Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Jag strävar efter att manifestera det kosmiska i det jordiska genom shamansk aktivism.
Visar inlägg med etikett uranbrytning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett uranbrytning. Visa alla inlägg

onsdag 26 oktober 2016

Uran, vatten och jord

Det pågår ett utdraget och på sätt och vis lågintensivt krig mot Moder Jord överallt i världen. Jag syftar på exploateringen av naturtillgångar i form av gruvdrift, utvinning av gas och olja, skogsskövling, industriellt jordbruk, kraftverksdammar och förgiftning och uttömning av sötvattenresurser.

De människor som drabbas värst är för det mesta urfolk, vare sig de ägnar sig åt traditionella näringar i sina ursprungliga områden eller tvångsförflyttats till reservat som tidigare ansågs mer eller mindre värdelösa. När urfolk gör motstånd sker det oftast under de stora mediernas radar men ibland kan en lokal kamp utvecklas till ett gravitationscentrum för en mer global mobilisering och uppmärksamhet. Det är precis det som nu sker vid Standing Rock-reservatet i South Dakota och kampen mot en oljeledning (Dakota Access Pipeline) som byggs för att transportera olja från fälten i North Dakota till Illinois längre österut. Projektet innebär ingrepp i marker som betraktas som heliga av lakotas och som utgör ett hot mot präriens känsliga ekosystem, i synnerhet vattentillgångarna.
Dakota Access Pipeline är inte det enda hotet i dessa trakter. Här är det också tänkt att den stora pipelinen Keystone XL ska byggas för att transportera kanadensisk tjärsandsolja från Alberta ner till raffinaderierna i Texas. Delar av Keystone-systemet har redan byggts men den mest omstridda, den som kallas XL, är tillfälligt stoppad av president Obama av hänsyn till klimateffekterna.
Den som vill få en aktuell och bra bakgrund till dessa strider rekommenderas att läsa Klas Lundströms färska rapportbok Urangruvan på prärien (Rongo förlag 2016). Den fokuserar på uranutvinningen i nordvästra Nebraska och dess inverkan på det känsliga prärielandskapets jord och vatten, i synnerhet den underjordiska Ogallala-akvifären. Klimatet på prärien är hårt med kalla vintrar, heta somrar och varierande regnmängder. Storskaligt jordbruk har lett till katastrofal erosion, t ex i form av 1930-talets dust bowl, och till ohållbar dränering av Ogallala-akvifären genom omfattande konstbevattning. Att gräva ner oljeledningar i detta torra landskap ökar ytterligare hotet mot vattentillgångarna. Det gäller i synnerhet också tidigare och nu pågående utvinning av uran. Den sker numera inte i dagbrott eller traditionella gruvschakt utan genom en metod som kallas in situ-lakning. Den är en sorts variant av den frackningsmetod som används för att utvinna gas och olja ur skifferlager. Vid in situ-lakning pressas syresatt vatten, eventuellt förstärkt med bikarbonat och andra kemiska tillsatser, ner i den porösa sandstenen där uranet finns. Vattenlösningen tvättar ur uranet ur sandstenen, det uranhaltiga vattnet pumpas upp till ytan och där separeras uran och vatten. Det ”renade” vattnet pumpas sedan tillbaka ner i berggrunden. Såväl vid frackning som vid in situ-lakning sprids på detta sätt olika föroreningar, även radioaktiva sådana, i grundvattnet och i det här fallet även till den stora Ogallala-akvifären.
Klas Lundström har rest runt i Nebraska, South Dakota och Wyoming, han har gjort en grundlig historisk och faktamässig research och han har intervjuat en rad människor som på olika sätt är inblandade i eller påverkade av verksamheten. Hans fokus ligger på människorna kring gruvstaden Crawford och i lakota-reservatet Pine Ridge och han sätter in de lokala problemen i ett större globalt sammanhang av kärnvapenrustningar, kärnkraftssatsningar och klimatförändringar. Otvetydigt leder uranutvinningen till ruggiga och oförutsägbara konsekvenser, både för miljö och människor, bl a i form av sjukdomar och missbildningar. Bland de drabbade finns också de som på kort sikt tjänar på eller tror sig tjäna på uranverksamheten i form av jobb eller betalning för markområden.
 Jag har själv tidigare skildrat uranbrytningens förödande effekter för navajos i Arizona och New Mexico i min bok Navajo: Att tänka och vandra i skönhet. Utifrån dessa historiska erfarenheter har navajos styrande råd beslutat att för all framtid förbjuda uranutvinning på reservatet. Frågan är vilken långsiktig juridisk tyngd detta beslut kommer att ha gentemot uranbolagens planer på framtida in situ-lakning.
Lakotas i North och South Dakota står inför samma problem som navajos – hur få stopp på energibolagens våldsamma framfart vare sig det handlar om utvinning av uran, olja och gas eller bygget av jättelika oljeledningar? Men problemet gäller ju inte bara navajo och lakota – det gäller också oss andra. Vi är alla del i den civilisation som föröder Moder Jord och släpper lös giftiga substanser som sedan sprids över hela jorden. I navajos myter berättas om de heliga tvillingarna som i urtiden dödade och fjättrade monster som hotade hela tillvaron. Ett av dessa monster, det gula monstret, uranet, naglades fast under jorden och där bör det enligt traditionella navajos också förbli.
Den som läser Urangruvan på prärien får en god inblick i den förstörelse som pågår i präriestaterna och som faktiskt också har en direkt svensk koppling. Två svenska pensionsfonder, Andra och Sjunde AP-fonden, investerar nämligen i Cameco, den kanadensiska koncern som utvinner uran i Nebraska. Inte är det vettigt att svenska pensionsmedel är med och finansierar denna förödelse, eller hur?

söndag 20 mars 2011

Fukushima – deja vu

Vad var det vi sa? Visst är frestelsen stor att säga just så med anledning av det pågående kärnkraftshaveriet i Fukushima i Japan. För mig som var med i kärnkraftsmotståndet redan på 1970-talet är det mesta bekant. Framför allt kärnkraftsmaffians argument, som nu tycks löpa enligt två gamla huvudspår: exotisering och bagatellisering. Det som hände/händer i Japan sägs vara följden av unika faktorer som är otänkbara här (jättelik jordbävning och enorm tsunami) och egentligen är det inte så allvarligt det som händer om det nu över huvud taget händer.
Precis som på 70-talet kan vi nu se experter med akademiska meriter som proklamerar att rädslan för strålning är farligare än själva strålningen och att inte ens katastrofen i Tjernobyl har gett några spår i cancerstatistiken (frånsett sköldkörtelcancer hos barn i kärnkraftverkets närhet). Också Dagens Nyheter raljerar på ledarplats över rädslan för strålning genom att tala om strålpistoler och liknande från vår barndoms serier. Argumenten är en förolämpning mot vår intellektuella förmåga. Om nu utsläppen från Tjernobyl inte var farligare än så då skulle man väl inte behöva vidmakthålla de förbjudna zonerna runt haveriplatsen?
Kärnkraften är livsfarlig var en av parollerna från Nej-sidan i folkomröstningen om kärnkraft 1980. Den förlöjligades å det grövsta av kärnkraftsmaffian, men är faktiskt lika sann idag som då. Om vi betraktar hela kärnkraftcykeln så rymmer den livsfarliga dimensioner såväl vid normaldrift utan haverier, som vid eventuella haverier. Man måste nämligen räkna in även uranbrytningen och bränsleprocessen liksom förvaringen av det utbrända kärnbränslet i ekvationen. Vad gäller uranbrytning har jag noga studerat dess effekter på navajo-reservatet i sydvästra USA. Flera väldokumenterade böcker visar de förödande konsekvenserna för landskapet, för grundvattnet och för djuren och människorna i form av tidigare helt okända sjukdomar (inte bara cancer). Och det handlar om konsekvenser som fortsätter att ticka långt efter att själva uranbrytningen upphört. Navajo-nationen har förbjudit all framtida uranhantering på reservatet, men i närområdet realiseras nu förnyade planer på uranutvinning. Inte bara navajo utan även hopi, havasupai, hualapai och flera andra av områdets ursprungsfolk kämpar emot så gott de kan.
De långsiktiga konsekvenserna är än mer uttalade när det gäller det utbrända kärnbränslet som måste hållas åtskilt från grundvatten, luft och allt liv i minst hundratusen år. Naturligtvis en omöjlighet att kunna garantera något sådant. Det kan inte heller det aktuella förslaget om att förvara avfallet i kopparkapslar 500 meter ner i urberget. Här har vi ett stort dilemma att hantera. Personer som inte längre finns i livet beslutade om den svenska kärnkraftsatsningen har generöst överlämnat avfallsproblemet till oss och till kommande generationer. På något sätt måste skiten tas om hand, men ännu viktigare är att se till att det inte produceras nytt högstrålande avfall.
Dags att blåsa liv i motståndsrörelsen mot kärnkraft och uranbrytning! Just nu pågår en namninsamling under namnet Ja till livet – Nej till kärnkraft som ska överlämnas till regeringen den 26 april – årsdagen av Tjernobylkatastrofen. Skriv på här . Och just den 26 april planeras demonstrationer mot kärnkraften, bl a genom uppropet Tiotusen mot kärnkraft på Facebook.

torsdag 18 november 2010

Det gula monstret

”Före uranbrytningen levde vi i harmoni och allt var bra och vackert”. Så sa en gammal navajokvinna i slutet av 1990-talet när uranbrytningens effekter i Navajo Nation hade slagit till med full kraft och skördat hundratals liv på reservatet. Lungcancer, magcancer, bröstcancer, leukemi, njursjukdomar, fosterskador och missbildade barn. De drabbade: män som utan skyddsutrustning arbetat med att bryta uran, framför allt i dagbrott, kvinnor och barn som blivit radioaktivt smittade av männens arbetskläder och i radioaktiva bostäder byggda av betong från gruvavfall och män, kvinnor och barn som blivit förgiftade av vatten de druckit när de vallat får, ibland ganska långt från själva uranbrytningen.
Fortfarande tickar de radioaktiva tidsinställda bomberna i generna hos gruvarbetarnas efterlevande, fortfarande sprids radioaktivt damm från gamla varphögar och fortfarande rör sig radioaktivt nedsmutsat grundvatten allt närmare dricksvattentäkter som används inte bara av navajo utan även av deras grannar hopi. Det gula monstret, som navajo kallar uranet, är fortfarande aktivt.
Detta är följderna av den uranbrytning som bedrevs i navajoland från början av 1940-talet till slutet av 1970-talet. Det allra mesta av uranet utvanns av privata bolag som kunde skära guld med täljkniv när de med hjälp av billig arbetskraft och utan några som helst investeringar i arbetar- och miljöskydd fick garanterad avsättning av uranet till fasta priser. Det fanns bara en köpare: den amerikanska federala staten genom Atomic Energy Commission. Och en enda användning: till atomvapen. Det var bråttom att få fram uranet för att först hinna före Nazityskland med att ta fram atombomben och därefter för att ligga före Sovjetunionen i det kalla krigets kapprustning.
De fullständigt förödande effekterna för de navajoer som arbetade med uranbrytningen och de som bodde och bor i närheten av gruvorna skildras i en mycket skakande bok av den undersökande reportern Judy Pasternak: Yellow Dirt – An American Story of a Poisoned Land and a People Betrayed (Free Press 2010). Detta är undersökande journalistik av allra bästa märke: Pasternak gräver fram en mängd skandalösa uppgifter ur federala arkiv och hon ger röst åt de mest utsatta – de navajoer som utan att någonsin få reda på något om strålning eller radioaktivitet betalar med sina liv för det amerikanska atombombsprogrammet. Hon följer flera av de familjer som blev indragna i uranbrytningen genom generationerna och hon gör det på ett respektfullt sätt.
Och hon ställer de federala myndigheterna vid skampålen, bl a Indianbyrån som enligt fredsavtalet från 1868 ska agera som beskyddare av navajofolket. Pasternak visar övertygande hur myndigheterna känt till farorna men medvetet valt att blunda. Hur de kände till skadorna men i det längsta vägrade att ta ansvar för och åtgärda dem. Det var först när Pasternak 2006 publicerade en serie uppseendeväckande reportage om problemen i Los Angeles Times som det blev någon aktivitet att tala om från myndigheternas sida – och egentligen inte förrän upprörda ledamöter i representanthuset satte tummen i ögat på dem och fick igång ett nu löpande femårsprogram för att sanera gamla urangruvor och radioaktiva bostäder. Alldeles för sent och för lite för de drabbade.
Och nu finns nya planer på uranbrytning i navajoland – något som navajo kämpar emot med näbbar och klor, men som tyvärr ser ut att kunna bli verklighet redan 2013. Vi kan stödja denna aktuella kamp med sympatiyttringar, men framför allt kan vi ge vårt stöd genom att säga nej till kärnkraft och uranbrytning i Sverige. Det är samma kamp här som där! Navajoernas erfarenheter visar att uranet aldrig ska tas upp ur marken. När det en gång frigjorts ur berget sprids det okontrollerat till mark och vatten, människor, djur och växter. Det är en illusion att tro att radioaktiv strålning kan kontrolleras. Nu matas vi med argument om att uran i Sverige bara ska användas till ”fredlig” kärnkraft, men den är vare sig koldioxidfri eller ofarlig och har dessutom en siamesisk tvilling som följer med på köpet: atomvapen. Uranet måste stanna kvar i marken!

onsdag 22 september 2010

Uranet måste stanna i marken

Frågan om uranbrytning kommer att bli en mycket stor stridsfråga runt om i världen under de kommande decennierna – så även i Sverige, där den borgerliga alliansen klart har visat att den vill öppna för inhemsk uranbrytning. Det förutsätter att det kommunala vetot upphävs, vilket en riksdagsmajoritet lätt kan åstadkomma. Uranbrytningen kommer att säljas in med argument om att kärnkraften är koldioxidfri (vilket är en lögn), att uranbrytning skapar nya jobb (vilket är sant endast på mycket kort sikt) och att brytningens miljöeffekter kan hanteras (vilket är en blålögn).
Resultaten av den uranbrytning som skett för tillverkning av kärnvapen och kärnbränsle (ständigt dessa siamesiska tvillingar!) är ofattbar och oåterkallelig miljöförstörelse med enorma öppna dagbrott, monstruösa radioaktiva slagghögar, radioaktivt förorenat grund- och sjövatten, stigande radioaktiv koncentration i näringskedjan och för människornas del: tickande cancerbomber och fosterskador.
Allt detta och mer därtill belyses utmärkt bra i en kanadensisk 48 minuter lång dokumentärfilm med namnet Uranium. Den är gjord av Magnus Isacsson, har Buffy Sainte-Marie som speaker och kan ses i sin fulla längd på Intercontinental Cry . Filmen handlar om uranbrytning i Kanada, som i huvudsak ägt rum och äger rum i områden som tillhör olika urbefolkningar, eller First Nations som de kallar sig i Kanada. Här vittnar såväl bilder som intervjuer om de fruktansvärda följder som uranbrytningen för med sig. Naturförödelsen beskrivs som Kanadas långsamma atombomb och i människor, djur och växter tickar den radioaktiva sjukdomsalstrande strålningen. Vi begår självmord och dödar jorden, som en intervjuad uttrycker saken.
Det utlovade välståndet till de berörda befolkningarna visade sig vara en bluff. Resultatet blev i stället armod, sjukdomar, sociala problem och omintetgjorda möjligheter till traditionell och långsiktig försörjning med fiske, jakt och samlande. Eftertexten visar att filmen är gjord 1990 men den känns helt aktuell och jag uppmanar alla som vill värna Moder Jord att se denna film, att sprida den vidare och börja förbereda sig på hur vi i vår lilla del av världen ska kunna ge vårt bidrag till den globala kampen för att stoppa uranbrytningen. Det gula monstret, som navajoer kallar uranet, ska stanna kvar i marken.
Just de problem som filmen beskriver i Kanada väntar också i Jämtland, Västerbotten och alla andra områden där det idag provborras efter uran. Var beredda på att kampen kommer att bli både lång och hård, bygder kommer att utsättas för enorma sociala påfrestningar när argumenten om kortsiktiga jobb kommer att trummas in av makten. Och makten kommer inte att tveka att ta till hårdhandskarna när det bränner till. Det måste vi förbereda oss för. Uranet måste stanna kvar i marken! Jag återkommer till denna fråga framöver så länge det behövs.

måndag 20 september 2010

Valet försvårar och försenar omställningen

Efter en torftig valrörelse där de riktigt stora framtidsfrågorna undveks i högre eller mindre grad av alla partier (även Miljöpartiet) fick vi ett valresultat som var ännu bedrövligare än valrörelsen. Fortsatt borgerligt alliansstyre (i minoritet) och till råga på allt med ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Den nödvändiga omställningen av samhället till ett långsiktigt hållbart livssätt i balans med Moder Jord blir nu ännu mer skjuten på framtiden och därmed ännu svårare.
Vad vi kan vänta oss framöver är fortsatt satsning på biltrafik och vägutbyggnad, fortsatt satsning på kärnkraft, öppning för uranbrytning, fortsatt satsning på destruktivt industrijordbruk och plantageskogsbruk, fortsatt minskad biologisk mångfald, fortsatt övergödning av sjöar och vattendrag och allt detta i ett samhälle med ökande sociala skillnader. Samhället slits isär alltmer samtidigt som naturförödelsen tilltar. I sanning ett dystert perspektiv – i synnerhet i perspektiv av pågående klimatförändringar.
Naturligtvis har jag inga illusioner om att det rödgröna blocket på allvar skulle ha tagit itu med de uppräknade problemen och jag kan känna en viss förståelse för de gröna anarkister och primitivister som valde att bojkotta valet eftersom ingen deltagande part på allvar ifrågasatte tillväxtsamhället. Men, och detta är ett viktigt men, ett rödgrönt maktskifte hade kunnat inleda en uppbromsning av industricivilisationens värsta excesser och därmed hade det kunnat ge oss ett bättre utgångsläge inför den nödvändiga omställningen av samhället till en lägre konsumtionsnivå. Det hade också kunnat bromsa upp utvecklingen av sam-hället till ett sär-hälle. De väldiga problem som måste lösas framöver kräver nämligen gemensamma lösningar. Det finns inga individuella lösningar på predikament som Peak Oil, Peak Soil, Peak Phosphorus, Peak Water – ja Peak Everything.
Nu får vi räkna med en fyraårsperiod med ökande social och naturlig förödelse, ackompanjerad av gläfsanden från Sverigedemokraterna. Men, kära vänner, vi får göra som de tyska kärnkraftsmotståndarna, som har lovat regeringen Merkel en het höst efter beslutet att förlänga kärnkraftverkens drifttid med 8-14 år. Vi får lova alliansregeringen fyra heta år. Några av de stora stridsfrågorna framöver blir kärnkraft och uranbrytning, rovdrift på skog och jord, vargjakt och storskaliga vägprojekt som Förbifart Stockholm. Vi ses på barrikaderna, men glöm inte att det som krävs för de kommande stora omställningarna är att vi också ägnar oss åt det jag kallar Det stora återlärandet – att vi håller liv i och tillägnar oss praktiska kunskaper om hur man lever i ett post-olje-samhälle, i balans med Moder Jord. Och kom ihåg att den paleolitiska världsrevolutionen bara är i sin linda och att dansen i Det stora kosmiska kretsloppet fortsätter!

måndag 5 april 2010

Fransk uranbrytning – spåren förskräcker

I 40 år har det franska statsägda energibolaget Areva brutit uran i Niger – en tidigare fransk koloni men ”självständig” sedan 1960. Resultaten? I Frankrike: elproduktion i 58 kärnreaktorer. I Niger: enorm naturförstörelse, radioaktiva avfallshögar, förgiftat grundvatten, fattigdom, sjukdom och död. Uranet har dessutom skärpt konflikten i Niger mellan makthavarna i söder (som tillhör hausa-folket) och nomaderna i norr (som är tuareger).
Der Spiegel har på sin engelskspråkiga sajt ett gediget bildsatt reportage om den smutsiga uranbrytningen utanför staden Arlit i norra Niger och om den man – Almoustapha Alhacen – som leder kampen mot det franska bolaget. Alhacen har själv tidigare arbetat med uranbrytningen men blivit sjuk efter att ha andats in radioaktivt damm. Uranet bryts i ett öppet dagbrott och en gruva under jord och bedrivs med hjälp av drygt 2 000 anställda som arbetar med ingen eller undermålig skyddsutrustning. Många arbetare har fått lungcancer och avlidit eller tynat bort i andra svårdiagnosticerade sjukdomar.
De jättelika avfallsbergen i Arlit innehåller 35 miljoner ton gruvavfall som blivit kvar sedan uranet har lakats ur. I dessa otäckta högar finns fortfarande mängder av radium och thorium som kommer att avge radioaktiv strålning i tusentals år. Greenpeace gjorde i november 2009 mätningar i Arlit som visade på kraftigt höjda nivåer av radioaktivitet i både luft och vatten.
- Gruvorna har inte gett oss något, förutom strålning, som kommer att finnas kvar i tusentals år, säger Almoustapha Alhacen. Areva begår ett brott här. De tar vattnet och som ett resultat försvinner träd och växter. Det finns inget liv. Och för vad? För er energi.
Alhacen som framträtt i Tyskland, bland annat på Deutsche Banks stämma för att få stopp på tyska lån till Areva, uttrycker sympati för kampen mot kärnkraftverk och avfallslager i Europa men betonar att problemet måste angripas vid roten, nämligen uranbrytningen.
Exemplet Niger visar i blixtbelysning att råvaruexport för det mesta skapar fattigdom och annat elände och att uranet (det gula monstret enligt navajo) bör lämnas kvar i marken.

fredag 12 mars 2010

Uranbrytning på g trots navajos nej

Ett steg närmare uranbrytning i Church Rock utanför Gallup i New Mexico. Så kan man sammanfatta utslaget i en federal appellationsdomstol i Denver. Med siffrorna 2-1 beslutade domarna att bolaget HRI – Human Resources Inc – får bryta uran utanför Church Rock i enlighet med det beslut som 1998 gavs av NRC – Nuclear Regulatory Commission, rapporterar Navajo Times.
Utslaget är ett bakslag för Navajo Nation som 2005 förbjöd all brytning och annan hantering av uran inom det stora navajoreservatet i Arizona, New Mexico och Utah. Church Rock ligger strax utanför reservatet på privatägd mark. Där bröts uran i ett stort dagbrott mellan 1960 och 1983 och där skedde 1979 ett jättelikt radioaktivt utsläpp när en avfallsdamm brast och flera hundra miljoner liter med förorenat vatten forsade ut i Rio Puerco.
Nu planerar HRI att bryta uran med en metod som kallas in-situ-leach som innebär att man under högt tryck pumpar ner kolsyrat vatten i de uranbärande berglagren. Uranet löser sig i vattnet som sedan pumpas upp igen. Uranet separeras och restvattnet pumpas sedan ner i grundvattnet igen.
Problemet är att bolaget inte kan lämna några garantier för att grundvattnet inte blir radioaktivt nedsmutsat. Och brytningen ska ske bara några kilometer från en av vattentäkterna i samhället Crownpoint. Den domare som ville underkänna HRI:s ansökan säger i sitt yttrande att de nära 1 000 navajoer som bor i närområdet kommer att utsättas för radioaktiva nivåer utöver de gränser som NRC själv satt upp och att det kommer att äventyra hälsa och säkerhet.
Domstolsutslaget innebär inte att det är helt klart att börja utvinna uran. En domstolsstrid återstår. Den gäller huruvida Church Rock juridiskt sett utgör en del av Indian Country och i så fall om Navajo Nations uranbrytningsförbud gäller också där. Men Denverdomstolens utslag är oroande och när det gäller uranbrytning är vi i en bemärkelse alla navajoer. Deras ställningstagande är klart: Uranet, det gula monstret, måste lämnas i marken!

fredag 5 mars 2010

Uranbrytning i Grand Canyon

USA:s inrikesminister Ken Salazar har lagt ett tvåårigt moratorium på ny uranbrytning i ett område på en halv miljon hektar runt Grand Canyon. Moratoriet omfattar dock inte gamla tillstånd och sedan december 2009 bryter det kanadensiska bolaget Denison Mines uran vid den norra kanten av Grand Canyon, skriver Censored News.
Den uranhaltiga malmen fraktas per lastbil till bolagets processanläggning i Blandning i Utah där den koncentreras till så kallad yellowcake, som sedan bearbetas vidare för att användas som bränsle i kärnkraftverk.
Det finns idag omkring 8 000 inmutningar för uranbrytning i sydvästra USA. Med tanke på att president Obama har gett lånegarantier för bygget av fyra nya kärnkraftsreaktorer och ställt i utsikt ännu större satsning på ny kärnkraft så handlar det om högst reella hot. Denison Mines är först ut, men det är inte vilket område som helst som de bryter uran i. Förutom att Grand Canyon är ett storslaget geologiskt monument med miljontals besökare från hela världen varje år är den också boplats och hem för två indianfolk – Havasupai och Hualapai – och den betraktas som mycket helig av ett antal ursprungsfolk. Hopis t ex anser att deras inträde i den här världen skedde just i Grand Canyon och traditionella hopier gör årliga pilgrimsvandringar i canyonen. Och när man besöker den slås man inte bara av de storslagna vyerna utan av den särskilda kraft som finns där. Det är en av världens viktigaste kraftplatser och där måste all uranbrytning stoppas!
Såväl Havasupai som Hualapai har förbjudit uranbrytning i området, men frågan är vilken tyngd stammarnas beslut får när det slutliga avgörandet ligger hos federala myndigheter. En intelligent gissning är att gruvbolagen kommer att få bryta betydligt mer än vad som är hälsosamt för människor, djur, växter och Moder Jord. Navajo kallar uran för det gula monstret, som definitivt ska lämnas kvar i marken. Många navajoer känner ännu idag effekterna av den uranbrytning som skett på reservatet - i form av cancer och andra strålningsrelaterade sjukdomar, förgiftat grundvatten och radioaktiva gruvhål och varphögar runt om i landskapet. 2005 förbjöd navajos stamråd all uranhantering i Navajo Nation och tillsammans med Acoma, Laguna, Zuni och Hopi har de lyckats utverka ett tillfälligt skydd för det heliga berget Mount Taylor som Traditional Cultural Property.
Uranbrytning kan bli ett reellt hot också i Sverige, där inte minst kanadensiska mineralbolag provborrar på en rad olika platser. Det kan ni läsa mer om hos Nej till uranbrytning. Också i Sverige måste uranet lämnas kvar i marken!

onsdag 17 februari 2010

Bill Gates vill ha energimirakel

Att Microsofts grundare Bill Gates tillsammans med hustrun Melinda satsat tio miljarder dollar på vaccinationsprogram för barn i fattiga länder känner säkert de flesta till. Lika uppmärksammat har inte Gates tal vid förra veckans TED-konferens (Technology, Entertainment, Design) i Kalifornien blivit trots att han där förklarade att hans topprioritet nu är att minska världens utsläpp av växthusgaser till noll. Det måste enligt Gates ske senast 2050 och han ger forskarna 20 år att ta fram nya energilösningar och 20 år att genomföra dem.
Efter fiaskot med klimatkonferensen i Köpenhamn visar Bill Gates nu att han i alla fall tar ett större ansvar för världens öde än vad de politiska ledarna gör och här kan vi uppenbarligen räkna med att Gates-stiftelsen kommer att plöja in massor av forskningspengar. Världen behöver ett energimirakel, sa Gates bland annat. På olika alternativ- och Peak Oil-sajter analyserar man nu vad Bill Gates tal kan betyda, t ex Kjell Alekletts Energy Mix och AlterNet.
Helt klart är att Gates inte på något grundläggande sätt ifrågasätter den höga energiförbrukningen och det som orsakar den, nämligen industricivilisationens sätt att producera saker och ting, bedriva jord- och skogsbruk, transportera varor och människor och bygga städer. Han avvisar kol- och naturgas som energikällor och vill satsa på en kombination av sol, vind och kärnkraft. Även om hans tankar om kärnkraft handlar mycket om att återvinna uranbränsle ur det hittills producerade avfallet och utveckla nya ”snålare” reaktorer kan det vara dags att utfärda en allmän varning. Världens kommersiella och politiska elit kommer att göra allt de kan för att deras typ av samhällssystem ska överleva och där kommer planerna på kärnkraft att spela en allt viktigare roll. Barack Obama har just utfärdat statliga lånegarantier för de första nybyggena av kärnkraftsreaktorer i USA på drygt 30 år och i Sverige vill den borgerliga alliansen öppna för ny kärnkraft och uranbrytning.
Uranbrytning kan aldrig bli en del av de naturliga kretsloppen och vi måste se till att inga urangruvor öppnas i Sverige. Så enkelt är det!

söndag 17 januari 2010

Kanadensiska gruvbolag har blod på händerna

Kritiken växer mot de över 1 000 kanadensiska bolag som bryter mineraler världen över. De anklagas för miljöförstörelse och övergrepp på urfolk. Prospektering och gruvbrytning förstör vattentillgångar genom att sprida giftiga ämnen som kvicksilver, cyanid och arsenik i miljön. Det framgår bland annat av artikeln The not-so-pretty face of gold i Vancouver Sun.
Urfolk tvångsförflyttas från sina traditionella områden och deras odlingsmark och heliga platser förstörs av mineralbolagen. Aktivister som gör motstånd mot gruvprojekt hittas mördade, som t ex i Chiapas i Mexiko och Cabanas i El Salvador. De bolag som står för dessa projekt – Blackfire Exploration och Pacific Rim Mining – förnekar all inblandning i morden, men det är ett faktum att när kanadensiska gruvbolag dyker upp inträffar också övergrepp på de mänskliga rättigheterna. Sambanden är närmast övertydliga. En fyllig redogörelse för de kanadensiska mineralbolagens framfart i världen finns på Intercontinental Cry.
Också i Sverige är flera kanadensiska mineralbolag aktiva, framför allt med att prospektera uran i norra Sverige. En sammanställning över dessa projekt finns hos Nej till uranbrytning.
Det finns all anledning i världen att göra motstånd mot dessa planer på svensk uranbrytning, dels för att uranbrytning i sig är förödande för miljön, dels för att de kanadensiska bolagens aktivitet runt om i världen lämnar förskräckande spår efter sig.
En bra sajt för att hålla koll på de kanadensiska bolagen är Miningwatch Canada.