Kan barbari någonsin sonas?

Topographie des Terrors i Berlin.

Sedan slutet av 1960-talet har jag då och då besökt Berlin – mitt senaste besök i början på oktober 2012 var det nionde i ordningen. Ni som är bekanta med utharkens runsystem vet att runa nummer nio – naud – är nornornas och nödvändighetens runa. Och så kan man kanske sammanfatta avsikten med detta besök; det var nödvändigt (för mig) och det handlade om hur tyska erfarenheter ska kunna infogas och balanseras i det stora kosmiska kretsloppet.

Med begreppet ”tyska erfarenheter” syftar jag främst på spåren av 1900-talets brutala historia som återfinns överallt i den tyska huvudstaden och dess omgivningar. Första världskriget, krossad revolution, kapitalistisk depression, nazistisk terror och maktövertagande, Förintelsen och andra världskriget, delningen och Berlinmuren, implosionen av Sovjetimperiet och murens fall samt vrålkommersialismens omdaning av det återförenade Berlin.

Berlin (och Tyskland) är lite som USA – här kan man hitta allt från högt till lågt, från briljant till vulgärt, från insikt till fördomsfull okunskap. Det som de senaste åren har intresserat mig mest är frågan om hur den nazistiska rörelsen kunde växa fram och förvandlas från en liten skränande och våldsam gatupöbel till en monstruös stat som lade stora delar av Europa i aska och ruiner och fabriksmässigt mördade miljontals människor. Sent omsider, sisådär 50 år efter andra världskrigets slut, har många viktiga initiativ till tysk självprövning tagits. Runt om i landet finns de så kallade Gedenkstätten, alltså minnesplatser över de nazistiska brotten i koncentrationsläger och liknande. I Berlin byggdes i slutet av 1990-talet det stora monumentet över Förintelsen i det tidigare ingenmanslandet mellan öst och väst strax intill Riksdagshuset och Potsdamer Platz, där den globaliserade kapitalismens storaktörer numera verkar ha fått fria händer vad gäller arkitektur och verksamhet. Och på kort gångavstånd finns det imponerande museet Topographie des Terrors som byggts ur ruinerna av det som under nazitiden var Förintelsens hjärntrust; här hade SS, SD och Gestapo sina högkvarter, här satt Himmler och Heydrich bakom sina skrivbord och planerade massmorden på judar, kommunister, socialdemokrater, zigenare och homosexuella, ja på alla som var emot det nazistiska projektet. Museet började i blygsam skala som en liten utomhusutställning 1989 och det var först 2010 som själva museibyggnaden var färdig. Museiområdet är delvis avgränsat av en del av Berlinmuren och strax intill ligger Görings jättelika flygvapenministerium som klarade sig undan de allierades bombningar och där numera det tyska finansdepartementet (!) håller till.

Museet Terrorns topografi är ett dokumentationscentrum som är tänkt att fungera som en dynamisk kunskaps- och erfarenhetsöverförare till uppväxande och kommande tyska generationer. Så här gick det till när nazi-barbariet växte fram och efterhand kom att få aktivt eller passivt stöd från en majoritet av det tyska folket; så här utövades terrorn mot oliktänkande och grupper som utdefinierades ur ”folkgemenskapen”; så här blev resultatet för Tyskland och den övriga världen. Jag blir imponerad av hur djupt utställningen borrar i det tyska barbariets förutsättningar (såväl organisatoriskt som kulturellt och mentalt) och ingen som tar del av den kan lämna den utan att vara djupt berörd och bedrövad. Det kunde hända i Tyskland för inte så länge sedan, liknande processer har hänt på många håll senare och pågår fortfarande runt om i världen. Alla borde analysera hur och varför och fundera över sin egen roll i världen – såväl aktiv som passiv. Utställningens rika bildmaterial finns samlat i en utmärkt bok tillsammans med några analyserande texter, på 432 sidor och drygt 1,5 kilo.

En annan mörkrets plats som känns viktig att besöka är den stora villa vid Wannsee, mellan Berlin och Potsdam, där den så kallade Wannseekonferensen ägde rum den 20 januari 1942. Där diskuterades och beslutades om hur Förintelsen, ”judefrågans slutgiltiga lösning” skulle genomföras praktiskt-administrativt. Deltagare var tjänstemän på mycket hög nivå under ledning av Reinhard Heydrich, chefen för Reichssicherheitshauptamt, och protokollfört av Adolf Eichmann. Wannseeutställningen borrar i samma frågor som Topographie des Terrors men är förstås koncentrerad till en mindre yta och är något mer fokuserad på naziterrorns offer än på dess hjärntrust. Det är en mycket speciell känsla att sitta i samma rum som de 15 toppnazisterna en gång gjorde när de på typisk byråkrattyska fattade ”administrativa” beslut som kom att betyda lidande och undergång för miljontals människor. Den förtvivlan och ångest som kan överväldiga i denna situation måste man konfrontera för att kunna vända till motstånd och kreativt handlande.

Som jag definierar begreppet ”tiden” så finns ingen egentlig skillnad mellan dåtid, nutid och framtid. Allt är oupplösligt förenat i en all-tid där det som hänt fortfarande händer. Mötet i Wannseevillan pågår fortfarande, Heinrich Himmler fattar fortfarande beslut om massmord bakom sitt skrivbord där nu Topographie des Terrors ligger. Förintelsen pågår fortfarande. Vad vi som lever idag kan göra är att försöka medverka till att balansera dessa platser som haft så mycket övermått av destruktiva krafter genom att be böner, sjunga helande sånger och runor och dansa in balanserande energier. Minst lika viktigt är att vi också granskar våra egna liv och våra egna samhällen när det gäller synen på ”de andra” och hur vi har ”rätt” att hantera dem. Med ”de andra” menar jag här inte bara andra människor utan minst lika mycket andra arter och existensformer – djur, växter, vatten, luft, vädersystem och i förlängningen hela Moder Jord. Där genomför industricivilisationen just nu en annan sorts förintelse.

Till sist ändå heder åt de många tyskar som i många år kämpat för att bygga upp dessa minnes- och läroplatser över den egna kulturens missdåd. Det har tagit lång tid kan man tycka men Tyskland har ändå nått betydligt längre i sin självrannsakan än andra stater som gjort sig skyldiga till folkmord av olika slag. I många fler huvudstäder borde det byggas museer över den egna statens terror och övergrepp mot såväl urbefolkningar som det egna folket, t ex i Washington (om folkmordet på de amerikanska urfolken), London (om den brittiska kolonialismens härjningar), Madrid (om förstörelsen av högkulturerna i Mellan- och Sydamerika), Moskva (om Stalinterrorn), Peking (om de statliga övergreppen under Stora språnget och kulturrevolutionen och i Tibet) och Phnom Penh (om röda khmerernas terrorvälde). Läsarna kan säkert tänka ut ännu flera platser lämpliga för museer över terrorns topografi. Folkmord kan aldrig sonas, men man kan belysa dem och deras orsaker och lära sig leva med och utifrån erfarenheterna, vilket kan göra världen till en något bättre plats att leva på.

Här hölls Wannseekonferensen 20 januari 1942.

Stig Dagerman och gränsen mellan liv och död

I Norduppland har vi haft nordlig vind i flera veckor nu. Det innebär att även om solen får upp dagstemperaturen till mellan 15 och 20 grader så hamnar nattemperaturen farligt nära fryspunkten. I går vaknade jag halv fyra, i soluppgången, och då visade termometern 1 (en) plusgrad.
Vad göra? Jag steg ut i morgonljuset, lyssnade en stund på svarthättor och trädgårdssångare som var i gång för fullt, hälsade solen med en enkel ceremoni och inspekterade trädgårdslandet. För potatis och brytbönor är en plusgrad ytterst nära döden. Jag har än så länge båda grödorna delvis under fiberduk men skyddet från den är begränsat om det verkligen knäpper till. Genom att lossa hörnen på fiberduken och fläkta med den som en försiktig mattskakning hoppades jag omintetgöra eller i alla fall försvåra ett frostangrepp på blasten och senare under dagen visade det sig att grödorna hade klarat sig. Jag kom osökt att tänka på hur fattigt folk förr höll frostvaka vid rågåkrarna och drog med lakan längs sädesaxen för att sätta luften i rörelse och hindra frostskador. Någon tiondels grad är skillnaden mellan liv och död för viktiga grödor och mellan försörjning och hunger för människorna.
Mina tankar i soluppgången gick också till Stig Dagermans reportagebok Tysk höst som just kommit i nyutgåva. Dagerman reste runt i det sönderbombade, frysande och svältande Tyskland under två månader hösten 1946. Hans reportage publicerades under våren 1947 i Expressen och kom i maj samma år ut i bokform. Det är en fantastisk samling reportage om vanliga tyskars vardag ett och ett halvt år efter krigsslutet och Tysklands sammanbrott. Dagerman besöker familjer som bor i gamla fuktiga skyddsrum, i källare till utbombade hus eller i dragiga godsvagnar. Han vandrar kilometervis i Hamburg längs ruinhögar som en gång var bostadshus. Han reser i fruktansvärt överfyllda tåg tätt sammanpressad med tyskar som är på väg från en omöjlig situation till en annan lika omöjlig. Han samtalar med gamla anti-nazister som drabbas lika hårt av de allierades hämnd som gamla nazister. Han ställer stora etiska och moraliska frågor och skildrar de allierades halvhjärtade uppgörelse med nazismen i de så kallade Spruchkammern, där nazistiska småfiskar kunde fastna i nätet medan man såg mellan fingrarna på dem som befunnit sig högre upp i den gamla statsapparaten. De integrerades i stället ofta i bygget av den nya västtyska förbundsstaten.
Summa summarum: en mycket dagermansk betraktelse från en frihetlig vänsterståndpunkt av existentiell ångest, barbari och den tunna hinna som skiljer liv från död. Språket känns mycket samtida och gör boken högst läsvärd och relevant även idag för den som känner sig som en alien i industricivilisationen – den civilisation som i andra världskriget ställde ingenjörskonsten i det barbariska massdödandets tjänst, såväl i Tyskland som hos de allierade.

Treblinka och civilisationens barbari

Treblinka var ett av Tredje rikets dödsläger i Polen – ett renodlat utrotningsläger där uppemot 900 000 judar gasades eller sköts ihjäl i en storskalig industriell process. Lägret sköttes av en mycket liten SS-styrka på cirka 100 man och 140 ukrainska lägervakter. De allra värsta uppgifterna i lägret, som att släpa ut de döda ur gaskamrarna, ta vara på guldtänder och annat av värde hos de döda och att frakta dem till ugnarna där liken eldades upp, utfördes av judar som inte dödades omedelbart vid ankomsten till Treblinka. De fick leva vidare på köpt tid en eller ett par veckor eller ibland flera månader – ständigt misshandlade och pryglade av de sadistiska lägervakterna och oftast skjutna efter en tid.
Ytterst få av de judar som tvingades till dessa fruktansvärda ”arbets”-uppgifter överlevde Treblinka, närmare bestämt lite drygt 50 personer, som lyckades fly efter ett uppror i lägret i augusti 1943. En av dem var Chil Rajchman som direkt efter flykten skrev ner sina upplevelser på ett grovhugget och naket sakligt språk. Innan han avled 2004 bad han sin familj att se till att anteckningarna publicerades som ett vittnesmål om nazismens fasansfulla brott. Anteckningarna har nu översatts till svenska av Salomon Schulman och getts ut av Norstedts förlag med titeln Jag är den sista juden. Treblinka (1942-43).
Rajchmans anteckningar från hans tio månader i Treblinka är en mycket smärtsam läsning, precis som den minst lika omskakande boken Sonderkommando. Ett vittnesmål av Shlomo Venezia, en grekisk jude som tvingades utföra liknande groteska sysslor i Auschwitz.
Om dessa berättelser nu är så plågsamma att läsa varför ska man ändå göra det? Jo, om man vill analysera industricivilisationens historia och karaktär går det helt enkelt inte att komma förbi Auschwitz och Treblinka. Schulman skriver i förordet till Rajchmans berättelse att den kan bidra till insikt om ”Människans ödesdigra kapacitet för bottenlös ondska”. Jag vill formulera det annorlunda. Den visar vad människor under vissa omständigheter är i stånd till, omständigheter skapade av en speciell variant av industricivilisationen. Barbariet finns inbyggt som en potential, en dimension, i industricivilisationen. Överst i dess brottsregister står Förintelsen men på denna lista finns också Gulag, etnisk rensning och folkmord på urfolk. Och dagens industricivilisation fortsätter barbariet mot dem som definieras som annorlunda, som ”de andra”, som lägre stående och mindre värda. Det gäller såväl människor (urfolk och ”misshagliga” minoriteter) som djur i djurfabriker och växter som genmanipuleras och giftbesprutas. Vi är alla ett och vi är alla släkt – det är den hållning vi måste inta mot barbariet i alla dess former.