Tickande atombomb i Washington

Den plats i västvärlden som är mest radioaktivt förorenad ligger i delstaten Washington i nordvästra hörnet av USA, skriver Spiegel Online i ett skakande reportage. Det handlar om plutoniumfabriken i Hanford som togs i drift 1943 för att få fram material till det amerikanska kärnvapenprogrammet i andra världskrigets slutskede. Bland annat tillverkades den plutoniumbomb (Fat Man) som utplånade stora delar av Nagasaki den 9 augusti 1945 med plutonium från Hanford.
Som mest fanns nio reaktorer i drift i Hanford som försåg det amerikanska kärnvapenprogrammet med plutonium ända fram till 1988 då driften las ner. Sedan dess har arbetet med att sanera anläggningen pågått. Det gäller att ta hand om och oskadliggöra 240 000 kubikmeter högaktivt avfall, bl a i form av 100 000 utbrända bränslestavar som nu förvaras i provisoriska stålbehållare som läcker till omgivningen. Mark och grundvatten har förorenats i ett stort område och på sikt hotas livet i Columbia River av det radioaktiva giftet i form av uran, cesium, strontium, plutonium m fl.
52 byggnader på anläggningen är kraftigt kontaminerade. Ett område på 600 kvadratkilometer runt anläggningen anses obeboeligt. Saneringen är bara halvvägs – fyra av de nio reaktorerna har förseglats för ”slutförvaring”. Uppstädningen kostar två miljarder dollar om året och beräknas inte vara slutförd förrän år 2052 – 109 år efter att anläggningen startades!
Hälsoeffekterna för människor då? Hanford ligger i ett relativt glesbefolkat område men tre städer med sammanlagt 240 000 invånare ligger i närheten – Richland, Pasco och Kennewick. Spiegel beskriver dess invånare som de mest bestrålade i världen och rapporterar om missfall, fosterskador, sällsynta barnsjukdomar och märkliga dödsfall bland såväl människor som boskap. När plutoniumfabriken var i drift skedde både kontrollerade och okontrollerade radioaktiva utsläpp i atmosfären som kontaminerade mjölk, ägg, kött och grönsaker även i angränsande delstater som Oregon, Idaho och Montana.
Till råga på allt finns också en kärnkraftsreaktor på anläggningen. Den togs i drift 1984 och anses nu vara illa placerad med tanke på den risk för stora jordbävningar som finns i det här området. Reaktorn sägs kunna klara en jordbävning med styrkan 6,3, men det låter inte särskilt betryggande, eller hur? Spiegel beskriver hela anläggningen i Hanford som en tickande atombomb – och det utan att några olyckor egentligen inträffat där. Normaldrift helt enkelt. Vilket visar – precis som Folkkampanjen hävdade 1980 – att kärnkraften är livsfarlig.

Uranet måste stanna i marken

Frågan om uranbrytning kommer att bli en mycket stor stridsfråga runt om i världen under de kommande decennierna – så även i Sverige, där den borgerliga alliansen klart har visat att den vill öppna för inhemsk uranbrytning. Det förutsätter att det kommunala vetot upphävs, vilket en riksdagsmajoritet lätt kan åstadkomma. Uranbrytningen kommer att säljas in med argument om att kärnkraften är koldioxidfri (vilket är en lögn), att uranbrytning skapar nya jobb (vilket är sant endast på mycket kort sikt) och att brytningens miljöeffekter kan hanteras (vilket är en blålögn).
Resultaten av den uranbrytning som skett för tillverkning av kärnvapen och kärnbränsle (ständigt dessa siamesiska tvillingar!) är ofattbar och oåterkallelig miljöförstörelse med enorma öppna dagbrott, monstruösa radioaktiva slagghögar, radioaktivt förorenat grund- och sjövatten, stigande radioaktiv koncentration i näringskedjan och för människornas del: tickande cancerbomber och fosterskador.
Allt detta och mer därtill belyses utmärkt bra i en kanadensisk 48 minuter lång dokumentärfilm med namnet Uranium. Den är gjord av Magnus Isacsson, har Buffy Sainte-Marie som speaker och kan ses i sin fulla längd på Intercontinental Cry . Filmen handlar om uranbrytning i Kanada, som i huvudsak ägt rum och äger rum i områden som tillhör olika urbefolkningar, eller First Nations som de kallar sig i Kanada. Här vittnar såväl bilder som intervjuer om de fruktansvärda följder som uranbrytningen för med sig. Naturförödelsen beskrivs som Kanadas långsamma atombomb och i människor, djur och växter tickar den radioaktiva sjukdomsalstrande strålningen. Vi begår självmord och dödar jorden, som en intervjuad uttrycker saken.
Det utlovade välståndet till de berörda befolkningarna visade sig vara en bluff. Resultatet blev i stället armod, sjukdomar, sociala problem och omintetgjorda möjligheter till traditionell och långsiktig försörjning med fiske, jakt och samlande. Eftertexten visar att filmen är gjord 1990 men den känns helt aktuell och jag uppmanar alla som vill värna Moder Jord att se denna film, att sprida den vidare och börja förbereda sig på hur vi i vår lilla del av världen ska kunna ge vårt bidrag till den globala kampen för att stoppa uranbrytningen. Det gula monstret, som navajoer kallar uranet, ska stanna kvar i marken.
Just de problem som filmen beskriver i Kanada väntar också i Jämtland, Västerbotten och alla andra områden där det idag provborras efter uran. Var beredda på att kampen kommer att bli både lång och hård, bygder kommer att utsättas för enorma sociala påfrestningar när argumenten om kortsiktiga jobb kommer att trummas in av makten. Och makten kommer inte att tveka att ta till hårdhandskarna när det bränner till. Det måste vi förbereda oss för. Uranet måste stanna kvar i marken! Jag återkommer till denna fråga framöver så länge det behövs.