Räcker det med lite alkemi?

Wolfgang Paulis världsur

C G Jungs bok Psykologi och alkemi kom ut på tyska 1942 och på svenska 1999 (Natur och Kultur). I år, 2016, har den hittat hem till mig. Jag har tangerat alkemin bl a i mina studier av synkronicitetsfenomenet. Jung och kvantfysikern Wolfgang Pauli försökte utarbeta en ny teori där de sammanfogade kvantfysik, djuppsykologi och alkemi – dock utan att lyckas. Andra har fortsatt med de försöken och det har gjort mig nyfiken på alkemin i sig. Och vad kan vara en bättre introduktion till detta komplexa område än Jungs bok?

Som alltid är Jung väldigt grundlig. Han fullkomligt frossar i citat och bilder från alkemistiska skrifter, framför allt från perioden 1500-1700. Den inledande halvan av boken utgörs av drömanalyser och känns kanske inte helt självklar i en bok om alkemi om det inte vore för att drömmarna kommer från en enda person, nämligen Wolfgang Pauli. Han hade ett otroligt rikt drömliv och en underbar förmåga att minnas detaljer ur drömmarna som rör sig på en väldigt arketypisk nivå och därmed också har beröringspunkter med alkemin. Jung har haft tillgång till flera hundra av Paulis drömmar men har här nöjt sig med att analysera 59. Den 59:e är den dröm som mynnar ut i visionen av världsuret som kanske bäst kan beskrivas som en kvantfysikers drömbeskrivning av den kosmiska symmetrin.

Den västerländska alkemin rör sig huvudsakligen inom ett kristet paradigm även om Jung betonar att den inte har sin grund i kristendomen utan i gnosticismen. Han skriver att alkemin vill fylla de luckor som kristendomen lämnat öppna och på så sätt är alkemin en sorts korrektiv till kristendomen. Den bygger på både tre-och fyrtalet och ser sin uppgift inte som att frälsa människan utan att frälsa materien, att frigöra Gud och det gudomliga ur materien. Det sker genom att alkemisten i sitt hermetiska kärl – som måste vara runt och efterlikna kosmos – frambringar det som brukar kallas lapis, de vises sten, guldet, den filosofiske sonen m m. Jung ser klara paralleller mellan Kristusgestalten och stenen. Alkemisten förlossar med sitt verk den gudomliga energin ur sin smältugn och genomgår då också själv en transformation där stenen föds i hens inre och det sker en sammansmältning av det medvetna och det omedvetna, för att tala med Jung. När den naturvetenskapliga kemin började utvecklas på 1700-talet avvecklades samtidigt den materiella dimensionen av alkemin. Dagens alkemister arbetar därför i allmänhet inte med smältugnar och metaller utan enbart med den inre transformationen.

Jung tolkar alkemin med hjälp av sina teorier om arketyper och människans individuationsprocess. Arketypen är en evig närvaro i det kollektiva omedvetna som tar sig ständigt föränderliga och symboliska uttryck. Kristusgestalten är en arketyp, de vises sten en annan. Utvecklingen av symbolerna är en läkeprocess och enligt Jungs sätt att se på saken så är såväl drömmar som alkemistens verk olika sätt att söka själslig jämvikt och transformation. Han formulerar det ibland helt lysande, som att ”ens drömmar natt efter natt bedriver filosofi på egen hand” och att ”alkemisten har projicerat individuationsprocessen i de kemiska förvandlingsprocesserna”.

Samtidigt betonar Jung att det aldrig har funnits någon enhetlig alkemi. De forna alkemisterna var extremt individualistiska och hemlighetsfulla av sig. Terminologin i de alkemistiska skrifterna är så komplex, vag och disparat att det är mycket svårt, eller rent av omöjligt att veta hur de gick till väga i sitt verk. När folk med alkemistiska intressen småningom slöt sig samman i hemliga sällskap, som t ex rosencreutzarna, så var det enligt Jung ”beviset på att alkemins hemlighet hade uttömt sig själv!” Den har alltså blivit mer eller mindre obsolet.

Men det måste väl finnas något i alkemin som är användbart även för den som söker visdom och transformation idag? Jung skriver inte så mycket om just det men för egen del tror jag att vi kan lära en del viktiga saker av alkemisternas attityd. I flera av skrifterna betonas att verket måste inledas med en ”fri och tom själ”, att anden måste överensstämma med verket vilket kan ske genom att ”öppna andens och själens ögon ordentligt och skåda och begrunda med det inre ljus som Gud från begynnelsen tänt i naturen och i våra hjärtan”. Alkemisten får inte vara arrogant sägs på ett ställe och det är ju samma sak som att vi måste släppa självviktigheten för att kunna nå visdom. Samstämmighet tycks ha rått om att verket bara kan fullbordas med Guds hjälp och det är väl ungefär detsamma som att transformationen bara kan äga rum när vi rör oss med den stora kosmiska avsikten.

Hur kan då en alkemisk inre transformation äga rum idag, hur kan det heliga famntaget mellan ande och materia, manligt och kvinnligt, medvetet och omedvetet åstadkommas i vårt inre? Jag har frågat runt en del men har inte fått något bra svar. Jag misstänker att många alkemiskt intresserade idag nöjer sig med att helt enkelt tänka att transformationen äger rum. Men det räcker inte! Kanske kan Jungs metod med aktiv imagination åstadkomma denna process? Jag tror att det måste till ännu mera och Jung pekar själv i den riktningen i slutet av boken:

”Inte för inte betecknar sig alkemin som ’konst’, i den rättmätiga känslan av att det handlar om gestaltningsprocesser som endast kan fattas genom upplevelsen men vilka intellektet blott kan ge en beteckning.”

Detta resonemang ligger nära Carlos Castanedas tankar om att uppleva energin direkt. Alkemin kan, precis som andra visdomsdiscipliner, vara ett första steg på väg mot detta – eller ett hinder. Arketyper kan vara en ingång eller port in i det fördolda, i Drömtiden, där vi kan uppleva den heliga transformationen och då är vi inne i en process som befinner sig långt bortom språk och intellekt.

Haddings och Heids resa till dödsriket

Det finns i den nordiska traditionen bara ett fåtal nedtecknade beskrivningar av själsresor in i Drömtiden. Mest känd är kanske Odens resa till Dödsriket där han väcker upp en död völva för att utröna Balders öde – en resa som skildras i Eddasången Vägtamskvädet/Balders drömmar. En helt annan och mer detaljerad beskrivning återfinns i Saxos krönika om danernas bragder från 1200-talet (Gesta Danorum), närmare bestämt i en episod där kung Hadding gör ett besök i Hels rike. Jag återger berättelsen ur Fredrik Sanders version i hans Nordisk mythologi från 1887.

”Medan Hadding nu uppehöll sig hos sin maka – vi skulle säga i smekmånaden – tilldrog sig ett undransvärt järtecken. Ty då han intog sin middagsmåltid, syntes en kvinna höja sitt huvud och sin gestalt upp ur marken invid härden; hon bar gröna örter (sprängörter) och tycktes hålla fram sitt sköte för att liksom undersöka, i vilken del av världen så friska gräsväxter under vintertiden haft sitt ursprung. Konungen var nyfiken att få veta detta, och trollkvinnan – vi kunna lätt ana, att det var Mimers dotter Heid – omvecklade honom med sin egen mantel och förde honom med sig ned under jorden till de dödas rike.

Till en början – säger Saxo – framträngde de genom ett töcken av fuktig och ljum ånga, gingo därefter på en smal gångstig, som var uppnött av dagligen intrampade fotspår, och sågo där åtskilliga höga herrar, klädda i purpurfärgade mantlar och kappor. När de gått förbi dessa, kommo de omsider till solbeglänsta trakter, som frambragte de av kvinnan företedda gräsen. När de vandrat vidare, stötte de på en flod med brådstörtande flöde och gråaktigt vatten, välvande i sin strömfåra varjehanda slags kastvapen, men genom en bro gjord tillgänglig för övergång. Sedan de gått över den, fingo de se två och två slagordningar med ömsesidiga krafter drabba samman; och när Hadding frågade kvinnan om deras förhållanden, svarade hon: dessa äro de svärdfallna, som genom samma och ständiga förfaringssätt framställa en bild av sitt nederlag och genom det nuvarande skådespelet återgiva det förflutna livets handling.

När de gingo än längre fram, stötte de på en mur, svår att nalkas och svår att komma över; och när kvinnan fåfängt försökte att hoppa över den, alldenstund hon gjorde försök med en icke en gång av ålderdomsskröplighet förtunnad kropps lätthet, ryckte hon huvudet av en tupp, som hon händelsevis förde med sig, och kastade den över murens stängsel; och strax gav hanen, ånyo vorden levande, genom gällt galande ett tydligt tecken, att han återfått andningsförmågan.

Härefter vände Hadding samma väg tillbaka.”

Vi känner igen muren och stängslet runt dödsriket från berättelsen i Snorres Edda om hur Odens son Hermod på den magiska hästen Sleipner gör resan till Hel för att försöka få den döde Balder utlämnad. Sleipner lyckas hoppa över muren utan att nudda den – något som kvinnan, Heid, inte lyckas med i Saxos text. Heid är en völva som på klassiskt vis för Hadding till Drömtiden genom att svepa sin mantel omkring honom. Kanske sker det också med hjälp av hennes gröna örter, som Sander beskriver som sprängörter. Statens veterinärmedicinska anstalt beskriver den ytterst giftiga växten på följande sätt: ”Sprängört är en av våra allra giftigaste växter, på grund av sitt innehåll av cicutoxin och cicutol som har starkt narkotisk effekt. Hela plantan är giftig, men i synnerhet roten, nedre delen av stammen och unga skott är särskilt giftiga. Giftverkan minskar ej vid torkning.”

De höga herrarna i purpurfärgade kläder är troligen en beskrivning av de andliga krigarna, einhärjarna, i Valhall. När det gäller de två stridande grupperna som beskrivs så går mina tankar osökt till samiska och sibiriska myter om att Vintergatan består av stridande arméer.

Den strida älven är Gjöll som skiljer dödsriket från de levandes sfär och Hadding och Heid tar sig över den på Gjallarbron. Bland övriga kännetecken av intresse är den fuktiga och ljumma ångan/dimman som de passerar och det faktum att landskapet i Drömtiden är solbelyst.

Den mest karakteristiska och djupt traditionella aspekten på denna drömtidsresa är kanske ändå samspelet mellan Hadding och Heid. I nordisk myt är det ett vanligt tema att en man initieras av en kvinna och denna berättelse tycks infoga sig i den traditionen. Är det ett himmelskt famntag vi bevittnar? En transformation av maskulint och feminint till en ny helhet, den fullödiga människan, anthropos? Men även om vi betraktar detta som en initiationsresa så måste den nog ses som icke fullbordad eftersom varken Hadding eller Heid tar sig över muren. Men hur ska vi tolka tuppen som får sitt avslitna huvud kastat över muren och då lever upp igen? Genom död till liv är en klassisk shamansk invigning. Var tuppen Haddings eller Heids fylgja? Är det samma tupp som inför Ragnarök ”gal under jorden, sotröd hane i Hels salar”?

Den som har öron hen höre. Var och en kan naturligtvis göra samma resa som kung Hadding och Heid på egen hand och kanske hitta svaret.