Mysterium Coniunctionis – Jung i sitt esse

1955, vid 80 års ålder, publicerade C G Jung sitt sista stora verk med titeln
Mysterium Coniunctionis. Den engelska utgåvan kom 1963, två år efter Jungs död. Verket, som av många initierade ses som kulmen på Jungs arbete, har senare tryckts i flera nya upplagor och finns fortfarande tillgänglig. Den version jag har läst är utgiven av Princeton University Press 1989.

Den långa undertiteln lyder: An Inquiry into the Separation and Synthesis of Psychic Opposites in Alchemy. Verket är med sina nära 700 sidor strängt fokuserat på alkemin men den som tar sig igenom denna grundliga text får på köpet en mycket god sammanfattning av kärnan i Jungs eget tänkande. Eftersom Jung kontinuerligt sökte ny kunskap och befann sig i ständig utveckling in i det sista är Mysterium Coniunctionis Verket med stort V för den som vill veta vad Jung egentligen kom fram till.

Den som läser denna bok tillsammans med (själv)biografin Mitt liv och kryddar läsningen med den storslagna faksimilutgåvan av The Red Book får bästa möjliga insikt i Jungs tankevärld och en god plattform för att själv ta sig vidare i sin undersökning av hur allting är beskaffat och hänger samman.

Jung kom i kontakt med alkemin redan i slutet av 1920-talet och det var med hjälp av alkemin som han förmådde gå vidare efter de omskakande upplevelserna i utforskandet av den egna skuggan och det kollektiva omedvetna som skildras i The Red Book. Redan 1944 kom Jungs bok Psykologi och alkemi men uppenbarligen kände han senare ett behov att gå ännu djupare. En kort recension kan självfallet inte göra rättvisa åt vare sig Mysterium Coniunctionis eller åt Jungs visionära arbete. Jag får helt enkelt lyfta fram några av tankarna som kan ha stor betydelse för oss som idag verkar i en shamansk tradition. Jag har sagt det förr och upprepar det gärna: Jungs arbete med aktiva imaginationer och hans kunskaper om det kollektiva omedvetna samt om samspelet mellan det medvetna och det omedvetna går betydligt djupare än vad de flesta av portalfigurerna inom den nyshamanska rörelsen har gjort. Den som vill arbeta i dagens värld med shamanska metoder och inte bekantar sig med Jung går miste om en rikhaltigt flödande inspirationskälla.

För Jung var alkemisternas verksamhet ett sätt att korrigera den dogmatiserade kristendomen. Varje dogm blir själlös, skriver han, och när så har skett aktiveras arketyper i det kollektiva omedvetna som uttrycker själens mysterier på nya sätt. Man kan dock aldrig förutsäga vilken arketyp som kommer att aktiveras. Alkemisterna uttryckte denna nyskapande impuls från det omedvetna med sitt arbete för att åstadkomma coniunctionis och skapa de vises sten (lapis), guldet eller Anthropos (den sanna, fullödiga människan). Alkemin är kristen, ehuru kättersk, slår Jung fast. I coniunctionis försökte alkemisterna förena motsatserna ande-materia, manligt-kvinnligt, kungen-drottningen, himmel-jord, ljus-mörker i en substans som var både materiell och andlig, både levande och död, både maskulin och feminin, både gammal och ung. Coniunctionis, som är ett heligt famntag och ett arketypiskt drama av död och återfödelse, skulle äga rum i behållaren/ugnen/kroppen och innebära en fullständig förening av kropp, själ och ande med unus mundus, världens ursprungliga, icke-differentierade enhet, det ursprungliga omedvetna, det kollektiva omedvetna, den potentiella världen – det som kvantfysiker kallar det kosmiska potentialitetsfältet och som jag brukar kalla Drömtiden. ”Allt är förbundet med allt annat och i djupet är de en enhet”.

Alkemisternas heliga sten, lapis philosophorum, frambringades aldrig men Jung ser denna metafysiska sten som den tidens uttryck för en aktiverad arketyp. För honom uttrycker sig denna arketyp som självet. Som jag ser det är det samma arketyp som i traditionell shamanism har beskrivits som det inre ljuset. Det är ju, som Jung själv skriver, på det viset att våra metafysiska begrepp är antropomorfiska bilder och åsikter – något som alltså även gäller de begrepp som t ex kvantfysiken rör sig med. Begreppen är historiskt, socialt och kulturellt bestämda och begränsade. Arketypen är autonom och den viktiga frågan är enligt Jung om arketypen griper tag i människan – inte människans intellektuella formulering av arketypen. Det är upplevelsen av helhet som är det viktiga, inte dess intellektuella representation eller klassifikation. Att uppleva energin direkt, som Carlos Castaneda beskrev denna process.

För alkemisterna hade materien en gudomlig aspekt som de ville befria och just den aspekten knyter samman alkemin med gnosticismen. Men, som Jung nogsamt påpekar, alkemisterna misslyckades med att upptäcka materiens fördolda struktur. Däremot upptäckte de psykets fördolda struktur även om de inte var medvetna om det och inte insåg vad det innebar. På så vis förberedde alkemisterna marken – utan att vara medvetna om det – för det omedvetnas psykologi. Det omedvetna kan bara uppfattas i projekterad och symboliserad form och på liknande sätt som alkemisterna var begränsade av sin tids allmänna uppfattningar var Jung självfallet också begränsad av sin egen tidsanda. Det är också något som han själv var högst medveten om och formulerar mycket tydligt i Mysterium Coniunctionis: den psykologiska tolkningen av mysteriet kommer inte att vara det sista ordet, skriver han.

Går det att säga något mer djuplodande över huvud taget om de arketypiska impulserna ur det omedvetna som gnostikerna, alkemisterna och Jung uttryckte på så olika sätt och med så olika förutsättningar när det gäller kunskap och förståelse? Jung har tidigare lanserat sina teorier om synkroniciteter, alltså sammanträffandet mellan impulser från unus mundus och upplevelser och händelser i den ordinära verkligheten. I Mysterium Coniunctionis skriver han: ”Det kollektiva omedvetna är en levande process som följer sina egna inre lagar och flödar fram som en källa vid den fastställda tidpunkten”. I ett brev som återges i Alfred Ribis bok om Jung och gnosticismen – The Search for Roots – skriver Jung att ”det kollektiva omedvetna omger oss på alla sidor. Det är mer som en atmosfär som vi lever i än som något som finns i oss. Det är helt enkelt den okända kvantiteten i världen. En universell grundval som är närvarande i omgivningen”. Visst är detta en beskrivning av Drömtiden!

Är det möjligt för oss människor att känna av detta flöde från det omedvetna och därmed få en ökad förståelse för när arketyper aktiveras och synkroniciteter kan vara i antågande och därmed t ex lämpliga tidpunkter för magiska ceremonier? Jung använder själv den aktiva imaginationen för att vidga och närma medvetandet till det omedvetna. ”Om uppmärksamheten riktas mot det omedvetna kommer detta att ge ifrån sig av sitt innehåll och befrukta det medvetna som en fontän med levande vatten”.

Det omedvetna är neutralt och dess normala funktion är enligt Jung att kompensera den medvetna positionen. Ju mer ensidig den medvetna ståndpunkten är desto mer smärtsam och farlig kan den omedvetna reaktionen bli. ”Om naturen kränks så tar hon hämnd”. Processen att närma sig det omedvetna kan föra in sökaren i kaos och mörker och hen måste vara beredd att möta, acceptera och integrera sin skugga. Då kan sökaren förena det medvetna och det omedvetna och skapa balans på en ny nivå. Alkemisterna såg detta som en kemisk process medan Jung betraktar det som en psykisk process – en psykisk syntes som också är en gudomlig, helig upplevelse. Han skriver dessutom att insikterna bör göras verkliga, något som jag tolkar som att den balanserade människan som åstadkommit coniunctionis i sitt inre också måste ta sitt ansvar för världen och världens tillstånd. Nu hör det ju till bilden av Jung att han hade en ganska pessimistisk syn på världen – inte så underligt med tanke på att han upplevde både det första och det andra världskriget, nazismen och stalinismen och även det kalla kriget. Han ansåg att även om det kollektiva omedvetna är neutralt så är det godas krafter inte tillräckliga för att frambringa en rationell värld eller ett etiskt uppträdande hos individen. ”Det omedvetna är både gott och ont och ändå ingetdera, matrisen för alla möjligheter”.

Jag kan bara instämma och till läsaren överlämna denna djupa insikt: I Drömtiden finns matrisen för alla möjligheter. Eller som traditionella navajoer kan säga: Livet går ut på att balansera motsatser.

Räcker det med lite alkemi?

Wolfgang Paulis världsur

C G Jungs bok Psykologi och alkemi kom ut på tyska 1942 och på svenska 1999 (Natur och Kultur). I år, 2016, har den hittat hem till mig. Jag har tangerat alkemin bl a i mina studier av synkronicitetsfenomenet. Jung och kvantfysikern Wolfgang Pauli försökte utarbeta en ny teori där de sammanfogade kvantfysik, djuppsykologi och alkemi – dock utan att lyckas. Andra har fortsatt med de försöken och det har gjort mig nyfiken på alkemin i sig. Och vad kan vara en bättre introduktion till detta komplexa område än Jungs bok?

Som alltid är Jung väldigt grundlig. Han fullkomligt frossar i citat och bilder från alkemistiska skrifter, framför allt från perioden 1500-1700. Den inledande halvan av boken utgörs av drömanalyser och känns kanske inte helt självklar i en bok om alkemi om det inte vore för att drömmarna kommer från en enda person, nämligen Wolfgang Pauli. Han hade ett otroligt rikt drömliv och en underbar förmåga att minnas detaljer ur drömmarna som rör sig på en väldigt arketypisk nivå och därmed också har beröringspunkter med alkemin. Jung har haft tillgång till flera hundra av Paulis drömmar men har här nöjt sig med att analysera 59. Den 59:e är den dröm som mynnar ut i visionen av världsuret som kanske bäst kan beskrivas som en kvantfysikers drömbeskrivning av den kosmiska symmetrin.

Den västerländska alkemin rör sig huvudsakligen inom ett kristet paradigm även om Jung betonar att den inte har sin grund i kristendomen utan i gnosticismen. Han skriver att alkemin vill fylla de luckor som kristendomen lämnat öppna och på så sätt är alkemin en sorts korrektiv till kristendomen. Den bygger på både tre-och fyrtalet och ser sin uppgift inte som att frälsa människan utan att frälsa materien, att frigöra Gud och det gudomliga ur materien. Det sker genom att alkemisten i sitt hermetiska kärl – som måste vara runt och efterlikna kosmos – frambringar det som brukar kallas lapis, de vises sten, guldet, den filosofiske sonen m m. Jung ser klara paralleller mellan Kristusgestalten och stenen. Alkemisten förlossar med sitt verk den gudomliga energin ur sin smältugn och genomgår då också själv en transformation där stenen föds i hens inre och det sker en sammansmältning av det medvetna och det omedvetna, för att tala med Jung. När den naturvetenskapliga kemin började utvecklas på 1700-talet avvecklades samtidigt den materiella dimensionen av alkemin. Dagens alkemister arbetar därför i allmänhet inte med smältugnar och metaller utan enbart med den inre transformationen.

Jung tolkar alkemin med hjälp av sina teorier om arketyper och människans individuationsprocess. Arketypen är en evig närvaro i det kollektiva omedvetna som tar sig ständigt föränderliga och symboliska uttryck. Kristusgestalten är en arketyp, de vises sten en annan. Utvecklingen av symbolerna är en läkeprocess och enligt Jungs sätt att se på saken så är såväl drömmar som alkemistens verk olika sätt att söka själslig jämvikt och transformation. Han formulerar det ibland helt lysande, som att ”ens drömmar natt efter natt bedriver filosofi på egen hand” och att ”alkemisten har projicerat individuationsprocessen i de kemiska förvandlingsprocesserna”.

Samtidigt betonar Jung att det aldrig har funnits någon enhetlig alkemi. De forna alkemisterna var extremt individualistiska och hemlighetsfulla av sig. Terminologin i de alkemistiska skrifterna är så komplex, vag och disparat att det är mycket svårt, eller rent av omöjligt att veta hur de gick till väga i sitt verk. När folk med alkemistiska intressen småningom slöt sig samman i hemliga sällskap, som t ex rosencreutzarna, så var det enligt Jung ”beviset på att alkemins hemlighet hade uttömt sig själv!” Den har alltså blivit mer eller mindre obsolet.

Men det måste väl finnas något i alkemin som är användbart även för den som söker visdom och transformation idag? Jung skriver inte så mycket om just det men för egen del tror jag att vi kan lära en del viktiga saker av alkemisternas attityd. I flera av skrifterna betonas att verket måste inledas med en ”fri och tom själ”, att anden måste överensstämma med verket vilket kan ske genom att ”öppna andens och själens ögon ordentligt och skåda och begrunda med det inre ljus som Gud från begynnelsen tänt i naturen och i våra hjärtan”. Alkemisten får inte vara arrogant sägs på ett ställe och det är ju samma sak som att vi måste släppa självviktigheten för att kunna nå visdom. Samstämmighet tycks ha rått om att verket bara kan fullbordas med Guds hjälp och det är väl ungefär detsamma som att transformationen bara kan äga rum när vi rör oss med den stora kosmiska avsikten.

Hur kan då en alkemisk inre transformation äga rum idag, hur kan det heliga famntaget mellan ande och materia, manligt och kvinnligt, medvetet och omedvetet åstadkommas i vårt inre? Jag har frågat runt en del men har inte fått något bra svar. Jag misstänker att många alkemiskt intresserade idag nöjer sig med att helt enkelt tänka att transformationen äger rum. Men det räcker inte! Kanske kan Jungs metod med aktiv imagination åstadkomma denna process? Jag tror att det måste till ännu mera och Jung pekar själv i den riktningen i slutet av boken:

”Inte för inte betecknar sig alkemin som ’konst’, i den rättmätiga känslan av att det handlar om gestaltningsprocesser som endast kan fattas genom upplevelsen men vilka intellektet blott kan ge en beteckning.”

Detta resonemang ligger nära Carlos Castanedas tankar om att uppleva energin direkt. Alkemin kan, precis som andra visdomsdiscipliner, vara ett första steg på väg mot detta – eller ett hinder. Arketyper kan vara en ingång eller port in i det fördolda, i Drömtiden, där vi kan uppleva den heliga transformationen och då är vi inne i en process som befinner sig långt bortom språk och intellekt.