Gaia-vetenskap, Jung-psykologi och alkemi

Går det att skapa en kreativ syntes av alkemi, djupekologi och Jungs djuppsykologi? Och kan en sådan syntes fungera som vägledning för att hitta fram till ett uthålligt sätt att vandra i skönhet, dvs att kombinera personlig andlig transformation med att leva i fred med Moder Jord? Svaret på dessa frågor är ett obetingat ja – och det är inte bara möjligt utan även helt nödvändigt att göra denna syntes.

Det framgår med all önskvärd tydlighet av fyra av de senaste årens mest djuplodande texter i ämnet. Deras gemensamma grundtanke är att återbesjäla naturvetenskapen genom att smälta samman djuppsykologi med den djupekologi som brukar kallas Gaia-vetenskap och med alkemins kunskaps- och transformationsmetoder. Också jag har tidigare skrivit en hel del om alkemi såsom den har silats genom Jungs temperament även om jag och de författare som jag utgår från i denna text har närmat oss denna disciplin från olika håll – de från ett naturvetenskapligt och jag från ett mer andligt perspektiv. Vad det handlar om är sätt att försöka integrera psyke och materia som en väg till visdom och till att hela människors relation med naturen och med oss själva. Som ovan, så och nedan. Det som händer inom oss händer också i den yttre, den stora världen och att försöka leva ett alkemiskt liv är helt enkelt att på ett kreativt sätt bidra till Gaias evolution.

De böcker jag vill framhålla är Stephan Hardings Gaia Alchemy: The Reuniting of Science, Psyche and Soul (2022), Jeffrey T Kiehls Facing Climate Change: An Integrated Path to the Future (2016), Andrew Fellows Gaia, Psyche and Deep Ecology: Navigating Climate Change in the Anthropocene (2019) och William Ophuls Plato’s Revenge: Politics in the Age of Ecology (2011).

Stephan Harding har samarbetat mycket med både Jeffrey T Kiehl och Andrew Fellows, framför allt på Schumacher College i England, och de har liknande bakgrund inom naturvetenskap och Jung-psykologin. Men även om de befinner sig i frontlinjen när det gäller Gaiavetenskap och erbjuder väldiga mängder inspirerande tankar och metoder så tycker jag ändå inte att de når tillräckligt långt. Alkemi i all ära, men den behöver överskridas. Jung var i mångt och mycket en omvälvande förebådare (i likhet med Harners och Castanedas roller inom shamanismen) men mycket har ju hänt såväl på Gaia som i kosmos sedan han analyserade alkemin och kom fram till att alkemisterna inte hade begripit vad de egentligen sysslade med, nämligen inre transformationer.

Stephan Harding tar fasta på Jungs åsikt att alkemin kommer direkt ur det kollektiva omedvetna – som han ibland också kallar det objektiva psyket eller Unus Mundus – och det stämmer naturligtvis i viss mening. Att de alkemiska arketyperna över huvud taget har aktiverats och blivit tillgängliga för människor ser han som uttryck för en impuls från själva Gaia – något som till viss del också stämmer. Men precis som många andra kritiker av industricivilisationen är han väldigt fixerad vid den franske 1600-talsfilosofen Descartes och ser aktiveringen av alkemin primärt som en motkraft till dennes och industrialismens dualism. Dock: alkemin är betydligt äldre än Descartes – det konstaterade ju även Jung som först kom i kontakt med uråldrig kinesisk alkemi. Vi vet också att det under den allra tidigaste kristendomen och gnosticismen fanns alkemister, så de alkemiska arketyperna är kanske som runorna – närvarande som potential eller matriser redan i den ursprungliga skapelsen, eller rent av före skapelsen som en betingelse för själva skapelsen. Men Harding har ju definitivt rätt i att alkemin inte skapats utan upptäckts av människor, precis som fallet är med runorna.

Jämfört med runorna är de alkemiska arketyperna och modellerna betydligt mer schematiska och invecklade och för mig framstår alkemin som ett onödigt krångligt sätt att lyfta illusionens slöjor för att kunna ta del av alltings väsen – med risk dessutom att skapa nya slöjor och illusioner. Och trots att Harding betonar att vi behöver gå bortom syntax för att få en fullödig förståelse av kosmos och naturens processer så använder han de alkemiska illustrationerna som det främsta verktyget för att nå insikt och transformation. Jag tror att dessa bilder och deras språkliga förklaringar snarare kan låsa fast vårt medvetande vid visuella och verbala förklaringsmodeller i stället för den direktupplevelse av energin som t ex Castaneda förespråkar och som runorna kan leda till. Denna direktupplevelse är mer omfattande och går betydligt djupare än Jungs fyra aspekter (tanke, känsla, förnimmelse och intuition) som Harding bygger på. 

De alkemiska illustrationerna i Hardings bok är i och för sig fantastiska på många sätt och vis – inte minst den på sid 127 som visar hur alkemisten måste förbränna alla sina illusioner för att kunna se Alltets sanna väsen – men jag tvivlar på att de i sig kan ge tillräckligt djupgående upplevelser. Det är väl därför som Harding och även de övriga författare som jag nämner i denna text också betonar arbetet i naturen, framför allt det som sker på ens egen så kallade Gaia-plats. Harding arbetar precis som Jung med vägledda meditationer, så kallade aktiva imaginationer, och man kan undra hur djupgående de kan vara, även om de äger rum i naturen. Kan de gå lika djupt som runsång, trumning eller svetthydda? Ho vet, och det är upp till var och en att finna svaren i sin egen praktik. Där framhåller Harding och de övriga författarna på ett sympatiskt sätt att det finns en mångfald vägar och att var och en måste hitta sin egen.

Det finns en del oklarheter i Gaia-teorierna som behöver utredas närmare. För det mesta framstår Gaia i dessa böcker som summan av alla ömsesidiga processer som pågår på Moder Jord, alltså att ursprunget för all kunskap är själva jorden och allt som här har skett och sker. Men Harding skriver också att Gaia är ”den strukturerande principen i universum” och då handlar det ju om något mycket större än jorden; i själva verket det som lakota kallar Det stora mysteriet, det som Castaneda kallar Oändlighetens aktiva sida, det som Jung kallade det kollektiva omedvetna och Unus Mundus och som också går under namn som kvantfältet, möjlighetsfältet, den kosmiska nödvändigheten eller Urkällan. Problemet för Gaia-teoretikerna (och Jung) är var de förlägger denna dimension, eller strukturerande princip. Jung verkade anse att det kollektiva omedvetna hänger samman med mänskligheten, men då borde väl i rimlighetens namn också alla andra arter ha sitt eget kollektiva omedvetna? Och i så fall handlar det väl om beståndsdelar i ett större kosmiskt medvetande. Var Harding och alkemisterna förlägger denna Unus Mundus vete katten. En samtida nytänkare som Carl Johan Calleman använder begreppet Livets träd om skapelsens ursprung och det ska befinna sig någonstans i kosmos centrum. Jag själv ansluter mig snarare till Castanedas uppfattning att detta ovetbara, Nagualen, faktiskt finns här, runt omkring oss, överallt och alltid som en sorts parallell värld och att dess hemvist är icke-lokal, dvs att den genomflödar hela kosmos, finns överallt och ingenstans och att dess ursprung är själva skapelsen eller möjligen det som föregick urskapelsen.

Nagualen är inte detsamma som Gaia. Gaia är Moder Jord. Nagualen är det som ligger under allt existerande som en psykofysisk urgrund. Om den vet vi inget och kan inte heller veta något, därav termen Det ovetbara eller Det stora mysteriet. Vi kan bara se och uppleva dess effekter i den ordinära verkligheten. Därför har ex-vis Harding helt enkelt fel när han skriver att vi kan uppleva Unus Mundus, för i Unus Mundus finns ingenting som vi vare sig kan uppleva eller beskriva, vare sig ande eller materia, utan bara en sorts potentialer. Skulle vårt medvetande kunna ta sig in i Unus Mundus skulle det helt enkelt upphöra, ungefär som man föreställer sig att materia upphör i svarta hål. Det vi kan uppleva i ordinära och icke-ordinära medvetandetillstånd är effekterna av flödet från Nagualen, det som Castaneda kallar energifakta.

Min egen sammanfattning av allt detta kan låta så här: Det ovetbara, Nagualen, är källan, Moder Jord är förmedlaren, Drömtiden är gränssnittet mellan det ovetbara och det vetbara (mellan Nagualen och Tonalen), utharken är läraren medan jag själv bara är någon som pekar på dessa fakta.

När Harding definierar det eftersträvansvärda och enhetliga Gaia-medvetandet (nondual Gaia state) som ”inga begrepp, inget tänkande, bara närvaro” beskriver han i själva verket upplevelser i Drömtiden och inte i Unus Mundus. Det innebär självfallet inte att dessa upplevelser inte skulle vara transformerande eller gränsöverskridande. De visar ju att allt är ett och hänger samman och ur sådana upplevelser kan vi var och en få klart för oss vilka enskilda uppgifter vi behöver ta itu med för att bidra till Gaias balans.

Ett vanligt begrepp inom alkemin är ”filosofernas sten” som Stephan Harding definierar som ”ett permanent tillstånd av Gaia-medvetande”. Det verkar vara detsamma som min egen term all-medvetande. Harding definierar också den alkemiska tiden på liknande sätt som jag gör i form av en all-tid: ”varje ögonblick är fyllt av minne, som i sig innehåller alla tidigare ögonblick”. Att vara på samma våglängd som Stephan Harding känns onekligen uppmuntande.

Något som jag saknar i dessa böcker är en närmare utredning om alkemins begrepp multiplicatio. Om coniunctionis, som de ägnar desto större uppmärksamhet åt, är det himmelska famntaget mellan Sol och Måne, mellan manligt och kvinnligt, ande och materia som frambringar filosofernas sten eller det röda guldet eller vad de nu kallar det – alltså en inre transformation i form av ett kvantsprång – så betonar i alla fall vissa alkemister att av coniunctionis alltid följer multiplicatio. Enkelt uttryckt: den transformation som sker inom individen sprider sig också genom den kosmiska väven. Det är som jag ser det en av de viktigaste aspekterna inom alkemin och den kan lätt fogas in i Castanedas beskrivning av kosmos energifakta.

Vad behövs då för att alkemistens, eller shamanens, eller runmagikerns transformation ska sprida sig i väven och bidra till verkliga förändringar i de stora kretsloppen? På sid 255 i Gaia Alchemy skriver Harding att bara när var och en upplever ett djupt ekologiskt uppvaknande i sitt eget liv kan vi ha något hopp om att undvika de värsta effekterna av den globala krisen. När jag läser det tänker jag: aj, då är det kört för dit kommer vi aldrig att nå. Men bara 12 sidor senare (267) skriver han att detta ändå inte behöver omfatta alla, men att uppgiften att bidra till återbalansering av Gaia är en uppgift för dem av oss som är tillräckligt vakna för att bry oss. ”Om tillräckligt många arbetar med detta kan stora förändringar inträffa”. Men hur många behövs för en tillräcklig multiplicatio? Gregg Braden för i sin bok The Divine Matrix (2007) ett resonemang om att sådana medvetandesprång kan ske om/när antalet människor som medvetet ansluter sig till förändringen uppgår till kvadratroten ur den aktuella folkmängd som förändringen avser/omfattar. Jag tror att detta är new age-fantasier men låt oss göra ett tankeexperiment. Säg att vi vill åstadkomma en större förändring av det svenska skogsbruket, alltså få stopp på det nuvarande kalhyggesbruket. I Sverige bor ca 10 miljoner människor om vi räknar in även barnen. Vad är kvadratroten ur 10 miljoner? Cirka 3200. Skulle det alltså räcka med 3200 personer för att åstadkomma detta medvetandesprång om vårt engagemang är tillräckligt fokuserat och om vi verkligen lyckas bli ”hollow bones” a la Frank Fools Crow för Wakan-Tankas energiflöde? Jag skulle vilja att det vore så, men kan det verkligen stämma?

Stephan Harding och hans vänner har av förklarliga skäl sin utgångspunkt i naturvetenskapen, dvs materien, men jag tror att det kan vara mera fruktbart att i stället utgå från medvetandet, dvs anden. Medvetandet var först och det är det kosmiska medvetandet som är Alltets upphov. Jag vill alltså gå från det stora kosmiska till det lilla jordiska i stället för tvärtom. Men kanske är deras väg ändå bättre om man vill nå dem som har sin skolning och sina medvetandefilter inom naturvetenskapliga discipliner?

En sista tanke: Kvantfysiken kullkastar mer eller mindre fullständigt alla etablerade verklighetsuppfattningar med sina teorier om icke-lokalitet, icke-kausalitet, kvantmekanisk sammanflätning och att saker och ting bara kan existera i relation till annat (och inte bara i förhållande till den mänskliga observatören). Vi har inte ännu insett dess fulla potential. Niels Bohr anade detta. Albert Einstein fruktade detta. Idag kan vi helt och fullt försöka omfamna detta och förena det med ursprungliga föreställningar från t ex shamanism och runmagi och skapa något kvalitativt nytt. Böckerna om Gaia har i stort sett utfört en addition: naturvetenskap + alkemi + naturmeditationer = Gaia-medvetande. Vi bör försöka gå ännu längre genom att göra en multiplikation: andlighet x kvantfysik x direktupplevelse av Moder Jord och det kosmiska energiflödet = allmedvetande och kreativt medskapande i den kosmiska skapelsen.

Jung, Castaneda och det ovetbara

1936 och 1937 höll C.G. Jung en serie föreläsningar i USA där han i detalj analyserade ett antal av kvantfysikern Wolfgang Paulis drömmar. Eftersom Jung talade fritt ur hjärnan och hjärtat på engelska, som ju inte är hans förstaspråk, är föreläsningarna på sätt och vis betydligt mer konkreta och lättförståeliga än hans vanliga texter som ju är författade på en mer vetenskaplig och abstrakt tyska. Referaten av föreläsningarna kan därför fungera som en överskådlig introduktion till Jungs tänkande och det är glädjande att det nu, drygt 80 år efteråt, går att ta del av föreläsningarna i bokform – Dream Symbols of the Individuation Process (Princeton University Press, 2019) – under redaktörskap och med ytterst sakkunnig inledning av den svenska terapeuten Suzanne Gieser. Det tackar vi för och speciellt tackar vi de kvinnor ur den amerikanska arrangörsstaben som tog stenografiska referat av föreläsningarna.

I och för sig är det kanske först och främst Jung-fantaster och terapeuter som kan tilltalas av denna bok, men jag tror att också shamanskt och alkemiskt intresserade personer kan ha stort utbyte av den. Det jag riktar in mig på i denna text är just de aspekter i Jungs föreläsningar som berör en shamansk praxis och kosmologi. Läsaren bör ha i åtanke att Jungs tänkande var ett kontinuerligt pågående arbete och att han vid den här tidpunkten egentligen bara hade påbörjat sin grundliga djupdykning i de alkemiska traditionerna. Det gör att hans analyser av Paulis drömmar är väldigt fokuserade på mandala-symbolik samtidigt som man ändå kan skönja det ökande inslaget av alkemiskt tankegods.

Den individuationsprocess som Jung behandlar i föreläsningarna är den process som för de flesta människor blir möjlig i mogen ålder, under den andra halvan av människolivet, då våra inre motsättningar behöver försonas så att vi kan bli det vi är, eller kanske snarare har potential att vara. Det är en process som pågår kontinuerligt i det omedvetna, vare sig vi vill eller ej. Det omedvetna kommer till oss, som Jung betonar. Det är inget som vi behöver söka upp. De viktiga psykologiska processerna pågår i det omedvetna, de är omedvetna men producerar resultat, bl a i form av drömmar. Det finns alltså, enligt Jung, en inbyggd tendens till självläkning i vårt drömmande, men drömmarna säger inte åt oss vad vi ska göra; de ger inga råd. ”Drömmen är inte en sorts välmenande lärare, en pappa eller något liknande, som säger åt en vad man borde göra. Drömmen är ett symptom, en manifestation, en naturlig händelse. Den är som, i själva verket väldigt mycket som, en kompass. Kompassen säger inte vilket mål man ska segla mot.” Så vad vi som drömmare kan göra är att helt enkelt observera våra drömmar, meditera på de bilder som dyker upp och se vad som händer. Det balanserande arbetet sker i det omedvetna som är drömmarnas hemvist och upphov.

Som Jung ser det är det omedvetna en kontinuerlig process utan början och slut och det är en process som vi inte vet något om – det är ju därför vi använder uttrycket det omedvetna. Vi kan bara se effekterna av det omedvetna, t ex i form av drömsymboler, men vad som ligger bakom dessa processer vet vi inget om. Drömsymbolerna har sitt upphov i det som Jung kallar arketyper, alltså en sorts ordnande strukturer i det omedvetna som tycks ha ett eget liv. De arketypiska symbolerna uttrycks individuellt olika i olika personers drömmar och därför är tolkningen av dem helt beroende av sammanhanget. Det finns alltså inga allmänt fastställda betydelser av olika drömsymboler och vår tids olika drömlexikon utgör därför en väldig vulgarisering av såväl drömmandet som drömtolkningarna. Något som ytterligare komplicerar drömanalyser är att våra drömmar mycket väl kan innehålla element från vår omgivning, som ju också är uppkopplad till det omedvetna, understryker Jung; ”vi kan drömma andras problem i stället för våra egna”. Men det trösterika när det gäller drömarbetet är att när man än står inför svåra problem (vilket Wolfgang Pauli definitivt gjorde), så uppstår hjälpsamma krafter ur det omedvetna: ”… det är som om det fanns en intelligent kraft som är verksam i vår omedvetna och som åstadkommer den läkande effekten”.

Denna intelligenta kraft är det som Carlos Castaneda kallade ”oändlighetens aktiva sida” och jag ser flera likheter mellan Castanedas och Jungs kosmologiska tankar. Det handlar t ex om vad det omedvetna är och vari skillnaderna består mellan vårt medvetna och det personliga omedvetna respektive det kollektiva omedvetna (för att tala med Jung) eller mellan tonalen och nagualen (för att tala med Castaneda). Jung definierar det kollektiva omedvetna på liknande sätt som Castaneda definierar nagualen, nämligen som det ovetbara. När Jung säger att vårt mänskliga medvetande bara är en ljusprick ”omgiven av en intensitet av mörker, som vi inte är medvetna om eftersom vi inte ser det” känner jag direkt igen Castanedas resonemang om tonalen, det ordinära, som en ö omgiven av den oändliga nagualen, det fullkomligt icke-ordinära. I en av föreläsningarna konkretiserar sig Jung och beskriver vårt medvetande som en liten cirkel som finns inuti det omedvetnas större cirkel. Även om Jung har en tendens att betona det statiska hos arketyperna och det kollektiva omedvetna så är han ändå medveten om att även det kollektiva omedvetna förändras och utvecklas, där varje tidsepok ”avsätter ett nytt skikt i det omedvetna”. Senare kommer Jung att tydligare se det dynamiska också i det kollektiva omedvetna och formulera sig som att det kollektiva omedvetna är en levande process som följer sina egna inre lagar och springer fram som en källa när det är dags. Här, i de amerikanska föreläsningarna, nöjer sig Jung med att säga att det kollektiva omedvetna, som finns överallt och alltid, är den odödliga substansen i människan. Det medvetna däremot är dödligt och ”vi kommer att upptäcka att inget kommer att återstå av det som vårt medvetande har uppnått”. Här måste jag låta Castaneda anmäla en avvikande uppfattning: de som förmår hålla samman sitt medvetande i dödsögonblicket kan med bibehållen identitet smita förbi den kosmiska Örnen och transformeras till rent medvetande och ren energi som en sorts icke-organiska ”höghastighetsvarelser”. (Den som är intresserad av en djupare analys av Castanedas tankar hänvisas till min bok Oändlighetens aktiva sida – Castaneda och shamanismen).

Om vi applicerar allt detta på vår tids shamanska själsresor kan man nog säga att det båtar föga att försöka styra sina resor i enlighet med kärnshamanismens metoder. Det omedvetna, det icke-ordinära, finns ju redan överallt och alltid och kommer till oss på det sätt som det själv vill. Det handlar alltså helt enkelt om att öppna sin perceptionsbubbla och göra sig mottaglig för det omedvetna, ge akt på vilka symboler det visar sig i och meditera över dem. Då befinner sig den shamanska själsresenären i samma skikt av det omedvetna som den jungianskt inspirerade kan nå med ”aktiv imagination”. För den som vill gå djupare in i det omedvetna, in i det kollektiva omedvetna, in i alkemisternas Unus Mundus och uppnå verklig transformation behövs något mycket mer. Och detta mycket mer kan inte ske när som helst utan just när Oändlighetens aktiva sida är redo att släppa in oss i nagualen, det ovetbara.

Nu är den här – Sejd 6.0

Den första upplagan av Sejd - en vägledning i nordlig shamanism gavs ut 1985 av förlaget Gimle och nu är det återigen dags för en ny större omarbetning. Denna nya utgåva innehåller så mycket omskrivet och nyskrivet att den fått en ny titel, Sejd 6.0, och därmed också nytt ISBN-nummer.  De stora kosmiska kretsloppen befinner sig i en ständigt pågående dynamisk förändring. Allt är process. Allt fast förflyktigas och en del av föränderligheten sipprar även ner till mig i form av nya kunskaper och erfarenheter. 

Jämfört med den första utgåvan, som präglades av Michael Harners core shamanism har jag i senare utgåvor satt in shamanismen i ett större samhälleligt, filosofiskt och evolutionärt perspektiv. Jag har arbetat in insikter som jag skaffat under drygt 30 års studier av nordisk, samisk och indiansk shamanism och genom resor i Sápmi och i Navajo Nation i sydvästra USA. 

Till detta kommer mina erfarenheter av praktiskt arbete med att värna och vårda heliga platser och nya perspektiv som inspirerats av kvantfysik, alkemi och djuppsykologins tankar om synkroniciteter och arketyper. Allt detta och mer därtill har också fått mig att återvända till den kanske mest innehållsrika litteratur som har skrivits om shamanism, nämligen Carlos Castanedas svit om hans lärotid med don Juan Matus i Mexiko. I ett nyskrivet kapitel försöker jag reda ut hans grundläggande begrepp tonal och nagual och vad de kan innebära för shamansk verksamhet idag.

Sammantaget har detta för min del lett till ett medvetandemässigt kvantsprång som jag nu delar med mig av i ett försök att utveckla shamanismen i en kreativ riktning. Sejd 6.0 är en introduktion till shamanismens kärna, en manual och vägvisare in i shamanens sällsamma värld, samtidigt som den överskrider såväl shamanismens som alkemins och djuppsykologins begränsningar. Uppgifterna i dagens värld går långt utöver vad tidigare generationers shamaner och alkemister föreställt sig – det handlar om inget mindre än att bidra till såväl en global som en kosmisk balans. 

Sejd 6.0 är tryckt i A5-format med spiralbindning. 105 sidor. ISBN 9789163990755.

Kan beställas direkt från norrshaman och kostar då 180 kr + porto. Går också att beställa hos Bokus, Adlibris, Bokbörsen och alla andra bokhandlar.

Om Drömtiden, tonal och nagual

I Tales of Power lägger Carlos Castaneda, eller snarare hans mentor don Juan Matus, ut texten om tonal och nagual och relationen mellan dem. Detta gäller framför allt bokens näst sista kapitel med rubriken The Bubble of Perception (= Varseblivningens bubbla). Don Juans utläggning ingår i den sista förberedelsen inför Castanedas slutliga avsked från sin mentor. Nu är det dags för den verkliga initiationen för att fortsättningsvis klara sig helt på egen hand som en impeccable warrior (= otadlig krigare). 

Här är några citat ur don Juans utläggning: "Nagualen är det outsägliga". "Det finns inget sätt att referera till det okända, man kan bara uppleva det." "Nagualen är det obeskrivbara tomrum som innehåller allting". Här finns onekligen många likheter med Jungs kollektiva omedvetna som vi enligt Jung ju bara kan se effekterna av när det påverkar vårt medvetna. Om vi kunde beskriva själva det omedvetna vore det ju inte omedvetet utan medvetet! Ännu fler likheter finns med Jungs alkemiska begrepp Unus Mundus, alltså beteckningen på det som allting kommer ur och där allt bara finns som Det Enda, alltså före uppdelningen i ande och materia, ljus och mörker, liv och död; före utvecklingen av tid och rum. Det ännu oskapade finns där bara i sin potentialitet Jag ser tydliga paralleller till det som en del kvantfysiker kallar potentialitetsfältet (= möjlighetsfältet) och till det begrepp som jag själv föredrar att använda, nämligen Drömtiden. 

Castaneda själv talade i sina tidiga böcker om den ordinära kontra den icke-ordinära verkligheten. I hans senare texter tycks då nagualen vara mer eller mindre liktydig med den icke-ordinära verkligheten och tonalen med den ordinära verkligheten. Men det är mer komplext än så. Don Juan förklarar att vi alla har ett centrum varifrån vi kan bevittna eller uppleva nagualen. Han kallar detta centrum för vilja. Med hjälp av denna vilja kan den andlige krigaren bege sig in i nagualen och där låta sitt medvetandekluster omforma sig på alla möjliga sätt så att hen kan "beröra andra medvetanden", t ex en kråkas, en coyotes eller en syrsas. Jag tolkar detta som att det är möjligt att "gå in i och uppleva" andra varelsers medvetande inifrån, som en sorts sammansmältning. Kanske var det så bärsärkarna och ulvhednarna upplevde sin sammansmältning med björnar resp vargar? 

Med don Juans ord: I nagualen "flyter alla möjliga känslor, medvetanden, väsen och själv (obs pluralform) omkring som 'pråmar' - fredligt, oföränderliga, för alltid. När livets lim binder samman dessa känslor så skapas en varelse som då förlorar känslan för sin sanna natur och blir förblindad av glansen och larmet från det område där varelser håller till, tonalen." Tonalen är alltså den sfär eller värld där vi existerar. Vår egen tonal börjar när vi föds och slutar vid döden. "Så snart som livskraften lämnar kroppen så upplöses alla dessa enskilda medvetanden och återvänder dit de kom ifrån, nagualen". När krigaren reser in i nagualen är det väldigt likt att dö förutom att krigarens kluster av medvetande och känslor inte upplöses utan i stället utvidgas utan att förlora sin sammanhållning. Det där klustret kallar don Juan för "förnimmelsens bubbla". För de flesta öppnas denna bubbla bara när man dör men krigaren kan medvetet öppna bubblan och resa in i nagualen. 

Detta påminner mig starkt om den judiska mystikens uttryck "att lyfta illusionens slöja". Vad krigaren kan åstadkomma med sin resa in i nagualen (som alltså befinner sig bortom det som går att beskriva) är att "bygga om" sitt kluster och t ex uppleva sådant som sker på flera ställen samtidigt eller sådant som andra varelser upplever. Med det som don Juan kallar vilja kan krigaren bevittna/uppleva nagualens effekter utan att dock kunna beskriva vad nagualen egentligen är; alltså lika lite som Jung ansåg att det var möjligt att beskriva vad det kollektiva omedvetna egentligen är. När det gäller tonalen säger don Juan att vi bara kan bevittna/uppleva den med hjälp av förnuftet. Men i båda fallen, betonar han, finns inget hopp om att vi verkligen ska kunna förstå eller förklara vad det är som vi bevittnar. Tonalen tycks alltså vara lika komplex och svår att förstå som nagualen även om det är i tonalen som vi lever. Don Juan avslutar utläggningen med att peka på den paradox som alla "lysande varelser" ställs inför, nämligen: "Tonalen hos var och en av oss är inget annat än en återspegling av det obeskrivbara okända som är fyllt med ordning; nagualen hos var och en av oss är bara en återspegling av det obeskrivbara tomrum som innehåller allt."

Det här resonemanget öppnar för en mer komplex uppdelning av existensen än den mellan ordinär och icke-ordinär verklighet. Att nagualen är det icke-ordinära, det totalt okända är ju helt klart. Men även tonalen tycks innehålla en icke-ordinär aspekt eller dimension. Det understryks av vad don Juan säger om de psykoaktiva växter som Castaneda fick sätta i sig i begynnelsen av deras bekantskap:”De öppnade upp dig genom att sätta stopp för din bild av världen. I det hänseendet har kraftväxter samma effekt på tonalen som det rätta sättet att gå. Båda översvämmar den med information och tvingar den inre dialogen att stanna av. Växterna är utmärkta för detta, men till ett väldigt högt pris. De orsakar kroppen outsäglig skada.” Castaneda själv lägger till att det inte var förrän under de sista åren av sin lärotid hos don Juan som han insåg att shamanernas meningsfulla transformationer och upptäckter alltid gjordes i tillstånd av ”nyktert medvetande”.

I Castanedas världsbild har vi alltså att göra med både en ordinär som en icke-ordinär aspekt av tonalen och med den fullständigt icke-ordinära nagualen (som definitivt inte har någon ordinär aspekt över huvud taget). I The Bubble of Perception gör han också ett par försök att beskriva upplevelsen av att resa in i nagualen. Det låter först som en sorts initiationsupplevelse där han upplever att han faller i en rasande fart och där kläder och kött slits av honom för att sedan explodera i ”tusen bitar” där hans jag inte längre finns. ”Det fanns ingenting och ändå var detta ingenting fyllt. Det var inte ljus eller mörker, hetta eller köld, behagligt eller obehagligt… Jag var en myriad av själv, som alla var ’jag’… Det var inte så att jag visste detta bortom skuggan av ett tvivel för det fanns ingenting som jag kunde ha ’vetat’ med, men alla mina enskilda medvetanden ’visste’ att ’jaget’ i min bekanta värld var en koloni, en hopgyttring av åtskilda och oberoende känslor som hade en obändig solidaritet med varandra. Den obändiga solidariteten hos mina oräkneliga medvetanden, den lojalitet som dessa delar hade gentemot varandra var min livskraft.” Och det är denna solidaritet och lojalitet som återför alla delar till ett helt, till Castanedas jag. Det han har upplevt är sin egen totalitet som don Juan uttrycker saken.

Castaneda har medvetet lyckats öppna sin perceptionsbubbla, rest in i nagualen, expanderat sitt medvetandekluster och sedan återvänt till tonalen. Den beskrivning han i efterhand gör av resan är egentligen ingen beskrivning av själva nagualen eftersom den är det obeskrivbara, Det Enda, enbart potentialitet. Det är inte ens hans ”jag” som registrerar det som händer utan ”något någonstans” som gör det. I min terminologi skulle det kanske kunna formuleras som att det är själva Drömtiden, eller drömmandet, som registrerar.

Hur som helst beskriver don Juan dessa upplevelser som att Castaneda till slut har mött kraften, eller kanske snarare inte flytt undan när kraften har sökt honom. Carlos beskrivs i och med detta som redo för friheten och att axla den krigarens uppgift som kraften kommer att ge honom.

Även om don Juans och Castanedas utläggningar är mångordiga så är de ändå inexakta och saknar i mångt och mycket användbara konkretioner. Det är kanske inte heller särskilt viktigt att försöka analysera mer exakt vad de la in i begreppen. Det är ju upplevelsen som är det intressanta, inte den intellektuella beskrivningen av upplevelsen. Jag vill därför snarare använda deras resonemang som en avstamp för mitt eget sökande, baserat på mina egna shamanska erfarenheter och likheterna med andra andliga traditioner.

Inom shamanismen talas om det inre ljus som kan uppfylla ens hela organism i samband med initiationer eller övningar som utesittning, själsresa, extastrumning och dans. Det är en extatisk upplevelse av att helt och hållet uppfyllas av ett starkt ljus där ens egna gränser gentemot omvärlden upplöses, i alla fall för en stund. Den har sin motsvarighet inom alkemins heliga giftermål mellan himmel och jord, mellan det maskulina och det feminina. Det brukar bildmässigt skildras som ett samlag mellan arketyperna kungen och drottningen men är en inre process som ska frambringa det inre guldet, de vises sten, den filosofiska sonen – kort sagt upplysning och visdom. 

När en shamansk själsresa eller ett alkemiskt giftermål verkligen äger rum på djupet och inte bara som en tankefigur hos utövaren så föreställer jag mig att processen äger rum i nagualen och då är den bara möjlig att uppleva, inte att beskriva. När upplevelsen är mer av en tankekonstruktion rör sig utövaren fortfarande i tonalen, om än kanske i tonalens icke-ordinära aspekt. Jag är övertygad om att detta gäller för majoriteten av nyshamanismens så kallade trumresor och alkemisternas aktiva imaginationer. Att dessa upplevelser av möten med kraftdjur, avlidna personer och andliga lärare från andra dimensioner i själva verket äger rum i den ordinära verkligheten gör dem dock inte meningslösa eller verkningslösa, men de bryter inte igenom utövarens egen perceptionsbubbla, de sätter inte stopp för den inre dialogen och kan därmed inte heller ingripa i eller påverka nagualen, dvs möjlighetsfältet. Å andra sidan: i drömmar och även i samband med trumresor och imaginationer kan en ibland uppleva sådant som flyr undan försöken att sätta ord på dem. I efterhand tycks det omöjligt att ens få grepp om vad det är som en har varit med om – det försvinner ur medvetandet ungefär som vatten kan rinna mellan fingrarna när en försöker gripa tag om det. Sådana upplevelser kan vara följden av att den egna perceptionsbubblan har öppnats och att en faktiskt har lyckats doppa en tå i det outsägligas ocean, i nagualen. Och sådana perceptionsöppningar kan ibland komma opåkallat och överraskande för den som råkar befinna sig på rätt plats och tid.

För att kunna medverka i djupgående magiska förändringar tycks det nödvändigt att röra sig in i nagualen – annars stannar ansträngningen kvar i tonalen. Även där kan den i och för sig utöva en starkt transformerande effekt på utövarens personlighet, men den kan också vara en betydligt mer trivial händelse som saknar djupare mening. Så frågan för den seriösa shamaneleven är hur hen kan öppna sin perceptionsbubbla och resa in i nagualen, Drömtiden. Eller kanske snarare hur en kan öppna sin perceptionsbubbla och släppa in nagualen i sitt medvetande och sitt liv. Och huruvida hen är beredd att verkligen möta kraften. Det är först då som begreppet Drömtidens portar får sin verkligt djupgående betydelse.

I Tales of Power sammanfattar don Juan Matus några av de metoder som han låtit Castaneda praktisera för att nå detta tillstånd. Det handlar om att 1) stoppa den inre dialogen genom att tillämpa det rätta sättet att gå (= maktens gångart) och genom att handla utan att tro och utan att vänta sig belöning, 2) utplåna den personliga historien genom att släppa självviktighet, axla ansvar och använda döden som rådgivare och 3) tillämpa drömmandet. Som synes en inte särskilt kodifierad eller dogmatiserad visdomsväg. Min uppfattning är att kodifiering av den andliga vägen snarast kan fungera som hinder i stället för hjälpmedel för att få kraft och kunskap. Ju mer kodifierad och noggrant utstakad vägen beskrivs desto större hinder kan den bli. Några exempel på detta: instruktionerna i Michael Harners kärnshamanism om hur resor till ”undervärlden” resp ”övervärlden” bör ske; de väldigt detaljerat beskrivna rörelsemomenten i den tensegrity som Carlos Castaneda utvecklade, påminnande om tai chi men betydligt mer kraftfull; alkemisternas oändliga imaginationer om vad som bör göras i det mentala laboratoriet. Mot detta sätter jag den ursprungliga shamanismens mer anarkistiska hållning: det handlar helt enkelt om att göra sig mottaglig för kraft och kunskap genom att släppa sin självviktighet, stoppa den inre dialogen och ödmjukt ge akt.

Denna text är del i ett pågående arbete med nagualen och tonalen. Om du vill bidra till detta är du välkommen att mejla synpunkter till: norrshaman@gmail.com.

Alkemin som port eller återvändsgränd

Den 615 sidor tjocka Alkemi: Det gudomliga verket (Alkemiska Akademin 2018) av Katarina Falkenberg och Tommy Westlund är ett imponerande arbete. För den allmänintresserade andlige sökaren erbjuder den en grundlig introduktion till både alkemins historia och filosofi med en mängd fina illustrationer från gamla alkemiska verk. För den som bestämt sig för att vandra alkemistens väg kan den fungera som en manual för många kommande år. Den som vill få en mer kritisk infallsvinkel på alkemin bör dock vända sig åt annat håll, t ex C. G. Jungs två djuplodande verk Psykologi och alkemi och Mysterium Coniunctionis som jag tidigare recenserat här och här.

Jung ansåg att alkemisterna huvudsakligen rörde sig inom ett kristet paradigm även om dess rötter fanns i gnosticismen och han betraktade alkemin som en sorts korrektiv till kristendomen. Alkemin är kristen, ehuru kättersk, slog Jung fast. Falkenbergs/Westlunds bok bär syn för sägen. Den är väldigt inspirerad av Jungs syn på alkemin – minus den kritiska distansen – och jag skulle beteckna deras alkemi som en alltigenom kristen, psykologisk alkemi. I bokens omfattande praktik-kapitel finns egentligen ingenting om verkligt laboratoriearbete med mineraler, metaller eller örter – däremot en väldig mängd imaginationsövningar i ett tänkt mentalt laboratoriet. Jesus beskrivs som mästeralkemisten som ska ha ”visat hur, varför och på vad sätt denna mest heliga alkemi kan fullbordas”. Alkemins målsättning sägs vara att möjliggöra ”det gudomliga rikets manifestation på jorden”, ”det förlorade paradisets återkomst” och skapa ”den nya världen, det himmelska Jerusalem och den gudomliggjorda människan”. Författarna rör sig här helt och hållet inom en kristen mytologi, som de till skillnad från Jung inte försöker avkoda utan snarare excellerar i. 

Det är fluffigt värre men vad innebär det mer konkret i dagens värld av klimatförändring och exploatering av naturresurser? Kan vi räkna med alkemisternas stöd i arbetet med att värna Moder Jord? Och alkemisternas eviga tjat om att rena och förädla allt möjligt i tillvaron. Finns kanske rentav en likhet mellan alkemins och industricivilisationens förädlingsiver? 

Jag vill dock betona att läsaren av Alkemi: Det gudomliga verket ändå kan hitta ett antal givande och kreativa uppslag och beröringspunkter oavsett vilken andlig tradition hen kommer från. Här är några av dem:

·        Den alkemiska vägen frambringar visioner, mystika upplevelser, kollektiva arketyper och ett omfamnande av paradoxen mellan människans himmelska och jordiska natur.

·        Det ligger en fara i att intellektualisera arbetet i stället för att leva det och att särskilja det andliga arbetet från sig självt och från det egna livet.

·        En stor del av det andliga arbetet består i att beröra, älska och heliggöra allt.

·        Det gäller att lära sig se bortom ytan, genomtränga det illusoriska skalet av separation som vi tolkar som verklighet.

·        Målet är att nå det oskapade medvetandet där allt bara finns i sin potentialitet.

·        Arbetet innebär ett ständigt vävande av rumstidens trådar där alkemisten är både den som väver och det som vävs.

·        Det alkemiska bröllopet, giftermålet mellan himmel och jord kan ske inom varje människa och det leder till ny skapelse i både makro- och mikrokosmos.

Det här är ju sympatiska attityder som återfinns inom många esoteriska traditioner och som vi alla kan lära mycket av. Jag vidhåller min inställning att fler inom den nyshamanska rörelsen borde lära sig av alkemin och ta till sig delar av dess filosofi. Frågan är dock om vår tids alkemister å sin sida är villiga att ta till sig lärdomar från t ex shamanismen och kvantfysiken? Falkenberg/Westlund gör visserligen en del referenser till modern kosmologi men det känns mer som påklistrat bling-bling än djupare införlivanden. Eftersom kosmos befinner sig i en ständig dynamisk förändring kan man tycka att dagens alkemi borde skilja sig mer från den medeltida än vad den gör i Alkemi: Det gudomliga verket.

Ett annat problem med Falkenbergs/Westlunds bok, med alkemin i stort och, för övrigt också med många andra andliga läror, hänger samman med kodifieringen av det mystika. Mystika upplevelser (och den magi som kan följa av dem) går ju bortom och överskrider logikens och språkets begränsningar. Risken är påtaglig när en försöker stadfästa, kodifiera eller dogmatisera andliga praktiker, dvs vägarna till de mystika upplevelserna. De många och detaljerade anvisningarna blir lätt ett hinder i stället för ett hjälpmedel. Inom alkemin är anvisningarnas mängd rent avskräckande, men problemet finns också inom t ex Michael Harners kärn-shamanism. Upplevelser av det mystika, av Drömtiden, av det kosmiska möjlighetsfältet kan nås med mycket enkla och odogmatiska hjälpmedel, t ex en trumma, en uppsättning runor, en helig plats och, framför allt, en öppen och ödmjuk attityd. 

Kort sagt: Alkemisterna krånglar i onödan till det som kan vara mycket enkelt. Och det gjorde även en man som Carlos Castaneda. Min läsning av Alkemi: Det gudomliga verket förde mig (oväntat) till en omläsning av Castanedas Tales of Power. I en kommande bloggtext ska jag utifrån den fördjupa mig i skillnaden mellan tonal och nagual och vad denna insikt kan innebära för andligt arbete i världen av idag.

Runorna är ett inkluderande kunskapssystem

Ju längre jag arbetar med runor desto mer inser jag deras inkluderande karaktär. Det gäller såväl människor som traditioner. I och för sig kan runor kännas lättare och mer självklara att ta till sig för dem som är uppväxta i våra nordliga trakter – runornas kärnområde. Men eftersom runorna kommer ur den icke-lokala urgrunden för all existens – Drömtiden, Unus Mundus, det kosmiska potentialitetsfältet – så innebär det att de finns allmänt tillgängliga. Runorna kommer till alla som gör sig mottagliga för deras kunskap och kraft, oavsett var personerna råkar vara uppväxta eller bosatta. Förutsättningen är rätt attityd; att man närmar sig runorna utan självviktighet och behandlar dem med respekt och ödmjukhet – utan att förfalska eller fördärva dem som det heter i Sången om Sigdrifa i Den poetiska Eddan. Runorna är vare sig patriotiska eller nationalistiska. De är kosmiska och erkänner inga gränser, vare sig geografiska, politiska, etniska eller kulturella.

Den inkluderande karaktären gäller också runornas relation till andra andliga och kosmologiska system. Eftersom runorna innehåller den kosmiska matrisen och både innehåller och speglar världen så speglar de också andra andliga traditioners väsen. Ju mer jag går på djupet i andra traditioner desto mer lär jag mig om runorna och desto mer ser jag likheterna och beröringspunkterna med andra system. Här följer några exempel:

Runor och shamanism. Runorna som extasmetod och färdmedel in i Drömtiden tillsammans med eller i stället för trumma. Enskilda runor motsvarar shamanismens kraftdjur och andehjälpare. Runmagins väsen är att bringa balans i tillvaron och det är ju shamanens huvuduppgift.

Runor och navajo-andlighet. Navajos grundläggande föreställning om hozho, att vandra i skönhet, finns inbyggt i runsystemet. Den healingceremoni som går under namnet Blessingway motsvaras av att sjunga alla utharkens 24 runor. Såväl navajos andlighet som utharken genomsyras av det heliga fyrtalet.

Runor och samisk tradition. Precis som jojken saknar utharken början och slut. Att jojka eller sjunga runor är ett sätt att sjunga landskapet och därmed balansera sig i de stora kretsloppen. Bilderna på de samiska shamantrummorna har många grundläggande likheter med runorna, som ett sätt att beskriva och orientera sig i både den ordinära och den icke-ordinära verkligheten.

Runor och judisk mystik. Precis som det hebreiska alfabetet är runorna en gudomlig gåva som kommit till människorna direkt från den kreativa kosmiska urkraften. Båda systemen har intrikata och heliga talmagiska sammanhang och innebörder. Såväl den judiske mystikern som runmagikern kan genom bön och sång lyfta illusionens slöja och se tillvaron sådan den är. Den judiska bönen har liksom runsången funktionen ”att laga världen”. Liksom Elohim har utharken en kosmisk kreativ dimension. Impulsen nedifrån framkallar impulsen uppifrån.

Runor och Jung. Alla runor rymmer yttre och inre dimensioner och kan liksom Jungs aktiva imagination föra oss i kontakt med våra djupast liggande skikt i det personliga och det kollektiva omedvetna. Att använda aktiv imagination eller runor har en helande djuppsykologisk effekt. Runorna är arketyper som genom användning kan frambringa synkroniciteter, alltså sammanfallande händelser i det inre och yttre som ger oss vägledning i det andliga arbetet.

Runor och kvantfysik. Runorna har frambringats ur den ursprungliga kosmiska matrisen. De är manifestationer av det kosmiska potentialitetsfältet och är i grunden icke-lokala mönster av relationer stadda i en ständig dynamisk förändring och förvandling. Runorna uttrycker den pågående kosmiska skapelsen och deras användning kan ha en ögonblicklig och kosmisk påverkan. Det som händer på en plats i väven händer samtidigt överallt i väven; som i det inre, så i det yttre; som där uppe, så här nere. 

Runor och alkemi. Det heliga giftermålet mellan ande och materia, mellan himmel och jord, mellan kungen och drottningen kan åstadkommas med utharken. Varje runa har en ljus och en mörk sida, en manlig och en kvinnlig, en andlig och en materiell, en inre och en yttre. Att viga samman polära runor är ett sätt att frambringa de vises sten, det alkemiska guldet, visdomen. Transformationen på individuell nivå kan få en spridning till kosmisk nivå i den process som alkemisterna kallar multiplicatio, och som finns inneboende i utharkens talmagi.

Runor och Maya-kosmologin. Carl Johan Callemans tolkning av Mayas nio kosmiska skapelsevågor har många beröringspunkter med utharken. De nio första runorna är matrisrunor som representerar nio olika aspekter (även kronologiska) av den kosmiska skapelsen. Den nionde runan, Naud, som är nornornas runa representerar den kosmiska nödvändigheten. Den nionde skapelsevågen har frambringat ett kosmiskt paradigm som kännetecknas av enhetstänkande och balans och det är precis vad nornornas runa är ett uttryck för.

Runor och Castaneda. Kärnan i Castanedas system är att uppleva energin direkt och bli en otadlig andlig krigare. Runorna är portar eller virvlar in i denna direktupplevelse av den kosmiska grundenergin. Runa nummer 16, Tyr-runan, är den andlige krigarens runa. Otadlig? Ja! Och Castanedas ”örn” som sitter i kosmos mitt och slukar avlidnas medvetande är för mig detsamma som Den Tomma, alltså den icke-runa, den Tomhet, som allt skapats ur och som allt återgår till.

Runorna talar till var och en på ett individanpassat sätt och de hjälper alla som respektfullt och ödmjukt samarbetar med dem att hitta sin egen väg. Runmagin innehåller ingen dogmatism. I runmagin är det runorna själva som är lärarna och utharken är ett självinstruerande system. Min erfarenhet säger mig dock att den som verkligen vill nå djup kunskap och även kunna medverka kreativt i den kosmiska skapelseprocessen bör arbeta med den 24-typiga utharken, alltså den runcykel som inleds med Ur-runan och som har Den Tomma som en underliggande potential. Det finns visserligen runmagiska skolor som arbetar med 16 runor (den yngre futharken) eller 18 runor (baserat på en tysk feltolkning av Havamal) men utövarna riskerar att gå miste om den mer fullödiga kraft och kunskap som kan utvecklas genom samverkan med de 24 runorna i utharken – oavsett hur högt man ropar eller hur mycket man rör på armar och ben medan man ropar.

Mysterium Coniunctionis – Jung i sitt esse

1955, vid 80 års ålder, publicerade C G Jung sitt sista stora verk med titeln
Mysterium Coniunctionis. Den engelska utgåvan kom 1963, två år efter Jungs död. Verket, som av många initierade ses som kulmen på Jungs arbete, har senare tryckts i flera nya upplagor och finns fortfarande tillgänglig. Den version jag har läst är utgiven av Princeton University Press 1989.

Den långa undertiteln lyder: An Inquiry into the Separation and Synthesis of Psychic Opposites in Alchemy. Verket är med sina nära 700 sidor strängt fokuserat på alkemin men den som tar sig igenom denna grundliga text får på köpet en mycket god sammanfattning av kärnan i Jungs eget tänkande. Eftersom Jung kontinuerligt sökte ny kunskap och befann sig i ständig utveckling in i det sista är Mysterium Coniunctionis Verket med stort V för den som vill veta vad Jung egentligen kom fram till.

Den som läser denna bok tillsammans med (själv)biografin Mitt liv och kryddar läsningen med den storslagna faksimilutgåvan av The Red Book får bästa möjliga insikt i Jungs tankevärld och en god plattform för att själv ta sig vidare i sin undersökning av hur allting är beskaffat och hänger samman.

Jung kom i kontakt med alkemin redan i slutet av 1920-talet och det var med hjälp av alkemin som han förmådde gå vidare efter de omskakande upplevelserna i utforskandet av den egna skuggan och det kollektiva omedvetna som skildras i The Red Book. Redan 1944 kom Jungs bok Psykologi och alkemi men uppenbarligen kände han senare ett behov att gå ännu djupare. En kort recension kan självfallet inte göra rättvisa åt vare sig Mysterium Coniunctionis eller åt Jungs visionära arbete. Jag får helt enkelt lyfta fram några av tankarna som kan ha stor betydelse för oss som idag verkar i en shamansk tradition. Jag har sagt det förr och upprepar det gärna: Jungs arbete med aktiva imaginationer och hans kunskaper om det kollektiva omedvetna samt om samspelet mellan det medvetna och det omedvetna går betydligt djupare än vad de flesta av portalfigurerna inom den nyshamanska rörelsen har gjort. Den som vill arbeta i dagens värld med shamanska metoder och inte bekantar sig med Jung går miste om en rikhaltigt flödande inspirationskälla.

För Jung var alkemisternas verksamhet ett sätt att korrigera den dogmatiserade kristendomen. Varje dogm blir själlös, skriver han, och när så har skett aktiveras arketyper i det kollektiva omedvetna som uttrycker själens mysterier på nya sätt. Man kan dock aldrig förutsäga vilken arketyp som kommer att aktiveras. Alkemisterna uttryckte denna nyskapande impuls från det omedvetna med sitt arbete för att åstadkomma coniunctionis och skapa de vises sten (lapis), guldet eller Anthropos (den sanna, fullödiga människan). Alkemin är kristen, ehuru kättersk, slår Jung fast. I coniunctionis försökte alkemisterna förena motsatserna ande-materia, manligt-kvinnligt, kungen-drottningen, himmel-jord, ljus-mörker i en substans som var både materiell och andlig, både levande och död, både maskulin och feminin, både gammal och ung. Coniunctionis, som är ett heligt famntag och ett arketypiskt drama av död och återfödelse, skulle äga rum i behållaren/ugnen/kroppen och innebära en fullständig förening av kropp, själ och ande med unus mundus, världens ursprungliga, icke-differentierade enhet, det ursprungliga omedvetna, det kollektiva omedvetna, den potentiella världen – det som kvantfysiker kallar det kosmiska potentialitetsfältet och som jag brukar kalla Drömtiden. ”Allt är förbundet med allt annat och i djupet är de en enhet”.

Alkemisternas heliga sten, lapis philosophorum, frambringades aldrig men Jung ser denna metafysiska sten som den tidens uttryck för en aktiverad arketyp. För honom uttrycker sig denna arketyp som självet. Som jag ser det är det samma arketyp som i traditionell shamanism har beskrivits som det inre ljuset. Det är ju, som Jung själv skriver, på det viset att våra metafysiska begrepp är antropomorfiska bilder och åsikter – något som alltså även gäller de begrepp som t ex kvantfysiken rör sig med. Begreppen är historiskt, socialt och kulturellt bestämda och begränsade. Arketypen är autonom och den viktiga frågan är enligt Jung om arketypen griper tag i människan – inte människans intellektuella formulering av arketypen. Det är upplevelsen av helhet som är det viktiga, inte dess intellektuella representation eller klassifikation. Att uppleva energin direkt, som Carlos Castaneda beskrev denna process.

För alkemisterna hade materien en gudomlig aspekt som de ville befria och just den aspekten knyter samman alkemin med gnosticismen. Men, som Jung nogsamt påpekar, alkemisterna misslyckades med att upptäcka materiens fördolda struktur. Däremot upptäckte de psykets fördolda struktur även om de inte var medvetna om det och inte insåg vad det innebar. På så vis förberedde alkemisterna marken – utan att vara medvetna om det – för det omedvetnas psykologi. Det omedvetna kan bara uppfattas i projekterad och symboliserad form och på liknande sätt som alkemisterna var begränsade av sin tids allmänna uppfattningar var Jung självfallet också begränsad av sin egen tidsanda. Det är också något som han själv var högst medveten om och formulerar mycket tydligt i Mysterium Coniunctionis: den psykologiska tolkningen av mysteriet kommer inte att vara det sista ordet, skriver han.

Går det att säga något mer djuplodande över huvud taget om de arketypiska impulserna ur det omedvetna som gnostikerna, alkemisterna och Jung uttryckte på så olika sätt och med så olika förutsättningar när det gäller kunskap och förståelse? Jung har tidigare lanserat sina teorier om synkroniciteter, alltså sammanträffandet mellan impulser från unus mundus och upplevelser och händelser i den ordinära verkligheten. I Mysterium Coniunctionis skriver han: ”Det kollektiva omedvetna är en levande process som följer sina egna inre lagar och flödar fram som en källa vid den fastställda tidpunkten”. I ett brev som återges i Alfred Ribis bok om Jung och gnosticismen – The Search for Roots – skriver Jung att ”det kollektiva omedvetna omger oss på alla sidor. Det är mer som en atmosfär som vi lever i än som något som finns i oss. Det är helt enkelt den okända kvantiteten i världen. En universell grundval som är närvarande i omgivningen”. Visst är detta en beskrivning av Drömtiden!

Är det möjligt för oss människor att känna av detta flöde från det omedvetna och därmed få en ökad förståelse för när arketyper aktiveras och synkroniciteter kan vara i antågande och därmed t ex lämpliga tidpunkter för magiska ceremonier? Jung använder själv den aktiva imaginationen för att vidga och närma medvetandet till det omedvetna. ”Om uppmärksamheten riktas mot det omedvetna kommer detta att ge ifrån sig av sitt innehåll och befrukta det medvetna som en fontän med levande vatten”.

Det omedvetna är neutralt och dess normala funktion är enligt Jung att kompensera den medvetna positionen. Ju mer ensidig den medvetna ståndpunkten är desto mer smärtsam och farlig kan den omedvetna reaktionen bli. ”Om naturen kränks så tar hon hämnd”. Processen att närma sig det omedvetna kan föra in sökaren i kaos och mörker och hen måste vara beredd att möta, acceptera och integrera sin skugga. Då kan sökaren förena det medvetna och det omedvetna och skapa balans på en ny nivå. Alkemisterna såg detta som en kemisk process medan Jung betraktar det som en psykisk process – en psykisk syntes som också är en gudomlig, helig upplevelse. Han skriver dessutom att insikterna bör göras verkliga, något som jag tolkar som att den balanserade människan som åstadkommit coniunctionis i sitt inre också måste ta sitt ansvar för världen och världens tillstånd. Nu hör det ju till bilden av Jung att han hade en ganska pessimistisk syn på världen – inte så underligt med tanke på att han upplevde både det första och det andra världskriget, nazismen och stalinismen och även det kalla kriget. Han ansåg att även om det kollektiva omedvetna är neutralt så är det godas krafter inte tillräckliga för att frambringa en rationell värld eller ett etiskt uppträdande hos individen. ”Det omedvetna är både gott och ont och ändå ingetdera, matrisen för alla möjligheter”.

Jag kan bara instämma och till läsaren överlämna denna djupa insikt: I Drömtiden finns matrisen för alla möjligheter. Eller som traditionella navajoer kan säga: Livet går ut på att balansera motsatser.

Räcker det med lite alkemi?

Wolfgang Paulis världsur

C G Jungs bok Psykologi och alkemi kom ut på tyska 1942 och på svenska 1999 (Natur och Kultur). I år, 2016, har den hittat hem till mig. Jag har tangerat alkemin bl a i mina studier av synkronicitetsfenomenet. Jung och kvantfysikern Wolfgang Pauli försökte utarbeta en ny teori där de sammanfogade kvantfysik, djuppsykologi och alkemi – dock utan att lyckas. Andra har fortsatt med de försöken och det har gjort mig nyfiken på alkemin i sig. Och vad kan vara en bättre introduktion till detta komplexa område än Jungs bok?

Som alltid är Jung väldigt grundlig. Han fullkomligt frossar i citat och bilder från alkemistiska skrifter, framför allt från perioden 1500-1700. Den inledande halvan av boken utgörs av drömanalyser och känns kanske inte helt självklar i en bok om alkemi om det inte vore för att drömmarna kommer från en enda person, nämligen Wolfgang Pauli. Han hade ett otroligt rikt drömliv och en underbar förmåga att minnas detaljer ur drömmarna som rör sig på en väldigt arketypisk nivå och därmed också har beröringspunkter med alkemin. Jung har haft tillgång till flera hundra av Paulis drömmar men har här nöjt sig med att analysera 59. Den 59:e är den dröm som mynnar ut i visionen av världsuret som kanske bäst kan beskrivas som en kvantfysikers drömbeskrivning av den kosmiska symmetrin.

Den västerländska alkemin rör sig huvudsakligen inom ett kristet paradigm även om Jung betonar att den inte har sin grund i kristendomen utan i gnosticismen. Han skriver att alkemin vill fylla de luckor som kristendomen lämnat öppna och på så sätt är alkemin en sorts korrektiv till kristendomen. Den bygger på både tre-och fyrtalet och ser sin uppgift inte som att frälsa människan utan att frälsa materien, att frigöra Gud och det gudomliga ur materien. Det sker genom att alkemisten i sitt hermetiska kärl – som måste vara runt och efterlikna kosmos – frambringar det som brukar kallas lapis, de vises sten, guldet, den filosofiske sonen m m. Jung ser klara paralleller mellan Kristusgestalten och stenen. Alkemisten förlossar med sitt verk den gudomliga energin ur sin smältugn och genomgår då också själv en transformation där stenen föds i hens inre och det sker en sammansmältning av det medvetna och det omedvetna, för att tala med Jung. När den naturvetenskapliga kemin började utvecklas på 1700-talet avvecklades samtidigt den materiella dimensionen av alkemin. Dagens alkemister arbetar därför i allmänhet inte med smältugnar och metaller utan enbart med den inre transformationen.

Jung tolkar alkemin med hjälp av sina teorier om arketyper och människans individuationsprocess. Arketypen är en evig närvaro i det kollektiva omedvetna som tar sig ständigt föränderliga och symboliska uttryck. Kristusgestalten är en arketyp, de vises sten en annan. Utvecklingen av symbolerna är en läkeprocess och enligt Jungs sätt att se på saken så är såväl drömmar som alkemistens verk olika sätt att söka själslig jämvikt och transformation. Han formulerar det ibland helt lysande, som att ”ens drömmar natt efter natt bedriver filosofi på egen hand” och att ”alkemisten har projicerat individuationsprocessen i de kemiska förvandlingsprocesserna”.

Samtidigt betonar Jung att det aldrig har funnits någon enhetlig alkemi. De forna alkemisterna var extremt individualistiska och hemlighetsfulla av sig. Terminologin i de alkemistiska skrifterna är så komplex, vag och disparat att det är mycket svårt, eller rent av omöjligt att veta hur de gick till väga i sitt verk. När folk med alkemistiska intressen småningom slöt sig samman i hemliga sällskap, som t ex rosencreutzarna, så var det enligt Jung ”beviset på att alkemins hemlighet hade uttömt sig själv!” Den har alltså blivit mer eller mindre obsolet.

Men det måste väl finnas något i alkemin som är användbart även för den som söker visdom och transformation idag? Jung skriver inte så mycket om just det men för egen del tror jag att vi kan lära en del viktiga saker av alkemisternas attityd. I flera av skrifterna betonas att verket måste inledas med en ”fri och tom själ”, att anden måste överensstämma med verket vilket kan ske genom att ”öppna andens och själens ögon ordentligt och skåda och begrunda med det inre ljus som Gud från begynnelsen tänt i naturen och i våra hjärtan”. Alkemisten får inte vara arrogant sägs på ett ställe och det är ju samma sak som att vi måste släppa självviktigheten för att kunna nå visdom. Samstämmighet tycks ha rått om att verket bara kan fullbordas med Guds hjälp och det är väl ungefär detsamma som att transformationen bara kan äga rum när vi rör oss med den stora kosmiska avsikten.

Hur kan då en alkemisk inre transformation äga rum idag, hur kan det heliga famntaget mellan ande och materia, manligt och kvinnligt, medvetet och omedvetet åstadkommas i vårt inre? Jag har frågat runt en del men har inte fått något bra svar. Jag misstänker att många alkemiskt intresserade idag nöjer sig med att helt enkelt tänka att transformationen äger rum. Men det räcker inte! Kanske kan Jungs metod med aktiv imagination åstadkomma denna process? Jag tror att det måste till ännu mera och Jung pekar själv i den riktningen i slutet av boken:

”Inte för inte betecknar sig alkemin som ’konst’, i den rättmätiga känslan av att det handlar om gestaltningsprocesser som endast kan fattas genom upplevelsen men vilka intellektet blott kan ge en beteckning.”

Detta resonemang ligger nära Carlos Castanedas tankar om att uppleva energin direkt. Alkemin kan, precis som andra visdomsdiscipliner, vara ett första steg på väg mot detta – eller ett hinder. Arketyper kan vara en ingång eller port in i det fördolda, i Drömtiden, där vi kan uppleva den heliga transformationen och då är vi inne i en process som befinner sig långt bortom språk och intellekt.

Ny bok: Drömtiden knackar på

Mycket har hänt sedan psykiatern C. G. Jung och kvantfysikern Wolfgang Pauli försökte förena djuppsykologi, kvantfysik och alkemi i en enhetlig teori. Ett centralt begrepp i deras arbete var synkronicitet, som betecknar meningsfulla och sammanfallande händelser. Synkronicitet förebådar förändringar i både inre och yttre bemärkelse och är kärnan i all verklig magi. Insikterna i synkronicitetens aspekter har senare fördjupats och är en stor inspirationskälla för alla som vill samspela på ett kreativt sätt med Moder Jord och Det stora kosmiska kretsloppet.

I Drömtiden knackar på: Om synkronicitet, arketyper och talmagi (norrshaman 2016) analyserar jag vad synkronicitet är och hur den kan möjliggöras, vad det himmelska giftermålet och multiplicatio-effekten innebär och vad det betyder att de naturliga talen och runorna är arketyper. Detta är en bok om verklig magi.

Allt i universum befinner sig i ständig utveckling och förändring och det innebär att den som vill delta i och förändra världen också ständigt måste utveckla och transformera sina egna redskap. Vi kan inspireras av uråldriga traditioner, men om vi vill åstadkomma verklig magi (till skillnad från inbillad) måste vi vara beredda att ta till oss ständigt nya insikter och förändra metoderna i enlighet med dem. Runmagi idag skiljer sig t ex på åtskilliga sätt från hur runmagi utövades för 1 000 eller 2 000 år sedan.

Från Drömtiden strömmar ständigt ny kunskap för alla som är beredda att öppna sig och ta emot – som en inbyggd nödvändighet i den kosmiska matrisen. Efter Jung och Pauli har många andra utvecklat teorierna om synkronicitet och därmed också om verklig magi, t ex Marie-Louise von Franz, F. David Peat och Remo F. Roth. Deras arbete har varit en enorm inspirationskälla för mig i arbetet med Drömtiden knackar på. Inspiration har också flödat till mig direkt från Moder Jord och Drömtiden, i form av synkronistiska fenomen. Det kan handla om situationer där ovanliga djur plötsligt dyker upp, eller där vanliga djur plötsligt gör oväntade saker. Vad dessa situationer signalerar är: ”Var uppmärksam!”. Och när en öppnar sig för nya insikter så kan ett kunskapssprång äga rum. I synkronistiska händelser finns en kreativ aspekt, där något nytt skapas av eller för den som blir medveten om synkroniciteten. Det handlar inte om att vi människor skapar synkronicitet, möjligen kan vi göra oss receptiva och därigenom bidra till förutsättningarna för synkroniciteten.

Synkronicitet förutsätter ett förändrat medvetandetillstånd. Healing och annan magi är uttryck för synkronicitet och kan bara inträffa när de står i överensstämmelse med den grundläggande kosmiska matrisen och rörelsen. Verklig magi förändrar såväl ceremonins deltagare som den stora kosmiska väven, Urds väv. Det är den processen som utgör multiplicatio-effekten. Sambanden är komplexa och verklig magi äger inte rum enligt någon enkel logik av orsak och verkan. Det försöker jag beskriva i Drömtiden knackar på.

Boken går att beställa direkt från norrshaman till ett pris av 120 kr + porto. Den finns också hos nätbokhandlar som Adlibris och Bokus och, förstås, på Bokbörsen.