Om själens kretslopp

Vad händer med en människas väsen/själ när hon dör? Är det någon skillnad mellan människor som gjort goda respektive onda handlingar? Är själen odödlig? Reinkarnerar människan? Det är några av de frågor som jag har fått – med följdfrågan: vad har shamanismen för svar på dessa frågor?
Man kan inte säga att ”shamanismen” erbjuder något samstämmigt svar över huvud taget på dessa djupgående och mycket komplexa frågor. Det är stora skillnader mellan olika traditioner och mellan olika shamaner. Shamanismen bygger på en individuell kunskapsväg där shamanen utifrån sina upplevelser utarbetar sin egen kosmologi – om än inom sin kulturs ganska vida referensramar.
Inom den nordiska andliga traditionen, sejdtraditionen eller shamanismen om vi så vill, har jag stött på sju olika begrepp för själen, eller snarare för olika aspekter av själen, där den grundläggande själskraften är önd, den heliga vind/anda som genomströmmar allt och alla varelser. De övriga själsaspekterna är olika uttryck för önd – aspekter som utvecklas såväl omedvetet som medvetet under en människas jordevandring.
När träder önd in i den enskilda människan? Är det när hon nyfödd tar sitt första andetag eller sker det redan i moderlivet, eller rent av redan vi befruktningen? Min personliga tolkning är att önd ligger slumrande redan i det befruktade ägget, önd som en potential, som utvecklas och blir hel när barnet tar sitt första andetag. Och denna ”lilla” önd är fortfarande en del av den ”stora” önden, den som genomsyrar allt. Visserligen manifesterar den sig hos den enskilda individen som individuella särdrag men den är primärt en del av den stora önden som är en och odelbar.
Här finns en parallell i kosmisk skala. När uppstår önd, den heliga vinden över huvud taget? I den nordiska traditionen finns ”arla i urtid”, ”i åldrarnas morgon”, bara ett tomrum – ett väldigt gap, Ginnungagap. Det kan också uttryckas som att formlösheten är ursprunget. Men på ena ”sidan” gapet utvecklas elden/hettan och på den andra isen/kölden och när dessa två krafter möts i Ginnungagap uppstår önd, eller snarare väcks liv i önd, som tidigare funnits slumrande, som en potential i formlösheten. Ur detta famntag mellan hetta och köld skapas önd som materialiserar sig i jätten Ymer (den larmande) och urkon Audhumbla (möjligen en älgko) och därmed är själva den materiella skapelsen igång, för att i det som kallas Ragnarök långt senare återvända till formlöshet och därefter en ny skapelseprocess. På liknande sätt föds vi människor ur formlöshet och blir form för att så småningom upplösas och återgå till formlöshet igen (det som en del andligt inriktade personer kallar evigheten).
Denna process omfattar också önden/själen. På samma sätt som Moder Jord när vi har dött komposterar och transformerar våra kroppar till näringsämnen och byggstenar för andra och nya existenser transformerar hon också vår individuella önd, som ju ”bara” är ett individuellt uttryck för den stora önden, den heliga vinden. När vi dör lämnar önden oss och återgår till den stora önden och i den processen försvinner alla individuella särdrag. Det finns alltså inga själar med individuella särdrag eller ”minnen” kvar som svävar omkring i kosmos. Den del av önden som uppehållit mitt liv kommer inte att minnas att den varit i och gett liv åt min kropp. Det är ingen skillnad på vad som händer med önden hos den som gjort ont och den som gjort gott. Önden i sig är vare sig ond eller god, den bara är. Våra kroppar är bara förgängliga skal som den ”eviga” önden hållit vid liv ett kort ögonblick. Också våra föreställningar om våra jag, att vi skulle vara något från allt annat avgränsat och individuellt, är ett ”skal” eller snarare en illusion som önden ger liv en kort stund.
Vi, som individer, kommer ur formlöshet och går via form tillbaka till formlöshet. Frågan om etik och moral och om vi vill bidra till att göra gott eller ont i den här världen har alltså ingen bäring på vad som händer efter döden. Däremot har den en väldigt stor betydelse för hur livet på jorden gestaltar sig, inte bara för oss utan också för efterkommande generationer och för alla andra varelser och för Moder Jord själv. Valet är för mig helt enkelt och självklart; jag vill bidra till harmoni och balans, inte till kaos och förödelse. Jag vill hjälpa till att minska lidandet inte till att öka lidandet. Det är det enda värdiga sättet att leva.
(En längre och mer djuplodande version av denna artikel finns på norrshaman).

Om seglivade själsföreställningar

Det är inte varje vecka det ges ut en bok om så kallad folktro i Sverige så när bokförlaget Carlsson ger ut Vålnaden går före… Folktron om själen av religionshistorikern Eva Carlsson Werle är det bara att tacka och ta emot. Även om boken har sitt ursprung på universitetet så har författaren bemödat sig om att inte låta så akademisk och resultatet har blivit en lättläst introduktion till det stora idékomplex som utgörs av traditionella och folkliga föreställningar om det som brukar klumpas ihop i begreppet ”själen”.
Carlsson Werle bygger på uppteckningar från olika folkminnesarkiv, hon jämför med äldre litteratur som isländska sagor och drar även intressanta paralleller med föreställningar inom vår tids populärkultur, som fantasyromaner, filmer och tv-serier. Det visar, om inte annat, att gamla tänkesätt inte går under så lätt utan kan dammas av och dyka upp i helt nya sammanhang. Ett område som författaren inte alls ägnar sig åt men som också skulle visa att många gammaldags själsföreställningar har gjort comeback är den mångfald av terapier och andliga kunskapsvägar som brukar buntas ihop under beteckningen new age.
Den vålnad som åsyftas i bokens titel är varden eller vården – den själsaspekt som är knuten till individen, som delvis har individens karaktärsdrag och som brukar beskrivas som individens alter ego. Carlsson Werle menar att folktrons vård är detsamma som frisjälen, ”en ande som rör sig ut och in i människan som det behagar den”. Det är vården som varslar om någons ankomst eller död. Den är hoplänkad med individens öde och kan uppenbara sig i form av ljud eller i synlig gestalt som en person eller ett djur. När man drömmer, ja då är frisjälen ute på upptäcktsfärd.
I folktron är vården också sammanlänkad med begrepp som hamingja och fylgja medan den däremot skiljer sig från det som Carlsson Werle kallar livssjälen och som anses knuten till blodet och/eller andedräkten. Blodet var i de gamla folkliga föreställningarna säte för livskraften. Om vården/frisjälen lämnade en människa kunde man bli allmänt försvagad eller sinnessjuk men om livssjälen lämnade människan då upphörde livet.
Carlsson Werle gör en intressant beskrivning av själens resa genom en människas liv ”från det okända och evigheten in i människan för att sedan försvinna ut till det okända och evigheten igen”. Själen fanns som ett embryo i det okända och steg in i fostret i moderlivet som en sorts livssjäl. Vården introducerades efter födelsen, framför allt vid dopet, och etablerade sig i en fortgående process under de första levnadsåren. Det var alltså först då som barnet blev en hel människa. När människan dog skedde själens utträde också gradvis: först lämnade vården människan tillfälligt, sedan definitivt, varpå också den livgivande själen försvann. Själen och människan hade därmed gått från formlöshet till form och sedan tillbaka till formlöshet.
Vad Carlsson Werle visar är dels att de traditionella föreställningarna om ”själen” är mycket komplexa, hos gemene man inte alltid genomtänkta, och ganska ofta paradoxala, även hos den som tänkt igenom det hela. Hennes kapitel om hugen, som kan definieras som vilja, tanke, önskningar och instinkter, visar också att man även i det sena bondesamhället i Sverige hade en grundläggande förståelse för att allt är ett och hänger samman och ömsedigt påverkar allt annat. Det är inte att betrakta som ”övertro” eller ”vidskepelse” utan visar att människor som lever i och med naturens skiftningar spontant förstår hur saker och ting fungerar och är relaterade. Bondesamhällets folkliga föreställningar ligger väldigt nära den traditionella livssyn som ännu är högst levande bland urfolk världen över.
Författaren skriver självkritiskt att det är lätt att råka i fällan och övertolka och överkategorisera. För min del har jag stött på sju beteckningar för olika sidor av ”själen” i nordisk tradition: önd/anda, hug, vard, fylgja, hamingja, hamr och gand. Kanske skulle jag liksom Carlsson Werle lägga till ”blodet” som en åttonde aspekt. Men alla dessa aspekter är delar av en helhet. ”Själen” tar sig visserligen olika medvetna och omedvetna uttryck men under dessa är den en och odelbar – människans individuella andel av den stora heliga vinden som genomsyrar hela kosmos. När människan dör går denna individuella vind upp i den stora vinden, i det stora kosmiska kretsloppet. Människan har genomlevt sin livscykel – från formlöshet via form tillbaka till formlöshet. Men det kan man inte utforska genom att läsa en bok om själen utan bara genom att leva livet.