”Medan Hadding nu uppehöll sig hos sin maka – vi skulle säga
i smekmånaden – tilldrog sig ett undransvärt järtecken. Ty då han intog sin
middagsmåltid, syntes en kvinna höja sitt huvud och sin gestalt upp ur marken
invid härden; hon bar gröna örter (sprängörter) och tycktes hålla fram sitt
sköte för att liksom undersöka, i vilken del av världen så friska gräsväxter
under vintertiden haft sitt ursprung. Konungen var nyfiken att få veta detta,
och trollkvinnan – vi kunna lätt ana, att det var Mimers dotter Heid –
omvecklade honom med sin egen mantel och förde honom med sig ned under jorden
till de dödas rike.
Till en början – säger Saxo – framträngde de genom ett töcken
av fuktig och ljum ånga, gingo därefter på en smal gångstig, som var uppnött av
dagligen intrampade fotspår, och sågo där åtskilliga höga herrar, klädda i
purpurfärgade mantlar och kappor. När de gått förbi dessa, kommo de omsider
till solbeglänsta trakter, som frambragte de av kvinnan företedda gräsen. När
de vandrat vidare, stötte de på en flod med brådstörtande flöde och gråaktigt
vatten, välvande i sin strömfåra varjehanda slags kastvapen, men genom en bro
gjord tillgänglig för övergång. Sedan de gått över den, fingo de se två och två
slagordningar med ömsesidiga krafter drabba samman; och när Hadding frågade
kvinnan om deras förhållanden, svarade hon: dessa äro de svärdfallna, som genom
samma och ständiga förfaringssätt framställa en bild av sitt nederlag och genom
det nuvarande skådespelet återgiva det förflutna livets handling.
När de gingo än längre fram, stötte de på en mur, svår att
nalkas och svår att komma över; och när kvinnan fåfängt försökte att hoppa över
den, alldenstund hon gjorde försök med en icke en gång av ålderdomsskröplighet
förtunnad kropps lätthet, ryckte hon huvudet av en tupp, som hon händelsevis
förde med sig, och kastade den över murens stängsel; och strax gav hanen, ånyo
vorden levande, genom gällt galande ett tydligt tecken, att han återfått
andningsförmågan.
Härefter vände Hadding samma väg tillbaka.”
Vi känner igen muren och stängslet runt dödsriket från
berättelsen i Snorres Edda om hur Odens son Hermod på den magiska hästen
Sleipner gör resan till Hel för att försöka få den döde Balder utlämnad.
Sleipner lyckas hoppa över muren utan att nudda den – något som kvinnan, Heid,
inte lyckas med i Saxos text. Heid är en völva som på klassiskt vis för Hadding
till Drömtiden genom att svepa sin mantel omkring honom. Kanske sker det också
med hjälp av hennes gröna örter, som Sander beskriver som sprängörter. Statens
veterinärmedicinska anstalt beskriver den ytterst giftiga växten på följande
sätt: ”Sprängört är en av våra allra giftigaste växter, på grund av sitt
innehåll av cicutoxin och cicutol som har starkt narkotisk effekt. Hela plantan
är giftig, men i synnerhet roten, nedre delen av stammen och unga skott är
särskilt giftiga. Giftverkan minskar ej vid torkning.”
De höga herrarna i purpurfärgade kläder är troligen en
beskrivning av de andliga krigarna, einhärjarna, i Valhall. När det gäller de
två stridande grupperna som beskrivs så går mina tankar osökt till samiska och
sibiriska myter om att Vintergatan består av stridande arméer.
Den strida älven är Gjöll som skiljer dödsriket från de
levandes sfär och Hadding och Heid tar sig över den på Gjallarbron. Bland
övriga kännetecken av intresse är den fuktiga och ljumma ångan/dimman som de
passerar och det faktum att landskapet i Drömtiden är solbelyst.
Den mest karakteristiska och djupt traditionella aspekten på
denna drömtidsresa är kanske ändå samspelet mellan Hadding och Heid. I nordisk
myt är det ett vanligt tema att en man initieras av en kvinna och denna
berättelse tycks infoga sig i den traditionen. Är det ett himmelskt famntag vi
bevittnar? En transformation av maskulint och feminint till en ny helhet, den
fullödiga människan, anthropos? Men
även om vi betraktar detta som en initiationsresa så måste den nog ses som icke
fullbordad eftersom varken Hadding eller Heid tar sig över muren. Men hur ska vi
tolka tuppen som får sitt avslitna huvud kastat över muren och då lever upp
igen? Genom död till liv är en klassisk shamansk invigning. Var tuppen Haddings
eller Heids fylgja? Är det samma tupp som inför Ragnarök ”gal under jorden,
sotröd hane i Hels salar”?
Den som har öron hen höre. Var och en kan naturligtvis göra samma
resa som kung Hadding och Heid på egen hand och kanske hitta svaret.