Sagans fyra huvudaktörer är alla kvinnor och vi kan betrakta
dem som företrädare för en grundläggande dualism i kosmos. Å ena sidan har vi
Frau Holle/Flädermor och den flitiga flickan/styvdottern. De representerar det ljusa och ”goda”.
Namnet Holle kan avledas från gamla tyska uttryck för ljus, glans, fullkomlig,
sund, nådig och mild. Å andra sidan har vi Styvmodern och den lata
flickan/dottern. De representerar det mörka och ”onda”. Dessa sidor har vi alla;
det är psykiska energier som vi behöver balansera gentemot varandra.
Styvdottern beskrivs som hemmets askunge men om vi
analyserar begreppet ser vi att detta inte nödvändigtvis är en förringande
beteckning. Kanske tvärtom egentligen. Askungen är nämligen den person som
sköter om hemmets eldhärd. Hon är eldens väktare och därmed har hon redan en
helig uppgift. Styvmodern skickar ut henne på landsvägen inte av illvilja utan för
att hon ska kunna finna sin egen väg i livet. När det gäller hennes arbete med
att spinna kan vi se tydliga paralleller till nornorna vid Urds källa; de som
spinner den kosmiska väven. Flickan ska nu på egen hand spinna sin livstråd,
men det hårda arbetet får fingrarna att börja blöda. Detta bör nog tolkas som
att flickan får sin första menstruation och nu är beredd att lämna barndomen
och träda in i kvinnornas värld.
Flickan måste själv hämta tillbaka den borttappade sländan
från brunnen eftersom ingen annan kan genomgå hennes initiation. Hoppet ner i
brunnen försätter henne i ett förändrat medvetandetillstånd (”förlorade sansen”)
och hon vaknar upp på en äng i Drömtiden. Beskrivningen av ängen tyder på att
det är vår och genom mötena med bakugnen, äppelträdet och Frau Holles
sängbäddning genomlever hon ett varv i årscykeln.
Bakugnen representerar livmodern men också det alkemiska
transformationskärlet. Äppelträdet bär livets och visdomens frukt. Tankarna går
till Iduns äpplen och till världsträdet. När flickan skakar Frau Holles
sängkläder snöar det i världen och därmed förbereds vårens fruktbarhet och
alstringskraft.
Frau Holle lär flickan livets väsentligheter. När hon gör
rätt går det henne väl. Hon får både kokt och stekt mat och lever i harmoni och
balans. Längtan tillbaka till den ordinära verkligheten når full styrka när hon
fått de nödvändiga kunskaperna och livsvisdomen. Hennes kvinnliga initiation är
fullbordad och Frau Holle för henne tillbaka till den vanliga världen genom en
av Drömtidens portar och just där och då belönas hon med guldet som
representerar visdom och andlig kraft. Nu får hon också tillbaka den förlorade
sländan och kan fortsätta spinna sin livstråd. Nu blir hon Goldmarie (=
Guldmarie).
Hennes återkomst kungörs av sagans enda manlige aktör –
gårdens tupp. Galandet från en tupp kan signalera början på en ny dag, en ny
livsfas eller en ny era. Från sångerna i Eddan känner vi flera tuppar som
kopplas samman med avgörande kosmiska händelser, t ex Ragnarök och förnyelsen
av världen. Styvmodern betecknas nu enbart som moder och det är ett uttryck för
att Goldmarie har återvänt som en fri och självständig kvinna med en mogen syn
på sin mor.
Berättelsen om den lata styvsysterns resa till Frau Holle
tycks vara en enda lång varning för själviskhet och girighet. Hon är inte mogen
att ta emot Drömtidens kunskap och kraft och kan därför inte fullborda sin
transformation. Som ”belöning” får hon en tunna med beck (= okunskap) hälld
över sig. Hon blir nu Pechmarie (= Beckmarie).
Wilfried Richert
som själv är bosatt i trakterna av Hohe Meissner i Hessen har med sin lilla bok
Das Mysterium der Frau Holle (Books
on Demand, 2015) åstadkommit en förträfflig introduktion till myten om Frau
Holle. Förutom att avkoda den gamla Grimm-sagan beskriver han också flera av de
heliga platser som förknippas med Frau Holle och som fortfarande hålls aktiva
och levande. Den tes som Richert driver i boken är att berättelserna om Frau
Holle går tillbaka till de uråldriga myterna om Den stora gudinnan, som rymmer
såväl kvinnliga som manliga sidor och som är det ursprungliga skapande
väsendet. Frau Holle är därmed mer än Hel eller Freja som hon brukar jämföras
med. Hen är världsalltets framfödare.
Visst är det märkvärdigt och utomordentligt bra att det ännu
i vår tid ceremonieras för hen vid Hohe Meissner!
