Antalet vildrenar minskar kraftigt i Kanada och Alaska. På 50 år har stammarna halverats och det innebär ett hot också mot de urfolk som är beroende av renen för mat, kläder, livsstil och livssyn. Orsaker: global uppvärmning och industriell exploatering.
-Om situationen fortsätter som nu kommer den att ha ytterst negativa ekonomiska, sociala och andliga konsekvenser, säger Liv Vors, ekolog vid University of Alberta i Edmonton till Indian Country Today , som har gjort en genomlysning av läget för vildrenen i de arktiska områdena.
En inventering i Kanada 2009 visade att det bara fanns 57 hjordar av vildren kvar och av dem ansågs 29 vara för små för att vara livskraftiga på lång sikt.
Klimatförändringarna har gjort att en del av nederbörden faller som regn eller underkylt regn i stället för snö. Resultatet blir ett ispansar som gör det svårt för renarna att komma åt sin huvudföda, lavar. Med sämre tillgång på mat försämras överlevnaden för kalvarna och hela flockens överlevnad hotas på sikt. Reproduktionen försämras dessutom av att det varmare klimatet ökar angreppen från mygg och flugor.
-Människor som är beroende av renen måste förändra sig, säger Konrad Gajenski, geolog vid universitetet i Ottawa.
Samer och andra folk som levt av och med renar har tidigare kunnat möta klimatförändringar genom att flytta sig och/eller förändra sina näringar. Men sådana anpassningar, flyttningar och nya födokällor är betydligt svårare idag än förr, ja kanske helt omöjliga. Idag finns inga jungfruliga landskap att dra vidare till. Överallt finns hinder i form av kraftverksdammar, vägar, järnvägar, samhällen och städer och inhägnad privatägd mark. Och så förstås exploateringen av naturen i form av industriellt skogsbruk, gruvdrift, olje-, gas- och uranutvinning som omöjliggör traditionella livssätt både nu och i framtiden och som förgiftar eller på andra sätt hotar vildrenens existens.
Indian Country Times ger flera avskräckande exempel på akuta hot mot urfolk som dammbyggen i Sibirien, aluminiumsmältverk på Grönland och uranbrytning i Nunavut i Kanada. Urfolkens kamp mot sådana exploateringar är en kamp som är nödvändig att stödja. Det är en kamp för vildrenen och alla andra vilda djur, för oss och för Moder Jord.
Visar inlägg med etikett Kanada. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kanada. Visa alla inlägg
fredag 18 februari 2011
tisdag 16 november 2010
Kanada antar urfolksdeklaration
Kanada regering har gjort en u-sväng och efter tre års motstånd och tvekan godkänt FN-deklarationen om urfolkens rättigheter, rapporterar Canadian Broadcasting Corporation . FN-deklarationen som antogs 2007 tillerkänner världens urfolk grundläggande mänskliga rättigheter och rätt till självbestämmande, språk, jämlikhet och land.
När deklarationen antogs var det fyra länder med olösta urfolksproblem som röstade emot – Kanada, Australien, Nya Zeeland och USA. Såväl Australien som Nya Zeeland har senare anslutit sig till deklarationen och nu återstår bara USA, där president Obamas administration enligt egen utsago håller på att ompröva sitt motstånd.
Kanadas konservative premiärminister Steven Harper har motiverat sitt tidigare motstånd mot FN-deklarationen med att den kunde leda till en mängd nya krav på mark och naturresurser från landets urfolk, som här kallas First Nations. Nu väljer han att inför hårt tryck från First Nations och omvärlden godta deklarationen men ändå ge uttryck för sina invändningar.
Ordföranden för Assembly of First Nations - Shawn Atleo – säger i en kommentar att Kanadas ändrade hållning är en positiv utveckling och markerar en viktig förändring i relationerna mellan First Nations och Kanada.
- Nu börjar det verkliga arbetet med att arbeta tillsammans mot en ny era av ärlighet och rättvisa för First Nations väglett av deklarationens kärnprinciper om respekt, partnerskap och försoning.
När deklarationen antogs var det fyra länder med olösta urfolksproblem som röstade emot – Kanada, Australien, Nya Zeeland och USA. Såväl Australien som Nya Zeeland har senare anslutit sig till deklarationen och nu återstår bara USA, där president Obamas administration enligt egen utsago håller på att ompröva sitt motstånd.
Kanadas konservative premiärminister Steven Harper har motiverat sitt tidigare motstånd mot FN-deklarationen med att den kunde leda till en mängd nya krav på mark och naturresurser från landets urfolk, som här kallas First Nations. Nu väljer han att inför hårt tryck från First Nations och omvärlden godta deklarationen men ändå ge uttryck för sina invändningar.
Ordföranden för Assembly of First Nations - Shawn Atleo – säger i en kommentar att Kanadas ändrade hållning är en positiv utveckling och markerar en viktig förändring i relationerna mellan First Nations och Kanada.
- Nu börjar det verkliga arbetet med att arbeta tillsammans mot en ny era av ärlighet och rättvisa för First Nations väglett av deklarationens kärnprinciper om respekt, partnerskap och försoning.
onsdag 22 september 2010
Uranet måste stanna i marken
Frågan om uranbrytning kommer att bli en mycket stor stridsfråga runt om i världen under de kommande decennierna – så även i Sverige, där den borgerliga alliansen klart har visat att den vill öppna för inhemsk uranbrytning. Det förutsätter att det kommunala vetot upphävs, vilket en riksdagsmajoritet lätt kan åstadkomma. Uranbrytningen kommer att säljas in med argument om att kärnkraften är koldioxidfri (vilket är en lögn), att uranbrytning skapar nya jobb (vilket är sant endast på mycket kort sikt) och att brytningens miljöeffekter kan hanteras (vilket är en blålögn).
Resultaten av den uranbrytning som skett för tillverkning av kärnvapen och kärnbränsle (ständigt dessa siamesiska tvillingar!) är ofattbar och oåterkallelig miljöförstörelse med enorma öppna dagbrott, monstruösa radioaktiva slagghögar, radioaktivt förorenat grund- och sjövatten, stigande radioaktiv koncentration i näringskedjan och för människornas del: tickande cancerbomber och fosterskador.
Allt detta och mer därtill belyses utmärkt bra i en kanadensisk 48 minuter lång dokumentärfilm med namnet Uranium. Den är gjord av Magnus Isacsson, har Buffy Sainte-Marie som speaker och kan ses i sin fulla längd på Intercontinental Cry . Filmen handlar om uranbrytning i Kanada, som i huvudsak ägt rum och äger rum i områden som tillhör olika urbefolkningar, eller First Nations som de kallar sig i Kanada. Här vittnar såväl bilder som intervjuer om de fruktansvärda följder som uranbrytningen för med sig. Naturförödelsen beskrivs som Kanadas långsamma atombomb och i människor, djur och växter tickar den radioaktiva sjukdomsalstrande strålningen. Vi begår självmord och dödar jorden, som en intervjuad uttrycker saken.
Det utlovade välståndet till de berörda befolkningarna visade sig vara en bluff. Resultatet blev i stället armod, sjukdomar, sociala problem och omintetgjorda möjligheter till traditionell och långsiktig försörjning med fiske, jakt och samlande. Eftertexten visar att filmen är gjord 1990 men den känns helt aktuell och jag uppmanar alla som vill värna Moder Jord att se denna film, att sprida den vidare och börja förbereda sig på hur vi i vår lilla del av världen ska kunna ge vårt bidrag till den globala kampen för att stoppa uranbrytningen. Det gula monstret, som navajoer kallar uranet, ska stanna kvar i marken.
Just de problem som filmen beskriver i Kanada väntar också i Jämtland, Västerbotten och alla andra områden där det idag provborras efter uran. Var beredda på att kampen kommer att bli både lång och hård, bygder kommer att utsättas för enorma sociala påfrestningar när argumenten om kortsiktiga jobb kommer att trummas in av makten. Och makten kommer inte att tveka att ta till hårdhandskarna när det bränner till. Det måste vi förbereda oss för. Uranet måste stanna kvar i marken! Jag återkommer till denna fråga framöver så länge det behövs.
Resultaten av den uranbrytning som skett för tillverkning av kärnvapen och kärnbränsle (ständigt dessa siamesiska tvillingar!) är ofattbar och oåterkallelig miljöförstörelse med enorma öppna dagbrott, monstruösa radioaktiva slagghögar, radioaktivt förorenat grund- och sjövatten, stigande radioaktiv koncentration i näringskedjan och för människornas del: tickande cancerbomber och fosterskador.
Allt detta och mer därtill belyses utmärkt bra i en kanadensisk 48 minuter lång dokumentärfilm med namnet Uranium. Den är gjord av Magnus Isacsson, har Buffy Sainte-Marie som speaker och kan ses i sin fulla längd på Intercontinental Cry . Filmen handlar om uranbrytning i Kanada, som i huvudsak ägt rum och äger rum i områden som tillhör olika urbefolkningar, eller First Nations som de kallar sig i Kanada. Här vittnar såväl bilder som intervjuer om de fruktansvärda följder som uranbrytningen för med sig. Naturförödelsen beskrivs som Kanadas långsamma atombomb och i människor, djur och växter tickar den radioaktiva sjukdomsalstrande strålningen. Vi begår självmord och dödar jorden, som en intervjuad uttrycker saken.
Det utlovade välståndet till de berörda befolkningarna visade sig vara en bluff. Resultatet blev i stället armod, sjukdomar, sociala problem och omintetgjorda möjligheter till traditionell och långsiktig försörjning med fiske, jakt och samlande. Eftertexten visar att filmen är gjord 1990 men den känns helt aktuell och jag uppmanar alla som vill värna Moder Jord att se denna film, att sprida den vidare och börja förbereda sig på hur vi i vår lilla del av världen ska kunna ge vårt bidrag till den globala kampen för att stoppa uranbrytningen. Det gula monstret, som navajoer kallar uranet, ska stanna kvar i marken.
Just de problem som filmen beskriver i Kanada väntar också i Jämtland, Västerbotten och alla andra områden där det idag provborras efter uran. Var beredda på att kampen kommer att bli både lång och hård, bygder kommer att utsättas för enorma sociala påfrestningar när argumenten om kortsiktiga jobb kommer att trummas in av makten. Och makten kommer inte att tveka att ta till hårdhandskarna när det bränner till. Det måste vi förbereda oss för. Uranet måste stanna kvar i marken! Jag återkommer till denna fråga framöver så länge det behövs.
söndag 27 juni 2010
Urfolksprotester mot G20-mötet
De ekonomiska toppmötena i Kanada med G8- respektive G20-grupperna får självfallet stor uppmärksamhet även i svenska medier, liksom demonstrationerna emot dessa självutnämnda och odemokratiska församlingar. Vissa demonstrationer vill säga. Den stora demonstration som Kanadas urfolk, First Nations, genomförde torsdagen den 24 juni i Toronto har inte skildrats såvitt jag vet. Huvudparollen för den var ”Canada can’t hide genocide”, dvs Kanada kan inte gömma sitt folkmord.
Kanada har fått ett oförtjänt positivt rykte om sig när det gäller urfolksfrågor. Det har bland annat att göra med de stora självstyrande områden som urfolk i norra Kanada har kunnat bilda, t ex Nunavut. Samtidigt finns 800 krav på landrättigheter från urfolk i Kanada där ingen lösning har nåtts. Förhållandena på många indianreservat är i klass med dem i USA med skyhög arbetslöshet och omfattande sociala problem med missbruk, våld och annan kriminalitet och själsliga sår efter det kulturella folkmordet i form av tvångsmissionering och internatskolor. I flera kanadensiska delstater utgör indianer majoriteten av fängelseinternerna, i Saskatchewan så många som 80 procent. Till allt detta kommer högaktuella frågor som utvinningen av oljesand och industriellt skogsbruk som föröder både natur och kultur.
En bra rapport från demonstrationen i Toronto finns på Democracy Now! och Al Jazira har en bra analys av det missnöje – Canada’s Brewing Insurgency - som kokar i Kanadas First Nations och som redan har lett till våldsamma sammanstötningar mellan militanta aktivister, i synnerhet mohawker, och den kanadensiska polisen och militären. Den kanadensiska militärledningen verkar rentav se sin insats i Afghanistan som en förövning för vad som komma kan på hemmaplan!
Kanada har fått ett oförtjänt positivt rykte om sig när det gäller urfolksfrågor. Det har bland annat att göra med de stora självstyrande områden som urfolk i norra Kanada har kunnat bilda, t ex Nunavut. Samtidigt finns 800 krav på landrättigheter från urfolk i Kanada där ingen lösning har nåtts. Förhållandena på många indianreservat är i klass med dem i USA med skyhög arbetslöshet och omfattande sociala problem med missbruk, våld och annan kriminalitet och själsliga sår efter det kulturella folkmordet i form av tvångsmissionering och internatskolor. I flera kanadensiska delstater utgör indianer majoriteten av fängelseinternerna, i Saskatchewan så många som 80 procent. Till allt detta kommer högaktuella frågor som utvinningen av oljesand och industriellt skogsbruk som föröder både natur och kultur.
En bra rapport från demonstrationen i Toronto finns på Democracy Now! och Al Jazira har en bra analys av det missnöje – Canada’s Brewing Insurgency - som kokar i Kanadas First Nations och som redan har lett till våldsamma sammanstötningar mellan militanta aktivister, i synnerhet mohawker, och den kanadensiska polisen och militären. Den kanadensiska militärledningen verkar rentav se sin insats i Afghanistan som en förövning för vad som komma kan på hemmaplan!
onsdag 3 februari 2010
Klimatförändringen pågår - lär av urfolken!
– Världen måste anpassa sig till klimatförändringarna för de kan inte stoppas. Forskare och världsledare bör därför se mot urfolken. Det sa klimatforskaren Robert Corell till NRK Sámi Radio i anslutning till en föreläsning han höll vid Samisk Högskole i Kautokeino.
– Urfolk världen över har varit tvungna att anpassa sig till klimatförändringar förr, det rör sig om ett nedärvt motstånd. Samerna har mycket traditionell kunskap som man har byggt upp under generationer, till exempel om hur snön förändrar sig vid olika klimat. Det kan ge forskarna nya slutsatser och nya teorier, säger Robert Corell, verksam vid högskolan i Kautokeino.
Även om vi idag tvärt upphörde med alla utsläpp av koldioxid skulle de gamla utsläppen göra att haven fortsätter att stiga i 300 år. Vi bör självfallet försöka bromsa klimatförändringarna, säger Corell, men ännu viktigare är kanske att diskutera hur vi ska kunna anpassa oss till förändringarna, t ex hur renskötseln ska kunna anpassas till den nya situationen.
För samernas del finns t ex Ealát-projektet där forskare tillsammans med samer arbetar med att utveckla kunskap om hur renskötseln och andra inslag i det samiska livet kan anpassa sig till en ny vardag.
- Samerna har anpassat sig förr men utvecklingen nu sker mycket snabbare än förr, understryker Corell.
En vetenskaplig rapport om skyddet av barrskogarna i Nordamerika framhåller på liknande sätt urfolkens kunskaper om skogen som en viktig källa att ta del av. Conservation Value of the North American Boreal Forest from an Ethnobotanical Perspective heter rapporten. Ett referat finns här och hela rapporten kan du läsa här.
Rapporten beskriver den djupa botaniska och ekologiska kunskap som Kanadas urfolk har utvecklat under de tusentals år som de har använt barrskogarna som livsmedelsleverantör, apotek, skola och andligt centrum. Om klimatförändringarna är en del av problemet så är den biologiska mångfalden i det norra barrskogsbältet en viktig del av lösningen, heter det. Nu upptäcker alltså västerländska forskare att de som vet mest om skogarna och naturen överlag är de urfolk som fortfarande finns kvar och lever i dem. De har avkodat naturens budskap och nu börjar forskarna att avkoda urfolkens visdom som kan finnas utspridd i myter, berättelser, platsnamn etc. Visst är det hoppfullt!
– Urfolk världen över har varit tvungna att anpassa sig till klimatförändringar förr, det rör sig om ett nedärvt motstånd. Samerna har mycket traditionell kunskap som man har byggt upp under generationer, till exempel om hur snön förändrar sig vid olika klimat. Det kan ge forskarna nya slutsatser och nya teorier, säger Robert Corell, verksam vid högskolan i Kautokeino.
Även om vi idag tvärt upphörde med alla utsläpp av koldioxid skulle de gamla utsläppen göra att haven fortsätter att stiga i 300 år. Vi bör självfallet försöka bromsa klimatförändringarna, säger Corell, men ännu viktigare är kanske att diskutera hur vi ska kunna anpassa oss till förändringarna, t ex hur renskötseln ska kunna anpassas till den nya situationen.
För samernas del finns t ex Ealát-projektet där forskare tillsammans med samer arbetar med att utveckla kunskap om hur renskötseln och andra inslag i det samiska livet kan anpassa sig till en ny vardag.
- Samerna har anpassat sig förr men utvecklingen nu sker mycket snabbare än förr, understryker Corell.
En vetenskaplig rapport om skyddet av barrskogarna i Nordamerika framhåller på liknande sätt urfolkens kunskaper om skogen som en viktig källa att ta del av. Conservation Value of the North American Boreal Forest from an Ethnobotanical Perspective heter rapporten. Ett referat finns här och hela rapporten kan du läsa här.
Rapporten beskriver den djupa botaniska och ekologiska kunskap som Kanadas urfolk har utvecklat under de tusentals år som de har använt barrskogarna som livsmedelsleverantör, apotek, skola och andligt centrum. Om klimatförändringarna är en del av problemet så är den biologiska mångfalden i det norra barrskogsbältet en viktig del av lösningen, heter det. Nu upptäcker alltså västerländska forskare att de som vet mest om skogarna och naturen överlag är de urfolk som fortfarande finns kvar och lever i dem. De har avkodat naturens budskap och nu börjar forskarna att avkoda urfolkens visdom som kan finnas utspridd i myter, berättelser, platsnamn etc. Visst är det hoppfullt!
söndag 17 januari 2010
Kanadensiska gruvbolag har blod på händerna
Kritiken växer mot de över 1 000 kanadensiska bolag som bryter mineraler världen över. De anklagas för miljöförstörelse och övergrepp på urfolk. Prospektering och gruvbrytning förstör vattentillgångar genom att sprida giftiga ämnen som kvicksilver, cyanid och arsenik i miljön. Det framgår bland annat av artikeln The not-so-pretty face of gold i Vancouver Sun.
Urfolk tvångsförflyttas från sina traditionella områden och deras odlingsmark och heliga platser förstörs av mineralbolagen. Aktivister som gör motstånd mot gruvprojekt hittas mördade, som t ex i Chiapas i Mexiko och Cabanas i El Salvador. De bolag som står för dessa projekt – Blackfire Exploration och Pacific Rim Mining – förnekar all inblandning i morden, men det är ett faktum att när kanadensiska gruvbolag dyker upp inträffar också övergrepp på de mänskliga rättigheterna. Sambanden är närmast övertydliga. En fyllig redogörelse för de kanadensiska mineralbolagens framfart i världen finns på Intercontinental Cry.
Också i Sverige är flera kanadensiska mineralbolag aktiva, framför allt med att prospektera uran i norra Sverige. En sammanställning över dessa projekt finns hos Nej till uranbrytning.
Det finns all anledning i världen att göra motstånd mot dessa planer på svensk uranbrytning, dels för att uranbrytning i sig är förödande för miljön, dels för att de kanadensiska bolagens aktivitet runt om i världen lämnar förskräckande spår efter sig.
En bra sajt för att hålla koll på de kanadensiska bolagen är Miningwatch Canada.
Urfolk tvångsförflyttas från sina traditionella områden och deras odlingsmark och heliga platser förstörs av mineralbolagen. Aktivister som gör motstånd mot gruvprojekt hittas mördade, som t ex i Chiapas i Mexiko och Cabanas i El Salvador. De bolag som står för dessa projekt – Blackfire Exploration och Pacific Rim Mining – förnekar all inblandning i morden, men det är ett faktum att när kanadensiska gruvbolag dyker upp inträffar också övergrepp på de mänskliga rättigheterna. Sambanden är närmast övertydliga. En fyllig redogörelse för de kanadensiska mineralbolagens framfart i världen finns på Intercontinental Cry.
Också i Sverige är flera kanadensiska mineralbolag aktiva, framför allt med att prospektera uran i norra Sverige. En sammanställning över dessa projekt finns hos Nej till uranbrytning.
Det finns all anledning i världen att göra motstånd mot dessa planer på svensk uranbrytning, dels för att uranbrytning i sig är förödande för miljön, dels för att de kanadensiska bolagens aktivitet runt om i världen lämnar förskräckande spår efter sig.
En bra sajt för att hålla koll på de kanadensiska bolagen är Miningwatch Canada.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
