Med döden som rådgivare (2)

Ett exempel på hur döden kan fungera som rådgivare är där Sigurd Fafnesbane blir undervisad av valkyrjan Sigdrifa om runornas ursprung, essens och magiska användning. Sigdrifa har försänkts i en djup sömn som framkallats av Oden, men i själva verket kan vi betrakta denna sömn som en död. Sigdrifa ligger på Hindarfjäll där Sigurd får se ett stort sken ”såsom om en eld brunne och flammade ända upp mot himlen”. När Sigurd rider upp på berget får han inne i en borg se en varelse ligga där i full rustning. Han tror att det är en man men när han tar av hjälmen blir han varse att det är en kvinna. ”Brynjan satt så fast, som om den vore vuxen till köttet.” Sigurd skär upp brynjan och när han tar av henne den vaknar Sigdrifa upp och förklarar:

Länge sov jag, lång var min slummer,
långt är de levandes ve:
Oden det vållade, att icke jag kunde
över sömnens runor råda.

Sigdrifa bjuder Sigurd att dricka en minnesdryck ur ett horn fullt med mjöd och uttalar då sin fantastiska hälsningsformel:

Hell Dag! Hell Dags söner!
Hell, Natt och Natts syster!
Med blida ögon må ni blicka hit,
giv seger åt oss som här sitta!

Hell er, asar, hell, asynjor!
Hell dig, du givmilda jord!
Given oss två talekonst och visdom
och läkhand, så länge vi leva!

Om Sigdrifa sägs att ”hon visste tidender ur alla världar” och Sigurd ber henne att lära honom visdom. Det sker genom att Sigdrifa berättar om olika runors magiska användning, om runornas ursprung hos jätten Mimer och var runorna numera kan hittas:

Avskavda blevo de alla de som ristats
och mängda med heligt mjöd
och sända vida vägar;
de finnas hos asar, de finnas hos alver,
en del hos de vise vaner,
en del hos mänskor dväljas.

Den som kan runorna ”oförfalskade och ofördärvade” ska få välgång och lycka, säger Sigdrifa som därefter ger Sigurd elva goda levnadsregler att följa, men ”ädlingens liv tror jag ej blir långt: det stundar stora strider”. Trots de dova känslorna av kommande faror förklarar de båda varandra sin kärlek och binder med ed att de vill äga varandra. Det blir dock inget lyckligt slut på denna storslagna kärlekssaga, eller ska vi säga dejt mellan liv och död. Efter diverse förvecklingar, intagande av glömskedryck och hamnskiften blir Sigurd mördad på uppdrag av den svikna Sigdrifa som oftast går under namnet Brynhild. I sin stora sorg tar Brynhild sitt eget liv. Möjligen kan vi se detta som en berättelse om återförening i döden även om Sigurd och Brynhild läggs på varsitt begravningsbål. I Brynhilds helfärd berättas hur hon på väg till dödsriket kommer förbi en jättinnas gård och invecklar sig med henne i ett vasst ordskifte, som Brynhild avslutar med ett trotsigt:

Alltför länge leva på jorden
män och kvinnor i mycken hugsot;
vi skola leva vårt liv tillsammans,
Sigurd och jag. – Försvinn, jättinna!

Frejas resa till jättinnan Hyndla (= den lilla tiken) kan också tolkas som ett samkväm med döden. Hyndla håller till inne i berget och måste väckas upp ur sin hinsidestillvaro:

Vakna du mö! Vakna väninna!
Hyndla min syster, som i hålan bor!
Nu är skymningars skymning: skynda vi skola
till Valhall, till vigda helgedomen.

Freja vill att Hyndla följer med till Valhall för att där inför asarna presentera skyddslingen Ottars förnämliga släkttavla – i akt och mening att han ska få ut sitt fadersarv. Hyndla uppmanas att rida på en av sina ulvar medan Freja färdas på en galt. Jättinnan genomskådar Frejas trick: galten är Ottar som skiftat hamn och hon själv har ingen lust att följa med till Valhall. Däremot lyckas Freja tvinga henne att yppa Ottars ättelängd i 18 verser. Ett omkväde som upprepas nio gånger lyder: ”med alla är du släkt, Ottar, du svage!” När Freja ber Hyndla om minnesöl till Ottar så att han själv ska komma ihåg alla dessa namn och relationer börjar Hyndla förolämpa Freja å grövsta sätt:

Snabbt drag hädan, mig lyster att sova,
föga får du av mig, som främjar din önskan;
du löper, ädla, ute om natten
som brunstiga Heidrun med bockarna ränner.

Du löper efter Od med smäktande ögon,
men flera ha dig under förklädet sett;
du löper, ädla, ute om natten
som brunstiga Heidrun med bockarna löper.

När Freja med magi slår en eldring runt Hyndla faller denna dock till föga – ”sitt liv måste nog de fleste lösa” – och tar fram bägaren med mjöd fastän ”etterblandat är det, ont skall det verka”. Freja försöker å sin sida avvärja denna förbannelse med egna starka ord:

Ditt onda ord skall intet verka,
fast, jättebrud du illsint hotar;
han skall dricka härliga drycken,
må gudarne alla Ottar beskydda!

Visdom och kraft som avtvingas döden åtföljs ofta av hotelser, fientlighet och profetior om undergång. Dödens visdomssfär är förenad med fara och kunskapen därifrån kan bli dyrköpt. Det är också något som går igen i berättelser om botare som hämtat sin kraft från de döda. Efterhand som kristendomens idéer förankrades även hos vanligt folk kom berättelserna om döden alltmer att handla om djävulen. Det var inte döden som vismannen och viskvinnan hade sökt kraft och kunskap hos på kyrkogården – det var den onde själv.

Någon djävul fanns dock knappast i hjälten Svipdags medvetande när han sökte upp sin döda mor Groas gravkummel för att få hennes hjälp och råd om hur han ska kunna komma samman med den fagra Menglad (= Freja), något som skildras i Groas galder:

Vakna Groa! Vakna du goda kvinna!
Jag väcker vid dödens dörr:
jag minner dig om, att du manat din son
till kummeldösen komma.

Galder giv mig, som goda äro,
sörj, du moder, för din son:
på långa vägar för livet jag rädes
är ej mer än yngling än.

Groa sjunger då nio galdrar som Svipdag kan använda i alla möjliga upptänkliga situationer – för seger och som skydd, mot farliga strömmar och fjättrande bojor, för att stilla vågor och undvika köldskador, mot gengångare och för mål och mannavett.

Frukta nu aldrig, där faror syna,
din älskog ej bringe dig ve!
Mot jordfast sten stod jag i dörren
medan jag galdern gav.

Moderns ord äger du, son, med dig,
låt dem i bröstet bo!
Lyckan skall alltid ledsaga dig
så länge mitt ord du gömmer.

Eller med Castanedas ord: ”Death is the only wise adviser that a warrior has.”