka mig, vi äpplen är mogna allesammans.

Men flickan svarade:

- Tycker du det? Ett kunde ju falla rakt i huvudet på mig!

Och därmed gick hon vidare. Då hon kom till Flädermors hus så blev hon inte rädd, för hon hade redan förut hört talas om hennes långa tänder och tog genast tjänst hos henne. Första dagen gjorde hon våld på sig, var flitig och lydde Flädermor då hon sade någonting, för hon tänkte på det myckna guldet, som hon skulle skänka henne. Men den andra dagen började hon redan att lata sig, den tredje dagen, ännu mera, för då ville hon alls inte stiga upp på morgonen. Hon bäddade inte heller åt Flädermor, så som det skulle vara, och skakade inte kuddarna, så att fjädern flög. Det blev Flädermor snart trött på, och sade upp flickan ur tjänsten. Den lata flickan var mycket belåten med det och menade, att nu skulle guldregnet komma. Flädermor förde henne även till porten, men då hon stod där så tömdes i stället för guld, en stor kittel full med tjära över henne.

- Det är som lön för dina tjänster, sade Flädermor och stängde igen porten.

Då kom den lata flickan hem, men hon var alldeles översmord med tjära, och då tuppen på brunnen fick se henne så gol han:

- Kuckeliku! Vår smutsiga jungfru är hemkommen nu.

Men tjäran satt fast på henne, och ville inte gå bort, så länge hon levde.

Nazister har ingen rätt att använda runor

Svenskarnas parti och andra nazistiska och främlingsfientliga organisationer använder vissa runor som symboler i sin verksamhet. Det tycks vara framför allt Jara (= den kvinnliga principens och fruktbarhetens runa), Algiz (= de vilda djurens runa), Sol (= solens och kärlekens runa) och Tyr (= den andlige krigarens och rättskaffenhetens/empatins runa). Algiz figurerar ofta i form av en så kallad skräckhjälm, alltså fyra sammanfogade Algizrunor, som är en mycket gammal skyddssymbol.

Det är möjligt att en del nazister tror att runorna konstruerades av nazister eller vikingar, men låt mig då påminna om att runsystemet började användas för inemot 2 000 år sedan då varken vikingar eller nazister var påtänkta. Möjligtvis tror en del nazister att runorna uttrycker något ursvenskt eller äktsvenskt, men runorna är mycket äldre än begreppen svenskt och Sverige. Inte heller finns det fog för att hävda att runorna skulle ha uppstått just här, i den geografi som idag kallas Sverige. De är snarare frukten av diverse korsbefruktningar och rörelser mellan olika människor, kulturer och andliga traditioner. Runorna är inte exkluderande utan inkluderande, de är dynamiska och stadda i ständig utveckling.

Med en mytisk förklaringsmodell kan vi säga att runorna stammar från Drömtidens heliga varelser, eller Makterna som det uttrycks i Eddasången Havamal. Ursprungligen karvades runorna in i den kosmiska väven av de kvinnliga väsen som går under beteckningen nornor och som lite slarvigt brukar kallas ödesgudinnor. Runorna blev sedan sända ”vida vägar” och ”de finnas hos asar, de finnas hos alver, en del hos de vise vaner, en del hos människor dväljas”, som valkyrjan Sigdrifa berättar för Sigurd Fafnesbane. Sigdrifa betonar också att den som lär dem och använder dem ”oförfalskade och ofördärvade” kommer att få välgång och lycka.

I runsystemet finns det inbyggt en etik och moral av tacksamhet och ödmjukhet mot Moder Jord och alla levande väsen av vilket slag de vara må. Att försöka använda runorna för att staga upp rasistiska, främlingsfientliga, homofoba eller genusförtryckande budskap är verkligen att förfalska och fördärva dem. Skam över sådana försök. Nazister har ingen rätt att över huvud taget använda runor som symboler.

Det är en dröm som drömmer oss

Drömtiden gör sig på olika sätt påmind dagligen, men jag har svårt att få grepp om det som händer och än svårare är det att försöka formulera det upplevda och tänkta i ord. Men här kommer i alla fall lite nya fragment från Drömtiden – en fortsättning och utveckling av mina tidigare texter Rapport från Drömtiden och När tänkandet stillnar.
Det är tidig kväll i slutet av maj. Jag går stavgång på en asfalterad men föga trafikerad väg i Norduppland. Ihållande frisk sydvästvind. Något manar mig att sakta in något på stegen. Jag ser strålkastarna från en annalkande bil på långt håll. Kommer att tänka på när Carlos Castaneda och don Juan Matus var ute och körde i Sonoraöknen och såg förföljande strålkastare långt bakom sig. don Juan förklarade att det var den främste rådgivaren Döden som följde dem – något som knappast lugnade Castaneda. Bilen som nalkas mig rattas dock inte av Döden utan av en medeltjock medelålders kvinna med en medelålders medeltjock man bredvid sig. Just när de kör förbi tänker jag: Såg de mig? Vi är ju i olika världar? Jag i Drömtiden och de i den ordinära verkligheten. Men jag är ju samtidigt närvarande och gående i den ordinära verkligheten också! Det är som om jag och bilisterna kör längs skilda spår i den kosmiska väven. Ungefär som när två tåg möts på en dubbelspårig järnväg. De möts men möts ändå inte. Vi följer olika spår i väven, ibland tangerar de varann, ibland möts de och ibland korsar de varann.
Jag fortsätter stavgången och funderar på vem som sa att jag är i Drömtiden. Tittar in i skogen. Där står de vanliga tallarna och björkarna i ljuset från den nedåtgående solen. Men ändå inte! Det är ytterligare någon ”kvalitet” där som inte brukar vara där. Är träden också inne i Drömtiden? Eller snarare i den process som vi kan kalla Drömmandet? Ett citat från bushmän i Kalahari kommer för mig: ”Det är en dröm som drömmer oss”. Vi är alla del i Drömmandets process, inbäddade i den, men vem är det som drömmer? Drömmen själv! Det är drömmen som drömmer sig själv. Eller snarare Drömmandet som drömmer drömmen. I den nordiska traditionen skulle man nog ha sagt att det är väven som drömmer sig själv, men man hade också ett annat sätt att beskriva denna kreativa kosmiska process. Det var nornorna som vävde väven och därmed också Drömmandet och Drömtiden. Nornorna som drömväverskor!
Kommer oförhappandes (?) att tänka på Viktor Rydbergs dikt Tomten – ni vet den med midvinternattens köld är hård. Efter att ha sett till gård och djur smyger tomten in i husbondfolkets sovkammare och betraktar dem nyfiket medan han grunnar på sin eviga gåta: varifrån kommer de nya generationerna och vart tar de gamla vägen? Det här handlar inte så mycket om tomtens gåta, för han kommer ju själv ur Drömtiden och borde veta, utan om Rydbergs eget grubblande, men det är likväl fint formulerat när tomten liksom är på väg att få tag i svaret (ungefär som jag försöker greppa Drömtiden):
Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.
Nu vet vi ju att tiden inte är en ström som går från punkt A till punkt B utan en cyklisk rörelse, en spiralformad process. Men det som tomten, eller snarare Rydberg, hör är Drömmandet. Och det kommer inte i form av en ström får jag klart för mig denna stavgångskväll. Det ska snarare ses som ett uppvällande, ungefär som vattnet kan välla upp i en källa. Ibland talar man om källor som ”kokar”. En stor och mäktig sådan är Ingbo källor utanför Tärnsjö. Där kan man tydligt se det kristallklara vattnet välla upp ur botten. Så väller Drömmandet/skapandet in i världen via nornornas brunn – Urdarbrunnen. Kanske kan man som John Lamb Lash i boken Not In His Image till och med tala om en Drömtidens fysik när det gäller att förklara universums och galaxernas uppkomst och utveckling?
Jag ökar på stegen hemåt. Brygger en kopp Yunnan-te och funderar: Vem är det som brygger te? Vem är det som dricker?