Kosmisk magi - Att bli ett med uppsåtet

 Den som idag ger sig in på en shamansk kunskapsväg måste vara medveten om att kvantfysiken mer eller mindre fullständigt kullkastar alla etablerade verklighetsuppfattningar med sina teorier om icke-lokalitet, icke-kausalitet, kvantmekanisk sammanflätning och att saker och ting bara kan existera i rörelse och i relation till annat (och inte bara i förhållande till den mänskliga observatören). Vi har inte ännu insett dess fulla potential, men vi kan idag veta betydligt mer om alltings essens än vad forntidens shamaner intuitivt anade. Det jag förespråkar är att vi helt och fullt försöker omfamna dessa nya perspektiv och förena dem med ursprungliga föreställningar från t ex shamanism och runmagi för att därmed skapa något kvalitativt nytt. Det kan beskrivas som en modern shamansk version av alkemisternas coniunctio, alltså famntaget/sammansmältningen mellan himmel/ande och jord/materia. Det kanske också kan beskrivas som en multiplikation enligt följande: andlighet x kvantfysik x direktupplevelse av Moder Jord och det kosmiska energiflödet = all-medvetande och kreativt medskapande i den kosmiska skapelsen.

Coniunctio är den process som frambringar filosofernas sten eller det röda guldet som alkemisterna kallar det och som jag föredrar att helt enkelt kalla visdom. Själva processen innebär en inre transformation i form av ett kvantsprång och enligt många alkemister leder äkta coniunctio alltid till multiplicatio. Enkelt uttryckt: den transformation som sker inom individen är icke-lokal och sprider sig ögonblickligen genom hela den kosmiska väven. För att använda en term från Carlos Castaneda: detta är helt enkelt energifakta. Shamaner i det 21:a århundradet behöver axla inte bara globala utan även kosmiska uppgifter och det kan beskrivas som att medskapa med eller dansa i balans med det stora kosmiska energiflödet, som ju per definition också är ett medvetandeflöde. Shamanen kan förverkliga sin egen coniunctio och genom multiplicatio-effekten manifestera det kosmiska i det jordiska. Att ha dessa stora kosmiska perspektiv på sin verksamhet känns som en självklarhet idag och, omvänt, att inskränka shamanens uppgifter till något mindre skulle kännas väldigt futtigt.

Att det kosmiska energi- och medvetandeflödet är en dynamisk och sig själv ständigt förnyande skapelse är ett grundläggande energifaktum. Vare sig vi kallar källan till detta flöde för Livets träd, Nagualen, Det ovetbara, Urkällan, Det stora mysteriet, Möjlighetsfältet eller Unus Mundus så handlar det om något som per definition är odefinierbart. Denna källa ligger bortom alla upplevelser och definitioner men är den psykofysiska urgrunden för allt som existerar. Och den finns ständigt närvarande, runt omkring oss som en sorts parallellvärld, men betydligt större än den ordinära verkligheten. Det som finns, eller inte finns, i Urkällan trotsar all beskrivning – det är vare sig ande eller materia – och finns egentligen enbart som potential. Jag använder fortsättningsvis Castanedas begrepp Nagualen om detta stora mysterium, som vi alltså inte kan besöka eller uppleva utan bara se och uppleva effekterna av i den ordinära verkligheten. Skulle vårt medvetande kunna ta sig in i Nagualen skulle det helt enkelt upphöra, ungefär som man föreställer sig att materia upphör i svarta hål. Det vi kan uppleva i ordinära och icke-ordinära medvetandetillstånd är helt enkelt effekterna av flödet från Nagualen, i form av energifakta.

Min egen sammanfattning av dessa kosmiska energifakta kan låta så här: Det ovetbara, Nagualen, är källan, Moder Jord är förmedlaren, Drömtiden är gränssnittet mellan det ovetbara och det vetbara (mellan Nagualen och Tonalen), utharken är läraren medan jag själv bara är någon som pekar på dessa fakta.

Med hjälp av shamanska metoder som trumning, runsång och utesittning kan man åstadkomma coniunctio och det därmed sammanhängande enhetsmedvetande som alltså är icke-dualistiskt och av en del beskrivits som ”inga begrepp, inget tänkande, bara närvaro”. Jag kallar detta medvetande för all-medvetande eftersom det omfattar kunskap om Alltets väsen och sammanflätning, från mikro- och partikelnivå till makro- och kosmisk nivå och dessutom innefattar samtidig närvaro i både det icke-ordinära och det ordinära. Dessa enhetsupplevelser, som omfattar hela ens organism, alltså även den fysiska kroppen och energikroppen, äger dock inte rum inne i Nagualen utan i gränssnittet Drömtiden. Det innebär självfallet inte att dessa upplevelser inte skulle vara transformerande eller gränsöverskridande. Tvärtom – och de visar med all önskvärd tydlighet att allt är ett och hänger samman och att det är ur sådana upplevelser som vi, var och en, kan nå inte bara visdom och magisk kraft utan också kan få klart för oss vilka enskilda uppgifter just vi behöver ta itu med för att bidra till balans i det jordiska och i det kosmiska.

Hur ska man då bete sig för att få del av denna kunskap och kraft? Hur ska man göra för att likt lakotashamanen Frank Fools Crow bli ett ”hollow bone” för Wakan-Tankas visdom och kraft, dvs det kosmiska energi- och medvetandeflödet? Det finns, som Castanedas mentor don Juan Matus underströk, egentligen inga tekniker och metoder för detta. Var och en måste själv hitta fram till sitt eget förhållningssätt och hitta sin egen shamanska stig att vandra. Men även hos Castaneda kan man få viktig inspiration om rätt förhållningssätt och här kommer min sammanfattning av detta förhållningssätt – allt marinerat i mina egna erfarenheter av 40 års shamanskt arbete:

·         Vandringen på en shamansk stig måste ske disciplinerat och uthålligt.

·         Grunden för att över huvud taget kunna få del av kraft och kunskap är en attityd av ödmjukhet. A och O därvidlag är att släppa sin självviktighet och få stopp på den inre dialogen.

·         Man behöver kunna bita av ödets trådar och lösa upp den personliga historiens fjättrar. Det innebär också att bränna bort eller detronisera de egna illusionerna. Shamanen behöver bli illusionsfri.

·         Då kan man öppna sig för den kunskap som finns i varje ögonblick och på varje plats. Det gäller ändå – paradoxalt kan det tyckas – att välja rätt tid och rätt plats för att detta ska kunna ske. Rätt tid kan vi läsa av genom synkronistiska händelser, dvs meningsfulla sammanfallanden mellan dimensionerna. När det gäller platser, och i synnerhet heliga platser, är det dessutom helt nödvändigt att respektera ställets sed. Vad vill platsen själv egentligen?

·         Sedan behöver shamanen tänja sina steg ytterligare så att hen tar fullt ansvar för sina handlingar och utan att rygga tillbaka axlar det ansvar som man åläggs av den nyvunna kraften och kunskapen.

·         Därför behöver allt betraktas som en utmaning och shamanen måste inse att ingenting sker av en slump.

·         Insikten om att livet är ändligt måste omfattas på djupet för att man ska kunna anlita döden som rådgivare, vår enda sanna vän som aldrig ljuger för oss enligt Castaneda.

·         Shamanen behöver inse att allt är ett och hänger samman och att vi ingår i en icke-hierarkisk skapelse där vi inte är mer eller mindre värda än något annat. I detta kosmiska perspektiv behöver vi finna vår egen stig och vår egen uppgift.

·         Shamanen vill manifestera magisk kraft och kunskap i den ordinära världen och vardagen. För den skulle behöver hen hitta sin egen väg att knäcka nöten om hur ett icke-dualistiskt all-medvetande kan omsättas i fokuserad handling.

Magi innebär att bli ett med uppsåtet. Det innebär att shamanen måste hitta ett sätt att bli det hen åkallar; att kunna sjunga/tala med ett öppet hjärta och framsäga orden som om det är det sista man gör; som om världens och ens egen existens står på spel; ord som man tar fullt ansvar för och som kommer direkt från Jorden/Kosmos utan att begränsas eller tolkas av det ordinära medvetandet. Då behöver man lita helt och fullt på att de andliga krafter som man åkallar också kommer att agera. Vi kan inte sia om utgången av magiska ceremonier eftersom det icke-ordinära kan ha andra och större perspektiv än vi, vilket vi ödmjukt måste acceptera. Det gäller alltså att samverka med kosmos på det sätt som kosmos önskar. Tilliten till det andliga kan uttryckas genom att man utgår från och föreställer sig att det man åstundar verkligen kommer att ske och, faktiskt, redan sker, åtminstone i möjlighetsfältet.

En bra formel att avsluta ceremoniellt arbete med är: Må så ske, så kommer att ske och så sker redan!

Alkemist bränner bort sina illusioner. Matthaeus Greuter 1500-tal.

Modifierat kurskoncept 2021

Min kursverksamhet ligger nere under 2020 till följd av coronapandemin, men en av de inställda kurserna, Shamansk runmagi – Portal till drömtiden, som arrangeras av Jordstrålningscentrum är nu planerad att genomföras under våren 2021. Nya kursdatum är 27-28 mars + 4 april. Förutsättningen är att det då inte råder någon allmän smittspridning av coronaviruset. 

Mitt kurskoncept har modifierats med hänsyn tagen såväl till pandemins effekter som till ny kunskap som strömmar in i vår verklighet från Drömtiden. Det innebär bland annat att huvuddelen av undervisningen äger rum utomhus. Det är där som kunskap och kraft är mest tillgänglig. Det är runorna, Moder Jord och Oändlighetens aktiva sida som är de verkliga lärarna. Jag fungerar bara som vägvisare. Den grundläggande hållningen i min utåtriktade verksamhet är: Var och en sin egen shaman.

Mer info om kursen finns på norrshamans hemsida.

Drömtidens portar – Manual för heliga platser

Heligt landskap: Platser för kraft och kunskap är slutsåld och det finns behov av en uppföljare. Arbetet om, på och med heliga platser är ett pågående arbete där ständigt ny kunskap föds fram. Allt i naturen (och hela kosmos) befinner sig i ett ständigt pågående, dynamiskt flöde vilket gör att vi idag kan veta mer än vi visste igår, och imorgon kan vi veta ännu mer. 

Uppföljaren heter Drömtidens portar: Manual för heliga platser Det är en bok om vad heliga platser är och vilken funktion de fyller i landskapet och i det stora kosmiska kretsloppet. Den är praktiskt inriktad och fokuserar på hur en kan hitta, aktivera, bevara och skydda heliga platser. Här finns också klargörande resonemang om hur en bör bete sig på heliga platser och hur en kan samspela med platsernas andliga dimension. Med hjälp av bokens omfattande lista med drygt 100 heliga platser i Sverige kan läsaren själv ge sig in i landskapet och delta i det stora arbetet med ”att laga världen”.

Drömtidens portar består av två delar. Den första teoretiska delen om heliga platser bygger på de omarbetade inledningskapitlen från Heligt landskap. Jag har uppdaterat kunskapsläget, lagt till åtskilligt, strukit en del och uppdaterat annat. Den andra delen innehåller en sammanställning av över 100 heliga platser i Sverige och är tänkt att fungera som en vägvisare in i det heliga landskapet för den hugade besökaren. Sammanställningen är en öppen lista som lätt kan fyllas på och utvecklas allteftersom nya platser kommer till min kännedom. Tanken är att läsarna kan hjälpa till att bygga ut denna lista genom att skicka tips om ”nya” platser till mig så att listan kan utökas till nya tryckningar.

Min shamanska bokutgivning vilar därmed på fyra ben som alla kan beskrivas som pågående arbete och där ny kunskap lätt kan tillföras genom print-on-demand-tekniken: Sejd 5.0: En vägledning i nordlig shamanism, Runmagi och shamanism 4.0, Drömtidens portar: Manual för heliga platser samt Atrid Grimssons Svartkonstbok. 

Dessa böcker är mina personliga bidrag till harmoni och balans för Moder Jord och med dem vill jag uttrycka min tacksamhet över att ha fått ta del av Drömtidens och de heliga platsernas kyss av kunskap – en process som bara fortsätter.

Fakta om nya boken:
Titel: Drömtidens portar – Manual för heliga platser.
Förlag: norrshaman 2018.
Utförande: A5, spiralbunden, 75 sidor.
ISBN: 9789163990748.
Kan beställas direkt från norrshaman@gmail.com eller från Adlibris, Bokus och alla andra internetbokhandlar och fysiska bokhandlar. 

Vid beställning direkt från norrshaman blir priset 170 kr: glöm inte att skriva ut din adress!

Regnbågsormen + Heimdall = sant?

Under den långa värmeböljan i juni-juli 2018 hamnade jag i en omläsning av en sinnesvidgande bok om shamanska traditioner och ritualer bland aboriginer i Australien. Boken heter Aboriginal Men of High Degree med undertiteln Initiation and Sorcery in the World´s Oldest Tradition. Den gavs ut första gången 1945, utvidgades 1976 och har sedan dess tryckts i nya utgåvor. Min är från 1999 och utgiven av Inner Traditions i Rochester, Vermont. Författaren är, eller rättare sagt var, A. P. Elkin, antropolog vid universitetet i Sydney.

Elkins bok kom ut innan Mircea Eliade gjorde sin globala sammanställning av fenomenet shamanism i den epokgörande boken Shamanism – Archaic Techniques of Ecstacy så Elkin må vara ursäktad för att han inte analyserar de många paralleller som finns mellan aboriginsk andlighet och andliga traditioner i Sibirien, Nord- och Sydamerika och även Europa. Men hans bok intar lätt en plats bland de viktigaste studierna av ursprunglig andlighet genom de djupa inblickar som Elkin ger i aboriginsk kosmologi och tänkesätt, shamanska initiationer och ceremoniella praktiker.

De aboriginska kulturerna i Australien är bland de allra äldsta och, vilket är viktigt att påpeka, allra mest framgångsrika mänskliga kulturer som har manifesterats. Vi vet att aboriginer funnits i Australien i minst 60 000 år, rentav kanske i 100 000 år. Deras kulturer har varit extremt framgångsrika, komplexa och högtstående. Aboriginer har kort sagt funnit sätt att vandra i skönhet på Moder Jord. Årtusende in och årtusende ut har de funnit sin utkomst som samlare och jägare. Med sina komplexa ceremonier har de ständigt rört sig i gränslandet mellan den ordinära verkligheten och Drömtiden och genom sina walkabouts har de skickligt undvikit en incestuös utarmning av genpoolen. Allt detta fungerade på ett balanserat sätt ända tills vita européer började kolonisera Australien i slutet av 1700-talet. Massakrer, tvångsförflyttningar, religiöst och kulturellt förtryck, tvångsadoptioner, internatskolor och inte minst alkohol har varit kolonisatörernas vapen mot aboriginerna. Att det över huvud taget finns kvar aboriginer i Australien idag är ett uttryck för den enorma segheten i dessa kulturer, som under de senaste decennierna har upplevt en hoppingivande identitetspolitisk renässans där även de gamla andliga traditionerna återigen ses som en nyckel till överlevnad på verkligt lång sikt.

Materialet i Elkins bok bygger till stor del på hans egna fältstudier bland aboriginer från 1920-talet fram till mitten av 1970-talet. Han öser också ur antropologkollegers material och uppteckningar av missionärer, läkare och andra representanter för kolonialmakten som kommit i kontakt med aboriginer. Hur mycket av aboriginsk kosmologi och initiationer som lever kvar idag, eller har återupprättats, är svårt att säga något om, men boken är en guldgruva för alla som är intresserade av old school shamanism. Elkin skriver till nästan 100 procent om manliga traditioner, men vi vet att det har funnits och finns kvinnliga andliga traditioner bland aboriginerna i minst samma omfattning. Det finns numera också litteratur som behandlar Wise Women of the Dreamtime.

Aboriginska män och kvinnor av hög grad uppvisar shamaners vanliga karakteristika: invigning genom en upplevelse av död-återfödelse, samarbete med en eller flera skydds- eller hjälpandar, förmåga att se in i det förflutna, i framtiden och vad som utspelar sig på avlägsna platser, förmåga att materialisera sig på flera platser samtidigt, skicklighet i att resa in i Drömtiden och kommunicera med andliga väsen, en allmänt accepterad och respekterad funktion som diagnostiker, botare och vädermagiker samt, inte minst, djupgående insikter i världens skapelseprocesser och beskaffenhet. Även om aboriginska kosmologier är mycket arkaiska och old school så rymmer de en världsbild som i många avseenden ligger nära en modern kvantfysisk syn på tillvaron. 

Här tänker jag ta upp två företeelser där jag ser likheter med nordisk shamanism och där man med hjälp av runmagi kan öppnar för kreativa nytolkningar. Det handlar om användningen av bergskristall och rödockra. Båda dessa används mycket flitigt av aboriginer – framför allt i samband med shamanska initiationer. Den blivande shamanens upplevelse av död-återfödelse innehåller ofta beskrivningar av hur initiandens kropp sprättas upp och de inre organen avlägsnas för att ersättas med organ av bergskristall. Pånyttfödd med dessa kristaller inne i kroppen får shamanen förmåga att se och att utföra magi. Vad som i själva verket äger rum vid sådana initiationer är att gamla shamaner skrapar, skär och trycker in vassa bergskristaller i initiandens kropp. Ibland ska den blivande shamanen svälja kristaller och ofta görs också ett hål i hens tunga med hjälp av en kristall. Aboriginer ser bergskristaller som bärare av magisk kraft och möjlighet till visionära upplevelser. De härstammar från den mytiska och heliga urvarelsen Regnbågsormen och kan ofta hittas vid vattenhål som denna har besökt. Regnbågsormen är en av de varelser från Drömtiden som har format det landskap vi kan se idag. Den är också väktaren vid regnbågen, alltså övergången till himmelsvärldarna där heliga varelser har sin hemvist och som är starkt förknippade med just bergskristall. I himlen sitter t ex en av de högsta gudomliga varelserna, Baiame, på en tron av bergskristall. 

När jag läser om detta går mina tankar osökt till Heimdall, den arkaiske väktaren vid Regnbågen och Vintergatan. Heimdall är ju en av de supervisa varelserna som fått sin enorma hörförmåga (att kunna höra gräset växa t ex) genom att dricka en klunk ur jätten Mimers källa vid en av världsträdet Yggdrasils rötter efter att ha deponerat sitt ena öra i källan. Genom att Heimdall är starkt förknippad med övergången till Drömtiden/övervärldarna har han också en stark anknytning till bergskristallen. Han kallas för den ljuse asen och står alltså precis som kristallen för ljus och insikt. Enligt Snorre har Heimdall guldtänder och går även under namnet Gyllentand. Eftersom guld i nordisk tradition står för visdom så har han alltså munnen full av visdom. När Heimdall talar strömmar visdom från Drömtiden in i vår ordinära verklighet. Heimdall är vanligen förknippad med runa nr 8 i utharken, alltså Hagal, men det här resonemanget knyter honom även till en annan runa, nämligen nr 23 Dagaz, den runa som representerar dag, ljus, insikt, transformation och sprickan mellan världarna. 

Heimdall beskrivs som son till nio mödrar – nio tidigare universum – och han har därmed klara paralleller till samernas Veralden olmai, dvs Världsmannen. I detta finns en klar koppling mellan Heimdall och Världsträdet Yggdrasil och vi kan konstatera att Heimdall tycks vara en mycket uråldrig gestalt, en arketyp i det kollektiva omedvetna. Vi skulle, med lite god vilja, kunna säga att Heimdall i sin boning på Himinbjörg/Himmelsberget är en nordisk motsvarighet till aboriginernas Baiame, och att han därmed också är en av shamanernas främsta lärare och inspiratörer. Det som strömmar ur Heimdalls gyllene mun när han talar är utharkens runor! Men kanske motsvarar Heimdall också självaste Regnbågsormen och är därmed medskapare av världen och en kreativ kraft att räkna med även idag, både på mänsklig individuell nivå och på kosmisk nivå.

Så till rödockran. Den används bland aboriginer som ett tecken på att en initiand har genomgått de nödvändiga prövningarna och återfötts med ny kunskap och kraft. Den nya shamanen blir insmord med rödockra som betraktas som Moder Jords blod. Inte bara bland aboriginer utan i ursprungliga kulturer världen över har rödockra använts till klippmålningar, hällristningar och i samband med olika magiska ceremonier och initiationer. Så även i nordisk tradition. Rödockran kommer ur källor med järnhaltigt vatten och framställs genom att lera från sådana källor rostas över öppen eld. När allt vatten ångats bort återstår rödockra. Här har vi att göra med en transformation av alkemiskt slag, alltså ett heligt giftermål mellan himmel och jord. Leran är Moder Jord – i utharken är det runa nr 12 Pertra – som transformeras av Farfar Eld – runa nr 5 Ken. 12+5=17 som är den runa som kallas Bjarka och representerar Moder Jord som liv och växande. En viktig aspekt av Bjarka är läkekraftens gudinna Eir som också kan betraktas som rödockrans väsen och beskyddare. Giftermålet Jord + Eld representerar alkemins heliga famntag, coniunctio, och coniunctio leder i den kosmiska väven till det som alkemisterna kallade multiplicatio. Det innebär att den transformation som äger rum vid framställningen och användningen av rödockra omedelbart sprider sig överallt och samtidigt som en vibration i den kosmiska väven. Det kände förmodligen aboriginernas visa män och kvinnor till. Nu gör vi det också.

Runmagi och shamanism i Gysinge 22-23 sept

Välkomna till kurser Magiska runor och heligt landskap - två dagar i Drömtiden och Gysinge med Jörgen I Eriksson den 22-23 september 2018.

Runmagin ingår i en nordisk shamansk kunskapsväg som har återkommit med stor kraft i dagens värld. Under dessa kursdagar alldeles intill Dalälvens forsar i Gysinge i norra Uppland undersöker vi på djupet runornas väsen, kosmologi och inneboende kraft. 

Runorna är portar eller virvlar in i Drömtiden, den icke-ordinära verkligheten; de fångar de kosmiska processernas ständiga rörelse och de uttrycker totaliteten av all kunskap som finns utspridd överallt i naturen. De stammar från alltings begynnelse, ”arla i urtid”, och de innehåller den kosmiska matris som formger hela skapelsen. Via runorna kan vi ta del av den kunskap som finns inbyggd i den flödande kosmiska processen. Här finner vi kunskap av Moder Jord och för Moder Jord. Runorna både kan och vill användas för att bringa harmoni och balans till människor, djur, växter och landskap. Under kursen kombinerar vi runorna med andra shamanska metoder som själsresor, utesittning, landskapsgång och ceremonier för att undersöka och utveckla deras fulla potential. Vi går igenom runmagins beröringspunkter med kvantfysik, alkemi, djuppsykologi och Maya-kosmologins insikter om de nio skapelsevågorna. Avsikten är att deltagarna ska hitta sin egen väg till att använda runorna som hjälpmedel för att kunna tänka och handla i skönhet.  

Kursens bas ligger i Gysinge bruk alldeles intill Dalälvens forsar, kant i kant med Färnebofjärdens nationalpark. Pris 2500 SEK (helpension). Mer info på norrshamans hemsida. 

Den tredje uppmärksamheten

En rundivination som jag gjorde efter en ceremoni ledde till att jag började läsa om Carlos Castanedas Örnens gåva. Många år sedan sist. Anledningen var primärt att jag ville fördjupa mig i frågeställningen om medvetandets möjlighet att överleva den fysiska döden. Den här gången upplevde jag boken som tämligen trist med mycket svammel och dödkött men den rymmer, liksom Castanedas övriga böcker, även en del glimrande avsnitt.

För att sätta in läsaren i Castanedas resonemang ska jag kort rekapitulera vad Örnen är för något. Den beskrivs som ”den makt som styr alla levande varelser … inte för att den är en örn eller har något med en örn att göra, utan därför att den för den seende framträder såsom en omätlig kolsvart örn. Vilande i upprätt ställning, så som örnar brukar sitta, når den upp i oändligheten.”

Alltså: någonstans mitt i kosmos finns en kraft som allt utgår ifrån och även återvänder till. Om vi ska ge detta en uppdaterad analys kan vi se paralleller med begrepp som det mytiska Ginnungagap, Carl Johan Callemans kosmiska livsträd, David Bohms Cosmic Holomovement, Rupert Sheldrakes morfiska fält, C G Jungs kollektiva omedvetna och alkemisternas Unus Mundus.

Enligt Castaneda förtär Örnen allt medvetande hos de varelser som ögonblicket innan levde på jorden men nu är döda och har svävat upp till Örnens näbb ”för att möta sin härskare, skälet till att de ägt liv”. Medvetande är Örnens föda.

Örnen låter sig inte bevekas av någon levande varelses böner men alla dessa har ändå fått en gåva av honom, nämligen möjligheten att ”hålla medvetandets låga vid liv och därmed makten att inte åtlyda budet att dö och förtäras.” Det finns alltså en möjlighet att i dödsögonblicket smita förbi Örnen och behålla sitt medvetande. Detta kallar Castaneda en övergång in i ”den tredje uppmärksamheten” – ett tillstånd av totalt medvetande och frihet. ”Att dö och bli slukad av Örnen är ingen utmaning. Att däremot smita förbi Örnen och bli fri är största djärvhet.”

Även om Castaneda ingår i en tradition där kunskapen sedan flera hundra år överförts direkt från mentor till elev ser jag detta försök att bevara medvetandet intakt efter döden som ett sätt att göra kunskapen tillgänglig för alla i eftervärlden. Det är ett sätt att lämna tydliga spår i Drömtiden, att aktivt nyskapa eller förstärka morfiska fält. Därför kan dessa resonemang vara av största intresse även för oss idag som försöker hitta fram till långsiktigt hållbara vägar att leva i balans och harmoni med Moder Jord. Sedan Castaneda skrev Örnens gåva i början av 1980-talet har de kosmiska processerna dock trätt in i så nya faser att vi kan tala om medvetandemässiga kvantsprång som gör hans författarskap mer eller mindre obsolet.

Kanske var det inte möjligt för Castaneda att komma längre än han gjorde medvetandemässigt. Om vi betraktar hans böcker och Michael Harners samtida popularisering av core shamanism utifrån Carl Johan Callemans teorier om maya-kalendern så kan vi konstatera att de skrev sina huvudverk när vare sig den åttonde eller nionde skapelsevågen hade aktiverats. (Mer om Callemans teorier i min recension av hans The Nine Waves of Creation) Det kan (i alla fall delvis) förklara den nästan extrema individualism som präglar såväl Castanedas som Harners versioner av shamanism. De befann sig i resonans med den sjunde dualistiska skapelsevågen och var så att säga det andliga uttrycket för den kosmiska impuls som på ekonomins och politikens område tog form av nyliberalism, reaganism och thatcherism. Samtidigt försökte de spränga och överskrida dualismen och förebådade på så vis även den åttonde och nionde vågen, som enligt Calleman aktiverades 1999 resp 2011). Det gjorde även C G Jung, märkligt nog flera decennier tidigare, vilket gör Jung till en än mer beundransvärd visionär.

Idag när den åttonde och framför allt den nionde skapelsevågen är aktiverade finns en helt annan och ny potential för att överskrida dualismen och uppleva och manifestera enhetstänkandet. Vi kan alltså idag träda in i Castanedas tredje uppmärksamhet inte bara när vi dör och sugs in av "Örnen" – utan här, i världen, nu och i vardagslivet. Castanedas och Harners shamanism var individuellt fokuserade – om shamanismen vill bidra kreativt till världen idag måste den vara kollektivt fokuserad; för det gemensamma bästa, för Moder Jords bästa, för kosmos bästa. Såväl Castaneda som Harner måste överskridas.

Det är där jag ser ett begrepp som ceremoniellt motstånd komma in. Vi kan idag gå in i "den tredje uppmärksamheten" genom vårt varande i världen. Detta kommer då också att växelverka med och återverka på det jag kallar Drömtiden, Unus Mundus, The Cosmic Holomovement. Vi kan med rätt handlingar vid rätt tidpunkt även återverka på och förändra Örnen, alltings upphov. Kanske kommer saker att verkligen kunna vända omkring år 2031 när den sjunde vågen, enligt Calleman, går in i en ny dagfas och då för första gången kan resonera med den åttonde och nionde vågen. Då kan det finnas oanade möjligheter att åstadkomma avgörande kreativa förändringar i världen. Men det vi gör även dessförinnan är viktigt. Vi kan redan nu bidra till att nyskapa och förstärka de morfiska fält som gynnar kreativa handlingar och därmed vandring i skönhet. Om det dessutom, som Castaneda förutskickar, kan leda till att vi som individer får möjlighet att smita förbi Örnen när vi dör är det väl bara att tacka och ta emot?

Räcker det med lite alkemi?

Wolfgang Paulis världsur

C G Jungs bok Psykologi och alkemi kom ut på tyska 1942 och på svenska 1999 (Natur och Kultur). I år, 2016, har den hittat hem till mig. Jag har tangerat alkemin bl a i mina studier av synkronicitetsfenomenet. Jung och kvantfysikern Wolfgang Pauli försökte utarbeta en ny teori där de sammanfogade kvantfysik, djuppsykologi och alkemi – dock utan att lyckas. Andra har fortsatt med de försöken och det har gjort mig nyfiken på alkemin i sig. Och vad kan vara en bättre introduktion till detta komplexa område än Jungs bok?

Som alltid är Jung väldigt grundlig. Han fullkomligt frossar i citat och bilder från alkemistiska skrifter, framför allt från perioden 1500-1700. Den inledande halvan av boken utgörs av drömanalyser och känns kanske inte helt självklar i en bok om alkemi om det inte vore för att drömmarna kommer från en enda person, nämligen Wolfgang Pauli. Han hade ett otroligt rikt drömliv och en underbar förmåga att minnas detaljer ur drömmarna som rör sig på en väldigt arketypisk nivå och därmed också har beröringspunkter med alkemin. Jung har haft tillgång till flera hundra av Paulis drömmar men har här nöjt sig med att analysera 59. Den 59:e är den dröm som mynnar ut i visionen av världsuret som kanske bäst kan beskrivas som en kvantfysikers drömbeskrivning av den kosmiska symmetrin.

Den västerländska alkemin rör sig huvudsakligen inom ett kristet paradigm även om Jung betonar att den inte har sin grund i kristendomen utan i gnosticismen. Han skriver att alkemin vill fylla de luckor som kristendomen lämnat öppna och på så sätt är alkemin en sorts korrektiv till kristendomen. Den bygger på både tre-och fyrtalet och ser sin uppgift inte som att frälsa människan utan att frälsa materien, att frigöra Gud och det gudomliga ur materien. Det sker genom att alkemisten i sitt hermetiska kärl – som måste vara runt och efterlikna kosmos – frambringar det som brukar kallas lapis, de vises sten, guldet, den filosofiske sonen m m. Jung ser klara paralleller mellan Kristusgestalten och stenen. Alkemisten förlossar med sitt verk den gudomliga energin ur sin smältugn och genomgår då också själv en transformation där stenen föds i hens inre och det sker en sammansmältning av det medvetna och det omedvetna, för att tala med Jung. När den naturvetenskapliga kemin började utvecklas på 1700-talet avvecklades samtidigt den materiella dimensionen av alkemin. Dagens alkemister arbetar därför i allmänhet inte med smältugnar och metaller utan enbart med den inre transformationen.

Jung tolkar alkemin med hjälp av sina teorier om arketyper och människans individuationsprocess. Arketypen är en evig närvaro i det kollektiva omedvetna som tar sig ständigt föränderliga och symboliska uttryck. Kristusgestalten är en arketyp, de vises sten en annan. Utvecklingen av symbolerna är en läkeprocess och enligt Jungs sätt att se på saken så är såväl drömmar som alkemistens verk olika sätt att söka själslig jämvikt och transformation. Han formulerar det ibland helt lysande, som att ”ens drömmar natt efter natt bedriver filosofi på egen hand” och att ”alkemisten har projicerat individuationsprocessen i de kemiska förvandlingsprocesserna”.

Samtidigt betonar Jung att det aldrig har funnits någon enhetlig alkemi. De forna alkemisterna var extremt individualistiska och hemlighetsfulla av sig. Terminologin i de alkemistiska skrifterna är så komplex, vag och disparat att det är mycket svårt, eller rent av omöjligt att veta hur de gick till väga i sitt verk. När folk med alkemistiska intressen småningom slöt sig samman i hemliga sällskap, som t ex rosencreutzarna, så var det enligt Jung ”beviset på att alkemins hemlighet hade uttömt sig själv!” Den har alltså blivit mer eller mindre obsolet.

Men det måste väl finnas något i alkemin som är användbart även för den som söker visdom och transformation idag? Jung skriver inte så mycket om just det men för egen del tror jag att vi kan lära en del viktiga saker av alkemisternas attityd. I flera av skrifterna betonas att verket måste inledas med en ”fri och tom själ”, att anden måste överensstämma med verket vilket kan ske genom att ”öppna andens och själens ögon ordentligt och skåda och begrunda med det inre ljus som Gud från begynnelsen tänt i naturen och i våra hjärtan”. Alkemisten får inte vara arrogant sägs på ett ställe och det är ju samma sak som att vi måste släppa självviktigheten för att kunna nå visdom. Samstämmighet tycks ha rått om att verket bara kan fullbordas med Guds hjälp och det är väl ungefär detsamma som att transformationen bara kan äga rum när vi rör oss med den stora kosmiska avsikten.

Hur kan då en alkemisk inre transformation äga rum idag, hur kan det heliga famntaget mellan ande och materia, manligt och kvinnligt, medvetet och omedvetet åstadkommas i vårt inre? Jag har frågat runt en del men har inte fått något bra svar. Jag misstänker att många alkemiskt intresserade idag nöjer sig med att helt enkelt tänka att transformationen äger rum. Men det räcker inte! Kanske kan Jungs metod med aktiv imagination åstadkomma denna process? Jag tror att det måste till ännu mera och Jung pekar själv i den riktningen i slutet av boken:

”Inte för inte betecknar sig alkemin som ’konst’, i den rättmätiga känslan av att det handlar om gestaltningsprocesser som endast kan fattas genom upplevelsen men vilka intellektet blott kan ge en beteckning.”

Detta resonemang ligger nära Carlos Castanedas tankar om att uppleva energin direkt. Alkemin kan, precis som andra visdomsdiscipliner, vara ett första steg på väg mot detta – eller ett hinder. Arketyper kan vara en ingång eller port in i det fördolda, i Drömtiden, där vi kan uppleva den heliga transformationen och då är vi inne i en process som befinner sig långt bortom språk och intellekt.

En gyllene väg till det kollektiva omedvetna

Det var psykiatrikern C. G. Jung som initierade teoribygget om synkroniciteter, dvs meningsfulla sammanträffanden. De viktigaste stegen kunde han ta genom samarbetet med kvantfysikern Wolfgang Pauli som på ett helt nytt sätt kunde förankra tankarna om synkroniciteter i kvantfysikens nya framväxande världsbild. Senare har såväl jungianska psykologer som forskare och filosofer med rötterna i kvantfysiken vidareutvecklat Jungs banbrytande insatser. En av dem är Jeff Vézina som är verksam som jungiansk terapeut i Quebec City i Kanada och som sammanfattat sina rön i boken Necessary Chances: Synchronicity in the Encounters that Transform Us (Pari Publishing 2009).

Vézina behandlar egentligen bara en aspekt av synkroniciteten, nämligen den som handlar om möten – sådana möten med personer, litteratur, teater, film och musik som kan innebära omvälvande personlig transformation och ny inriktning i livet. Han bygger mycket på sina egna och sina patienters erfarenheter och ägnar rätt stort utrymme åt att knyta samman teorin om synkroniciteter med moderna kaosteorier. Personligen anser jag att kvantfysiken har en större potential när det gäller att förstå och utveckla synkronicitetstänkandet – i synnerhet för vårt sätt att samspela med världen – men Vézina har ändå många skickligt formulerade tankar som är väl värda att uppmärksammas.

I Jungs anda definierar Vézina synkroniciteter som sammanträffanden mellan inre och yttre verklighet där händelser binds samman på ett icke-kausalt sätt genom mening. Det handlar om sammanträffanden som kan inträffa vid kriser, fastlåsta lägen och kaotiska situationer och som kan leda till djupgående transformationer. Vézina beskriver det som att synkroniciteter förbinder oss med en djupare ordning som på mystisk väg försöker omorganisera vårt liv. Detta sätt att uppfatta händelser bygger på en världsbild där allt är relaterat till allt annat ”som om materia och medvetande är delar av samma träd”.  Synkroniciteter erbjuder en öppning in i det kollektiva omedvetna, en öppning till det som förbinder individen med det hela. Jag själv brukar tala om synkroniciteter som portar eller virvlar in i Drömtiden.

För Vézina tycks det kollektiva omedvetna ha en egen tendens, ”vilja” eller ”omtanke” som via impulser drar oss till vissa personer, platser och situationer. Synkroniciteter representerar därmed en gyllene väg som ger oss tillgång till det kollektiva omedvetna och dess arketyper. Med Vézinas egna ord är det Självet som skapar arketypiska bilder (symboler) i drömmar och även genererar symboliska händelser (synkroniciteter) i det verkliga livet. De arketyper som är närvarande i synkronistiska händelser är framför allt Självet och Trickstern, skriver han. Det är dock inte arketyperna som skapar synkroniciteter men de är ”den organiserande principen därbakom”.

Synkroniciteter är alltså ett sätt för oss att få tillgång till visdomen i det kollektiva omedvetna, vare sig det handlar om möten med andra människor eller med kulturprodukter som litteratur, musik och film. Dessa möten kan ”avslöja oss för oss själva” och leda till en förändrad världsbild där allt hänger samman och till en akt av spontant skapande och personlig transformation. Synkroniciteter är alltså något som kan föra in kreativitet och transformation i våra liv.

Även om Vézina betonar att alla sammanträffanden – alltså även meningsfulla sådana – inte behöver vara synkroniciteter så tycker jag att han övertolkar förekomsten av synkroniciteter. Det gäller t ex hans redovisning av hur vissa datum och årsdagar tycks styra händelserna i en del familjer. Även om Vézina hos några av sina patienter tycker sig hitta sådana sammanträffanden över generationerna så är dessa likväl en försvinnande minoritet – och vad säger då att de är en synkronicitet och inte en slump?

En annan fråga som infinner sig är huruvida det kollektiva omedvetna, alltså Drömtiden, eller Unus Mundus som alkemisterna talar om, verkligen kan ha en ”avsikt” för olika individer och deras behov av synkroniciteter. I mina öron har detta drag av en söndagsskoleversion av synkronicitetstänkandet. Synkroniciteter inträffar helt enkelt, och det som de i första hand signalerar är en uppmaning till oss (och alla andra varelser) att vara uppmärksamma. Något händer i Drömtiden och för den som är vaken finns kunskap att utvinna – utan att Drömtiden för den skull har någon avsikt med enskilda individer och deras behov.

En av Vézinas tankar som jag däremot instämmer i till fullo är att synkroniciteter kan vara verksamma och förändra oss utan att vi är medvetna om dem – precis som drömmar kan. Ibland blir vi medvetna om dem först efterhand som vi förändrar våra liv. Det är inte heller alltid möjligt att söka efter eller att finna mening i synkroniciteter. Delar av meningen kommer alltid att undgå oss eftersom de kommer ur alltings gemensamma grund, Drömtiden, Unus Mundus, där materia och ande fortfarande är en odelbar enhet och som vårt mänskliga tänkande inte kan greppa i dess totalitet. Det stora mysteriösa som traditionella lakotas kallar det.

Valen – om drömmen som vi alla drömmer

Linus Alfredsson i stencirkeln i Vibble

Av Linus Alfredsson

(Linus skrev ner denna händelse 2009. "Den kom till mig som dröm men den är ett minne. Det är som om minnet växer när jag vistas i dess verklighet. Det är väldigt avslappnat. Det är inte jag och ändå minns jag det, minnet är äldre än den ålder som jag nu bär. Kanske finns det mer att minnas?

Kanske minns du mitt minne när du läser? Kanske är det vårt minne, jordens minne och livet i oss som minns.")

Jag minns en gång, en gång för länge sedan

Jag skulle kalla hem en val

Vi hade inte haft mat på en lång tid

Det var en kall vinter och jaktlyckan hade varit dålig

Hela stammen litade på mig

Jag stod vänd mot havet och sjöng en sång

Jag visste att valen skulle komma

Jag kände det

Och så blev det 

Det fanns en stund innan jag visste att valen skulle komma

En stund innan jag kände att han var på väg

Jag visste att jag kunde stå där och kalla

Valen skulle komma eller också inte

Det berodde inte på mig

Valen skulle komma om valen skulle komma

Det är så det är

Det är inte sången utan påminnelsen om det som är

Valen kommer om det är meningen att valen ska komma 

Jag visste att det var så

Och jag visste att om inte valen skulle komma så skulle jag dö

Så var det

Så är det alltid

Vi kan inte göra något

Verkligheten är

Och ändå stod jag där och sjöng

För jag visste att jag inte visste vilken verklighet som var verklig

Först när jag kallat den till mig så blev den verklig i mig och i världen 

Den stora kupolen fylldes av glädje och ljus

När valen landade på isen utanför

Det var länge sedan någon sjungit hem en val

Alla var stolta över mig

Och lite rädda

Jag visste ändå att det inte var jag

Det var verkligheten som visat sig nådig

Tacksamheten stod skriven i mina ögon

Min kvinna såg den och jag visste att hon visste 

Den våren fick vi tre barn

Det var ett lyckligt tecken

Jag visste att det var dags att göra en resa till det stora berget

När jag packade hade jag en känsla

Min fru visste men ville inte säga något

Natten innan jag for berättade hon sin dröm för mig

Det hade varit svåra år men nu skulle det bli goda

Det  var meningen att min son skulle få äran av dem

Jag tog därför med mig min son 

Jag visade honom vägen till berget

Som min morbror gjort före mig

Och berättade om den stora drömmen

Den som vi alla drömmer

Den som vi som vet inte får glömma

När vi var färdiga gav jag honom min trumma och bad honom hänga den på min plats

Jag sade låt den hänga där tills tiden berättar för dig att det är dags

Då vet du

Skär av snodden med pärlan, kasta den i havet, bränn trumman och gör dig sen en egen 

Vi skiljdes åt och jag var inte ensam

Björnen fanns

Jag gjorde en eld och satte mig att vänta på honom

När björnen kommit talade vi länge om det som varit

Sen talade vi om det som skulle komma

Han berättade om hur en man i stammen skulle visa sig för min fru i drömmen

Hon skulle känna igen honom

Och han skulle göra min fru lycklig

Våra barn skulle tycka om honom 

Min son skulle hålla stammen hel i femtio år

När han fick tecknet skulle han berätta drömmen för hövdingens dotter

Hon skulle ta över efter honom

Hon skulle älska en son till ett av mina tre barn

Den sonen skulle vara jag

Jag skulle veta som jag vet nu men det skulle inte spela någon roll

Allt skulle ändå vara annorlunda

Björnen skulle vara med mig

Men tiden skulle vara annorlunda 

Min tid nu är snart slut

Björnen väntar

Jag klär av mig alla kläder

Sist lägger jag min lilla påse på elden

Första bettet tar skuldran och halva halsen

Då står jag redan bredvid

Björnen äter upp mig helt och jag följer röken uppåt

Den med många ansikten möter mig

Jag försvinner in i dem och blir en del av deras rörelse deras sång

 

Haddings och Heids resa till dödsriket

Det finns i den nordiska traditionen bara ett fåtal nedtecknade beskrivningar av själsresor in i Drömtiden. Mest känd är kanske Odens resa till Dödsriket där han väcker upp en död völva för att utröna Balders öde – en resa som skildras i Eddasången Vägtamskvädet/Balders drömmar. En helt annan och mer detaljerad beskrivning återfinns i Saxos krönika om danernas bragder från 1200-talet (Gesta Danorum), närmare bestämt i en episod där kung Hadding gör ett besök i Hels rike. Jag återger berättelsen ur Fredrik Sanders version i hans Nordisk mythologi från 1887.

”Medan Hadding nu uppehöll sig hos sin maka – vi skulle säga i smekmånaden – tilldrog sig ett undransvärt järtecken. Ty då han intog sin middagsmåltid, syntes en kvinna höja sitt huvud och sin gestalt upp ur marken invid härden; hon bar gröna örter (sprängörter) och tycktes hålla fram sitt sköte för att liksom undersöka, i vilken del av världen så friska gräsväxter under vintertiden haft sitt ursprung. Konungen var nyfiken att få veta detta, och trollkvinnan – vi kunna lätt ana, att det var Mimers dotter Heid – omvecklade honom med sin egen mantel och förde honom med sig ned under jorden till de dödas rike.

Till en början – säger Saxo – framträngde de genom ett töcken av fuktig och ljum ånga, gingo därefter på en smal gångstig, som var uppnött av dagligen intrampade fotspår, och sågo där åtskilliga höga herrar, klädda i purpurfärgade mantlar och kappor. När de gått förbi dessa, kommo de omsider till solbeglänsta trakter, som frambragte de av kvinnan företedda gräsen. När de vandrat vidare, stötte de på en flod med brådstörtande flöde och gråaktigt vatten, välvande i sin strömfåra varjehanda slags kastvapen, men genom en bro gjord tillgänglig för övergång. Sedan de gått över den, fingo de se två och två slagordningar med ömsesidiga krafter drabba samman; och när Hadding frågade kvinnan om deras förhållanden, svarade hon: dessa äro de svärdfallna, som genom samma och ständiga förfaringssätt framställa en bild av sitt nederlag och genom det nuvarande skådespelet återgiva det förflutna livets handling.

När de gingo än längre fram, stötte de på en mur, svår att nalkas och svår att komma över; och när kvinnan fåfängt försökte att hoppa över den, alldenstund hon gjorde försök med en icke en gång av ålderdomsskröplighet förtunnad kropps lätthet, ryckte hon huvudet av en tupp, som hon händelsevis förde med sig, och kastade den över murens stängsel; och strax gav hanen, ånyo vorden levande, genom gällt galande ett tydligt tecken, att han återfått andningsförmågan.

Härefter vände Hadding samma väg tillbaka.”

Vi känner igen muren och stängslet runt dödsriket från berättelsen i Snorres Edda om hur Odens son Hermod på den magiska hästen Sleipner gör resan till Hel för att försöka få den döde Balder utlämnad. Sleipner lyckas hoppa över muren utan att nudda den – något som kvinnan, Heid, inte lyckas med i Saxos text. Heid är en völva som på klassiskt vis för Hadding till Drömtiden genom att svepa sin mantel omkring honom. Kanske sker det också med hjälp av hennes gröna örter, som Sander beskriver som sprängörter. Statens veterinärmedicinska anstalt beskriver den ytterst giftiga växten på följande sätt: ”Sprängört är en av våra allra giftigaste växter, på grund av sitt innehåll av cicutoxin och cicutol som har starkt narkotisk effekt. Hela plantan är giftig, men i synnerhet roten, nedre delen av stammen och unga skott är särskilt giftiga. Giftverkan minskar ej vid torkning.”

De höga herrarna i purpurfärgade kläder är troligen en beskrivning av de andliga krigarna, einhärjarna, i Valhall. När det gäller de två stridande grupperna som beskrivs så går mina tankar osökt till samiska och sibiriska myter om att Vintergatan består av stridande arméer.

Den strida älven är Gjöll som skiljer dödsriket från de levandes sfär och Hadding och Heid tar sig över den på Gjallarbron. Bland övriga kännetecken av intresse är den fuktiga och ljumma ångan/dimman som de passerar och det faktum att landskapet i Drömtiden är solbelyst.

Den mest karakteristiska och djupt traditionella aspekten på denna drömtidsresa är kanske ändå samspelet mellan Hadding och Heid. I nordisk myt är det ett vanligt tema att en man initieras av en kvinna och denna berättelse tycks infoga sig i den traditionen. Är det ett himmelskt famntag vi bevittnar? En transformation av maskulint och feminint till en ny helhet, den fullödiga människan, anthropos? Men även om vi betraktar detta som en initiationsresa så måste den nog ses som icke fullbordad eftersom varken Hadding eller Heid tar sig över muren. Men hur ska vi tolka tuppen som får sitt avslitna huvud kastat över muren och då lever upp igen? Genom död till liv är en klassisk shamansk invigning. Var tuppen Haddings eller Heids fylgja? Är det samma tupp som inför Ragnarök ”gal under jorden, sotröd hane i Hels salar”?

Den som har öron hen höre. Var och en kan naturligtvis göra samma resa som kung Hadding och Heid på egen hand och kanske hitta svaret.

Ny bok: Drömtiden knackar på

Mycket har hänt sedan psykiatern C. G. Jung och kvantfysikern Wolfgang Pauli försökte förena djuppsykologi, kvantfysik och alkemi i en enhetlig teori. Ett centralt begrepp i deras arbete var synkronicitet, som betecknar meningsfulla och sammanfallande händelser. Synkronicitet förebådar förändringar i både inre och yttre bemärkelse och är kärnan i all verklig magi. Insikterna i synkronicitetens aspekter har senare fördjupats och är en stor inspirationskälla för alla som vill samspela på ett kreativt sätt med Moder Jord och Det stora kosmiska kretsloppet.

I Drömtiden knackar på: Om synkronicitet, arketyper och talmagi (norrshaman 2016) analyserar jag vad synkronicitet är och hur den kan möjliggöras, vad det himmelska giftermålet och multiplicatio-effekten innebär och vad det betyder att de naturliga talen och runorna är arketyper. Detta är en bok om verklig magi.

Allt i universum befinner sig i ständig utveckling och förändring och det innebär att den som vill delta i och förändra världen också ständigt måste utveckla och transformera sina egna redskap. Vi kan inspireras av uråldriga traditioner, men om vi vill åstadkomma verklig magi (till skillnad från inbillad) måste vi vara beredda att ta till oss ständigt nya insikter och förändra metoderna i enlighet med dem. Runmagi idag skiljer sig t ex på åtskilliga sätt från hur runmagi utövades för 1 000 eller 2 000 år sedan.

Från Drömtiden strömmar ständigt ny kunskap för alla som är beredda att öppna sig och ta emot – som en inbyggd nödvändighet i den kosmiska matrisen. Efter Jung och Pauli har många andra utvecklat teorierna om synkronicitet och därmed också om verklig magi, t ex Marie-Louise von Franz, F. David Peat och Remo F. Roth. Deras arbete har varit en enorm inspirationskälla för mig i arbetet med Drömtiden knackar på. Inspiration har också flödat till mig direkt från Moder Jord och Drömtiden, i form av synkronistiska fenomen. Det kan handla om situationer där ovanliga djur plötsligt dyker upp, eller där vanliga djur plötsligt gör oväntade saker. Vad dessa situationer signalerar är: ”Var uppmärksam!”. Och när en öppnar sig för nya insikter så kan ett kunskapssprång äga rum. I synkronistiska händelser finns en kreativ aspekt, där något nytt skapas av eller för den som blir medveten om synkroniciteten. Det handlar inte om att vi människor skapar synkronicitet, möjligen kan vi göra oss receptiva och därigenom bidra till förutsättningarna för synkroniciteten.

Synkronicitet förutsätter ett förändrat medvetandetillstånd. Healing och annan magi är uttryck för synkronicitet och kan bara inträffa när de står i överensstämmelse med den grundläggande kosmiska matrisen och rörelsen. Verklig magi förändrar såväl ceremonins deltagare som den stora kosmiska väven, Urds väv. Det är den processen som utgör multiplicatio-effekten. Sambanden är komplexa och verklig magi äger inte rum enligt någon enkel logik av orsak och verkan. Det försöker jag beskriva i Drömtiden knackar på.

Boken går att beställa direkt från norrshaman till ett pris av 120 kr + porto. Den finns också hos nätbokhandlar som Adlibris och Bokus och, förstås, på Bokbörsen.

Slutsålda böcker nu gratis på hemsidan

Det finns fortfarande efterfrågan på en del av mina böcker som är slutsålda och där jag inte planerar någon nytryckning. Nu har jag gjort två av dem tillgängliga på norrshamans hemsida i pdf-format. Det gäller Drömtid visdom paradox och Ibland inträffar mirakel.
Här en kort presentation av de båda:
Drömtid visdom paradox utgår från en resa som jag gjorde i sydvästra USA 2010 – ett motsträvigt landskap som är världens centrum för ursprungsfolk som navajo, hopi, acoma, taos, zuni och apacher. Resan sker inte bara i ett ökenartat landskap genomskuret av kanjoner och höga, lummiga berg utan också i Drömtiden. Dagens stigar och vägar korsar spåren och berättelserna efter urtidens heliga varelser, hjältar och monster. Här finns också de destruktiva spåren efter spanska conquistadorer och amerikanska erövrare och folkmördare. Boken släpper fram röster från områdets traditionella invånare – filosofer, medicinmän och radikala antikolonialister – som utifrån en ursprunglig livssyn försöker balansera livet i skärningspunkten mellan det gamla och det nya, mellan Drömtiden och industricivilisationen. Detta är en bok om visdom som en aktiv och kreativ aspekt för att kunna samverka med världen och vandra i skönhet. Det är en civilisationskritik och en utredning av vad traditionell kunskap, native science, innebär och hur den kan föras in i vår tid.

Boken är samtidigt en sammanfattning av insikter från min mer än 30 år långa filosofiska och andliga resa som tog sin början i ett möte med indianska heliga män vid Russeltribunalen i Rotterdam 1980. En pågående resa som inte bara lett till sydvästra USA utan också till heliga platser och märkliga upplevelser och möten framför allt i Sápmi.

Ibland inträffar mirakel är en analys och lärdomar av folklig läkekonst och shamanism. Så länge som människan har funnits har det funnits sjukdomar och icke-teknologiska botemetoder. Det var shamanen som ansvarade för sjukdomsboten och även andra magiska ingripanden i tillvaron, som att spåra villebråd och påverka väder och vind. Redan i de äldsta klippmålningarna som är drygt 30.000 år finns shamaner avbildade. Shamanernas verksamhet har varit funktionell och därför har den överlevt in i våra dagar, om än i förändrad och förenklad form. Dagens botare och blodstämmare är verksamma i en obruten tradition även om de står ganska långt från de forntida shamanerna och deras mer drastiska extasmetoder.

Men vad är det som gör att boten fungerar? Vad sker egentligen i boteaktens rituella drama? Vilken roll spelar botaren? Vilken roll har patienten? Vilken filosofi styr botarens aktioner? Varifrån kommer förmågan att bota? Går det att över huvud taget förklara bot annat än som mirakel? Och när inträffar mirakel? I detta kompendium gör jag en systematisk analys av den folkliga läkekonstens metoder, föreställningar och funktioner. Utifrån botarnas aktivitet och tankar drar jag slutsatser om hur även andra, som inte är botare, kan utvinna livslärdomar ur denna rika och levande kunskapstradition.

Synkronicitet, psykoiden och Drömtiden

Kvantfysiken och djuppsykologin har båda bidragit till att vidga den västerländska mekanistiska världsbilden. På atomnivå och i psykets djup upphävs etablerade sanningar om orsak och verkan, subjekt och objekt, ande och materia. Två vanliga exempel: elektronen är både partikel och våg; arketypiska symboler i det undermedvetna yttrar sig likartat för människor från helt olika kulturer och tycks komma ur ett kollektivt omedvetet.

Att det skulle uppstå nyfikenhet och tankeutbyte mellan utövare av teoretisk fysik och djuppsykologi är helt följdriktigt. Det mest kända samarbetet är kanske det mellan Carl Gustav Jung och nobelpristagaren i fysik Wolfgang Pauli. Det resulterade 1955 i den gemensamma boken The Interpretation and Nature of the Psyche och en omfattande brevväxling som också finns utgiven i bokform - Atom and Archetype - The Pauli/Jung Letters, 1932 -1958. Jung var en visionär pionjär inom djuppsykologin som riktade sitt sökarljus åt alla möjliga håll för att stilla sin enorma kunskapstörst. Han har bidragit till att vidga ramarna för det västerländska tänkandet med sina teorier om det kollektiva omedvetna, om arketyperna och, inte minst, om synkroniciteten. Jungs bidrag till den gemensamma boken med Pauli har titeln Synchronicity: An Acausal Connecting Principle och är i sig en god sammanfattning av vad det handlar om – meningsfulla sammanträffanden som innebär ett kreativt möte mellan inre och yttre, mellan psyke och materia men som är icke-kausala, dvs som inte sker i enlighet med faktorer som orsak och verkan.

Trots sin intensiva kommunikation lyckades inte Jung och Pauli med sin föresats att skapa en ny teori för både materia och psyke. Eftersom mycket har hänt sedan 1955 såväl inom den teoretiska fysiken som inom djuppsykologin finns goda möjligheter att uppdatera, utveckla och nyskapa synkronicitetsteorierna. Den uppgiften har fysikern F David Peat gripit sig an vid flera tillfällen. 1987 gav han ut boken Synchronicity: The Bridge between Matter and Mind, 1994 kom Blackfoot Physics: A Journey into the Native American Universe och senare slog han sig ner i byn Pari i Toscana där han driver The Pari Center for New Learning, som bland mycket annat anordnar seminarier och kurser kring just synkronicitetsbegreppet. När Peat tänkte göra en reviderad nyutgåva av Synchronicity kom han fram till att det faktiskt behövdes en helt ny bok och nu föreligger den – Synchronicity: The Marriage of Matter and Psyche (Pari Publishing 2014). Här bjuder Peat in läsaren till en intellektuellt krävande resa vars mål är att transformera vårt sätt att betrakta oss själva, naturen och samhället.

På bara 130 sidor och på en flödande och lättläst prosa går David Peat igenom synkronicitetsbegreppet, vad medvetande är, huvuddragen i Freuds och Jungs teorier, Wolfgang Paulis intresse för ämnet, samarbetet mellan Jung och Pauli, alkemins principer och divinationssystem som I Ching. Ja, allt detta – och mycket därtill – hänger samman på komplexa och intrikata sätt.

En synkronicitet är ett sammanträffande där något inre och yttre händer ungefär samtidigt som uttryck för något gemensamt men utan att det ena på något mekaniskt sätt skulle ha orsakat det andra. Det kan t ex handla om att en person får ett varsel i en dröm som tyder på att något kommer att hända en viss person och så inträffar en stor förändring för just denna person eller någon närstående. Eller att ett föremål ramlar ner från en vägg samtidigt som något händer med den person som har med föremålet att göra. Jung talade om meningsfulla sammanträffanden eller en icke-kausal förenande princip som har sitt ursprung i det kollektiva omedvetna. Senare skapade han termen psykoid för att beteckna denna existensgrund, som innehåller både materia och medvetande men som ändå går bortom och föregår dessa kategorier.

För Peat är synkroniciteter inte vilka sammanträffanden som helst – de ska ha en djupgående effekt på oss för att få denna beteckning. ”Någonting utanför oss försöker tala med oss” och i synkroniciteten öppnas dörren till en ny fas i livet. I synkroniciteter förbinds inre och yttre, drömmar och fysiska händelser, materia och psyke. De är vanliga i samband med transformativa processer som födelse, död, förälskelse, intensivt kreativt arbete, psykoterapi, byte av yrke m m, alltså vid kriser och kritiska punkter i livet. De inträffar när vi är redo för en förändring och de ”överskrider vetenskapens vanliga lagar”. ”Synkroniciteter helar splittringen mellan det inre och det yttre”.

Teorierna om synkronicitet bygger på att det finns en enhetlighet mellan materia och medvetande. De förnekar dualismen mellan materia och medvetande, som inte är två separata substanser utan utvecklas ur en gemensam källa som varken är materia eller medvetande. Där Jung talade om det kollektiva omedvetna och psykoiden talar Peat om en kreativ universell källa eller ”det formlösa” som föder fram principerna om himmel och jord, dag och natt, liv och död, manligt och kvinnligt etc – alltså de faktorer som driver den ”kontinuerliga processen där materia ständigt förnyar sig själv”. Vad synkroniciteter gör är att de öppnar ett fönster till en kreativ källa med en gränslös potential och att de visar att vårt medvetande egentligen saknar begränsningar, skriver Peat.

Synchronicity: The Marriage of Matter and Psyche innehåller mängder av knivskarpa formuleringar och omvälvande tankar – t ex att elektronen kan ha ett proto-medvetande och att medvetandet inte är en produkt av kosmos utan var närvarande redan vid skapandet av kosmos. Eller om kvantteorins syn på sambanden mellan observatör och det observerade, som upphäver den rådande dualismen mellan subjekt och objekt: ”Tänkaren är tanken; tanken skapar tänkaren som i sin tur tänker tanken på nytt. I en mening är det snarare så att det är tanken som skapar hjärnan än att det är hjärnan som skapar en tanke. Eller mer korrekt – hjärnan och dess aktiviteter är oskiljaktiga och genom sin ständiga aktivitet skapas och vidmakthålls hjärna och medvetande.”

Universum är alltså en kreativ och levande organism – något som divinationssystem som I Ching (och runorna skulle jag vilja tillägga) är uttryck för. Divinationssystemen rymmer såväl inre som yttre världar och kan visa hur dessa speglar och påverkar varandra. De bygger helt och hållet på synkronicitetsprinciper och kan peka på de energier som är inneboende i ett speciellt ögonblick, på de krafter och mönster som omger oss och i vilken riktning de kan önska att ta oss. Jung sa om I Ching att det var ett system som gör det möjligt för oss att läsa de arketypiska energierna. Jag brukar säga att runorna är portar till Drömtiden. Säger vi inte samma sak? Är Jungs psykoid, Peats kreativa källa och det formlösa samma sak som Drömtiden? På det stora hela vill jag svara ja på den frågan och då kommer följdfrågan om det är nödvändigt att som Jung, Pauli och Peat gå vägen via djuppsykologi och kvantfysik för att komma fram till det uråldriga begreppet Drömtiden? Mitt svar är att också Drömtiden befinner sig i dynamisk förändring, såväl av sig själv, sin egen kraft, som av människors och andra väsens samspel med den. Även teorierna om Drömtiden måste kontinuerligt nyskapas – precis som Jung, Pauli och Peat gjort med synkroniciteten. Mottot för The Pari Center for New Learning är "The Future has an Ancient Heart" (=Framtiden har ett uråldrigt hjärta). Peat menar att den kreativa källan vecklar ut sig i medvetandet, den fysiska kroppen, hela kulturen, civilisationen och universum och han jämför den med en källa som självmant och utan tvång porlar fram ur berget. Den kreativa källan har inget slut och den genomsyrar all existens. Denna kontinuerliga skapelseprocess har gått under olika namn i olika kulturer, t ex Det stora mysteriösa, Det stora mysteriet, Drömtiden, Drömmandet, Urds väv.

Nya boken: Eddans dolda visdom

Nu är min nya bok klar – Eddans dolda visdom (norrshaman 2014). Avsikten är att göra Eddans esoteriska kunskap tillgänglig för alla som vill vandra en andlig väg fylld av skönhet, harmoni och balans. Även i det tjugoförsta århundradet kan Eddans sånger fungera som portar in i det som brukar kallas den icke-ordinära verkligheten, det fördolda eller Drömtiden.
Sångerna i Den poetiska Eddan innehåller gåtfulla och spännande mytiska berättelser sprängfyllda av dold andlig kunskap, som det är möjligt även för oss idag att finna och avkoda. Det är kunskap inte bara om den yttre världen och dess skapelse utan också om våra inre världar, våra personligheters födelse, död och transformation och olika vägar att nå visdom.
Vi kan ta del av den dolda visdomen genom att sjunga fram berättelserna, på liknande sätt som de ursprungliga heliga varelserna sjöng fram världen i begynnelsen, ”arla i urtid”. Ett annat sätt att ta del av myternas visdom är att göra själsresor med hjälp av olika trådar i berättelsernas väv. Det kan ske genom att recitera myten högt eller för sitt inre i kombination med någon lämplig metod för att förändra medvetandet, t ex trumning. Det är ett sätt att få del av mytens inre väsen, dess essens och dess esoteriska kunskap. Mina tolkningar grundar sig i en shamansk ”läsning” där jag kombinerat själsresor med djup begrundan och divination med hjälp av runor.

När vi idag försöker avkoda de dolda budskapen måste vi inse att avkodningen kan leda till olika resultat beroende på vem som gör den och vilka mentala filter som tolkningen passerar genom. Myterna talar till olika läsare på olika sätt och det går inte att fastställa några oomtvistliga och slutgiltiga tolkningar. Myterna har sin egen dynamik som möjliggör ständigt nya upptäckter och insikter.
Eddans dolda visdom är inte en bok om hur sångerna användes förr eller vilken kunskap de innehöll då. Det är en bok om hur ny kunskap kontinuerligt kan utvinnas ur myterna och hur dessa sånger kan användas idag och framöver. Det är sedan upp till var och en att göra sin egen Eddatolkning och komma fram till hur en själv kan införliva dessa mytiska kunskaper i sitt eget liv.
Eddans dolda visdom är en häftad bok på 85 sidor som kan beställas direkt av mig på mejladressen jorgen.i.eriksson@bredband.net. Priset (inklusive frakt) är 180 kr. Mer info om boken och norrshamans övriga böcker finns på min hemsida. 

Att synliggöra det osynliga

Naturen befinner sig i en process av ständig förändring - födelse, mognad, åldrande, död, förmultning och så ny födelse etc. Allt fast förflyktigas och allt är statt i konstant förvandling. Det gäller såväl den synliga som den osynliga dimensionen av verkligheten. Därför uppfattar människor i olika tider naturen och dess osynliga väsen på olika sätt – såväl natur som människor och väsen förändras. Var tid har sitt sätt att berätta om och gestalta det osynliga som döljer sig under och bortom det synliga.

I en alldeles färsk bok med titeln Nordiska väsen (B.Wahlströms Bokförlag 2013) har Johan Egerkrans gjort ett förnämligt försök till modern tolkning av de flesta naturväsen som förekommer i uppteckningar från det förindustriella samhället. Det är en rikt och skickligt illustrerad uppslagsbok över oknytt, dragväsen, hamnskiftare, dödsväsen och odjur som förr var en självklar del av tillvaron och påminde människorna om att ha tillbörlig respekt för naturen. Formatet är stort och inbindningen vacker. Detta är en presentbok för alla möjliga åldrar från 10-årsåldern och uppåt.

Egerkrans har gjort en rejäl research i etnologisk litteratur; jag hittar inga felaktigheter i texterna om älvor, gårdstomtar, jättar och troll, skogsrån, näcken, vittror, spiritusar, maror och varulvar, gastar och gengångare, gloson och lindormar för att nämna några ur myllret av väsen. Texterna är korta och stringent formulerade, fast jag skulle gärna ha sett lite mer av historiska utvikningar – många av figurerna har ju varit med sedan paleolitisk tid, om än under andra beteckningar. Och kanske skulle Egerkrans ha vågat sig på att även skildra en del av mytiska storväsen som Fenrisulven, Midgårdsormen (omnämns bara helt kort), Hräsvelg och varför inte självaste Ymer och Audhumbla?

Illustrationerna är fantastiskt skickligt gjorda med inspiration från fantasygenrer, från John Bauer (som boken är dedikerad till) och inte minst från filmens värld, t ex filmatiseringen av Sagan om ringen. Så är Egerkrans version av Näcken påfallande lik Gollum (alltför påfallande i min smak). Var tid avbildar de osynliga på sitt eget sätt och Egerkrans verkar i en tid när vanligt folk inte dagligen umgås med de osynliga, helt enkelt därför att de flesta inte rör sig i landskapet på samma sätt och lika länge och ofta som förr. Det gäller antagligen också Egerkrans själv och därför får han skapa sina bilder mer utifrån etnologiska uppteckningar än utifrån egna möten med det icke-ordinära.

Egerkrans betonar också själv att det egentligen är lönlöst att försöka beskriva oknyttens utseende eftersom människor kan uppfatta dem väldigt olika och eftersom oknytten kan byta skepnad som det passar dem. Om Näcken skriver Egerkrans att han är lika skiftande som de vatten han tillhör och kan uppträda som allt från en ung pojke eller elegant herre till en uråldrig gubbe med vitt skägg och röd mössa. Icke desto mindre måste ju en illustratör låsa fast väsendena i en viss form, och jag tycker att Egerkrans kan bli för detaljerad i sina bilder. Detaljrikedomen tilltalar säkert en yngre läsarskara men jag skulle hellre se att mer av det diffusa som omger de osynliga också hade flödat in på dessa boksidor. Som Egerkrans själv påpekar är det ju i gryning och skymning, i skumtimmarna, som man oftast ser och möter oknytt. Och för det mesta ser man dem i ögonvrån, i utkanten av synfältet. Skulle det inte vara mer fantasieggande för läsarna att möta det diffusa – precis som tillvaron ter sig i skymning och gryning, när sprickan mellan världarna är som vidast, när porten till Drömtiden står, om inte vidöppen, så i alla fall på glänt?

Ändå; Nordiska väsen är en bok som jag rekommenderar för alla som har ett intresse för det icke-ordinära i nordisk tradition. Egerkrans har gjort en storslagen kulturgärning! Mer information om boken och Egerkrans verksamhet finns på www.vaesen.se och www.egerkrans.com