Mysterium Coniunctionis. Den engelska utgåvan kom 1963, två år efter Jungs död. Verket, som av många initierade ses som kulmen på Jungs arbete, har senare tryckts i flera nya upplagor och finns fortfarande tillgänglig. Den version jag har läst är utgiven av Princeton University Press 1989.
Den långa undertiteln lyder: An Inquiry into the Separation and Synthesis of Psychic Opposites in Alchemy. Verket är med sina nära 700 sidor strängt fokuserat på alkemin men den som tar sig igenom denna grundliga text får på köpet en mycket god sammanfattning av kärnan i Jungs eget tänkande. Eftersom Jung kontinuerligt sökte ny kunskap och befann sig i ständig utveckling in i det sista är Mysterium Coniunctionis Verket med stort V för den som vill veta vad Jung egentligen kom fram till.
Den som läser denna bok tillsammans med (själv)biografin Mitt liv och kryddar läsningen med den storslagna faksimilutgåvan av The Red Book får bästa möjliga insikt i Jungs tankevärld och en god plattform för att själv ta sig vidare i sin undersökning av hur allting är beskaffat och hänger samman.
Jung kom i kontakt med alkemin redan i slutet av 1920-talet
och det var med hjälp av alkemin som han förmådde gå vidare efter de omskakande
upplevelserna i utforskandet av den egna skuggan och det kollektiva omedvetna
som skildras i The Red Book. Redan
1944 kom Jungs bok Psykologi och alkemi
men uppenbarligen kände han senare ett behov att gå ännu djupare. En kort
recension kan självfallet inte göra rättvisa åt vare sig Mysterium Coniunctionis eller åt Jungs visionära arbete. Jag får
helt enkelt lyfta fram några av tankarna som kan ha stor betydelse för oss som idag
verkar i en shamansk tradition. Jag har sagt det förr och upprepar det gärna:
Jungs arbete med aktiva imaginationer
och hans kunskaper om det kollektiva omedvetna samt om samspelet mellan det
medvetna och det omedvetna går betydligt djupare än vad de flesta av portalfigurerna
inom den nyshamanska rörelsen har gjort. Den som vill arbeta i dagens värld med
shamanska metoder och inte bekantar sig med Jung går miste om en rikhaltigt
flödande inspirationskälla.
För Jung var alkemisternas verksamhet ett sätt att korrigera
den dogmatiserade kristendomen. Varje dogm blir själlös, skriver han, och när så
har skett aktiveras arketyper i det kollektiva omedvetna som uttrycker själens
mysterier på nya sätt. Man kan dock aldrig förutsäga vilken arketyp som kommer
att aktiveras. Alkemisterna uttryckte denna nyskapande impuls från det
omedvetna med sitt arbete för att åstadkomma coniunctionis och skapa de vises sten (lapis), guldet eller
Anthropos (den sanna, fullödiga människan). Alkemin är kristen, ehuru kättersk,
slår Jung fast. I coniunctionis
försökte alkemisterna förena motsatserna ande-materia, manligt-kvinnligt,
kungen-drottningen, himmel-jord, ljus-mörker i en substans som var både
materiell och andlig, både levande och död, både maskulin och feminin, både
gammal och ung. Coniunctionis, som är
ett heligt famntag och ett arketypiskt drama av död och återfödelse, skulle äga
rum i behållaren/ugnen/kroppen och innebära en fullständig förening av kropp,
själ och ande med unus mundus,
världens ursprungliga, icke-differentierade enhet, det ursprungliga omedvetna,
det kollektiva omedvetna, den potentiella världen – det som kvantfysiker kallar
det kosmiska potentialitetsfältet och som jag brukar kalla Drömtiden. ”Allt är
förbundet med allt annat och i djupet är de en enhet”.
Alkemisternas heliga sten, lapis philosophorum, frambringades aldrig men Jung ser denna metafysiska
sten som den tidens uttryck för en aktiverad arketyp. För honom uttrycker sig
denna arketyp som självet. Som jag
ser det är det samma arketyp som i traditionell shamanism har beskrivits som det inre ljuset. Det är ju, som Jung
själv skriver, på det viset att våra metafysiska begrepp är antropomorfiska
bilder och åsikter – något som alltså även gäller de begrepp som t ex
kvantfysiken rör sig med. Begreppen är historiskt, socialt och kulturellt bestämda
och begränsade. Arketypen är autonom och den viktiga frågan är enligt Jung om
arketypen griper tag i människan – inte människans intellektuella formulering
av arketypen. Det är upplevelsen av
helhet som är det viktiga, inte dess intellektuella representation eller
klassifikation. Att uppleva energin direkt, som Carlos Castaneda beskrev denna
process.
För alkemisterna hade materien en gudomlig aspekt som de
ville befria och just den aspekten knyter samman alkemin med gnosticismen. Men,
som Jung nogsamt påpekar, alkemisterna misslyckades med att upptäcka materiens
fördolda struktur. Däremot upptäckte de psykets fördolda struktur även om de
inte var medvetna om det och inte insåg vad det innebar. På så vis förberedde
alkemisterna marken – utan att vara medvetna om det – för det omedvetnas
psykologi. Det omedvetna kan bara uppfattas i projekterad och symboliserad form
och på liknande sätt som alkemisterna var begränsade av sin tids allmänna
uppfattningar var Jung självfallet också begränsad av sin egen tidsanda. Det är
också något som han själv var högst medveten om och formulerar mycket tydligt i
Mysterium Coniunctionis: den
psykologiska tolkningen av mysteriet kommer inte att vara det sista ordet,
skriver han.
Går det att säga något mer djuplodande över huvud taget om
de arketypiska impulserna ur det omedvetna som gnostikerna, alkemisterna och
Jung uttryckte på så olika sätt och med så olika förutsättningar när det gäller
kunskap och förståelse? Jung har tidigare lanserat sina teorier om
synkroniciteter, alltså sammanträffandet mellan impulser från unus mundus och upplevelser och
händelser i den ordinära verkligheten. I Mysterium
Coniunctionis skriver han: ”Det kollektiva omedvetna är en levande process
som följer sina egna inre lagar och flödar fram som en källa vid den
fastställda tidpunkten”. I ett brev som återges i Alfred Ribis bok om Jung och gnosticismen – The Search for Roots – skriver Jung att ”det kollektiva omedvetna
omger oss på alla sidor. Det är mer som en atmosfär som vi lever i än som något
som finns i oss. Det är helt enkelt den okända kvantiteten i världen. En
universell grundval som är närvarande i omgivningen”. Visst är detta en
beskrivning av Drömtiden!
Är det möjligt för oss människor att känna av detta flöde från
det omedvetna och därmed få en ökad förståelse för när arketyper aktiveras och synkroniciteter
kan vara i antågande och därmed t ex lämpliga tidpunkter för magiska
ceremonier? Jung använder själv den aktiva imaginationen för att vidga och
närma medvetandet till det omedvetna. ”Om uppmärksamheten riktas mot det
omedvetna kommer detta att ge ifrån sig av sitt innehåll och befrukta det
medvetna som en fontän med levande vatten”.
Det omedvetna är neutralt och dess normala funktion är
enligt Jung att kompensera den medvetna positionen. Ju mer ensidig den medvetna
ståndpunkten är desto mer smärtsam och farlig kan den omedvetna reaktionen bli.
”Om naturen kränks så tar hon hämnd”. Processen att närma sig det omedvetna kan
föra in sökaren i kaos och mörker och hen måste vara beredd att möta, acceptera
och integrera sin skugga. Då kan sökaren förena det medvetna och det omedvetna
och skapa balans på en ny nivå. Alkemisterna såg detta som en kemisk process
medan Jung betraktar det som en psykisk process – en psykisk syntes som också
är en gudomlig, helig upplevelse. Han skriver dessutom att insikterna bör göras
verkliga, något som jag tolkar som att den balanserade människan som åstadkommit
coniunctionis i sitt inre också måste
ta sitt ansvar för världen och världens tillstånd. Nu hör det ju till bilden av
Jung att han hade en ganska pessimistisk syn på världen – inte så underligt med
tanke på att han upplevde både det första och det andra världskriget, nazismen
och stalinismen och även det kalla kriget. Han ansåg att även om det kollektiva
omedvetna är neutralt så är det godas krafter inte tillräckliga för att
frambringa en rationell värld eller ett etiskt uppträdande hos individen. ”Det
omedvetna är både gott och ont och ändå ingetdera, matrisen för alla
möjligheter”.
Jag kan bara instämma och till läsaren överlämna denna djupa
insikt: I Drömtiden finns matrisen för alla möjligheter. Eller som
traditionella navajoer kan säga: Livet går ut på att balansera motsatser.
