Signelser från Småland (7)

Mot belsrev och bukrev (= blindtarmsinflammation):

N. N.! Jag botar dig för belsref. Gudarna voro tre. Jag botar dig för belsref. Marjerna voro tre: den ena varpade, den andra spann, den tredje botade för belsref.
Dessa treenigheter tage bort din sjukdom!
(Med marjerna åsyftas antagligen de tre nornorna, eller ödets herskarinnor, kristnade till Marior. Likheten mellan namnet marjerna och de grekiska myternas moirai är anmärkningsvärd, men får väl betraktas som en tillfällighet. Läsningen från Hestra socken, Västbo härad.)

Mot skevern (= rakitis, engelska sjukan):

Jag skall bota dig för all slags skever:
morskever och bordskever,
horskever och jordskever.
Alt skall försvinna som daggen för solen
och som den döde under jorden.
(Läses tre gånger och spottas en gång mellan hvarje läsning. Man bör förut hafva klipt naglarna på fingrar och tår samt något hår af det sjuka barnet och nedgrafvit det avklipta i jorden under en torfva. Under läsningen mäter man barnet med en tråd i kors på nakna kroppen.
Ett barn tros få horskevern, om en löndahora (en fallen kvinna, hvars brott ej är upptäckt) får se barnet eller dess moder, då hon är havande, på bara bröstet.
Jordskevern får barnet, om dess vagga kommer att stå öfver en vättes underjordiska hemvist, hvarigenom han oroas.
Läsningen från Jälluntofta socken, Västbo härad.)

Mot vätta (= matthet):

Älfkungarne, som i nordvatten vada,
vättarne, som i salarna springa glada,
skall dig för denna sjukdom bota,
att det inte dina nerver må skada.
(Läsningen skall ske vid en åt norr rinnande bäck. Man uppskär de torfvor, på hvilka den sjuke vid tillfället står, lägger dem på hans hufvud, under det läsningen tre gånger upprepas, och så blir han bra, innan han kommer hem. Läsningen från Unnaryds socken, Västbo härad.)

Mot vårtor:

Vissna, vassna
som kol i aska,
man i jord,
snö för sol!
Du skall bli så liten
som ett senapskorn,
sedan intet.
(Detta säges i ny och nedan tre gånger. Läsningen från Sandviks socken, Västbo härad.)

Att tvinga en tjuv att bära hem det han stulit:

Då man fått reda på tjufven, men ej kan bevisa, att han stulit från en, skrifver man hans namn på en papperslapp och därunder:
”Sator arepo tenet opera rotas”,
samt slutligen tjufvens namn därunder. Papperet sättes under smedstädet, och så smider man därpå. Tjufven blir då tvungen att återställa, hvad han tagit från dig.
(Läsningen från Sandviks socken, Västbo härad.)

Man ”lånar” ett ben från en kyrkogård och binder det i en stark ström samt läser:
”Att den person, som tillfogat sig min vara, skall ej ha ro hvarken natt eller dag, hvarken sittande eller liggande, hvarken gående eller stående, utan skälfva som detta ben, tills han återbär min vara.”
(Läsningen från Sandviks socken, Västbo härad.)

Mot vargar:

”Hvart skall du gå?”
”Jag skall gå och bita fä.”
”Det skall jag dig förmena:
du skall gå till det vatten, där ingen ror,
och till den skog, där ingen bor,
och till det grekiska landet,
där vår fiende blev funnen,
där skall du bli bunden.”
I de tre heliga namn. Amen.
(Läsningen bör ske julnatten kl 12 i ladugården på tröskeln. Läsningen från Skirö socken, Östra härad.)

Jesus och sankta Maria låna mig nycklarna dina,
medan jag ber för får och fä mina.
Jesus och sankt Örjan bevare väl
för ulf och ramm
och vargatann,
att intet må skada kvek eller får
mer än orm en jordfast sten.
(Ramm = korp. Läses i ladugården juldagsmorgonen, innan solen gått upp. Läsningen från Urshults socken, Kinnevalds härad.)

Nornor, döingben, vättar och nordrinnande vatten – läsningarna är mängda med förkristen livssyn.

Till sist: den som vill läsa mer om sambanden mellan shamanism och folklig läkekonst hänvisas till min bok Atrid Grimssons Svartkonstbok.

Signelser från Småland (6)

Mot trollskott och andra skott:

Frälsaren stod på ett bärg; där fick han se trollen stå med oppspända bågar.
”Hvad skjuten I?”
”Vi skjuta folk och fä
och alt i världen ä.”
”Skjut i en skog, där ingen bor;
skjut i en sjö, där ingen ror;
och skjut i röda hafvet!”
(Med skott avses plötsligt påkommen värk eller sjukdom. Läsningen från Virserums socken, Aspelands härad.)

Oden ledde sin oxe till brunn,
där fick han bot i samma stunn.
I de tre heliga namn. Amen.
(”Hjälper för både folk och fä, hvem en vill göra’t för, så går det onda sannerligen öfver.” Läsningen från Skirö socken, Östra härad.)

Jag skall skjuta bort trollskott
och villarpaskott
och bergaskott
och jordskott,
skott över jord
och skott under jord,
månskott
och stjärnskott
och solskott,
pilskott
och all slags glödande skott,
som under himmelen månd flyga.
(Under läsningen hålles en såstång öfver den sjukes rygg. Läsningen upprepas tre gånger. Besvärjaren spottar en gång för hvarje läsning. Läsningen från Nye och Lemnhults socknar, Östra härad.)

Jag skall göra din värk till men;
jag skall sätta dig under stock och sten,
i den skog, där ingen bor;
i den sjö, där ingen ror;
i det haf, där aldrig bölja for.
I tre heliga namn. Amen.
(Läsningen från Virserums socken, Aspelands härad.)

Mot lungsot:

Vår herre och sankte Pär gingo sig vägen fram; fingo de se, var Lungson gick.
”Hvart skall du rinna?” sade vår herre.
”Jag skall rinna till Mannahem,
röta blod och bryta ben.”
”Nej”, sade vår herre.
”Du skall i den skog, där ingen bor;
i den sjö, där ingen ror;
uti en jordfast sten
skall du bli utan men.”
(Läsningen från Sandviks socken, Västbo härad.)

Oden figurerar alltså i läsningarna ännu på 1800-talets slut. En annan föreställning som levt kvar sedan förkristen tid är Manheim, som i Eddan är beteckningen på människornas värld.

Signelser från Småland (5)

Mot värk:
Vår herre Jesus Kristus döve dig med sitt kors, men jag skall döva dig med min ord, så du ligger som en torsk.

I namn faders, sons och den heliga andes. Amen.
(Spotta så på ringfingern och skriv omkring, där det värker, tre gånger avigt. Läsningen från Göteryds socken, Sunnerbo härad).

Jag skall mäta bort dig med sax och syl och rödt och lindebast.
(Och så läses tjogen, dvs talföljden från ett till tjugo, baklänges tre gånger. Läsningen från Ljunga socken, Sunnerbo härad).

Vår herre Jesus Kristus själfver reste vägen fram
En torska-kvinna mötte han.
”Hvart skall du gå?”
”Till N. N.”
”Hvad skall du där?”
”Hans ben bryta, märg röta, blod suga.”
”Det skall Gud dig förbjuda i det heliga namn. Amen.”
(Bör läsas tre gånger över den sjuke. Läsningen från Långaryds socken, Västbo härad.
Samma formel finns antecknad i en handskriven svartkonstbok i en samlares ägo; men med följande tillägg: Man går först till en brunn eller bäck, tager vatten i en träskål och slår ut nio skvättar på marken, den tionde behåller man i skålen; sedan tager man en tälgknif, öser med denna vatten ur skålen på den värkande lemmen ansös (= motsols) omkring honom, gör kors och läser.)

Mot gikt och flen:

Vik bort, du fule flen,
i stock och sten!
Du ska vissna, och du ska falna
och aldrig på någon människa mer vara.
(Gikt och flen användes som benämningar på allehanda kroppsvärk som ofta hängde samman med reumatiska åkommor. Läsningen från Alseda socken, Östra härad.)

Mot vred och vrickningar:

Oden rider öfver sten och bärg,
han rider sin häst ur vred och i led,
ur olag och i lag, ben till ben, led till led,
som det bäst var, när det helt var.
(Läsningen från Jälluntofta socken, Västbo härad. Märk likheten med den så kallade Merseburgformeln från 800- eller 900-talet:
Phol och Wodan foro till skogs,
då fick herrens fåle sin fot ur led.
Då signade honom Sinthgunt,
Sunna hennes syster,
då signade honom Friia,
Volla hennes syster,
då signade honom Wodan,
som han väl kunde.)

Mot frostskador:

Jag skall bota denna frost
först en månad, sen ett år
och sen, så länge världen står.
I de tre heliga namnen. Amen.
(Läses tre gånger å rad. Tre lerbitar tagas ur ugnen, hvarvid de icke få lösgöras annat än med fingrarna, icke med knif eller annat redskap. Den sjuke håller dem vid den förfrusna lemmen och kastar, hvarje gång läsningen upprepas, en lerbit i elden. Den sjuke bör icke tacka eller bjuda betalning åt den, som läst. Läsningen från Nye socken, Östra härad.)

Signelser från Småland (4)

De flesta här meddelade läsningar är antecknade efter muntligt föredrag av äldre män och kvinnor, hörande till den samhällsklass, som knappt känner annan litteratur än den andliga och denna inskränkt till bibeln, katekesen, psalmboken och någon äldre postilla. Jag har alltså inte behövt misstänka, att mina källor inte varit en ogrumlad arvsägen, vilken muntligen fortplantats från släktled till släktled. I några fall har jag kommit över en och annan skriven eller präntad anteckning med värdighet av ”recept”, vilken ägaren ställt till min tjänst för avskrift. Att förvärva dessa med allmogehand nedskrivna anteckningar för museets samlingar har sällan lyckats mig, vilket väl bevisar, att innehavarna trott på deras nytta. Det vanliga svaret vid sådana försök från min sida har blivit: ”Han får la va nöjder, då jag låter honom skriva å lappen; nöttar dä inte, ska’ar dä inte å ha an kvar.” Svartkonstböcker har ofta blivit omtalade, men någon äldre sådan har jag inte lyckats komma över i Småland.

Vid uppteckning av läsningarna har jag först låtit min sagesman läsa en sådan för mig, varefter anteckning gjorts och sedan granskats genom jämförelse med den av honom ånyo upprepade formeln. Några ändringar av den sålunda erhållna texten har jag sedan aldrig tillåtit mig eller sökt framkalla genom fortsatta spörsmål.

Mot ormbett:

Ormen låg i ring på rot,
han bet Kristus i sin fot.
Det gör dig sveda och vånne.
Det skall jag bota med min hånne.
I tre heliga namn. Amen.
(Vånne = vånda, hånne = hand. Läsningen från Skirö socken, Östra härad).

Burman under askerot
stack vår herre i hans fot.
Det skall jag bota med min ånne
och stryka bort med min hånne.
Du ska inte lida ve eller vånne.
(Ånne = ande, andedräkt. Läsningen från Bäckseda socken, Östra härad).

Förbannad vare den, som kryper i gräset
och hväser och fräser,
som stuckit vår herre Krist i sin häl.
Detta stick skall försvinna,
som detta vatten skall förrinna.
I tre heliga namn. Amen.
(Signaren ger den ormbitne vatten att dricka. Läsningen från Alseda socken, Östra härad).

Att stämma blod:

Jesus gick sig över en kyrkogård.
Han stämde blod och läkte sår.
Din blod skall inte mer rinna;
din värk skall inte mer värka, svullna eller svida,
önskar jag i namn Gud Faders, Guds sons och Gud den heliga andes. Amen.
(Läsningen från Virserums socken, Aspelands härad).

Såsom Simeon och sankte Päar
drogo not uti en flod,
och som de stämde vatten,
så stämmer jag blod.
I Gud faders, i Guds sons och Gud den helige andes namn. Amen.
(Även på tre mil från den lidande kan man genom att läsa ovanstående bota honom, endast man känner hans namn och hemvist, eller om det är ett djur, dess färg. Läsningen från Lemnhults socken, Östra härad).

Vår herre Jesus Kristus
for sig ned åt hafsens djup
med elva apostlar.
Han gjorde väl,
han stämde blod,
han döfde värk.
I de tre heliga namn. Amen.
(Läsningen från Skirö socken, Östra härad).

Som synes - många shamanska inslag: handpåläggning, andedräkt, vatten, avståndsbot, magiska ord som anknyter till mytiska händelser i Drömtiden. Läsningen av formeln försatte både botare och patient i ett förändrat medvetandetillstånd. Kanske kan formuleringen ”for sig ned åt hafsens djup” beskriva en själsresa till undervärlden.

Signelser från Småland (3)

I vanliga fall är det ganska svårt att få del av den klokes vetande, synnerligen av läsningarna. Ett av skälen härtill är den gängse tron, att man genom att lära dem åt andra själv går i mistning av den hos dem inneboende övernaturliga kraften att bota; därtill kommer blygsel för det olovliga, som skulle finnas i dylika, och rädslan att bli åtalad. ”Förr i världen, då mor levde, och jag var ung, ville hon nog, att jag skulle lära sådant där, men jag hade aldrig lust; och nu har jag alldeles glömt bort det lilla jag då kunde, så det lönar inte, att han frågar mig efter några läsningar”, är ett av de svar, med vilka man oftast avspisas, då man som främling ber en klok lyfta på en flik av sitt vetandes isisslöja. Emellertid kan försöket löna sig utmärkt. Jag erinrar mig en liten händelse från mina vandringar i Östra härad, som möjligen i sammanhang härmed bör anföras.

Av flera personer hade jag fått anvisning på en gammal gubbe, som enligt allmänna tron satt inne med en stor fond av läsningar och dithörande vetande. Ett besök gjordes alltså, och under bemödande att vinna gubbens förtroende framförde jag mitt ärende. ”Då lärer han väl te doktare, kan jag tro?” sporde gubben. På mitt nekande svar fortsatte han: ”Vad vill han då med tocket, om han inte tänker bota folk och kräk?” Mitt försök att övertyga honom om, att jag antecknade såväl läsningar som vidskepliga föreställningar endast därför, att de kunde bli bidrag till historien om våra förfäders gamla tro, bemöttes med ett misstroget grymtande, liktydigt med: ”Av det där tror jag, så mycket jag vill.” Efter mycken underhandling och sedan han fått del av vad jag i läsningsväg hade antecknat, blev han slutligen medgörligare och lät mig veta, hur det går till att ”läsa bort” frostskador, ormbett, villarpaskott (= hastigt påkommen sjukdom), olet (= svinsjukdom) och att ”stämma blo”, men under försäkran vid varje meddelande, att detta också var allt han kunde erinra sig. Jag försökte till sist ett i vanliga fall osvikligt medel, penningar, men förgäves. Gubben hörde inte på det örat; och jag fick gå med den övertygelsen att ”fader Sven” – hans fullständiga namn var Sven eller Svente Lång – nog kunnat lämna flera värdefulla meddelanden, ifall han inte i mig sett en, som ville ta konsten från honom.

De föreskrifter man har att iaktta vid lärandet av en läsning är inte många. Jag har antecknat följande, som anses åtminstone för de viktigaste, om ens flera är att komma ihåg. Äldre bör lära yngre och endast åt en, i motsatt fall förlorar läsningen sin kraft; är det fråga om oskylda, inte besläktade, ska dessutom man lära kvinna och kvinna lära man; denna uppfattning delades synbarligen dock inte av den ovan omtalade Svente Lång, då han tog del av mina anteckningar; kraften av en läsning överflyttas från läraren till lärjungen, men endast till den, som först får lära. Vad åter användningen av läsningarna och därmed förknippade åtgörande angår, lämnar läsningarna själva inte sällan åtskilliga vinkar. Exempelvis må anföras en av de här nedan återgivna signelserna för ormbett, där man får veta, att signaren ska sitta på en jordfast sten, vifta med en spånten eller, enligt en annan läsart, med sin hand och blåsa med sin ”ande” på det sårade stället; att med handen stryka över den sjuke är även ett mycket vanligt botemedel. Läsningen bör upprepas tre eller nio gånger (1), och ofta bestäms, att man ska spotta lika många gånger, under det man läser. Vid botande av en del sjukdomar föreskrivs, att den sjuke ska ta plats på en jordfast sten, belägen antingen vid ett vägamot, där tre vägar möts, eller åt norr (2) från den sjukes bostad. Månsken likasom spott, malt, salt och vitlök (3) är utmärkta medel mot såväl sjukdomar som förgörelse, så även stål, videkvistar, ler, kol och vidbindetrådar (4) samt vatten och stundom mjölk. Ett drag, vilket genomgår nästan alla här nedan återgivna signelser, och vilket de äger gemensamt med våra fornnordiska och medeltida kväden av samma art, är den mytiska uppfattningen av sjukdomar och skadedjur. Bäggedera betraktas såsom personligheter, vilka signaren talar till, dövar och driver bort. I sammanhang med denna föreställning står även tron, att man utsätter sig för fara genom att nämna sjukdomar, skadedjur och även mytiskt tänkta föremål vid deras i skriftspråket vanliga namn. Läsningarna brukar i dessas ställe mycket ofta omskrivningar, angivande någon egenskap hos det man viter eller läser bort, sålunda: oron, den som kryper i gräset, satans huvudhår med flera i stället för orm; björnamman, för moderpassion; makt, för blod; nyttan, för mjölk och så vidare.

(1) Det mystiska tre- och niotalet möter oss ofta i Eddans hedniska sånger. Jämför Valans spådom, Den höges sång, Solsången med flera.
(2) Enligt heden åskådning var norr ett heligt väderstreck.
(3) I sången om Sigdrifa får Sigurd rådet att lägga en lök i drycken: ”jag vet att då varder dig aldrig mjödet blandat med men”.
(4) Vidbindetrådar, den del av varpen i en väv, med vilken början av väven fästs i vävstolen.

Signelser från Småland (2)

Om sättet varpå kloka Anna förvärvade sitt hemlighetsfulla vetande, finns följande berättelse. Hennes moder, som också ansågs ”veta litet mer än andra”, höll en dag på att koka en vit orm, vilken hon dragit fram under sin förstutrappa. Då gumman gått ut att skaffa bränsle och tillsagt dottern, då ett vanligt tolv års barn, att under tiden se efter grytan, råkade Anna att bränna sin ena hand av grytans innehåll och stack för att stilla svedan fingrarna i munnen. Mera behövdes inte. När modern en stund därefter kom igen, sade Anna: ”Vet I mor så underligt, rätt som jag satt här vid fyren, kom det för mig, att våran so går med tretton grisar, och de är vitplattiga alla tretton.” – ”Ja så”, svarade modern, som genast insåg, hur saken förhöll sig, ”du har inte kunnat låta bli vällingen; du får nu ta vid, där jag slutar, och nog får du en födkrok, så länge du lever.” Samma tradition, som för övrigt inte så litet erinrar om ett drag i sagan om Sigurd Fafnesbane, där han berättas genom en liknande händelse ha erhållit förmågan att tyda fåglalåt, upprepas även om kloka Stina. Om denna senare lever dessutom en mängd andra sägner på folkets läppar. Personer som ännu 1880 mindes henne, uppgav, att hon botade mestadels med läsningar, mätning och knytning, och att hon aldrig visade sig till något ont i sitt grannhälle, vilket med andra ord vill säga, att hon inte befattade sig med förgörelse och andra konster. Enligt annan sagesman skulle hon dock ägt en svartkonstbok och stått i förbindelse med onda makter. Samme meddelare berättade även, att gumman ständigt gick klädd i skinnpäls, och att hon, då någon ville tala med henne, hängde ett täckelse för sitt ansikte, därför att hon var så ”oansenlig”, att hon inte ville visa sig för folk. ”Skam” (= djävulen) hade nämligen en gång velat ta henne, men hur gumman svängde sig, fick han den gången endast hälften av hennes näsa.

Min sagesman berättade vidare, att Stina med sitt ord kunde stanna ett ök, så att detta inte kunde komma ur fläcken, förrän hon ville. En gång var dock denna hennes konst vanmäktig, emedan ökets ägare försiktigtvis satt ett stycke flygrönn i oket. Berättaren tillade: ”En besynnerlig kärring var hon i alla fall. Då hon var död, och hennes lik skulle föras till kyrkogården, skrek ugglan, ehuru det var ljusa dagen. Hon fick hederlig begravning, men någon klockringning fick hon inte, ty prästen hade veckan förut skickat klockorna till nya kyrkan, och Stina var den sista, som jordades i gamla kyrkogården. Om det är sant, att hennes lik togs över ringmuren och inte genom kyrkporten, när hon skulle begravas, kan jag inte med visshet säga, men ordet går så.”

Ett annat sätt att vinna klokskap är att förskriva sig till den lede själv, som enligt folktron ligger inne med allt slags hemlighetsfullt vetande. För att komma i personlig beröring med honom fordras endast, att man med sitt blod skriver sitt namn på en liten papperslapp och en torsdagsnatt sticker in denna i nyckelhålet på kyrkdörren samt därpå tre gånger motsols går kring kyrkan. Detta bör upprepas de två följande torsdagsnätterna. Sista gången kommer den anropade och frågar, vad den sökande önskar, samt ställer hela sitt förråd av läsningar och konster, sammanfattat i en så kallad svartkonstbok, till hans tjänst.

(Här ser vi tydliga spår av shamanism. Den täckelse som Stina hängde för sitt ansikte har stora likheter med völvornas sejdhuva. Det som här betecknas som ”den lede själv” är en kristen demonisering av völvornas och sejdkarlarnas andliga lärare i den icke-ordinära verkligheten.)

Signelser från Småland (1)

Texten Signelser från Småland ingår i Meddelanden från Nordiska museet 1897 och är sammanställd av Per Gustaf Vistrand som då var amanuens vid museets allmogeavdelning och museets bibliotekarie. Vistrand hade antecknat signelserna under resor i Småland åren 1879 och 1880 – i ett område och en tid med traditionell livssyn som ett viktigt inslag i vardagslivet. Vistrands inledande analytiska text innehåller många intressanta observationer och jag återger huvuddelen av hans text samt ett antal representativa signelser. Texten är uppdelad i sju avsnitt som publiceras på bloggen varannan dag. Jag har moderniserat stavningen i Vistrands egen text men inte i de magiska läsningarna. Här följer avsnitt 1.

Småland är kanske i högre grad än något av södra Sveriges andra landskap rikt på minnen av forntida religiösa åskådningar och fäderneärvda bruk. Orsaken får till en del sökas i landets avskilda läge, vilket hindrat en ny tids odling att göra sig gällande och undantränga den gamla; men smålänningens benägenhet för det övernaturliga och den vördnad, med vilken han betraktar och vidhåller hävdvunna bruk och seder, kan dock bäst förklara, att så mycket i synnerhet av gamla överlämningar, skrock, sägner och religiösa föreställningssätt ännu träffas hos honom.

Särskilt anmärkningsvärd är den mängd av så kallade signelser eller läsningar, vilka leva kvar i folkets minne, och medelst vilka allmogen på sina ställen än idag tror sig kunna bota sjukdomar och ormbett, stämma blod, fördriva skadedjur och så vidare.

De flesta av dem, för att icke säga alla, har en mycket ålderdomlig prägel, som ger anledning att hänföra deras uppkomst till en långt avlägsen tid. Våra sagor ger även stöd för en sådan uppfattning. Heid, den visa valan, sjöng enligt Eddan stark trollsång för Oden mot lön av halsguld och ringar, allfader själv manade henne ur sin grav med trolldomsdigra dödsgaldrar, och med runosånger kunde man bota sjukdomar, döva svärd, stilla storm och eld med mera dylikt. Samma uppfattning av det talade ordets makt spåras även i våra medeltidsvisor och uttalas oförtydbart i landets äldre domböcker. Allmogen vet naturligtvis inte mycket om detta. I regel har de, hos vilka här nedan meddelade läsningar upptecknats, lärt dem av far eller mor och dessa i sin ordning av förfäder, så långt de minns, eller av någon finlandsgubbe eller finlandsgumma under ”den stora ofre’n”.

Personer, som äger ovan antydda kunskaper, sägs vara kloka. Oftast är det gamla kvinnor, som känner läsningarna och de sympatiska kurerna. Stina i Karlshult, som 1853 dog i Hjälmsryds församling i Västra härad, och kloka Anna, som bodde någonstans i södra Kronobergs län, var sådana gummor, vilka på sin tid stod högt i rop för sin klokskap och av den yngre folkdiktningen gjorts till snart sagt mytiska personligheter, kring vilka hon hopat sagodrag från vitt skilda tider.

Folktro i Nederkalix 1927 (3)

Personer som var maktbegåvade, seende eller mångkunniga hade ofta fått sina förmågor genom någon sorts kontakt med de dödas sfär. Med Per Hedmans ord: ”Seende kunde vem som helst bli, t ex genom att torka sig i ögonen med bårdukar eller genom att titta under likkistan.”

”De avlidnas andar kallas stundom ’dödfolk’. Enligt beskrivning som jag fått äro de småväxta av ungefär en meters längd, ha ingen egentlig form utan se ut som slöjor. Somliga ha huvud, andra äro utan. Vidare ha de vit klädnad, om de dött saliga; svart om de dött osaliga.”

”Den som är synande kan ibland möta så fullt av dödfolk att han måste gå rakt igenom dem. De vika då åt sidan och lämna rum. I synnerhet samlas dessa på kyrkogårdar, vid likkistor, i hus där någon håller på att dö osv. Ofta skrämmer de hästar och kor och hindra dem från att komma fram. De båda då någons död.”

En av Hedmans namngivna källor, folkskollärare Eriksson i Vånafjärden berättar om hamnföreställningarna i hembyn Ryssbält:

”Hamnen är människans andliga dubbelgångare, som följer henne under livstiden, men som även kan visa sig efter människans död. Vidare kan hamnen avlägsna sig från den levande människan och uppenbara sig för någon. När hamnen av någon levande visar sig, anses det att den antingen bådar olycka eller också att man snart kommer i beröring med dess ägare.

Ett mycket vanligt uttryck är också, då man möter någon helt oväntat: ’Är det du eller din hamn?’

Visar sig hamnen efter någon död, t ex när man är ute på sjön i hårt väder, betyder det att man är i stor livsfara och man bör då vara på sin vakt.”

”Hos löjtnant Kants föräldrar på Johannesberg i Kalix (1860-talet) hade en dräng dött. Sedan liket blivit svept och inflyttat i ett uthus, hände en klar månskensnatt att den döde kom till en man, som bodde i gården intill, och visade sig för honom. Med ett drag av smärta hade vålnaden fört handen mot sin hals, liksom om den ville dra ut något föremål, som fastnat där. Strax därpå försvann synen. Husbondfolket blev genast varskott om händelsen och man lät undersöka liket. Det visade sig då, att vid svepningen en knappnål hade blivit instucken i halsen på den döde. Nålen avlägsnades och den döde spökade inte vidare.”

Hedman rapporterar om landan, landrået som anses uppträda som en liten rödklädd gumma, i djurgestalt, som en hund eller en vit fågel eller helt utan gestalt. Hon var än illasinnad, än välvillig. Det gällde att inte äta av landans mat, för då kunde man bli landtagen och försvinna från den ordinära världen.

Den 84-årige Enbom i Målsön filosoferar inför Hedman om tro och tvivel när det gällerupplevelserna av det fördolda: ”Världen har inte förändrat sig någonting, utan allt vad vi trodde på och såg med våra egna ögon, såsom landan, sjörået och andra övernaturliga väsen, kunna inte ha försvunnit, utan måste ännu finnas kvar. Att de inte numera visa sig beror väl på att människorna inte längre tro på dem eller bry sig om dem, men förr fingo vi se dem och kommo jämt i beröring med dem.”

Alltså: rent shamanska föreställningar och insikter så sent som 1927.

Folktro i Nederkalix 1927 (2)

”Att stilla blod vid sår, näsblödning och dylikt har varit ganska vanligt”, skriver Per Hedman i sin uppsats från 1927 och fortsätter: ”Blod kan ställas både på nära håll och långt håll. Detsamma gäller värk.”

”Somliga botare var särskilt maktbegåvade, berömda och kända inom stora områden.” Att vara maktbegåvad innebar att ha förmågor utöver det vanliga på många områden – förutom att bota sjukdomar kunde maktbegåvade personer också leta reda på drunknade personer och söka upp tjuvgods.

Bland de metoder som Hedman nämner är användning av stål (för det mesta i form av en kniv) och det heliga tretalet samt överföring av sjukdomar till så kallade värkträd eller kyrkogårdsmull:

”Står man t ex på en plats och det plötsligt börjar göra ont och värka någonstans i kroppen kallas detta jordskott. För att upphäva det onda tager man en kniv, som strykes i en rundel tre gånger motsols kring det onda stället.”

”Man kan även mot jordskott taga jord från kyrkogården till låns och trycka den mot det sjuka stället eller blanda den med vatten och gnida. Härvid är det viktigt att man sedan återställer jorden till kyrkogården, ty annars får man jordskottet själv.”

”Från Börjelsbyn berättas om en klok gubbe, att han för att igenskaffa ett stulet lås frammanade andar. Tjuven tvingades därigenom att återställa låset. Men gubben själv blev så hårt ansatt av andarna, att han måste tillkalla en annan klok, med vars hjälp han lyckades driva bort dem.”

I morgon avslutas utdragen ur Per Hedmans uppsats med uppgifter om hur en kunde bli seende, skifta hamn och umgås med de dödas andar.

Folktro i Nederkalix 1927 (1)

Sommaren 1927 intervjuade Per Hedman människor i Nederkalix socken om gammal livssyn. Det resulterade året efter i en uppsats för studier i religionshistoria som förblev opublicerad. Senare, 1949, gav Nederkalix sockens hembygdsgille ut en bok av Hedman med titeln Folktro från Nederkalix socken. Den opublicerade uppsatsen från 1928 ingick i mitt researchmaterial inför boken Blodstämmare och handpåläggare och häromdagen träffade jag ”av en slump” på detta material igen. Nu lägger jag ut några godbitar ur uppsatsen på bloggen så att fler kan få nytt av dem.

Detta är del 1 av 3 som handlar om formler, magiska läsningar och hur en kan skydda sig själv och sin boskap mot det onda:

”Ehuru läsningen hade stor betydelse, var den dock inte alltid nödvändig utom i sådana fall, då sjukdomen tänktes ha en rent övernaturlig orsak. Man måste då vara på sin vakt mot den onde själv, som kunde göra djuren skada, mot landrået, mot elaka människor, som blott behövde kasta sina blickar på djuren för att därmed göra dem ont.”

För att skydda djuren mot ont och från att ”hemsökas av djävulen” kunde en trycka in lite kvicksilver i ladugårdsväggen eller hänga en lie på väggen.

Om korna reds av maran skulle en tre gånger motsols gå med eld runt korna.

Eld och stål, gärna i kraftfull kombination, är en otroligt gammal tradition som går långt tillbaka i förkristen tid. Och det gäller också flera av de följande exemplen på metoder mot ont:

En häst eller ko kunde också tryggas genom att en backade dem in i ladugården; genom att motsols tre varv strö tre nävar salt och mjöl runt djuret; genom att ge en brödbit med egen svett till djuret att äta; genom att bygga in mynt i ladugårdsgolvet eller genom att låta korna gå över stål vid betesgång. En ko som hade kalvat kunde en skydda genom att gå runt den tre gånger motsols med en glödande sticka.

Som synes är det heliga tretalet högst levande i de traditionella bote- och skyddsmetoderna i Nederkalix för mindre än 100 år sedan.

I morgon fortsätter utdragen ur Per Hedmans uppsats med metoder mot blödningar och värk med mera.

Om seglivade själsföreställningar

Det är inte varje vecka det ges ut en bok om så kallad folktro i Sverige så när bokförlaget Carlsson ger ut Vålnaden går före… Folktron om själen av religionshistorikern Eva Carlsson Werle är det bara att tacka och ta emot. Även om boken har sitt ursprung på universitetet så har författaren bemödat sig om att inte låta så akademisk och resultatet har blivit en lättläst introduktion till det stora idékomplex som utgörs av traditionella och folkliga föreställningar om det som brukar klumpas ihop i begreppet ”själen”.
Carlsson Werle bygger på uppteckningar från olika folkminnesarkiv, hon jämför med äldre litteratur som isländska sagor och drar även intressanta paralleller med föreställningar inom vår tids populärkultur, som fantasyromaner, filmer och tv-serier. Det visar, om inte annat, att gamla tänkesätt inte går under så lätt utan kan dammas av och dyka upp i helt nya sammanhang. Ett område som författaren inte alls ägnar sig åt men som också skulle visa att många gammaldags själsföreställningar har gjort comeback är den mångfald av terapier och andliga kunskapsvägar som brukar buntas ihop under beteckningen new age.
Den vålnad som åsyftas i bokens titel är varden eller vården – den själsaspekt som är knuten till individen, som delvis har individens karaktärsdrag och som brukar beskrivas som individens alter ego. Carlsson Werle menar att folktrons vård är detsamma som frisjälen, ”en ande som rör sig ut och in i människan som det behagar den”. Det är vården som varslar om någons ankomst eller död. Den är hoplänkad med individens öde och kan uppenbara sig i form av ljud eller i synlig gestalt som en person eller ett djur. När man drömmer, ja då är frisjälen ute på upptäcktsfärd.
I folktron är vården också sammanlänkad med begrepp som hamingja och fylgja medan den däremot skiljer sig från det som Carlsson Werle kallar livssjälen och som anses knuten till blodet och/eller andedräkten. Blodet var i de gamla folkliga föreställningarna säte för livskraften. Om vården/frisjälen lämnade en människa kunde man bli allmänt försvagad eller sinnessjuk men om livssjälen lämnade människan då upphörde livet.
Carlsson Werle gör en intressant beskrivning av själens resa genom en människas liv ”från det okända och evigheten in i människan för att sedan försvinna ut till det okända och evigheten igen”. Själen fanns som ett embryo i det okända och steg in i fostret i moderlivet som en sorts livssjäl. Vården introducerades efter födelsen, framför allt vid dopet, och etablerade sig i en fortgående process under de första levnadsåren. Det var alltså först då som barnet blev en hel människa. När människan dog skedde själens utträde också gradvis: först lämnade vården människan tillfälligt, sedan definitivt, varpå också den livgivande själen försvann. Själen och människan hade därmed gått från formlöshet till form och sedan tillbaka till formlöshet.
Vad Carlsson Werle visar är dels att de traditionella föreställningarna om ”själen” är mycket komplexa, hos gemene man inte alltid genomtänkta, och ganska ofta paradoxala, även hos den som tänkt igenom det hela. Hennes kapitel om hugen, som kan definieras som vilja, tanke, önskningar och instinkter, visar också att man även i det sena bondesamhället i Sverige hade en grundläggande förståelse för att allt är ett och hänger samman och ömsedigt påverkar allt annat. Det är inte att betrakta som ”övertro” eller ”vidskepelse” utan visar att människor som lever i och med naturens skiftningar spontant förstår hur saker och ting fungerar och är relaterade. Bondesamhällets folkliga föreställningar ligger väldigt nära den traditionella livssyn som ännu är högst levande bland urfolk världen över.
Författaren skriver självkritiskt att det är lätt att råka i fällan och övertolka och överkategorisera. För min del har jag stött på sju beteckningar för olika sidor av ”själen” i nordisk tradition: önd/anda, hug, vard, fylgja, hamingja, hamr och gand. Kanske skulle jag liksom Carlsson Werle lägga till ”blodet” som en åttonde aspekt. Men alla dessa aspekter är delar av en helhet. ”Själen” tar sig visserligen olika medvetna och omedvetna uttryck men under dessa är den en och odelbar – människans individuella andel av den stora heliga vinden som genomsyrar hela kosmos. När människan dör går denna individuella vind upp i den stora vinden, i det stora kosmiska kretsloppet. Människan har genomlevt sin livscykel – från formlöshet via form tillbaka till formlöshet. Men det kan man inte utforska genom att läsa en bok om själen utan bara genom att leva livet.