En ny fin utgåva av Den poetiska Eddan

Var tid har sitt sätt att tolka och översätta sångerna i Den poetiska Eddan. De gamla översättningarna av Brate, Thall och Collinder är bitvis otympliga och daterade. Att förlaget Atlantis nu ger ut en alldeles ny tolkning av Lars Lönnroth, professor emeritus i litteraturvetenskap, är därför en kulturgärning av rang.

Lönnroth skriver själv i en kort inledning att det inte längre är möjligt att använda ”den högtidligt arkaiserande ’fornnordiska’ vokabulär” som en gång var typisk för svenska eddaöversättningar. Han har i stället försökt att finna en modernare språkform utan att poesin i de isländska texterna går förlorad.

Jag tycker att Lönnroths tolkningar står sig bra i förhållande till t ex Collinder och att han genom att bli mer lättläst och modern också låter eddasångerna tala mer direkt till dagens människor. Jämför själv några strofer ur Völvans spådom:

Först Collinders översättning:

Jättar som föddes i förtider minns jag,
dem som fordom fostrade mig;
nio väldiga världar minns jag,
herrligt ödesträd, höljt av mullen.

Arla i urtid fanns ingenting,
ej sand, ej hav, ej svala vågor;
jord fanns icke, ingen himmel,
där fanns omätligt gap – gräs fanns icke.

Hos Lönnroth lyder dessa två strofer:

Urtidens mäktiga
jättar minns jag,
dem som i forntiden
fostrade mig;
nio världar minns jag,
nio jättekvinnor,
innan världsträdet
började växa.

För länge sedan
då Ymer levde
fanns ej sand eller sjö
eller svala vågor.
Jorden fanns inte,
ej himlen där ovan,
gapande svalg fanns
men ingenstans gräs.

Lönnroths bok innehåller för övrigt två olika versioner av Völvans spådom, den ena från Codex Regius, eddasångernas huvudhandskrift från cirka 1270, och den andra från Hauksbok från början av 1300-talet.

I en del sånger blir skillnaderna i översättningar större än i exemplet ovan, t ex i valkyrjan Sigdrifas hälsning till Sigurd Fafnesbane. Här är Collinders tolkning:

Hell Dag! Hell Dags söner!
Hell, Natt och Natts syster!
Med blida ögon må ni blicka hit,
giv seger åt oss som här sitta!

Hell er, asar, hell, asynjor!
Hell dig, du givmilda jord!
Given oss två talekonst och visdom
och läkhand, så länge vi leva!

Och i Lönnroths version:

Jag hälsar dig, dag,
hälsar dagens söner,
liksom natten och dess syster!
Med blida ögon
se på oss båda,
ge oss som sitter här seger!

Jag hälsar asarna,
hälsar asynjorna,
hälsar den givmilda jorden!
Ge oss två
visdom, talförmåga
och läkekonst medan vi lever!

En fördel med Lönnroths Edda är att han lägger in förklaringar i direkt anslutning till texterna i stället för i en krånglig notapparat längst bak i boken.

Detta är definitivt en bok att skaffa, för även om Lönnroth själv har en tämligen oandlig syn på eddasångerna kan hans översättningar med fördel användas av den som vill tränga djupare in i dem och upptäcka deras dolda visdom.

Praktverk om nordiska gudar saknar djup

Johan Egerkrans nya bok Nordiska gudar (B. Wahlströms 2016) är ett praktverk – precis som hans Nordiska väsen som kom ut 2013 och som jag recenserade här. Egerkrans är en driven illustratör som med sin hemvist i fantasygenren lyckas få in såväl dynamik som mystik när han ger sig i lag med den nordiska mytvärlden, eller ska vi säga tillvarons icke-ordinära dimension. Denna bok ligger helt rätt i tiden för en generation unga (och den lanseras som en barn- och ungdomsbok) som matats med estetik från dataspelsvärlden och filmatiseringar som Sagan om ringen. Egerkrans bilder känns därför betydligt mer moderna och ”rätt” än de nationalromantiska alster som brukar illustrera berättelserna ur Eddan. Men de är samtidigt lika mycket uttryck för sin egen tid som de nationalromantiska varianterna var för sin och kommer småningom att liksom de bli mer eller mindre obsoleta.

Egerkrans texter om skapelsen, gudarna och andra väsen samt världsundergången bygger nästan uteslutande på Snorre Sturlassons Edda med en del citat insprängda från Den poetiska Eddan. Detta riktar sökarljuset mot stora och viktiga problem. Egerkrans rör sig, liksom Snorre, nästa fullständigt på myternas exoteriska nivå där han rakt upp och ner berättar historier om märkliga gestalter som håller till i en sagovärld. Även om jag förstår att en barn- och ungdomsbok med tema från förkristna nordiska myter kanske måste utgå från denna nivå finns ju inget som förbjuder författaren att också glänta på myternas esoteriska innebörd. De nordiska myterna är oerhört komplexa berättelser om tillvarons allra innersta och yttersta. De handlar om visdom och kunskapsvägar, inre andlig utveckling och stora kosmiska skeenden.

Att Snorre skrev ner berättelserna på det sätt han gjorde hänger samman med att han var en storpolitisk spelare i den isländska eliten, att han var kristen och att han hade ett tydligt patriarkalt sätt att se på världen. Snorres manliga blick kommer i dagen i hans betoning av myternas krigiska inslag och hyllande av typiskt manliga egenskaper. Denna manliga blick går igen i Egerkrans bilder av muskulösa krigargudar och smala, vackra och i de flesta fallen också unga gudinnor. Det blir i längden tämligen schablonmässigt. (Vad alla ser arga och sura ut, undrade en bekant som just bläddrat igenom boken). Varför inte teckna Freja och Frigg som mogna kvinnor med svällande kroppsformer a la Venus från Wilmersdorf? Och inte måste Frej tecknas som en krigare i full rustning på en bepansrad galt? Den enda kända förkristna avbildningen av fruktbarhetsguden Frej är ju en sittande mansfigur med ståtlig erektion. Den hade varit något att bygga vidare på.

Snorres kristna livssyn återspeglas i uppdelningen av tillvaron i sådant som är ont respektive gott och Egerkrans överskrider inte denna kristet dualistiska hållning. Ragnaröksstriden skildras helt endimensionellt som en strid mellan ”ondskans och godhetens styrkor”. Det hade varit betydligt mer givande för läsaren om Egerkrans i stället hade utgått från de mer komplexa och ibland paradoxala skildringarna som återfinns i Den poetiska Eddan. I Völvans spådom skildras Ragnarök som en oundviklig och nödvändig världsförnyelse som frambringats ur en invecklad förhistoria där många olika väsen spelat roll, ibland konstruktivt, ibland destruktivt. Ragnarök kan också ses som en berättelse om inre processer – den kunskapssökande människans transformation, genom död till liv, och försök att balansera sina egna inneboende ljusa och mörka sidor.

Utifrån Egerkrans bok har jag funderat vidare på frågan om på vilket sätt myternas märkliga väsen över huvud taget ska kunna avbildas utan att ens egen kultur och tid sätter sin begränsande stämpel på dem. Här tror jag att vi får ta kvantfysiken till hjälp. Hans-Peter Dürr hävdar bestämt att vi bara kan närma oss beskrivningen av tillvarons innersta genom att tala i liknelser. Strängt taget finns inte materia. Företeelser kan visa sig som partiklar eller vågrörelser beroende på vilket betraktelsesätt som vi väljer. Allt kommer ur det kosmiska potentialitetsfältet som vi egentligen inte kan beskriva eftersom det föregår de kategorier som vi använder för att beskriva. Så är det också med de mytiska varelserna. De är arketyper och som arketyper saknar de form, som även C.G. Jung själv påpekade. Människans symboler är försök att approximativt försöka få ett grepp om arketyperna. Jamen, då skulle ju Egerkrans bilder kunna fungera som en sorts liknelser för att närma sig det ogripbara? Javisst, men han öppnar egentligen inga sådana esoteriska dörrar i denna bok.

Jag skulle vilja se en annan sorts litteratur och bildkonst ta sig an den förkristna nordiska mytvärlden. En litteratur som omskapar myterna utifrån nya kunskaper om tillvaron och utifrån den faktiska dynamik som kontinuerligt omvandlar kosmos. En bildkonst som kanske är mer abstrakt än avbildande. Oden måste ju inte avbildas som en skäggig man med spjut i ett högsäte. Det finns över 200 olika namn belagda för Oden. De är helt enkelt uttryck för olika sätt att betrakta den energi eller information som fått namnet Oden. Ibland ter han sig si och ibland så, på liknande sätt som partiklar och vågrörelser gör. Han kan ta kvantsprång, skifta hamn och förvandla sig till fågel eller fyrfotadjur, fisk eller orm. Och när vi dissekerar honom i hans inre upplöses hans form och blir bara vibration – den vilda jakten som drar fram som en rasande vind genom kosmos. Kanske har vi i Oden att göra med kvantfysikens gudfader? Någon borde skriva om det.

Varför gråter nornan?

Även om Odens likgalder och tillskotten till Vägtamskvädet är medeltida och även om dess författare överanvänder metaforer och namnbyten för att framhäva sina egna kunskaper så finns här en hel del visdom att hämta. Insikter i traditionell livssyn och magi levde kvar som en stark underström i de nordiska samhällena ända in i industrialismens tidsålder.

Likgaldern inleds med en allmän lägesbeskrivning av tillvaron och dess drivkrafter och vad olika väsen representerar. Stroferna 4 och 5 målar upp en dov bild av världens tillstånd: ”Varken jord eller sol står för evigt.” I första strofen sägs att ”nornor visar”, och det har av vissa uttolkare översatts som ”nornor visar vägen”. Eftersom den resa som skildras i detta kväde företas in i den icke-ordinära verkligheten, Drömtiden, så är detta ett kväde som beskriver en kunskapsväg. I andra strofen slås fast att nornan Urd vaktar Odrörer vilket bör tolkas som att Urd har ett nära samband med den extatiska visdomsdrycken. Det är det mjöd som i urtiden bryggdes på den vise Kvasirs blod med ett tillskott av honung. Oden fick dricka av denna magiska dryck efter sin nio dygn långa initiationsrit i världsträdet och inne i jätten Suttungs berg sedan han i tre nätter lägrat jättens dotter Gunnlöd. Sedan Oden rövat mjödet från Suttung blandades det med runor som blev ”sända vida vägar; de finnas hos asar, de finnas hos alver, en del hos de vise vaner, en del hos mänskor dväljas”.

En annan magisk dryck som nämns i Völvans spådom är det mjöd som finns i jätten Mimers (= Minnets) brunn. I likgaldern ser vi ett väldigt komplext och intressant samband mellan Mimers brunn, Urds brunn och Odrörer – tre källor till extatisk visdom som i grunden kan vara en och densamma. I strof 5 av likgaldern sägs att ”alla väsens vishet” finns dold i Mimers brunn. 

Nornan kallas för den framsynta disen, alltså den som kan skåda framåt i tiden, och det är tydligt att hon inte känner sig hemma under världsträdets stam. Hon tycks vara fasthållen mot sin vilja och vantrivs hos Natt eftersom hon är van vid betydligt vidare vyer. Asarna ser att hon sörjer och sänder henne en ulvpäls som hon använder för att skifta hamn (”bytte hug”). Det som återges i strof 8 är en typisk medeltida beskrivning av en förvandling till varulv. Tror asarna att nornan ska se världens framtid tydligare om hon sveper sig i en vargpäls? I strof 9 beskrivs hon som ”guldbärande” vilket bör tolkas som visdomsbärande, men det räcker uppenbarligen inte. Här krävs också att hon försätts i ett visionärt, icke-ordinärt medvetandetillstånd. I strof 10 förstärks detta genom att Oden och de övriga asarna sjunger magiska sånger (”gol galdrar”) och rider på gandstav ”till världens tak”. Detta är en beskrivning av en traditionell sejdceremoni.

För säkerhets skull har Oden skickat tre gestalter för att söka nornans kunskap om världens öde – Heimdall, Brage och Loke. Heimdall är ett uråldrigt väsen som ursprungligen varit förknippad med solen och kallats för den vite asen. Han har fått superhörsel efter att ha druckit ur Mimers brunn och fungerar vanligtvis som asarnas väktare vid himmelsbron (regnbågen eller vintergatan). Brage är skaldekonstens gudom och Loke ska här nog betraktas huvudsakligen som Odens skugga och blodsbroder.

I strof 11 ställer Heimdall sina frågor om ”himlens, Hels och hela världens
ursprung, ålder, levnad och undergång” till nornan men det enda svar hon ger är ”tår efter tår”. Hennes kraft beskrivs som ”domnad”, hon känner sig hopplös och beskrivs som ”svullen av sorg”. Vad är det som nornan ser men inte vill eller kan berätta? Ragnarök och asarnas undergång? Eller ännu större skeenden bortom Ragnarök? Ser hon ända in i det 21:a århundradet? Är det i själva verket oss som hon varnar? Vet ni än eller vad?

Stroferna 13 och 14 är en poetisk beskrivning av nattens och sömnens väsen och så följer berättelsen om hur Heimdall och Loke reser tillbaka till asarnas sammankomst, som uppenbarligen äger rum i Frejas hall Vingolf, för att avlägga rapport om resans magra resultat. Kanske kan de med ”list och konstgrepp” tvinga den svårbedda nornan till svar? Oden föreslår nya rådslag under natten, men det är oklart om detta resulterar i något beslut. De avslutande fem stroferna är en kraftfullt poetisk beskrivning av hur den nya dagen gryr och natten och nattens väsen viker undan. Heimdall återtar sin väktarposition på Himmelsberget, men under denna skenbara harmoni vet vi att inget är eller förblir som förr. En obönhörlig och ostoppbar process är i full sving: ”Varken jord eller sol står för evigt, förödelsens ström ej stannar i rymden.”

Om likgaldern är tänkt som ett företal till Balders drömmar (Vägtamskvädet) så är det långt ifrån en sömlös övergång som författaren åstadkommit. Likgaldern handlar om världens öde medan Vägtamskvädet fokuserar på hur Oden själv rider på den magiska hästen Sleipner till dödsriket för att få svar på varför sonen Balder plågas av onda drömmar. Det tycks som om frågeställningen snävas in. Baldersmyten bör ses i ett större perspektiv vilket framgår av prosaberättelsen i Snorres Edda. I boken Eddans dolda visdom har jag försökt att avkoda berättelserna om Balders drömmar och om Baldersmordet så här nöjer jag mig med att peka på några intressanta detaljer i de senare tillskott till den ursprungliga texten i Vägtamskvädet som torde vara samtida med likgaldern.

Strof 2 talar om ”djupsint spåkonst”, kanske med hjälp av runor, som visar att Balder är ”dödsvigd”. Alla väsen sägs gå ed på att inte skada Balder men Oden fruktar ändå ”vansklig utgång” eftersom Balders skyddsväsen (”hamingjor”) hållit sig undan. Därför gör han färden norrut och nedåt till dödsriket där han väcker upp en död völva. Här får vi en ganska detaljerad beskrivning av tillvägagångssättet. De flesta översättningar av Den poetiska Eddan säger bara att Oden sjöng likgalder över völvan men här tillkommer viktiga detaljer; Oden står vänd mot norr, han lägger in runstavar (antagligen under völvans tunga, vilket är en känd magisk metod för att få döda att tala) och läser en magisk formel. Detta sammantaget tvingar völvan att tala och vad Oden får reda på är att Balder är väntad i dödsriket, att det är Odens blinde son Höder som kommer att döda Balder och att detta ska hämnas av Vale som Oden ska avla med jättinnan Rind. Völvan vägrar ytterligare upplysningar sedan hon förstått att det är Oden som väckt upp henne och i slutstrofen säger hon att hon inte kommer att visa sig igen ”förrän Lokes lemmar ur fjättrarne lösas och till gudarnes fall fienderna komma”, dvs vid Ragnarök.

Det var Loke som regisserade mordet på Balder och nu är det befogat att fråga sig om det också är Loke som tagit gestalt av den döda völvan? Loke hade ju också deltagit i resan till nornan vid världsträdet där asarnas frågor om världens öde bara fick tårar till svar. Vi bevittnar ett mycket intrikat tricksterbeteende från Odens blodsbroder och skugga. Här finns antagligen viktig kunskap att avtäcka – inte minst när det gäller processer i vårt eget inre. Loke är inte bara Odens skugga utan också vår egen skugga. Och nornan som svarar på de existentiella frågorna med tårar är en arketyp som representerar delar av vårt psyke som försöker balansera insikten om vår egen dödlighet och ofrånkomliga förintelse med lusten att leva vårt jordiska liv helt och fullt.

Vet ni än eller vad?

Odens likgalder - ulvpäls och gandstav

Detta kväde har också gått under namnet Odens korpgalder. Fram till modern tid ansågs det vara en del av den klassiska Edda-diktningen men från slutet av 1800-talet har det rensats bort ur Den poetiska Eddan.  Av vissa akademiker har det ansetts vara en 1600-talsprodukt men är sannolikt betydligt äldre – enligt Åke Ohlmarks antagligen från 1400-talets Island. Tanken med kvädet var att det skulle fungera som ett företal till Balders drömmar (Vägtamskvädet), som inleds tämligen abrupt med att asarna sitter i rådsmöte för att dryfta vad Balders olycksbådande mardrömmar kan betyda.

Många har gått bet på att tolka likgaldern som är full av dunkla metaforer och grammatiskt märkliga konstruktioner. Min hypotes är att författaren varit insatt i magi och att insikter i magi också kan underlätta tolkningen. Grundberättelsen är att Oden sänder Heimdall, Loke och Brage för att få kunskap om världens öde av nornan (antagligen Urd) vid världsträdet Yggdrasils stam. Det enda svar de får är nornans tårar och det leder småningom till att Oden själv reser till dödsriket och väcker upp en död völva för att få svar om Balders onda drömmar.

I tre bloggtexter kommer jag att presentera och analysera detta material:

1) Min egen nytolkning av Odens likgalder baserad på översättningar av Peter August Gödecke (1881), Nils Fredrik Sander (1893), Åke Ohlmarks (1956) och Annette Lassen (2011) samt eget kontemplativt arbete (2016).

2) Balders drömmar (Vägtamskvädet) översatt av Edvin Thall (1913) med ett par senare tillskott tolkade av Nils Fredrik Sander (1893) och Åke Ohlmarks (1956).

3) Min egen analys av dessa båda kväden.

Först alltså Odens likgalder. Namnförklaringar längst ner i texten.

1.
Allfader verkar, alver skönjer,
vaner vet, nornor visar,
jättemö ger näring, tider föder,
tursar trånar, valkyrior längtar.
2.
Asar fick onda aningar,
trolska väsen villade med runor;
Urd skulle Odrörer vakta,
mäktig att hejda manstark hop.
3.
Hugin kretsar högt och spanar,
Asar anar ofärd, om han dröjer;
tung dröm fyller Trains tanke,
Dains tanke döljer drömmen.
4.
Dvärgarnas styrka domnar,
världarna sjunker mot Ginnungs mörker;
Allsvinn ofta från ovan fäller,
ofta det fällda åter samlas.  
5.
Varken jord eller sol står för evigt,
förödelsens ström ej stannar i rymden;
dold är i Mimers djupa brunn
alla väsens vishet;
vet ni än eller vad?
6.
I dalen dväljs disen, den framsynta,
kommen från Yggdrasils ask;
alvers ätter kallade henne Idun,  
den äldsta av Ivaldes yngre barn.
7.
Med sorg och saknad sjönk hon ned,
hållen kvar under högträdsstammen;
hon trivdes ej i natten hos Nörves dotter,
van som hon var att ha världarna till boning.
8.
Segergudarna såg den sörjande mön,
sände till hästens träd en ulvpäls;
hon sig i honom höljde, bytte hug,
skiftade skepnad, villade med svek.
9.
Vidrir valde väktaren av Bifrost,
att spörja gudamön, den guldbärande,
allt vad hon visste om världens öde;
vittnesbörd skulle bäras av Brage och Lopt.
10.
Oden och makterna gol galdrar;
på gandstav, red de till världens tak;
Oden lyssnar från Hlidskjalf,  
låter dem färdas långa vägar.
11.
Vismannen sporde dryckens giverska,
om vilken kunskap hon ägde,
om himlens, Hels och hela världens
ursprung, ålder, levnad och undergång.
12.
Intet hon sade, ej ett ord hon kunde
de ädla ge till svar, eller glamma med dem;
blott tår efter tår, tillrade från ögat,
hennes kraft var domnad, hopplös var hon.

13.
Strax kommer östan ur Elivågor
sömntörnet från frostkalle jättens åker;
Dain, som dräper folken alla
över hela Midgård natt efter natt.
14.
Då dignar krafter och domnar händer,
dvalan svävar över den vite asens svärd;
vanmakt kommer med trollkonans vind,
i vågor stillnar allt i skapelsen.
15.
Svullen av sorg syntes Jorun
ställd för gudar, ur stånd att svara;
ju mer de sporde, dess mer teg hon;
utan framgång flödade asarnas ord.
16.
Drog så hemåt frågefärdens ledare,
väktaren av Herjans Gjallarhorn;
den av Nål födde tog han till följe,
Grimnes skald lämnades att vakta mön.
17.
Vidars hjältar till Vingolf nådde,
förda dithän av Fornjots söner;
in gick de i härliga salen,
hälsade asarna vid Yggs ölgille.
18.
De önskade Hangatyr, lyckligast bland asar,
att i välmakt bjuda högsätets mjöd,
och asarna att sälla sitta i laget
och med Yggjung evigt fröjdas.
19.
Bänkade efter Bölverks råd
med Särimners kött gudarna mättades.
Skögul ur Hnikars skaftkar på borden
mjöd skänkte i minneshornen.
20.
Mycket gudarna sporde vid måltiden Heimdall,
gudinnorna frågade Loke dryga dagen,
ända tills dunklet kom,
om vad sierskan vetat av visdom och spådom.
21.
Illa det avlöpt, de sade, intet nåtts,
ärendet olöst, ingen frejd.
List och konstgrepp borde brukas
för att tvinga den svårbedda till svar.  
22.
Ome svarar, alla lyssnar:
"Natt må nyttjas till nya rådslag;
Envar som mäktar må tills morgon bräcker,
tänka ut ett råd till asarnas välfärd!”
23.
Rinds moder löpte med långa steg,
också Fenris fader lämnade gillet;
Gudarna tog farväl av Hropt och Frigg,
när Hrimfaxe for i gryningsljuset.
24.
Fram drev Dellings son sin draghäst,
av ädelstenar strålande prydd;
av hästens man det i Mannheim glänser,
i vagnen drog han Dvalins leksak.
25.
Vid den mäktiga jordens norra rand,
under urträdets yttersta rot,
till vila gick gygjor och tursar,
döingar, dvärgar och svartalver.
26.
Upp steg gudar, högt rann solen,
norr ut till Nifelheim natten vek undan;
upp tog han morgonväkten, Ulfruns ättling,
den i hornklang väldige på Himinbjörg.

Förklaringar:
Strof 2: Odrörer är den kittel som innehåller den extatiska visdomsdrycken. Här snarast i betydelsen Urds brunn.
Strof 3: Train och Dain är bland de dvärgar som räknas upp i Völvans spådom. Dain tolkas också som ”döing” och kan ibland representera döden eller sömnen.
Strof 4: Allsvinn = en av de hästar som drar solen över himlavalvet. Ginnung = Ginnungagap.
Strof 6: Idun är egentligen en asynja som beskyddar livskraftens äpplen men används här som namn på völvan. Ivalde är namnet på en dvärg.
Strof 7: Nörves dotter = Natt.
Strof 8: Hästens träd = Yggdrasil.
Strof 9: Vidrir = Oden. Lopt = Loke.
Strof 10: Hlidskjalf = Odens högsäte.
Strof 13: Elivågor = iskallt vatten som i skapelsens begynnelse strömmar in i Ginnungagap.
Strof 14: Den vite asens svärd är en poetisk beskrivning av huvudet. Den vite asen = Heimdall.
Strof 15: Jorun = völvan.
Strof 16: Herjan = Oden. Herjans Gjallarhorn är det varningshorn som Heimdall använder. Nål = Lokes mor. Grimne = Oden. Grimnes skald = Brage.
Strof 17: Vingolf = Frejas hall. Fornjot är elementens fader och hans söner är havet, elden och vinden. Ygg = Oden.
Strof 18: Hangatyr = Oden. Yggjung = Oden.
Strof 19: Bölverk = Oden. Hnikar = Oden. Särimner = den magiska galten i Valhall. Skögul är en valkyrja.
Strof 22: Ome = Oden.
Strof 23: Rind är den jättekvinna som Oden avlar sonen Vale med; den som ska hämnas Baldersmordet. Fenris fader, dvs Fenrisulvens fader = Loke. Hropt = Oden. Hrimfaxe = den häst som drar natten över himlavalvet.
Strof 24: Dellings son = Dag. Mannheim = människornas sfär, den ordinära världen. Dvalin är namnet på en forntidsdvärg och bland dvärgar kallas solen för Dvalins leksak.
Strof 25: Gygjor = jättinnor.
Strof 26: Ulfrun är en av Heimdalls mödrar. Himinbjörg, Himmelsberget, är Heimdalls boplats.

I nästa avsnitt: Balders drömmar (Vägtamskvädet) med en del tillskott.

Med döden som rådgivare (2)

Ett exempel på hur döden kan fungera som rådgivare är där Sigurd Fafnesbane blir undervisad av valkyrjan Sigdrifa om runornas ursprung, essens och magiska användning. Sigdrifa har försänkts i en djup sömn som framkallats av Oden, men i själva verket kan vi betrakta denna sömn som en död. Sigdrifa ligger på Hindarfjäll där Sigurd får se ett stort sken ”såsom om en eld brunne och flammade ända upp mot himlen”. När Sigurd rider upp på berget får han inne i en borg se en varelse ligga där i full rustning. Han tror att det är en man men när han tar av hjälmen blir han varse att det är en kvinna. ”Brynjan satt så fast, som om den vore vuxen till köttet.” Sigurd skär upp brynjan och när han tar av henne den vaknar Sigdrifa upp och förklarar:

Länge sov jag, lång var min slummer,
långt är de levandes ve:
Oden det vållade, att icke jag kunde
över sömnens runor råda.

Sigdrifa bjuder Sigurd att dricka en minnesdryck ur ett horn fullt med mjöd och uttalar då sin fantastiska hälsningsformel:

Hell Dag! Hell Dags söner!
Hell, Natt och Natts syster!
Med blida ögon må ni blicka hit,
giv seger åt oss som här sitta!

Hell er, asar, hell, asynjor!
Hell dig, du givmilda jord!
Given oss två talekonst och visdom
och läkhand, så länge vi leva!

Om Sigdrifa sägs att ”hon visste tidender ur alla världar” och Sigurd ber henne att lära honom visdom. Det sker genom att Sigdrifa berättar om olika runors magiska användning, om runornas ursprung hos jätten Mimer och var runorna numera kan hittas:

Avskavda blevo de alla de som ristats
och mängda med heligt mjöd
och sända vida vägar;
de finnas hos asar, de finnas hos alver,
en del hos de vise vaner,
en del hos mänskor dväljas.

Den som kan runorna ”oförfalskade och ofördärvade” ska få välgång och lycka, säger Sigdrifa som därefter ger Sigurd elva goda levnadsregler att följa, men ”ädlingens liv tror jag ej blir långt: det stundar stora strider”. Trots de dova känslorna av kommande faror förklarar de båda varandra sin kärlek och binder med ed att de vill äga varandra. Det blir dock inget lyckligt slut på denna storslagna kärlekssaga, eller ska vi säga dejt mellan liv och död. Efter diverse förvecklingar, intagande av glömskedryck och hamnskiften blir Sigurd mördad på uppdrag av den svikna Sigdrifa som oftast går under namnet Brynhild. I sin stora sorg tar Brynhild sitt eget liv. Möjligen kan vi se detta som en berättelse om återförening i döden även om Sigurd och Brynhild läggs på varsitt begravningsbål. I Brynhilds helfärd berättas hur hon på väg till dödsriket kommer förbi en jättinnas gård och invecklar sig med henne i ett vasst ordskifte, som Brynhild avslutar med ett trotsigt:

Alltför länge leva på jorden
män och kvinnor i mycken hugsot;
vi skola leva vårt liv tillsammans,
Sigurd och jag. – Försvinn, jättinna!

Frejas resa till jättinnan Hyndla (= den lilla tiken) kan också tolkas som ett samkväm med döden. Hyndla håller till inne i berget och måste väckas upp ur sin hinsidestillvaro:

Vakna du mö! Vakna väninna!
Hyndla min syster, som i hålan bor!
Nu är skymningars skymning: skynda vi skola
till Valhall, till vigda helgedomen.

Freja vill att Hyndla följer med till Valhall för att där inför asarna presentera skyddslingen Ottars förnämliga släkttavla – i akt och mening att han ska få ut sitt fadersarv. Hyndla uppmanas att rida på en av sina ulvar medan Freja färdas på en galt. Jättinnan genomskådar Frejas trick: galten är Ottar som skiftat hamn och hon själv har ingen lust att följa med till Valhall. Däremot lyckas Freja tvinga henne att yppa Ottars ättelängd i 18 verser. Ett omkväde som upprepas nio gånger lyder: ”med alla är du släkt, Ottar, du svage!” När Freja ber Hyndla om minnesöl till Ottar så att han själv ska komma ihåg alla dessa namn och relationer börjar Hyndla förolämpa Freja å grövsta sätt:

Snabbt drag hädan, mig lyster att sova,
föga får du av mig, som främjar din önskan;
du löper, ädla, ute om natten
som brunstiga Heidrun med bockarna ränner.

Du löper efter Od med smäktande ögon,
men flera ha dig under förklädet sett;
du löper, ädla, ute om natten
som brunstiga Heidrun med bockarna löper.

När Freja med magi slår en eldring runt Hyndla faller denna dock till föga – ”sitt liv måste nog de fleste lösa” – och tar fram bägaren med mjöd fastän ”etterblandat är det, ont skall det verka”. Freja försöker å sin sida avvärja denna förbannelse med egna starka ord:

Ditt onda ord skall intet verka,
fast, jättebrud du illsint hotar;
han skall dricka härliga drycken,
må gudarne alla Ottar beskydda!

Visdom och kraft som avtvingas döden åtföljs ofta av hotelser, fientlighet och profetior om undergång. Dödens visdomssfär är förenad med fara och kunskapen därifrån kan bli dyrköpt. Det är också något som går igen i berättelser om botare som hämtat sin kraft från de döda. Efterhand som kristendomens idéer förankrades även hos vanligt folk kom berättelserna om döden alltmer att handla om djävulen. Det var inte döden som vismannen och viskvinnan hade sökt kraft och kunskap hos på kyrkogården – det var den onde själv.

Någon djävul fanns dock knappast i hjälten Svipdags medvetande när han sökte upp sin döda mor Groas gravkummel för att få hennes hjälp och råd om hur han ska kunna komma samman med den fagra Menglad (= Freja), något som skildras i Groas galder:

Vakna Groa! Vakna du goda kvinna!
Jag väcker vid dödens dörr:
jag minner dig om, att du manat din son
till kummeldösen komma.

Galder giv mig, som goda äro,
sörj, du moder, för din son:
på långa vägar för livet jag rädes
är ej mer än yngling än.

Groa sjunger då nio galdrar som Svipdag kan använda i alla möjliga upptänkliga situationer – för seger och som skydd, mot farliga strömmar och fjättrande bojor, för att stilla vågor och undvika köldskador, mot gengångare och för mål och mannavett.

Frukta nu aldrig, där faror syna,
din älskog ej bringe dig ve!
Mot jordfast sten stod jag i dörren
medan jag galdern gav.

Moderns ord äger du, son, med dig,
låt dem i bröstet bo!
Lyckan skall alltid ledsaga dig
så länge mitt ord du gömmer.

Eller med Castanedas ord: ”Death is the only wise adviser that a warrior has.”

Med döden som rådgivare (1)

Carlos Castaneda har skrivit några ytterst djuplodande och vackra texter om dödens kraft och dödens roll som rådgivare. För att inte förta något av den visionära kraften i Castanedas texter återger jag citaten i originalversion. Först från A Separate Reality:

“Death is everywhere. It may be the headlights of a car on a hilltop in the distance behind. They may remain visible for a while, and disappear into the darkness as if they had been scooped away; only to appear on another hilltop, and then disappear again.
Those are the lights on the head of death. Death puts them on as hat and then shoots off on a gallop, gaining on us, getting closer and closer. Sometimes it turns off its lights. But death never stops.

Only the idea of death makes a warrior sufficiently detached so that he is capable of abandoning himself to anything. He knows his death is stalking him and won’t give him time to cling to anything, so he tries, without craving, all of everything.”

Från Journey to Ixtlan:

“Death is our eternal companion. It is always to our left, an arm’s length behind us. Death is the only wise adviser that a warrior has. Whenever he feels that everything is going wrong and he’s about to be annihilated, he can turn to his death and ask if that is so. His death will tell him that he is wrong, that nothing really matters outside its touch. His death will tell him, ‘I haven’t touched you yet.’

“A warrior must focus his attention on the link between himself and his death. Without remorse or sadness or worrying, he must focus his attention on the fact that he does not have time and let his acts flow accordingly. He must let each of his acts be his last battle on earth. Only under those conditions will his acts have their rightful power. Otherwise they will be, for as long as he lives, the acts of a fool.”

Och till sist från Tales of Power:

”In order to help his ward to erase personal history, the warrior as a teacher teaches three techniques: losing self-importance, assuming responsibility for one’s acts and using death as an adviser.”

Men vi behöver inte gå över ån efter vatten. Det är inte nödvändigt att djupdyka i mexikanska shamantraditioner för att komma underfund med dödens betydelse. I den nordiska folkliga läkekonsten finns mängder av belägg för att våra egna vismän och viskvinnor använt döden både som rådgivare och lärare och som kraftkälla vid sjukdomsbot och annan magi. Det har skett t ex genom att gå årsgång till kyrkogården vid speciellt magiska tidpunkter, genom att väcka upp en död och bli undervisad, genom att göra utesittning på en gravhög, genom att använda delar från döda människor eller djur i medicinska syften eller genom att använda sådant som varit i kontakt med en död, t ex kyrkogårdsmull eller likvatten som använts för att tvätta en död. Dessa företeelser är också väl kända i samisk tradition där döda anförvanter ända in i vår tid har städslats som rådgivare eller medhjälpare i utsatta situationer, t ex för att vakta renflocken i snöstorm.

Såväl bland nordbor som bland samer har det funnits starka föreställningar om att de döda har levt kvar i gravhögar och heliga berg och där kunnat väckas upp för att delta i det jordiska livet. I isländska sagor finns uttrycket ”att dö in i berget” som en god sammanfattning av denna företeelse. Men det kunde också vara förknippat med fara att uppväcka döda. I många sagor får sådana levande lik spela en sorts skurkroll där hen beter sig ytterst destruktivt och inte lugnar ner sig förrän hen får huvudet avhugget eller blir uppeldad. Detta och mycket annat kring döden behandlas ingående i boken The Road to Hel av Hilda Roderick Ellis (senare Davidson) som gavs ut redan 1943 och som 2013 kom i nyutgåva på Cambridge University Press.

Om vi ska försöka matcha Carlos Castanedas texter är det nog till Den poetiska Eddan som vi bör vända oss. Där finns flera storslagna berättelser om döden som rådgivare, lärare och magisk medhjälpare.

Den kanske mest klassiska berättelsen är den om Odens invigning i världsträdet där han hängde i nio nätters tid, sårad av sitt eget spjut och utan vatten och mat för att så småningom falla ner och då få del av runornas insikter. Detta är en klassisk shamansk initiation via en konfrontation med döden och återfödelse med ny insikt och kraft:

Jag fick ej njuta horndryck, ej heller bröd -
jag spanade noga nedåt;
runor tog jag upp, ropade och tog,
nu föll jag ned ur trädet.

Då började jag frodas och fatta allt,
växa och trivas väl;
jag letade ut ord utav ord,
en gärning gjorde den andra.

Flera Edda-sånger rymmer också explicita beskrivningar av resor till dödsriket. De sägs gå norrut och nedåt. De företas ofta på en magisk häst och går över en flod, förbi väktare och skräckinjagande vakthundar och samt genom en ridå av eld.

Två av de mest kända resorna till de dödas land utgår just från Oden och hans närmaste krets. Odens egen resa beskrivs i Balders drömmar. Odens son Balder är hemsökt av hotfulla drömmar och Oden rider på den åttabenta hästen Sleipner ”ned till Nifelhel” för att finna orsaken till mardrömmarna. Han möter en hund som ”var blodig om bröstet framtill och gnydde länge mot galdrars fader”. Marken dånar under Oden när han kommer till Hels boning och just detta dånande visar att det är en levande varelse och inte en avliden som anländer. Oden rider mot dödsrikets östra dörr där han vet att en död völva är gravlagd; ”för spåvis kvinna kvad han dödgalder – hon lyddes nödbedd, likord kvad hon:”

Vem är den mannen, okänd för mig,
som tvang mig att vandra mödande vägar?
Jag höljdes av snö, jag slogs av regn,
vättes av daggen, död var jag länge.

Oden presenterar sig som Vegtam (= den vägvane), son till Valtam (= förtrolig med de döda), och frågar för vem som bänkarna i Hel har prytts med guld som inför ett storslaget gästabud. Völvan svarar: ”Här står för Balder det bryggda mjödet, skimrande drycken”. Vi vet att såväl guldet som mjödet representerar visdom och det är uppenbart att den visdom som döden erbjuder anses vara av den mest storslagna sort. När Oden tvingar völvan att tala vidare berättar hon att Balder kommer att dödas av sin blinde broder Höder och att han kommer att hämnas av Vale (= dråpsmannen) som Oden ska avla med jättinnan Rind. När Oden till sist frågar om vilka kvinnor som kommer att sörja Balder svarar völvan med en hotelse som föregriper Odens egen död:

Du är ej Vegtam, den som jag trodde,
förr är du Oden, åldrige skaparn!

Hem rid Oden, var i hugen stolt:
ej kommer en man att mer mig få se,
förrän Lokes lemmar ur fjättrarne lösas
och till gudarnas fall fienderna komma.

Völvan syftar på att Loke ska fjättras av asarna för sin roll i mordet på Balder, men att han kommer loss till Ragnaröksprocessen då den gamla världen och dess gudar går under för att ge plats för en pånyttfödd skapelse. Vi ser här hur umgänget med de döda också rymmer en farlig och ödesdiger dimension. Döden är inte att leka med!

Trots att Oden ibland beskrivs som allvis måste han alltså vända sig till dödens sfär för att få djupare kunskap – precis som shamaner har gjort i alla tider. Och om vi betraktar berättelsen om Odens resa till Hel som en beskrivning av människans inre processer ser vi att vi är beroende av våra djupaste inre världar, vårt mörka undermedvetna för att nå genuin kunskap om oss själva och vår väg. Om vi använder Jungs terminologi skulle vi säga att vi hämtar kunskapen ur det kollektiva undermedvetna och dess arketyper.

Den andra resan till dödsriket som utgår från händelserna kring Balder företas av Odens son Hermod efter det att Balder har dött och kremerats. Avsikten är att förhandla med Hel om att låta Balder återvända eftersom hans död orsakat så stor sorg i världen. Den resan skildras i Snorres Edda som en klassisk färd till dödsriket; Hermod rider på Sleipner, färden tar nio dygn ”genom mörka djupa dalar”, vid älven Gjöll (= den larmande) rider han över Gjallarbron som är täckt med glänsande guld och vaktas av en kvinna vid namn Modgunn. Även under Hermod dånar bron och Modgunn frågar varför denne levande man rider på Helväg. När han förklarar att han söker Balder kan Modgunn berätta att Balder redan ridit över till andra sidan och att ”vägen till Hel går neråt och nordvart”. I Hels boningshus sitter Balder på högsätesbänk tillsammans med sin hustru Nanna. Hermod blir kvar över natten men ber på morgonen att Hel ska låta Balder rida hem med honom eftersom det är så mycken gråt hos asarna. Hel går med på detta under förutsättning att ”allting i världen både levande och dött gråter över honom… men han blir kvar hos Hel, om någon säger emot och inte vill gråta”.

Asarna sänder ut bud över all världen och alla gråter över Balders död utom jättinnan Tökk (= tack) som frankt förklarar:

Med torra tårar
må Tökk gråta
när Balder bärs på bål.
Vad gott gav mig Karls son
kvick eller död?
Må Hel ha kvar det hon har!

Det var i själva verket Loke som hade förvandlat sig till jättinnan Tökk och därmed satte p för asarnas hybris att försöka lura döden och få evigt liv. Kunskap och visdom finns i och hos döden inte genom att upphäva döden.

Fortsättning i morgon med Sigurd och Sigdrifa, Freja och Hyndla, Svipdag och Groa.

Andlig skolningsväg i ny bok av Jörgen I Eriksson

Recension skriven av Eta Christensson för nättidningen Naturtro.

I många tusen år har människor levt här i Norden. De har haft sin världsåskådning, sin syn på människan och hennes uppgift i världen. De har sökt visdom, de har gått en andlig skolningsväg. Men om den skulle vi ingenting veta om inte kristna munkar på 1200-talet, eller tidigare, hade nedtecknat den visdomsskatt som bevarats i muntlig tradition. Det var så den så kallade Poetiska Eddan kom till, den som är föremål för Jörgen I Erikssons senaste bok Eddans dolda visdom.

Jörgen I Eriksson, författare, runmagiker och traditionsbärare inom nordisk shamanism, är känd i en stor läsekrets för sina böcker om samisk och indiansk visdom. Med den bakgrunden är han väl lämpad att ta sig an den Poetiska Eddan. Han bygger sin tolkning på tre olika översättningar från isländskan men använder sig även av shamanska metoder som trumresa, utesittning och rundragning. Han framhåller att Eddans dolda visdom är en av många möjliga tolkningar och uppmanar läsaren att själv utforska de gamla myterna.

Eddans dolda visdom bjuder på flera aha-upplevelser. Det jag finner intressantast är den nytolkning som författaren gör angående kvinnornas plats och betydelse. Han gör upp med  den gamla patriarkala tolkningen av Edda-världen, där kvinnor är bifigurer som endast passivt deltar i männens kamp för överlevnad. Odens Valhall har utmålats som en plats där modiga män övar sig i strid, äter fläsk och dricker mjöd. Jörgen I Eriksson frammanar istället en bild av visdomstörstande andliga krigare av båda könen som lever av vatten, luft och eld, som i en ”andlig bastu” som ger andlig näring. Han menar att myterna ofta ”handlar om hur kvinnor initierar män”. ”Det är kvinnor som undervisar män om runor och galdrar och det är kvinnor som bjuder män att dricka visdomsmjöd ur framsträckta dryckeshorn.”

Boken tar upp flera sådana exempel. En scen med skön symbolik är den där Oden djupt inne i berget firar bröllop med jättedottern Gunnlöd och i bröllopsgåva erhåller visdomsmjödet. Ett annat exempel är Sigurd Fafnesbanes möte med Sigdrifa uppe på ett högt berg. Hon ger honom tillsammans med mjödet kraft, läkedom och kunskap om galdrar och runor.

Men Jörgen I Eriksson är inte bara ute efter att bjuda in kvinnosläktet till delaktighet. Han menar att myternas möten mellan män och kvinnor djupast sett är något som sker i vårt inre, där det manliga och det kvinnliga samverkar i ett evigt växelspel. Det är en initiation det handlar om, ”där manlig och kvinnlig energi förenas och därigenom transformeras till något högre”.

Det finns en hel del talmagi i boken. För att förstå den är det bra att ha läst Erikssons bok om Runmagi och shamanism, där han redogör för varje runas talvärde. I Eddans dolda visdom visas hur genomtänkt den urgamla mytkompositionen måste vara, då innehållet i verserna ofta talmässigt stämmer överens. Sigdrifa förklarar hur runorna kom till och räknar upp 24 olika sätt, vilket påminner om att den äldsta runraden har just 24 runor. I boken finns flera andra exempel som borde göra en talmagiker fascinerad.

Ett särskilt kapitel ägnas Loke, den ständiga trickstern som är invånarna i Asgård till både nytta och skada. Han är Odens ”blodsbror” och skugga, och kanske är han även vår skugga, psykoanalytiskt sett?   Jörgen I Eriksson frågar sig om det är möjligt att på ett shamanskt sätt samarbeta med Loke och kommer fram till att det är bäst att undvika honom. Lokes egenskaper är ”helt enkelt inte eftersträvansvärda för den som söker andlig utveckling”. Risken finns här att Erikssons slutsats istället verkar lockande och utmanar den ständigt kunskapstörstande shamanlärjungen, som givetvis själv får ta konsekvenserna.

Eddans dolda visdom har skrivits i syfte att lyfta fram en urgammal andlig kunskapsväg. Dess verser kan fungera som ”portar” till den andliga världen, den som Jörgen I Eriksson kallar Drömtiden. De kan sjungas eller reciteras, och den värld de berättar om kan göras till mål för olika typer av själsresor. Eriksson betonar att den kunskap vi därigenom kan uppnå inte främst handlar om hur livet levdes förr, utan hur vi kan och bör leva det idag. Var och en kommer att göra sina egna Edda-tolkningar, vilket inte hindrar att slutresultatet kan bli ett tillstånd av harmoni och balans, detsamma som ”att tänka och vandra i skönhet”.

Nya boken: Eddans dolda visdom

Nu är min nya bok klar – Eddans dolda visdom (norrshaman 2014). Avsikten är att göra Eddans esoteriska kunskap tillgänglig för alla som vill vandra en andlig väg fylld av skönhet, harmoni och balans. Även i det tjugoförsta århundradet kan Eddans sånger fungera som portar in i det som brukar kallas den icke-ordinära verkligheten, det fördolda eller Drömtiden.
Sångerna i Den poetiska Eddan innehåller gåtfulla och spännande mytiska berättelser sprängfyllda av dold andlig kunskap, som det är möjligt även för oss idag att finna och avkoda. Det är kunskap inte bara om den yttre världen och dess skapelse utan också om våra inre världar, våra personligheters födelse, död och transformation och olika vägar att nå visdom.
Vi kan ta del av den dolda visdomen genom att sjunga fram berättelserna, på liknande sätt som de ursprungliga heliga varelserna sjöng fram världen i begynnelsen, ”arla i urtid”. Ett annat sätt att ta del av myternas visdom är att göra själsresor med hjälp av olika trådar i berättelsernas väv. Det kan ske genom att recitera myten högt eller för sitt inre i kombination med någon lämplig metod för att förändra medvetandet, t ex trumning. Det är ett sätt att få del av mytens inre väsen, dess essens och dess esoteriska kunskap. Mina tolkningar grundar sig i en shamansk ”läsning” där jag kombinerat själsresor med djup begrundan och divination med hjälp av runor.

När vi idag försöker avkoda de dolda budskapen måste vi inse att avkodningen kan leda till olika resultat beroende på vem som gör den och vilka mentala filter som tolkningen passerar genom. Myterna talar till olika läsare på olika sätt och det går inte att fastställa några oomtvistliga och slutgiltiga tolkningar. Myterna har sin egen dynamik som möjliggör ständigt nya upptäckter och insikter.
Eddans dolda visdom är inte en bok om hur sångerna användes förr eller vilken kunskap de innehöll då. Det är en bok om hur ny kunskap kontinuerligt kan utvinnas ur myterna och hur dessa sånger kan användas idag och framöver. Det är sedan upp till var och en att göra sin egen Eddatolkning och komma fram till hur en själv kan införliva dessa mytiska kunskaper i sitt eget liv.
Eddans dolda visdom är en häftad bok på 85 sidor som kan beställas direkt av mig på mejladressen jorgen.i.eriksson@bredband.net. Priset (inklusive frakt) är 180 kr. Mer info om boken och norrshamans övriga böcker finns på min hemsida. 

Att avkoda Eddans hemliga visdom

Myterna i Den poetiska Eddan och i Snorres Edda rymmer en komplett kosmologi med beskrivningar av en avancerad förkristen nordisk initiationsväg. För den som kan avkoda deras komplexa budskap fungerar de som utmärkta vägledningar i sökandet efter visdom. Så skulle en kunna sammanfatta Maria Kvilhaugs 700-sidiga mastodontverk The Seed of Yggdrasill – Deciphering the hidden messages in Old Norse Myths (Whyte Tracks 2013).

Kvilhaug vill ”avtäcka den verkliga betydelsen i Edda-myterna” framför allt genom att på djupet analysera de poetiska metaforerna och de många märkliga namnen på alla mytiska gestalter, urtidens heliga varelser. Hennes utgångspunkt är att Edda-poeterna var initierade i de hemliga kunskapsvägarna och att också människor idag kan ta del av denna heliga kunskap, om vi kan knäcka koderna. Karaktärer, platser och ting beskrivs på ett sätt som döljer budskapen. De poetiska metaforerna är alltid en täckmantel för ett tillstånd, en inre kvalitet och en kosmisk naturkraft som finns både i universum i stort och i människornas inre. Det som i Eddans sånger på ett ytligt plan kan uppfattas som beskrivningar av mytiska hjältars och monsters märkliga och ibland bisarra äventyr handlar enligt Kvilhaug primärt om människornas ande, själ, intelligens, passion, rädsla, girighet och begär – alltså känslor, attityder och inre krafter som kan utveckla oss eller förstöra oss; allt enligt den klassiska formeln ”as above, so below”.

Kvilhaug betonar och lyfter fram det dynamiska och flytande i Edda-sångerna; väsen, identiteter och funktioner överlappar varandra och det ena omvandlas till det andra i en ständigt pågående process. En del väsen/krafter kan uppträda i många olika skepnader  – “the many can be the one and the one can be the many”. Myternas kosmos utgör till exempel ingen geografisk skildring av världen, snarare handlar det om beskrivningar av det som ligger bortom tids- och rumsdimensioner där det inte existerar några bestämda eller fasta gränser mellan upp och ner, högre och lägre. Eddans poeter beskriver dimensioner av verkligheten som existerar både inom och utom allt och där allt har minst två sidor.

Drivkraften i de nordiska myterna är inte kampen mellan ”ont” och ”gott” – t ex jättar mot asar. Det underliggande dramat i Edda-poesin är i stället relationen mellan den manlige sökaren och det kvinnliga eftersökta, skriver Kvilhaug. Exempel på detta är de många berättelserna om hjältar som söker kunskap hos kvinnor och belönas med en dryck av det heliga mjödet, som är en metafor för helig kunskap som förmedlas i ett tillstånd av trance. Oden får dricka av mjödet hos jättedottern Gunnlöd inne i Suttungs berg, Skirner bjuds mjöd av jättedottern Gerd, Sigurd Fafnesbane undervisas i runornas väsen av Sigdrifa som inledde sessionen med att bjuda på mjöd ”som var mängt med makt och mycken ära … fullt av lövjor med läkekraft, goda galdrar och gammanrunor”. I det mycket exempelrika avsnittet om ”kvinnan med mjödet” imponerar Kvilhaug – och inte för inte så hette hennes avhandling vid universitetet i Oslo ”The Maiden with the Mead – a Godess of Initiation Rituals in Old Norse Myths?” Frågetecknet i avhandlingens titel är i The Seed of Yggdrasill ersatt med ett utropstecken. Det är en initiationsväg som beskrivs – en väg där Kvilhaug urskiljer fem distinkta steg: sökandet efter en vision, visionen, nedstigning i undervärlden, prövningar och invigning.

På nära 700 sidor vrider och vänder Kvilhaug på det mesta i Edda-sångerna och det mesta i hennes analyser är användbart och tankeväckande för den som vill pröva denna nordiska kunskapsväg. Jag ska här bara nämna några analyser som jag särskilt uppskattar och känner mig befryndad med:

• Dråpet och den trefaldiga bränningen (och återfödelsen) av Gullveig i Völvans spådom är i själva verket en beskrivning av en kvinnlig initiation. Efter bränningen kunde Gullveig ”sejda vettlös”. Namnet Gullveig betyder Gulddryck och syftar på helig visdom. När myterna talar om guld och guldskatter är det helig kunskap som avses. Enligt Kvilhaug manifesterar Gullveig det som Carlos Castaneda kallar ”den inre elden”, hon överlever den och blir därmed fri i den andlige krigarens bemärkelse.
• När Oden lägger sitt ena öga i Mimers (=Minnets) brunn är det inte bara ett offer för att få en klunk av detta heliga vatten och därmed bli allvis utan också ett sätt att kunna se allt som hittills inträffat i kosmos. Med ett öga ser Oden ut över alla världar, med det andra i Minnets brunn ser han också genom alla tider och blir allvetande.
• Valhall är inte en himmel för råbarkade krigare som slåss dagarna i ända för att på kvällen äta sig mätta på galten Särimner och dricka sig fulla på mjöd. Det som de så kallade einhärjarna deltar i inne i Valhall är en alkemisk transformation, som i varje individ återskapar den ursprungliga stora kosmiska skapelsen. Valhall är en plats för transformation och återuppståndelse. Att komma till Valhall, och även Frejas boning Folkvang, är alltså en initiationsväg. 
• Dödsgudinnan Hel (= den döljande) och hennes domän är inte enbart mörk, dyster och negativ. Hel har flera sidor; hon är såväl ung som gammal, attraktiv som frånstötande; och döden beskrivs ofta som ett erotiskt möte mellan den döende och kvinnliga krafter som är förknippade med döden – inte bara Hel utan även Ran och Freja. 
• Jättarna i Eddans berättelser är inte onda utan ambivalenta. De är inte fiender utan hinder som den visdomstörstande måste övervinna, t ex girighet, hat, vrede, rädsla.

Men jag är också kritisk till en del i Kvilhaugs mastodontverk:

• Eddorna är skönlitteratur nedskriven efter religionsskiftet. Vi vet föga om alternativa och mer ursprungliga sätt att berätta myterna. Som skönlitteratur är Edda-poesin en flik av verkligheten sedd genom ett temperament. Eddan är inte ”vår” heliga skrift. Var poeterna andligt initierade? Kanske, men de var inte shamaner och hade inte en fullödig förståelse av myternas andliga dimension. Snorre var definitivt inte shaman! Eddan innehåller fragment av urmyter men det går inte att tolka varje Edda-sång som en initiationsbeskrivning full av hemlig visdom. 
• Att tolka Edda-sångerna kronologiskt är att gå ett steg för långt. Völvans spådom t ex innehåller inte en kronologisk beskrivning av universums skapelse. Kvilhaug går också för långt när hon föser samman alla möjliga gudar och gudinnor som ett och samma väsen. Att alla väsen kommer ur samma ursprungliga matris innebär inte att det bara finns ett manligt och ett kvinnligt väsen. Oden, Heimdall och Mimer är inte en och samma. Och även om en kan tala om en stor gudinna som äger all helig kunskap men uppenbarar sig under oräkneliga namn och skepnader är det att gå för långt att sätta likhetstecken mellan asynjor, jättinnor, valkyrjor, nornor, fylgjor och hamingjor. Det finns skäl till att det andliga uppträder i och genom dessa olika skepnader. 
• Att tolka alla poetiska metaforer som beskrivningar av inre mänskliga processer är också att gå för långt. Ibland blommar Kvilhaug också ut i en nyandligt inspirerad rappakalja. Jag tar hennes analys av Odens initiationshängning i världsträdet som exempel. Den handlar enligt Kvilhaug ytterst om att ”kosmos ande” hänger på ”den universella kroppen” och att ”den kunskapssökande anden offras till det fysiska livet som en gåva till sig själv i oss alla”. Jaha? Det är faktiskt enklare än så; Odens trädhängning är en traditionell shamaninitiation som innehåller dödskonfrontation och återfödelse med ny kunskap. 
• Trots Kvilhaugs imponerande språkliga kunskaper och jämförelser med andra religiösa system går även hon vilse ibland, t ex i analysen av ekorren Ratatosk som löper längs Yggdrasils stam. Enligt Snorre löper Ratatosk med fientliga budskap mellan draken Nidhögg som gnager på en av världsträdets rötter och örnen som sitter i trädets topp. Detta tolkar Kvilhaug som att Ratatosk är ett hinder för den förening av det lägre och det högre som är nödvändigt för andligt uppvaknande. Det är faktiskt tvärtom! Ratatosk är en beskrivning av shamanen och shamanens förmåga att fritt röra sig mellan världarna och balansera motsatser (örnen och draken). Kvilhaug säger ju själv på ett ställe att den andliga föreningen just handlar om att balansera motsatser. Då borde hon inse att Ratatosk förverkligar just detta!

Om en som jag läser boken i ett enda svep – visserligen ett par månader långt – känns det som om den aldrig tar slut. Många upprepningar borde ha redigerats bort; det hade kanske räckt med ett verk på 300 sidor. Nu ter sig antagligen det jättelika omfånget som väldigt avskräckande för de måttligt intresserade och det är synd eftersom The Seed of Yggdrasill är värd en stor läsekrets. Kvilhaug hade behövt en sträng redaktör och boken hade varit värd en bättre utformning än det nuvarande grådaskiga digitaltrycket som förtar mycket av kvaliteten hos Kvilhaugs egna illustrationer. Men, det är tydligen så här som Kvilhaug vill ge sitt verk till världen och det är bara för oss att tacka och ta emot. Hennes arbete är unikt och kan verkligen hjälpa till att öppna Eddans portar till Drömtiden. Men portarna finns inte i Kvilhaugs bok utan i Eddasångerna – tillgängliga för envar att träda in i, helst i ett förändrat medvetandetillstånd.

Den poetiska Eddan i nytappning

Var tid har sitt sätt att tolka gamla myter och berättelser. Varje ny översättning av sångerna i det som kallas Den poetiska Eddan – som första gången skrevs ner på 1200-talet – kan föra läsaren såväl närmare som längre bort från berättelsernas ursprungliga mening. En avsikt kan vara att helt enkelt göra texterna mer begripliga för samtida läsare. En annan avsikt kan vara att bättre sätta in berättelserna i ett historiskt, ekologiskt, filosofiskt och andligt perspektiv eftersom kunskaperna kan ha ökat om den tid då berättelserna konstruerades.

När det gäller Den poetiska Eddan är det framför allt två versioner som brukar användas och nytryckas: Erik Brates från 1913 och Björn Collinders från 1957. En tredje version som jag gillar och har använt för min egen utgåva Shamanens Edda är Edvin Thalls från 1913. En fjärde version är Åke Ohlmarks från 1948, som av många uppfattas som rätt kontroversiell. Ingen nyöversättning har alltså ägt rum sedan 1950-talet och vi är nog ganska många som har längtat efter en mer modern och kanske också råare och vildare tolkning av Edda-sångerna. När nu religionshistorikern Alexander Bågenholm ger ut Den poetiska Eddan – Gudasångerna (Original Art och Vulkan förlag 2013) bör vi ödmjukt buga oss för hans friska initiativ och det stora arbete han har lagt ner på att nyöversätta från fornisländskan och föra in Eddans sånger i vår egen tid. Bågenholm skriver i förordet att han vill ”lyfta fram berättelserna och göra dem begripliga för nutidens läsare” och resultatet är en Edda som inte kräver några förkunskaper om förkristen nordisk tradition. Detta har Bågenholm åstadkommit genom att

1. skriva en introduktion om ”det förkristna Nordens religion”,
2. förse varje sång med en förklarande presentation,
3. bifoga en lång och kunnig namn- och ordlista i ett appendix,
4. rensa texterna från frossandet i kenningar och heiti, dvs omskrivningar, synonymer och alternativa namn, exempelvis genom att skriva Oden i stället för Vefader, Sigfader eller Hropt, och Frej i stället för Beles lysande bane etc,
5. inte upprätthålla de gamla versmåtten.

Det fungerar ganska bra även om jag tycker att vissa textavsnitt förlorar en del av sin poetiska och mytiska kraft. Bågenholm ersätter ord som galder och kraftkväde med besvärjelse och ordet hug med ande och det är ju inte riktigt samma sak. Å andra sidan har han redan i förordet skickligt garderat sig mot sådan kritik genom att hänvisa dem som vill fördjupa sig i ämnet och läsa Eddan som ett diktat verk till Brates och Collinders översättningar.

Eftersom Bågenholm i stort sett har begränsat sitt urval till de sånger som brukar sammanföras under beteckningen Gudasångerna saknar hans bok också några av de magiska godbitar som ingår i de klassiska översättningarna. Jag tänker på sånger som Fjölsvinnsmål, Groas galdrar och Sången om Sigdrifa (inom parentes kan jag påpeka att dessa sånger ingår i Shamanens Edda). Jag hade föredragit att ha med dem i denna bok i stället för den drygt tio sidor långa litteraturförteckningen som inte känns särskilt relevant eller konsekvent. Där ingår t ex Eliades Shamanism: Archaic Techniques of Ecstasy men inget av Sigurd Agrells arbeten om den nordiska runmagin eller Neil S. Prices storslagna The Viking Way.

För att avsluta min text med ytterligare lite smågnäll: i introduktionen om förkristen nordisk andlighet använder Bågenholm begreppet ”det förkristna Nordens religion” utan att på något vis försöka problematisera detta begrepp. Har det verkligen funnits en förkristen religion i Norden med ett sammanhållet och teoretiserat gudapanteon? När Eddasångerna talar om gudar, menar de då samma sak som vi gör idag? Var det verkligen en allmänt omfattad uppfattning att Oden var ”gudarnas fader” och när uppstod den i så fall? Bågenholms introduktion känns lite fyrkantig och icke-dynamisk; för egen del använder jag hellre benämningen livssyn än religion.  

Till sist illustrationerna. Behovet är stort av nya bilder av de mytiska gestalterna. Bågenholm är en driven tecknare och hans bilder känns mycket fräschare än de nationalromantiska pekoral som brukar användas i illustrerade utgåvor av Eddan. Ändå är jag inte nöjd; det blir för mycket serietidningskaraktär på Bågenholms illustrationer. Och varför har alla avbildade kvinnor – völvan, valkyrjorna, Freja och Gerd – unga, vackra och välgymmade kroppar? Völvan var ju uråldrig och kvinnor blev völvor i allmänhet först efter menopaus. Var finns de råa, skrämmande och farliga dimensionerna hos Freja och Gerd? Bågenholms illustrationer blir på sitt sätt lika tidsbundna som de nationalromantiska väna gudinnebilderna.