Pachakuti – en ombalansering av världen

Mycket av det radikala och kreativa nytänkandet om världens olika kriser, och möjliga utvägar, kommer från den amerikanska kontinenten. På bloggen Climate and Capitalism gör Bob Thomson ett försök att från eko-socialistiskt håll närma sig den urfilosofi, indigenous knowledge, som kommer till uttryck i dagens radikala rörelser i t ex Bolivia, Ecuador och Peru.
Thomson utgår från att de mest radikala uttrycken för miljömedvetande idag finns hos bönder och urfolk i den globala Södern och han undersöker möjligheten att utveckla nya pluralistiska paradigm som skapar en syntes av urfolkskunskap och delar av västerländsk kunskap och vetenskap.
I det sammanhanget spelar begreppet pachakuti en viktig roll. Det är en sammanställning av quechua-språkets pacha = jorden/världen och kuti = omvälvning/revolution. Pachakuti har såväl en mytisk betydelse, en kosmisk revolution som återupprättar ursprunglig tid och rum, som en världslig innebörd, en ombalansering av världen genom omskakande händelser. Pachakuti kan i den bemärkelsen leda till antingen förnyelse eller katastrof.
Pachakuti-begreppet är ett sätt att möta de hot som industricivilisationen har ställt världen inför med klimatförändringar, resursuttömning och naturförstörelse. Hoten är högst reella och kommer att skaka om mänskligheten men människors handlande kommer att ha betydelse för om de mynnar ut i katastrof eller förnyelse. Thomson som kallar sig eko-socialist ansluter sig till slagord som de-growth och downshift, uttryck som inte har några riktigt bra svenska motsvarigheter, men läsarna förstår säkert att det handlar om att krympa vår civilisation och dess fotavtryck. Här hittar Thomson en parallell i begreppet sumak kawsay, också från quechua. Det är ett dynamiskt och komplext begrepp där målet är att tillfredsställa behov, uppnå en värdig livskvalitet i ett samhälle där alla kan blomstra i fred och harmoni med naturen. Ett populärt sätt att uttrycka detta är genom termen leva väl, i stället för att leva bättre.
En av dem som försökt definiera detta att leva väl är Bolivias president Evo Morales. För honom handlar det om att leva i ett samhälle där människor kompletterar varandra, ett samhälle utan människor som blir exploaterade och människor som exploaterar, utan människor som blir utestängda och människor som stänger ute, utan människor som blir segregerade och människor som segregerar. Att leva väl betonar kollektivets betydelse, helt i enlighet med traditionella förkoloniala tankesystem. Samhället betyder mer än individen. Att leva bättre är däremot ett uttryck för egoism och innebär att man vill leva bättre på några andras bekostnad. Några lever bättre, medan andra lever fattigt.
Vi saknar kartor över hur vi ska kunna komma till ett sådant samhälle, skriver Thomson. Det gäller t ex frågor om vad som ska produceras och hur det ska produceras och hur ett jämviktssamhälle rent konkret ska gestaltas. Men, frågan är om vi över huvud taget kan upprätta några sådana kartor i förväg. Jag ställer mig tvivlande till detta. Att förbereda sig för pachakuti är dock något annat och här tycker jag att Thomson är inne på rätt spår. Det finns massvis med viktig kunskap att hämta i urfolkstänkandet.

Ekonomisk tillväxt eller fred med Moder Jord?

Det 21:a århundradets stora vänsterdebatt kan mycket väl komma att handla om ekonomisk tillväxt kontra en omdefinition av civilisationens värden. Det skriver den framstående vänsterfilosofen Immanuel Wallerstein i en text som återges av Energy Bulletin .
Utgångspunkten för Wallersteins resonemang är den debatt som har blossat upp i Latinamerika mellan den traditionella vänstern och den så kallade indigenista-rörelsen. (Jag har själv skildrat den tidigare här). Den traditionella vänstern som sitter vid regeringsmakten i länder som Brasilien, Venezuela och Ecuador satsar på ekonomisk tillväxt med hjälp av exploatering och export av naturresurser som olja. Genom ökad statlig kontroll över verksamheten ska tillväxten också komma de breda massorna till del och leda till ökat välstånd och social utjämning. Mot detta står indigenista-rörelserna som inte har ekonomisk tillväxt som primärt mål utan i stället talar om att sluta fred med Moder Jord, pachamama, och återskapa eller bevara ekologisk balans. De talar inte om att ”leva bättre” utan om att ”leva väl”.
Också i Bolivia under president Evo Morales kan man se en tilltagande konflikt mellan de makthavande socialisterna och radikala indigenistas – som i alla dessa länder beskylls för att gå den konservativa oppositionens och till och med USA:s ärenden. Dessa beskyllningar är rent demagogiska och gravt missvisande. En möjlig utväg ur detta predikament kan vara avtal av det slag som Ecuadors president Rafael Correa nyligen undertecknade med FN:s utvecklingsfond UNDP om att inte tillåta oljeborrning i nationalparken Yasuni i den nordöstra delen av landet. Det innebär att områdets urfolk lämnas ifred och att Ecuador får ekonomisk ersättning av en del industriländer som kompensation för den uteblivna oljeexporten (detta avtal skrev jag nyligen om här).
Immanuel Wallerstein finner konflikten mellan traditionell vänster och indigenistas mycket intressant. Här handlar det om fundamentala förhållningssätt, nämligen vilken ”annan värld” som vänstern egentligen vill ha: ”Är det en som grundas på ständig ekonomisk tillväxt, även om den är ’socialistisk’ och skulle höja realinkomsterna för folken i den globala södern? Eller är det vad en del kallar en förändring av civilisationens värdeuppfattningar, en värld av att leva väl, buen vivir?” Detta är ingen lätt debatt, konstaterar Wallerstein, som menar att den kommer att spridas från den latinamerikanska vänstern till Asien, Afrika och Europa.
Vi får hoppas att Wallerstein får rätt. När hörde någon senast en europeisk vänsterrepresentant tala om Moder Jords rättigheter?