Frau Holle - Den stora gudinnan (2)

Sagan om Frau Holle är en berättelse om kvinnlig initiation; närmare bestämt en tvåfaldig initiation. Dels handlar det om en ung flickas pubertetstransformation och invigning i de kunskaper som är nödvändiga i hennes förväntade roll som hushållets och gårdens styresperson. Dels handlar det om en kvinnlig andlig kunskapsväg där Frau Holle fungerar som mentor i sin egenskap som Drömtidens väktare. Dessutom: som de flesta arketypiska berättelser har sagan såväl en yttre som en inre dimension och handlar därmed också om inre konflikter och personlig transformation och mognad.

Sagans fyra huvudaktörer är alla kvinnor och vi kan betrakta dem som företrädare för en grundläggande dualism i kosmos. Å ena sidan har vi Frau Holle/Flädermor och den flitiga flickan/styvdottern. De representerar det ljusa och ”goda”. Namnet Holle kan avledas från gamla tyska uttryck för ljus, glans, fullkomlig, sund, nådig och mild. Å andra sidan har vi Styvmodern och den lata flickan/dottern. De representerar det mörka och ”onda”. Dessa sidor har vi alla; det är psykiska energier som vi behöver balansera gentemot varandra.

Styvdottern beskrivs som hemmets askunge men om vi analyserar begreppet ser vi att detta inte nödvändigtvis är en förringande beteckning. Kanske tvärtom egentligen. Askungen är nämligen den person som sköter om hemmets eldhärd. Hon är eldens väktare och därmed har hon redan en helig uppgift. Styvmodern skickar ut henne på landsvägen inte av illvilja utan för att hon ska kunna finna sin egen väg i livet. När det gäller hennes arbete med att spinna kan vi se tydliga paralleller till nornorna vid Urds källa; de som spinner den kosmiska väven. Flickan ska nu på egen hand spinna sin livstråd, men det hårda arbetet får fingrarna att börja blöda. Detta bör nog tolkas som att flickan får sin första menstruation och nu är beredd att lämna barndomen och träda in i kvinnornas värld.

Flickan måste själv hämta tillbaka den borttappade sländan från brunnen eftersom ingen annan kan genomgå hennes initiation. Hoppet ner i brunnen försätter henne i ett förändrat medvetandetillstånd (”förlorade sansen”) och hon vaknar upp på en äng i Drömtiden. Beskrivningen av ängen tyder på att det är vår och genom mötena med bakugnen, äppelträdet och Frau Holles sängbäddning genomlever hon ett varv i årscykeln.

Bakugnen representerar livmodern men också det alkemiska transformationskärlet. Äppelträdet bär livets och visdomens frukt. Tankarna går till Iduns äpplen och till världsträdet. När flickan skakar Frau Holles sängkläder snöar det i världen och därmed förbereds vårens fruktbarhet och alstringskraft.

Frau Holle lär flickan livets väsentligheter. När hon gör rätt går det henne väl. Hon får både kokt och stekt mat och lever i harmoni och balans. Längtan tillbaka till den ordinära verkligheten når full styrka när hon fått de nödvändiga kunskaperna och livsvisdomen. Hennes kvinnliga initiation är fullbordad och Frau Holle för henne tillbaka till den vanliga världen genom en av Drömtidens portar och just där och då belönas hon med guldet som representerar visdom och andlig kraft. Nu får hon också tillbaka den förlorade sländan och kan fortsätta spinna sin livstråd. Nu blir hon Goldmarie (= Guldmarie).

Hennes återkomst kungörs av sagans enda manlige aktör – gårdens tupp. Galandet från en tupp kan signalera början på en ny dag, en ny livsfas eller en ny era. Från sångerna i Eddan känner vi flera tuppar som kopplas samman med avgörande kosmiska händelser, t ex Ragnarök och förnyelsen av världen. Styvmodern betecknas nu enbart som moder och det är ett uttryck för att Goldmarie har återvänt som en fri och självständig kvinna med en mogen syn på sin mor.

Berättelsen om den lata styvsysterns resa till Frau Holle tycks vara en enda lång varning för själviskhet och girighet. Hon är inte mogen att ta emot Drömtidens kunskap och kraft och kan därför inte fullborda sin transformation. Som ”belöning” får hon en tunna med beck (= okunskap) hälld över sig. Hon blir nu Pechmarie (= Beckmarie).

Wilfried Richert som själv är bosatt i trakterna av Hohe Meissner i Hessen har med sin lilla bok Das Mysterium der Frau Holle (Books on Demand, 2015) åstadkommit en förträfflig introduktion till myten om Frau Holle. Förutom att avkoda den gamla Grimm-sagan beskriver han också flera av de heliga platser som förknippas med Frau Holle och som fortfarande hålls aktiva och levande. Den tes som Richert driver i boken är att berättelserna om Frau Holle går tillbaka till de uråldriga myterna om Den stora gudinnan, som rymmer såväl kvinnliga som manliga sidor och som är det ursprungliga skapande väsendet. Frau Holle är därmed mer än Hel eller Freja som hon brukar jämföras med. Hen är världsalltets framfödare.

Visst är det märkvärdigt och utomordentligt bra att det ännu i vår tid ceremonieras för hen vid Hohe Meissner!

Frau Holle – Den stora gudinnan (1)

(Frau Holle, är ett gammalt centraleuropeiskt sagoväsen. Hon är mycket populär och omskriven, framförallt i Tyskland, och kanske i synnerhet i delstaten Hessen, där flera platser vid och i närheten av berget Hohe Meissner är knutna till henne. När det snöar säger man i Hessen att Frau Holle bäddar sin säng. Frau Holle betraktas också som ett skyddshelgon för vävare och spinnare, och det sägs att hon härskar över skatterna i jordens inre. Hon är förbunden med såväl berg som grottor, dammar och källor.

I Västergötland finns en tydlig parallell – det kvinnligt väsen som kallas Ålla och beskyddar Ålleberg utanför Falköping. När Ålla skakar sina sängkläder snöar det över Falbygden. Det finns även åtskilliga paralleller mellan Frau Holle och uråldriga fruktbarhetsväsen som Njärd och Freja samt mellan Frau Holle och nornorna som spann och vävde den kosmiska livsväven. Kanske kan Frau Holle knytas tillbaka till urtidens föreställningar om Den stora modern, den skapande kvinnliga urprincipen i kosmos.

Här följer nu berättelsen om Frau Holle sådan den återges i bröderna Grimms sagosamling. I den svenska versionen av Grimms sagor går den under namnet Flädermor. I en kommande bloggtext ska jag analysera denna saga, som innehåller åtskilliga arketypiska teman med en djupt andlig innebörd.)

En änka hade två döttrar, varav den ena var vacker och flitig, och den andra, var ful och lat. Men änkan tyckte mycket mera om den fula och lata, eftersom hon var hennes egen dotter, och den andra, vackra och flitiga dottern, var tvungen att uträtta allt arbete och vara “Askungen” i huset.

Den stackars flickan var tvungen att var dag sätta sig vid en brunn utmed stora landsvägen, och spinna så mycket så att skinnet sprack under hennes naglar, och blodet sipprade ut. Nu bar det sig så, att sländan en dag var alldeles blodig. Och då böjde sig flickan ned, och ville tvätta av den i brunnen. Men då föll sländan ur hennes hand, och rullade ned i vattnet. Flickan grät, och sprang till sin styvmor och berättade om sin olycka för henne. Men styvmodern bannade henne så häftigt och var så obarmhärtig, att hon sade:

- Har du låtit sländan falla i vattnet, så tag upp den igen.

Då gick flickan tillbaka till brunnen, och visste inte hur hon skulle bära sig åt. Och i sin hjärtans ångest så hoppade hon ned i brunnen för att ta upp sländan. Flickan förlorade sansen, och då hon vaknade och åter blev till sinnes, så var hon på en vacker äng, där solen sken, och många tusen blommor stod. På denna äng, vandrade hon framåt och kom till en bakugn, som var full med bröd. Och brödet ropade:

– Ack, tag ut mig, tag ut mig, annars brinner jag upp; jag är för länge sedan gräddad.

Då gick den vackra och flitiga flickan fram och tog ut allting med brödspaden, det ena efter det andra. Och sedan gick hon vidare, och kom till ett träd, i vilket det hängde fullt med äpplen, som ropade till flickan:

- Ack, skaka mig, skaka mig, vi äpplen är mogna allesammans.

Då skakade flickan trädet, så att äpplena föll ned som i ett regn, och skakade tills inte ett enda satt kvar; och när hon hade lagt ihop allesammans till en hög, så gick hon vidare. Slutligen kom hon till ett litet hus, ur vilket en gammal gumma tittade fram, men eftersom gumman hade så stora tänder, så blev flickan rädd och ville springa därifrån. Men den gamla frun ropade efter henne:

-Varför är du rädd, kära barn? Stanna hos mig, och om du förrättar allt arbete inomhus ordentligt, så skall du få det bra. Du måste bara vara noga med att bädda min säng väl, och flitigt skaka kuddarna, så att fjädrarna flyger. Då snöar det i världen. Jag är Flädermor.

Eftersom gumman talade så vänligt till henne, så fattade flickan mod, samtyckte, och gav sig i tjänst hos henne. Flickan uträttade också allt till hennes belåtenhet och skakade hennes kuddar så duktigt, att fjädrarna flög omkring som snöflingor.

Därför levde hon också ett angenämt liv hos henne, behövde aldrig höra något ont ord, och fick både kokad och stekt mat varenda dag. När hon nu hade varit en tid hos Flädermor, så blev hon sorgsen till sinnes, och visste i början inte själv vad som fattades henne, men slutligen märkte hon att det var hemlängtan, fastän hon hade det så många tusen gånger bättre här än hemma, så längtade hon i alla fall hem. Slutligen så sade hon till sin matmor:

- Jag har fått hemsjuka, och hur bra jag än har det här nere, så kan jag inte stanna. Jag måste åter upp till de mina.

Flädermor sade:

– Det tycker jag om, att du längtar hem, och eftersom du har tjänat mig så troget, så vill jag själv följa dig en bit.

Flädermor tog flickan därpå vid handen, och ledde henne till en stor port. Porten öppnade sig, och just som flickan stod mitt i den, så föll ett ofantligt guldregn, och allt guld fastnade på henne, så att hon blev helt och hållet betäckt av det.

- Det skall du få, därför att du har varit så flitig, sade Flädermor och lämnade också tillbaka sländan, som hade fallit ned i brunnen.

Därefter så slöts porten till, och flickan befann sig uppe i världen, inte långt ifrån sin moders hus, och då hon kom på gården så satt tuppen på pumpen och gol.

- Kuckeliku! Vår gyllene jungfru är hemkommen nu.

Då gick hon in till sin mor, och eftersom hon kom hem, betäckt av guld, så blev hon väl mottagen av henne och systern. Flickan berättade allt vad som hade hänt henne, och då modern hörde hur hon hade fått den stora rikedomen, så ville hon gärna skaffa den andra fula och lata dottern samma lycka. Hon måste sätta sig vid brunnen och spinna; och för att hennes slända skulle bli blodig, så stack hon sig i fingret och rev sig i handen mot törnhäcken. Sedan kastade hon sländan i brunnen och hoppade själv efter. Hon kom, som sin syster, fram till en vacker äng, och gick på samma gångstig. Då hon kom till bakugnen så ropade brödet åter:

- Ack, tag ut mig, tag ut mig, annars brinner jag upp. Jag är för längesedan gräddad.

Men den lata svarade:

- Tror du jag har lust att smutsa ned mig?

Och sedan gick hon vidare. Snart nog, så kom hon till äppelträdet, som ropade:

- Ack, skaka mig, skaka mig, vi äpplen är mogna allesammans.

Men flickan svarade:

- Tycker du det? Ett kunde ju falla rakt i huvudet på mig!

Och därmed gick hon vidare. Då hon kom till Flädermors hus så blev hon inte rädd, för hon hade redan förut hört talas om hennes långa tänder och tog genast tjänst hos henne. Första dagen gjorde hon våld på sig, var flitig och lydde Flädermor då hon sade någonting, för hon tänkte på det myckna guldet, som hon skulle skänka henne. Men den andra dagen började hon redan att lata sig, den tredje dagen, ännu mera, för då ville hon alls inte stiga upp på morgonen. Hon bäddade inte heller åt Flädermor, så som det skulle vara, och skakade inte kuddarna, så att fjädern flög. Det blev Flädermor snart trött på, och sade upp flickan ur tjänsten. Den lata flickan var mycket belåten med det och menade, att nu skulle guldregnet komma. Flädermor förde henne även till porten, men då hon stod där så tömdes i stället för guld, en stor kittel full med tjära över henne.

- Det är som lön för dina tjänster, sade Flädermor och stängde igen porten.

Då kom den lata flickan hem, men hon var alldeles översmord med tjära, och då tuppen på brunnen fick se henne så gol han:

- Kuckeliku! Vår smutsiga jungfru är hemkommen nu.

Men tjäran satt fast på henne, och ville inte gå bort, så länge hon levde.

Med döden som rådgivare (2)

Ett exempel på hur döden kan fungera som rådgivare är där Sigurd Fafnesbane blir undervisad av valkyrjan Sigdrifa om runornas ursprung, essens och magiska användning. Sigdrifa har försänkts i en djup sömn som framkallats av Oden, men i själva verket kan vi betrakta denna sömn som en död. Sigdrifa ligger på Hindarfjäll där Sigurd får se ett stort sken ”såsom om en eld brunne och flammade ända upp mot himlen”. När Sigurd rider upp på berget får han inne i en borg se en varelse ligga där i full rustning. Han tror att det är en man men när han tar av hjälmen blir han varse att det är en kvinna. ”Brynjan satt så fast, som om den vore vuxen till köttet.” Sigurd skär upp brynjan och när han tar av henne den vaknar Sigdrifa upp och förklarar:

Länge sov jag, lång var min slummer,
långt är de levandes ve:
Oden det vållade, att icke jag kunde
över sömnens runor råda.

Sigdrifa bjuder Sigurd att dricka en minnesdryck ur ett horn fullt med mjöd och uttalar då sin fantastiska hälsningsformel:

Hell Dag! Hell Dags söner!
Hell, Natt och Natts syster!
Med blida ögon må ni blicka hit,
giv seger åt oss som här sitta!

Hell er, asar, hell, asynjor!
Hell dig, du givmilda jord!
Given oss två talekonst och visdom
och läkhand, så länge vi leva!

Om Sigdrifa sägs att ”hon visste tidender ur alla världar” och Sigurd ber henne att lära honom visdom. Det sker genom att Sigdrifa berättar om olika runors magiska användning, om runornas ursprung hos jätten Mimer och var runorna numera kan hittas:

Avskavda blevo de alla de som ristats
och mängda med heligt mjöd
och sända vida vägar;
de finnas hos asar, de finnas hos alver,
en del hos de vise vaner,
en del hos mänskor dväljas.

Den som kan runorna ”oförfalskade och ofördärvade” ska få välgång och lycka, säger Sigdrifa som därefter ger Sigurd elva goda levnadsregler att följa, men ”ädlingens liv tror jag ej blir långt: det stundar stora strider”. Trots de dova känslorna av kommande faror förklarar de båda varandra sin kärlek och binder med ed att de vill äga varandra. Det blir dock inget lyckligt slut på denna storslagna kärlekssaga, eller ska vi säga dejt mellan liv och död. Efter diverse förvecklingar, intagande av glömskedryck och hamnskiften blir Sigurd mördad på uppdrag av den svikna Sigdrifa som oftast går under namnet Brynhild. I sin stora sorg tar Brynhild sitt eget liv. Möjligen kan vi se detta som en berättelse om återförening i döden även om Sigurd och Brynhild läggs på varsitt begravningsbål. I Brynhilds helfärd berättas hur hon på väg till dödsriket kommer förbi en jättinnas gård och invecklar sig med henne i ett vasst ordskifte, som Brynhild avslutar med ett trotsigt:

Alltför länge leva på jorden
män och kvinnor i mycken hugsot;
vi skola leva vårt liv tillsammans,
Sigurd och jag. – Försvinn, jättinna!

Frejas resa till jättinnan Hyndla (= den lilla tiken) kan också tolkas som ett samkväm med döden. Hyndla håller till inne i berget och måste väckas upp ur sin hinsidestillvaro:

Vakna du mö! Vakna väninna!
Hyndla min syster, som i hålan bor!
Nu är skymningars skymning: skynda vi skola
till Valhall, till vigda helgedomen.

Freja vill att Hyndla följer med till Valhall för att där inför asarna presentera skyddslingen Ottars förnämliga släkttavla – i akt och mening att han ska få ut sitt fadersarv. Hyndla uppmanas att rida på en av sina ulvar medan Freja färdas på en galt. Jättinnan genomskådar Frejas trick: galten är Ottar som skiftat hamn och hon själv har ingen lust att följa med till Valhall. Däremot lyckas Freja tvinga henne att yppa Ottars ättelängd i 18 verser. Ett omkväde som upprepas nio gånger lyder: ”med alla är du släkt, Ottar, du svage!” När Freja ber Hyndla om minnesöl till Ottar så att han själv ska komma ihåg alla dessa namn och relationer börjar Hyndla förolämpa Freja å grövsta sätt:

Snabbt drag hädan, mig lyster att sova,
föga får du av mig, som främjar din önskan;
du löper, ädla, ute om natten
som brunstiga Heidrun med bockarna ränner.

Du löper efter Od med smäktande ögon,
men flera ha dig under förklädet sett;
du löper, ädla, ute om natten
som brunstiga Heidrun med bockarna löper.

När Freja med magi slår en eldring runt Hyndla faller denna dock till föga – ”sitt liv måste nog de fleste lösa” – och tar fram bägaren med mjöd fastän ”etterblandat är det, ont skall det verka”. Freja försöker å sin sida avvärja denna förbannelse med egna starka ord:

Ditt onda ord skall intet verka,
fast, jättebrud du illsint hotar;
han skall dricka härliga drycken,
må gudarne alla Ottar beskydda!

Visdom och kraft som avtvingas döden åtföljs ofta av hotelser, fientlighet och profetior om undergång. Dödens visdomssfär är förenad med fara och kunskapen därifrån kan bli dyrköpt. Det är också något som går igen i berättelser om botare som hämtat sin kraft från de döda. Efterhand som kristendomens idéer förankrades även hos vanligt folk kom berättelserna om döden alltmer att handla om djävulen. Det var inte döden som vismannen och viskvinnan hade sökt kraft och kunskap hos på kyrkogården – det var den onde själv.

Någon djävul fanns dock knappast i hjälten Svipdags medvetande när han sökte upp sin döda mor Groas gravkummel för att få hennes hjälp och råd om hur han ska kunna komma samman med den fagra Menglad (= Freja), något som skildras i Groas galder:

Vakna Groa! Vakna du goda kvinna!
Jag väcker vid dödens dörr:
jag minner dig om, att du manat din son
till kummeldösen komma.

Galder giv mig, som goda äro,
sörj, du moder, för din son:
på långa vägar för livet jag rädes
är ej mer än yngling än.

Groa sjunger då nio galdrar som Svipdag kan använda i alla möjliga upptänkliga situationer – för seger och som skydd, mot farliga strömmar och fjättrande bojor, för att stilla vågor och undvika köldskador, mot gengångare och för mål och mannavett.

Frukta nu aldrig, där faror syna,
din älskog ej bringe dig ve!
Mot jordfast sten stod jag i dörren
medan jag galdern gav.

Moderns ord äger du, son, med dig,
låt dem i bröstet bo!
Lyckan skall alltid ledsaga dig
så länge mitt ord du gömmer.

Eller med Castanedas ord: ”Death is the only wise adviser that a warrior has.”

Den stora modern vid altaret

Trots att jag gick ur Svenska kyrkan vid första möjliga tillfälle – alltså när jag fyllde 18 – brukar jag ändå ibland titta in i kyrkobyggnader, framför allt gamla kyrkor i landsbygden. De är ofta byggda på traditionella heliga platser vars kraft och kunskap ännu idag finns kvar (”det finns en strand under asfalten”) och det är vanligt att man inne i det meditativa kyrkorummet, i synnerhet i Uppland, kan finna ett överflöd av medeltida målningar, som är mycket intressanta att kontemplera. I Lena kyrka vid Vattholma norr om Uppsala finns dessutom ett altarskåp som slår det mesta och visar att gammal hednisk livssyn levde kvar flera hundra år efter det offentliga kristnandet av Sverige.
Altarskåpet är tillverkat år 1491 av Lars Germundsson i Enköping på uppdrag av församlingen och ”till den allsmäktige gudens, den heliga Annas och Johannes döparens ära” som inskriften på skåpet förklarar. Skåpet är placerat mitt framför altaret – platsen som i de flesta kristna kyrkor är reserverad för den korsfäste Jesus. Men i Lena kyrka står inte Jesus i centrum, nej den platsen har förärats Anna, som här kallas ”Anna själv tredje”. Anna är Marias mor och alltså Jesus mormor. Altarskåpets Anna-scen är över en meter hög och visar Anna sittande i centrum med den kronförsedda Maria i knäet som i sin tur har Jesusbarnet i sitt knä. På dörren till altartavlan finns en målning som visar hur Anna och den nyfödda Maria blir ompysslade av fyra heliga kvinnor i vackra klänningar. Ingen tvekan alltså om att det är Anna och Maria som hyllas i Lena kyrka.
Jag läste om detta altarskåp i Maja Hagermans högklassiga bok Försvunnen värld (som jag tar upp i nästa bloggtext) och hon gör följande analys:
”Maria övertog alltså en hel del av de roller som fruktbarhetsgudarna Frej och Freja … haft i kulten. Hon åkallades som hjälpare vid barnsbörd men även i sådant som rörde väderlek, grödor och boskap. För att be om en god skörd kunde man bära omkring en kultbild av Jungfrun i procession runt åkrarna under de så kallade gångedagarna. Under tre dagar på våren före Kristi himmelfärdsdag, försökte bönder under medeltiden på detta sätt förstärka växtkraften på fälten. Och även den sedvänjan är nog ett arv efter kulten av Frej och Freja”.
Hagerman träffar rätt fast det var ju inte Jungfrun utan Modern som man anropade för att få god skörd – Den stora modern, Moder Jord, Pachamama. Altarskåpet i Lena kyrka visar att den lokala eller regionala varianten av kristendom medvetet tog upp och i sig införlivade traditionella föreställningar om Den stora modern. Men man kan också vända på resonemanget och säga att den traditionella livssynen levde kvar även under den nya kristna ideologiska överbyggnaden – av den enkla orsaken att den var förenad med sättet att leva och det livssättet förändrades inte av kristnandet. Även fortsättningsvis var människor beroende av jordens och djurens alstringskraft, av regn och sol och allt det osynliga som ingår i och även är med och styr de stora kretsloppen.
Altartavlan i Lena kyrka påminner starkt om målningarna i kyrkan i Taos Pueblo i New Mexico (där fotoförbud råder). Där är det inte Anna utan Maria som står i centrum, omgiven av majsstänglar. Maria har smält samman med Majsmodern, som ju är en aspekt av Moder Jord. Taos invånare blev formellt kristnade av de spanska erövrarna på 1600-talet, men fortsatte, och fortsätter än idag, att leva enligt den gamla andliga traditionen och livssynen. Så nära det är mellan Lena och Taos!