Kärlek och avsikt - Om rörelsen i universum (1)

Nu är det 2012 och många talar om en pågående medvetandeförändring som kan öppna upp för en övergång från industrisamhällets nuvarande destruktiva livssätt till ett samhälle, ett produktionssätt och ett liv i balans med Moder Jord. De senaste veckorna har jag fört samtal med en gammal vän, Jonas som är trädgårdsarbetare, om dessa frågor och om vilken rörelse som pågår både i det lilla och i det stora, i universum. Jag har delat upp en redigerad version av vårt samtal i två delar. Detta är del 1.

Jonas: Vi är nu vid ett vägskäl där det allt tydligare känns som att det andliga/magiska möter och förenas med miljörörelsen, naturen, jorden, floran och faunan och behovet av en hållbar utveckling och därmed blir "andligheten" på ett naturligt sätt politisk i den galna tid vi lever i och det kaos som skapas av civilisationens dödsryckningar. Detta leder i sin tur bort från andligheten som en hobby och konsumtionsvara.
På samma sätt måste vi normalisera de ekologiska matvarorna och myten om det goda livet på landet. Det räcker inte med att stilla sitt samvete med att köpa en ekologisk lyxmarmelad för 160 kronor, gå på spa-yoga och skaffa sig ett "Ernst"-torp på landet för att vara delaktig i en framtida förändring om man sedan ändå stressa iväg till reklambyråjobbet på måndag morgon med magkatarr i en stadsjeep med McDonald's kaffe i framsätet.
Man måste ju dagligen leva med respekt, ödmjukhet, empati och solidaritet med sin omgivning (att vandra i skönhet) självklart utifrån de förutsättningar man själv har och den medvetandenivå man nått fram till. Små val i vardagen som växer sig starkare allteftersom man själv blir starkare.
Vill man stå på barrikaderna och ockupera Wall Street så gör man det men det kan självklart likaväl handla om att vårda en ekologisk trädgårdsodling, förvalta gamla namnsorter av frukt och grönt i all stillhet. Eller varför inte både och.

JIE: Det är inte så många människor som har både den andliga dimensionen och industrisamhälleskritiken från vänster och som man kan kommunicera på ett djupt sätt med. Jag kanske dock inte delar din optimistiska syn på att andligheten håller på att bli politisk. Kanske är det så, men jag ser ju också frånvaron av politiskt perspektiv hos många "andliga" bekantskaper och å andra sidan, en fixering vid ett naturvetenskapligt synsätt inom miljörörelsen, som tycks svårt att vidga. Med politiskt perspektiv menar jag politik i en djupgående mening, alltså inte bara ett slags parollkritik av industrisamhället. Själv behöver jag få utmanande tankemässig stimulans och har just läst Tony Judts sista bok - en samtalsbok med titeln Thinking the Twentieth Century. Den tvingar mig att ta i när jag läser. Men den bok som på senare tid gett mig mest är dock Wisdomkeepers av Harvey Arden och Steve Wall. Det är en fantastisk resa in i ett traditionellt tänkande bland ursprungsamerikaner som jag har recenserat här. Annars har jag varit djupt inne i arbetet med att översätta Runmagi och shamanism till engelska. Den kommer ut i april. Jag har också under vintern hållit i en studiecirkel i runmagi så runorna är mer eller mindre ständigt närvarande i livet. Och som vanligt bjuder de på märkliga drömmar och ibland en och annan hisnande insikt. Ditt mejl ramlade in just som jag hade slutfört en fröbeställning inför den kommande odlingssäsongen. Ingen tillfällighet förstås! Vi har ju tidigare talat om att de verkligt revolutionära sakerna äger rum under maktens radar, genom skapandet av temporära autonoma zoner som gamle Hakim Bey kallar det. Det pågår en hel del intressant inom omställningsrörelsen även om många människor där saknar ett djupare andligt perspektiv. De är mer intresserade av hur man praktiskt bygger en komposthög än av hur man samtalar med Moder Jord.

Jonas: Visst finns det en frånvaro av överbryggande tolerans från bägge läger som du säger, men jag känner små krusningar på vattenytan genom mina internationella kontakter som jag inte sett förut och strömningar som först verkar långsamma kan plötsligt få fart i kvantumhopp. Guds vägar äro outgrundliga och Kaos är granne med gud. Jag vet av erfarenhet att vårt land på många sätt är speciellt och extremt i sin lagomhet, vi är väldigt icke-andliga, logiska, praktiska och lite tröga och de andliga sökare som precis flytt undan det fängelset kan tänkas ha svårt att ta ett halvt steg tillbaka för att plocka med sig lite politik och praktiskt arbete in i sin nya världsbild. Jag har själv aldrig varit med i någon grupp, forum eller förening, förutom Rovdjursföreningen, och har svårt att kompromissa med människor som "vet" vad som är rätt och fel utan att ha personliga praktiska livserfarenheter. Jag är själv en social ensamvarg som de senaste 3-4 åren dragit mig undan för att meditera, fundera, förkovra mig och bara vara men känner nu att det är dax att ge mig ut i nya sammanhang med likasinnade för att dela erfarenheter och kunskaper samt realisera drömmar och idéer, men det får ske i sin egen takt. Jag har länge varit engagerad i vissa delar av den västerändska/anglosaxiska ockulta ritualmagiscenen med sina rötter i Mellanöstern via Grekland och renässansen, det är en del av mitt sökande, här har jag personligen lite lättare att acceptera att den är mer "bokig" och teoretisk, men när en engelsman nyss frågade mig om den nordiska traditionen sa jag att jag vill behålla den i skog och mark, ren och enkel, minimalistisk "som ett glas friskt källvatten med ett par isbitar i" Jag tror han förstod.
Vi är nu vid en punkt där det måste ske en korsbefruktning av de olika lägren. En trädgårdsmästare, permakulturodlare eller Peak Oil-intresserad miljöforskande ekolog eller biolog kan inte längre bara luta sig tillbaka på det praktiska eller vetenskapliga och därmed blunda för det gudomliga medvetande som genomsyrar allt liv på jorden. Utöver att vara "klimatsmart" och jobba ekologiskt (som jag ser som en absolut självklarhet) så måste han/hon även bygga upp en relation med de osynliga andliga krafter som omger oss i flora och fauna.
På samma sätt så kan inte längre en ockultist, wicca-utövare eller en mer allmän andlig sökare anta att "personlig utveckling" endast sker i ett vakuum som främst handlar om MIG och MITT välbefinnande i en isolerad fantasivärld utan praktiska och politiska aspekter och konsekvenser och där Moder Jords magiska kraft är något man läser om snarare än gräver och planterar i. Föst då kan vi komma vidare till nästa steg.

Del 2 av Jonas och mitt samtal om rörelsen i universum kommer snart.

Nu är det februari 2012

Visserligen har inte året hunnit så långt ännu – om vi nu ska använda denna mänskliga kategorisering av det som brukar kallas tid – men redan sker intressanta saker. Skatorna samlar kvistar och bygger bon. Koltrastar badar i smältvattnet på gården. Kråkorna iakttar stillsamt det hela från en upphöjd position. Talgoxarna och blåmesarna filar sina strofer. Det stora kretsloppet rullar på. Det kan man känna tillit till.
Men allt tal om detta år som den stora medvetandehöjningens år? Om vi ser oss omkring ser vi då de tecken på det stora skifte, den värdeförskjutning som så många talat om? Låt oss inte handla i enlighet med illusioner utan utifrån en karta som någorlunda stämmer överens med verkligheten, alltså den verkliga verkligheten. I denna verklighet ser jag många ruggiga tendenser som vi måste förhålla oss till på ett, ska vi säga, nyktert sätt. Jag ska här ta upp några av dem.
USA-imperiet må vara på nedgång – jag själv brukar säga ända sedan Vietnamkriget, Noam Chomsky säger ända sedan andra världskrigets slut – men denna makt som idag styrs av logiken hos ett jättelikt säkerhetsindustriellt komplex har fortfarande en förfärande destruktiv inverkan och potential. När nu t ex USA:s försvarsminister Panetta offentligt talar om Israels förestående militära angrepp mot Irans kärnanläggningar finns självfallet en avsikt. Nämligen att förbereda den amerikanska allmänheten, och världen i övrigt också, på ett kommande krig mot Iran – ett krig som skulle få förödande konsekvenser och oöverskådliga följdeffekter inte bara för Mellanöstern utan för hela världen och inte minst för industricivilisationens energiförsörjning. Att Irans atomprogram i sig utgör en ruggig tendens gör ju inte saken bättre på något sätt.
De senaste åren har president Obama utvidgat det som George W Bush kallade ”kriget mot terrorismen” – dels genom förstärkning och utstationering av mer eller mindre hemliga specialförband, dels genom en storsatsning på obemannade attackflygplan, så kallade drönare. USA förbehåller sig rätten att var som helst i världen angripa var och en som anses utgöra ett hot mot USA:s nationella säkerhet. Oroväckande, eller hur? Och inga starka motkrafter tycks vara i rörelse i USA. Även om occupy-rörelsen har satt fingret på ökande klassklyftor tycks den ha förlorat det mesta av sin gatuenergi. Majoriteten av amerikaner saknar probleminsikt och motrörelserna tycks på sin höjd kunna fördröja ett eller annat galet exploateringsprojekt. Men på det stora hela maler den stora amerikanska maskinen på med gasen i botten och tilltagande destruktion för att utvinna kol, olja och gas att bränna upp.
Det gör den också i Kina och Ryssland där man i och för sig kan ana ett växande motstånd mot makten, men det är knappast ett motstånd som på allvar utmanar det rådande ekonomiska systemets logik. Speciellt bekymmersamt är dessutom att Rysslands premiärminister och blivande president Putin nu profilerar sig som en ivrig upprustare, inte minst av den ryska kärnvapenarsenalen.
Däremot hackar den ekonomiska maskinen betänkligt i Europa där maktens rådande besparingsparadigm i länder som Grekland driver fram förhållanden som påminner om den industriella revolutionens England på 1800-talet. En optimist skulle kanske kunna säga att det ur dessa europeiska krisförhållanden skulle kunna växa fram ett medvetandeskifte av det slag som 2012-romantikerna talar om. Tyvärr verkar det skifte som pågår snarare bana väg för obehagliga högerextrema tendenser. 2012 tycks bli ett år av tilltagande polarisering i Europa – av ett mer destruktivt än konstruktivt slag.
Till allt detta ska vi lägga de redan kända predikamenten som ligger som en hotfull klangbotten med betydligt längre räckvidd i tid än det vi kallar 2012: peak oil och energikris, uttömning av råvaruresurser, erosion av matjord, utarmning av vattentillgångar, klimatförändringar, minskande biologisk mångfald, ohållbar skulddriven tillväxtekonomi. Det ger en ganska mörk karta över verkligheten 2012, men det är likafullt denna mörka karta vi måste orientera oss i när vi försöker hitta utvägar ur industrisamhällets återvändsgränder. Jag tror att vi som lever i civilisationens centrum, i vilddjurets buk, därvidlag har ett särskilt stort ansvar. Illusioner om att ett medvetandeskifte från kosmiska krafter ska lyfta oss ur detta gör mer skada än nytta. Vi måste själva hitta vägarna ut. Tillsammans. Och under maktens radar.

Underskott och överskott – allt hänger samman

Också en del ekonomiska analytiker har konstaterat att det underskott som de europeiska ledarna borde vara mest rädda för inte är de ofattbart stora statliga budgetunderskotten utan det demokratiska underskottet i EU. Allt fler centraliserande beslut fattas av allt färre personer och många vanliga EU-medborgare uppfattar det som försök att ”bakvägen” införa en gemensam ekonomisk politik och därmed i praktiken göra om EU till en federal stat.
De senaste veckornas beslutsfattande vad gäller skuldkrisens följder har koncentrerats till en liten grupp ”supermakthavare” – Tysklands förbundskansler Merkel, Frankrikes alltmer tilltufsade president Sarkozy, eurozonens ordförande Juncker, unionens ”president” van Rompuy, Europeiska centralbankens chef Draghi och i viss mån EU-kommissionens ordförande Barroso. Förr talade man om upplysta despoter, men i det här fallet tror jag att begreppet oupplysta despoter vore mera på sin plats. Det gemensamma mantrat från dessa superbeslutsfattare är att allt de föreslår är nödvändigt för att undvika eurons, EU:s och därmed Europas och eventuellt hela världens undergång. Jag är övertygad om att mycket av skrämselpropagandan och besluten uppifrån kommer att mötas med kraftigt motstånd nerifrån, från den icke önskvärda del av EU-ekvationen som vid högtidliga tillfällen går under namn som ”folket”. EU-ledarna har en het höst, vinter och vår att vänta och det är svårt att sia vad som kan komma ut ur detta.
Underskott och överskott hänger intimt samman och är två sidor av samma företeelse. I direkt anslutning till den pågående skuldkrisen kan vi se en mängd olika underskott-överskott vars samband olika maktspelare försöker dölja. Det demokratiska underskott som jag nämnde innebär samtidigt ett maktöverskott för den politiska eliten (och en allt mindre del av eliten). Statliga budgetunderskott och statsskulder ger överskott på andra håll – för banker och andra finansiella institut, pensionsfonder, hedgefonder etc. Skuldkrisen i Europa är ett uttryck inte bara för att vissa länder är korrupta och levt mycket över sina tillgångar utan också för att EU som helhet, ja industricivilisationen som helhet, lever över jordens tillgångar. Skuldkris uppstår när nya skulder inte längre kan finansieras (egentligen döljas) genom ekonomisk tillväxt. Överförbrukning av resurser idag (=överskott) leder till knapphet på resurser i morgon (=underskott). Överskott för skogsbolagen leder till underskott i biologisk mångfald och vild reproduktion. Överskott för bönder och livsmedelsproducenter leder till underskott av fisk och annat liv i haven. Överskott av varor idag leder till underskott på resurser i framtiden.
Om vi granskar förhållanden på den svenska hemmaplanen ser vi att ökande överskott i mångas privata plånböcker (”jobbskatteavdrag”) leder till växande underskott för andra, som sjuka, arbetslösa och hemlösa. Överskott i den egna plånboken motsvaras av underskott i gemensamma resurser som personal på äldreboenden och förskolor. Underskott i kommunala satsningar leder till överskott i dagisgrupper och skolklasser. Överskott hos privata vårdbolag som Carema leder till underskott i omvårdnad. Överskott i det snäva privatekonomiska tänkandet leder till underskott i empati och medkänsla.
Underskott i långsiktighet leder till överskott i kortsiktighet. Underskott i visdom leder till överskott av dumhet (hos den svenska politiska eliten dessutom sammanvävd med dryghet – jag tror inte jag behöver nämna några namn). Underskott av andlighet och kontemplation leder till överskott av stress, ytlighet och våld. Underskott av kreativ närvaro i livet leder till överskott av passiv konsumtion och diverse missbruk.
Underskott och överskott hänger samman och förutsätter varandra. Allt hänger samman och för oss alla gäller det att ta ansvar och hitta sätt att hjälpa till att minska den tilltagande obalansen mellan underskott och överskott.