Moder Jords rättigheter och ursprungligt livssätt

Indigenous Environmental Network bjuder in till en internationell konferens den 4-6 april på Haskell Indian Nations University i Lawrence Kansas, USA på temat ”Moder Jords rättigheter: att återskapa ursprungliga livssätt av ansvar och respekt”. Inbjudan innehåller en fint formulerad text om Moder Jords rättigheter som jag här återger in extenso.
I april 2010 inträffade en historisk händelse. Mer än 32 000 människor, inkluderande urfolk, sociala rörelser, småbönder och en del regeringsledare, samlades i Cochabamba, Bolivia, för Världskonferensen om klimatförändringar och Moder Jords rättigheter. Två av konferensens resultat var Folkets fördrag och Den universella deklarationen om Moder Jords rättigheter. Fördraget och deklarationen gav röst åt världens folk som upplever effekterna av klimatkaos och dess många åtföljande problem, inklusive åderlåtningen av färskvatten och andra naturresurser och problemen med livsmedelssäkerhet, fattigdom och miljökris tillsammans med den finansiella kollapsen i USA och globalt.
Under Cochabamba-konferensen föreslog Bolivias president Evo Morales officiellt att FN ska anta en deklaration som erkänner att naturen eller Moder Jord har vissa inneboende rättigheter som vi människor måste respektera och försvara. Om FN och nationella och lokala regeringar antar deklarationen om Moder Jords rättigheter skulle det utöka den kategori som innehar lagliga rättigheter och det skulle initiera en global omvandling.
Våra profetior och läror säger oss att livet på Moder Jord är i fara och står inför en tid med stora omvandlingar. Som urfolk accepterar vi det ansvar som vi ålagts av våra profetior att berätta för världen att vi måste leva i fred med varandra och med jorden för att säkerställa harmoni i skapelsen.
Våra ursprungliga livssätt är de första ”gröna ekonomierna”. Detta är mer än en abstrakt filosofi. Vår Moder Jord är livets källa. Vatten är hennes livsblod. Välbefinnande för den naturliga miljön leder till uthållighet för våra folks fysiska, mentala, känslomässiga och andliga liv. Moder Jords hälsa och urfolkens hälsa är intimt sammanflätade. När våra hemland har god hälsa är också våra folk friska. Detta oskiljaktiga förhållande måste respekteras för våra kommande generationers skull och för jordens välmåga.
Allianser formas på global nivå av urfolk och grupper och individer som har tagit ställning för att skapa ett rättssystem som ser och behandlar naturen och Moder Jord som ett självständigt väsen med grundläggande rättigheter. Detta för att hjälpa fram ett paradigm som är baserat på urtänkande och urfilosofi och garanterar lika rättigheter för naturen och hedrar ömsesidigheten i allt liv.
Detta är den största utmaningen som mänskligheten står inför i det 21:a århundradet. Hur ska vi om-orientera de dominerande industrisamhällena så att de åstadkommer mänskligt välbefinnande på ett sätt som bidrar till Moder Jords hälsa i stället för att underminera den? Med andra ord – hur ska vi leva i harmoni med naturen?
Vi bjuder in mänskligheten att komma samman för att förbättra vårt kollektiva mänskliga uppträdande så att vi kan utveckla en mer hållbar värld. Vi kan bevara, skydda och fullfölja våra heliga plikter att leva med respekt i denna underbara skapelse. Vi har makten och ansvaret för att åstadkomma en förändring.
Tom B.K. Goldtooth, Indigenous Environmental Network
Dr. Daniel Wildcat, Haskell Indian Nation University

Shamaner, fåglar och supervision

I en traditionell livssyn, ur-tänkandet, är shamanen ”den som ser”, ”den som vet” eller ”den som vet hur”. Seendet är förmågan att se alltings sanna väsen, att se den inre karaktären i alla företeelser och se in i den icke-ordinära verkligheten, in i Drömtiden, in i det fördolda. Det ”hur” som man lägger till handlar om hur man ska kunna återställa harmoni och balans i människans alla relationer – till andra människor, till andra arter, till landskapet och alla dess synliga och osynliga invånare, till Moder Jord.
Shamanens förmåga att se in i Drömtiden kan man kalla för ”supervision”. I nordisk myt finns åtskilliga uråldriga fragment om sådan supervision och dess koppling till olika fåglar, som är shamanens hjälpare och medaktörer.
Oden, som har många shamanska drag, åtföljs av två korpar, Hugin och Munin (Tanke och Minne) som representerar Odens förmåga till fjärrsyn genom världens alla dimensioner:

Var morgon flyga Hugin och Munin
ut över jordens yta;
jag ängslas för Hugin att han ej kommer åter,
jag är mer orolig för Munin.

Tanken på att förlora minnet av vem man är och var man kommer ifrån ger hos Oden upphov till stor oro. Minnet, Alltets kollektiva minne, har med Drömtiden att göra. Allt som någonsin utspelat sig har lämnat spår efter sig i Drömtiden, drömspår, som rymmer stor kunskap om vad som hänt. Landskapet genomkorsas av sådana drömspår, som Australiens aboriginer kallar sånglinjer. Genom att följa drömspår i landskapet kan man gå samma vägar som de heliga varelserna en gång gjorde arla i urtid. Genom att lyssna till, kontemplera och uppleva drömspåren kan man också återskapa dessa avlägsna händelser och så att säga bidra till att förnya dem. Detta var uppenbarligen en av Munins uppgifter. Hugin var mer inriktad på att se sådant som hände i den ordinära verkligheten och rapportera tillbaka till Oden.
Ett annat fågelpar med supervision sitter i toppen av världsträdet Yggdrasil, en ständigt grönskande ask. I Snorres Edda sägs: ”Det sitter en örn i askens grenverk, och han vet mycket. Mellan hans ögon sitter en hök som heter Väderfölne.” Örnen betecknas på liknande sätt som en shaman, ”han vet mycket”, och med tillskottet av hökens syn har vi här att göra med en extrem form av supervision. Från världsträdets topp kan dessa två magiska fåglar tveklöst skåda genom alla världens dimensioner. De genomskådar allt.
I Valans spådom nämns ytterligare ett annat fågelpar (tvillingar?) som är knutna till världsträdet. De båda börjar gala ödesmättat inför slutstriden mellan gudar och jättar, det som kallas Ragnarök och leder till att den gamla världen och de gamla gudarna går under och en ny värld föds fram (en kraftfull poetisk beskrivning av samspelet mellan nedbrytande och uppbyggande krafter i kosmos):

Gol för asarne / Gullenkamme,
som hjältarne väcker / hos Valfader;
en annan gal / i underjorden,
sotröde hanen / i Helsalarne.

Den gyllene tuppen gal från världsträdets topp och hans röde tvilling från dödsriket när världen går in i en förnyelseprocess, när Drömmandet föder fram den nya världen:

Upp ser hon stiga / för andra gången
jord ur vågen / vårlikt grön;
forsar falla / örnen flyger,
spanar från fjället / efter fisk att fånga.

Även i den nya världen som föds ur det brinnande infernot i Ragnarök flyger örnen som en budbärare från Drömtiden, med bibehållen supervision.
För shamaner har fåglar alltid varit och är fortfarande budbärare från Drömtiden. Det kan handla om vilken fågel som helst i den enskilde shamanens fall – och då baserat på individuella upplevelser i Drömtiden. Vad man mestadels hör om i shamanska berättelser är fåglar av det slag som befolkar myterna: örn, hök, falk, gök, korp, kondor, kråka, lom och allehanda ugglor. För shamanen är fåglarna inte bara lärare och budbärare från Drömtiden utan också ett hjälpmedel för att kunna resa in i Drömtiden och hämta kunskap och kraft.
Har jag själv fått fågelbudbärare från Drömtiden? Javisst! Bästa sättet är genom utesittning, en vision quest. Om man sitter ute en natt på en kraftplats i naturen där ”sprickan mellan världarna” är stor, en plats som är en port in i Drömtiden, då kan man få spännande möten med fåglar som man inte vet om de är reella eller drömfåglar. Man kan få höra fågelläten som man inte visste fanns och fåglarna kan komma med mer eller mindre tydliga budskap från Drömtiden. Det kan handla om allt från att få ett eget magiskt namn (som i allmänhet inte ska avslöjas för den ordinära omvärlden) via kunskap om vad man bör göra för att bringa harmoni och balans i världen till djupgående insikter i alltets essens, i Det stora kretsloppet, dvs visdom.
Har man riktig ”tur” kan man möta vad vi skulle kalla arketypiska fåglar, som Åskfågeln (se upp för blixten bara!) eller Räsvelg (Hräsvelg), den kanske kraftfullaste fågel som har beskrivits i nordisk andlig tradition. Denna skräckinjagande örn beskrivs i Eddasången Vaftrudners ordskifte, där Vaftrudner och Oden duellerar i ”urtidskunskap”:
Oden:
Säg mig för det nionde, / då du slug mig synes,
om du, Vaftrudner, vet det:
vadan kommer vinden, / som över vågen far?
Ingen honom själv har skönjt.

Vaftrudner:
Räsvelg heter han, / som sitter vid himlens ände,
jätten i örnahamn;
från vingarne hans / sägs vinden komma,
som far över alla folk.

Räsvelg sitter i norr och piskar upp den fruktansvärda nordanvinden och om man uttyder hans namn ser man vad det är för vind det handlar om. Räsvelg kan betyda ”likslukaren” men en annan tolkning är ”andesväljaren”. Räsvelg är den destruktiva kraft som oupphörligt slukar den anda som de kreativa krafterna föder fram ur Den stora tomheten, Ginnungagap. Den anda som åsyftas är den grundläggande anda som genomsyrar hela världen och ger liv åt alla varelser. Den kallades i nordisk tradition för önd och motsvarar det som navajo kallar den heliga vinden. När vi andas är det önd som strömmar genom vår organism. Det är önd som andas oss. När vi talar är det önd som strömmar genom vår organism och får våra stämband att vibrera – på samma sätt som önd sätter allt annat i hela kosmos i vibration och rörelse. Om man möter Räsvelg i Drömtiden kan han för en stund ta andan ifrån oss och i den tomhet vi då störtar in i finns stor visdom att hämta – insikt i dödens och livets förutsättningar. Men andan kommer tillbaka till oss från Drömmandets envetna skapande och vi kan återvända till den ordinära verkligheten med ny och större kunskap, rentav kanske visdom.
Vi lever i en dröm som drömmer oss. Genom våra upplevelser i Drömtiden utforskar drömmandet sig själv. Drömmandet drömmer sig självt.

Universum är en cyklisk process

Inom astronomin och populärvetenskapen är teorin om Big Bang allmänt accepterad. Universum föddes ur en otroligt liten ”singularitet” för drygt 14 miljarder år sedan och har alltsedan dess expanderat. Det är en kosmologi som har en början men inget slut och som inte ställer frågan, och än mindre besvarar den, om vad som hände före Big Bang? Nu har en brittisk och en armenisk astronom hittat spår efter händelser före Big Bang och på grundval av dessa fynd lagt fram en ny teori som anser att universum har en cyklisk historia. Big Bang har föregåtts av tidigare eoner och vår nuvarande eon kommer att följas av nya.
Teorin presenteras på BBC av astronomen Roger Penrose vid Oxfords universitet. Han har tillsammans med Vahe Gurzadyan vid universitetet i Jerevan studerat 11 000 områden i universum där galaxer har kolliderat och där det då har bildats supermassiva svarta hål. Runt dessa kluster av galaxer har de funnit koncentriska ringar, där variationen i den mikrovågsstrålning som fyller hela universum är ovanligt låg. Dessa ringar är ett uttryck för en oväntad ordning i ett hav av oordning och de representerar enligt Penrose och Gurzadyan spåren av händelser som inträffat mot slutet av den föregående eonen, alltså före Big Bang.
Den nya teorin om cykliska universum kallas conformical cyclic cosmology (CCC) och kullkastar den gängse bilden av Big Bang och ett ständigt expanderande universum utan slut. Teorin ifrågasätter däremot inte universums pågående expansion:
- Vår eon är en i raden av sådana saker där tidigare eoners avlägsna framtid på något sätt blir vår eons Big Bang, säger Roger Penrose till BBC. Han efterlyser samtidigt fortsatt forskning för att skaffa fler belägg för teorin.
CCC-teorin är ytterligare ett exempel på hur avancerad fysik – såväl när det gäller kvantfysiken och teorier om materiens minsta ”beståndsdelar” som när det gäller den storskaliga kosmologin – närmar sig urtänkande, det som också brukar kallas Native Science. Fråga en traditionell hopi eller navajo och de svarar att världen/universum är en cyklisk process och att vi är inne i den fjärde eller femte världen/eonen. Allt föds, växer och dör för att ge plats för det nya som föds, växer och dör. Det är en process av drömmande som bara fortsätter och fortsätter.

Att komma ihåg vår djuriskhet

Den ekologiska krisen, förlusten av biologisk mångfald är ett resultat av att vi har förlorat vår anknytning till jorden. Vi har blivit blinda och döva för den icke-mänskliga världen. Så ungefär sa filosofen och ekologen David Abram när han den 5 november 2010 höll en föreläsning mitt i Stockholm med utsikt över Kungsgatans ström av bilar och urbana människor.
Men det finns utvägar för oss, betonar Abram. Vi kan börja tänka och tala annorlunda för att få ett annat deltagande i världen. Vi kan väcka upp våra djuriska sinnen, vi ska fira, hylla, att vi är djur. Språket bestämmer hur vi upplever världen och vi måste sluta tala om naturen som ett objekt, som något dött, som en resurs. Med andra sätt att tala med världen i stället för om världen, kan vi börja delta i världen på ett nytt sätt. Jorden är vår större kropp. Våra kroppar är i jordens kropp. Vi är omslutna av jorden. Också vi är gjorda av vildhet och det vilda finns närvarande även mitt i en stad. Vildheten finns överallt och vi kan släppa in den i vårt tänkande och vårt språk igen, t ex genom att betrakta allt som subjekt i stället för objekt.
Helt följdriktigt heter David Abrams senaste bok Becoming Animal – An Earthly Cosmology. (Hans förra bok The Spell of the Sensous har jag tidigare recenserat här). Abram ser medvetande som en egenskap som tillhör jorden, landskapet. Landskapet är ett medvetandefält där alla olika varelser deltar, var och en på sitt sätt och med sin egen artspecifika del av detta stora medvetande. Vi befinner oss inne i detta medvetande, vi deltar i jordens intelligens och det mänskliga medvetandet uppstår i samspelet mellan kroppen och jorden. Varje ekosystem har sitt eget särskilda medvetande, sin intelligensstil. Varje plats är ett unikt medvetandetillstånd och alla varelser som utgör denna plats och som lever på denna plats deltar i detta medvetande.
Ur den ömsesidighet som råder mellan jorden och alla varelser uppstår språk och även språket tillhör landskapet/jorden. Alla varelser har förmågan till språk och använder sina egna språk. Allt har makten att tala – och gör det också – även om den urbana människan till stor del har förlorat förmågan att lyssna till andra varelser. Vi har stängt våra sinnen och blivit döva för det som ständigt sägs och sjungs i landskapet. Men om vi slutar att tala med andra varelser och företeelser, så kommer de inte längre att tala med oss och vi förlorar förmågan att höra och förstå landskapet.
För att hitta vår väg tillbaka in i biosfären måste vi också vara beredda att gå igenom en massa sorg över all förstörelse som jorden drabbats av. Vi måste låta tårarna flöda, jorden behöver detta vatten, sa Abrams. För att kunna uppleva världen som en plats av glädje måste vi också våga konfrontera lidandet.
En längre recension av Becoming Animal finns på norrshaman.

Sju generationer framåt och bakåt

Ett vanligt talesätt bland ursprungsamerikaner är att man alltid ska tänka sju generationer framåt när man fattar beslut. Sju generationer motsvarar ungefär 200 år och uttrycket innebär alltså att man måste tänka över konsekvenserna av sina beslut 200 år framåt i tiden. Det är inte ett sätt att bestämma hur den sjunde generationen ska leva sitt liv och vilka värderingar de ska ha utan ett sätt att inte begränsa deras möjligheter till att leva de liv de önskar.
Att uttrycket gäller just sju generationer har sina förklaringar. Sju är helhetens och det fullkomligas tal, de sju riktningarnas tal – öst, väst, syd, norr, upp, ner och centrum. I den nordiska shamanska traditionen står runa nr sju – wynja – för fred, frid, fröjd. Men man skulle lika gärna kunna tala om nio generationer eller nittionio. Vad det handlar om är att fatta sådana beslut och handla på sådant sätt att man inte föröder möjligheterna för kommande generationer. Det förutsätter ett sätt att leva på jorden som är hållbart på hur lång sikt som helst.
En viktig dimension i detta generationsresonemang är också att det utgår från jordens, Moder Jords, perspektiv och innefattar alla andra arter. Det är ju inte bara människans sjunde generation som ska kunna leva på ett värdigt sätt utan också den n:te generationen av älgar, vargar, huggormar, dyngbaggar, daggmaskar, björkar och granar. Och alla andra i Urds väv.
Att tänka sju, eller nittionio, generationer framåt står i skarp kontrast till kapitalismens inneboende logik, som handlar om kapitalets vinstmaximering nu. Men det finns också en annan aspekt som jag alltmer kommit att fundera över: nämligen att detta generationsbegrepp måste sträcka sig ”bakåt” i tiden, in i ”det förgångna”, in i ”arla i urtid”. Våra beslut och handlingar måste ta hänsyn till sju generationer ”bakåt” också.
Vi som lever idag är produkter av alla våra förfödda – genetiskt, socialt, historiskt. Den västerländska uppfattningen av individualitet fördunklar det faktum att vi primärt är delar – mycket små sådana dessutom – av mycket större kollektiv och processer. Dels handlar det om vår släkt, våra förfödda, våra förfäder och förmödrar, dels handlar det om det mycket större mänskliga kollektivet och det ännu mycket större kollektivet av levande varelser, nu och historiskt. Detta sätter ramar för vår existens på ett sätt som det västerländska individbegreppet blundar för.
När jag tittar bakåt i min egen släkt som på både fädernet och mödernet kan spåras cirka 300 år bakåt i tiden får jag en hisnande känsla av samhörighet med dessa gamla anförvanter, pigor och drängar, torpare, gruvarbetare och smeder. Och jag får en stark känsla av att de fortfarande lever. Tiden är inte en rät linje utan en cyklisk process där det egentligen inte finns någon uppdelning i dåtid-nutid-framtid och man är inte död förrän man är glömd, som ett samiskt talesätt lyder. Det innebär för min del en insikt om att ansvarstänkandet måste utsträckas också ”bakåt” i tiden. Mina handlingar och beslut ska inte bara ta hänsyn till kommande sju generationer utan också till tidigare sju generationer. Egentligen känns en sådan tanke helt självklar när man smakat på den en stund, men frågan är hur man praktiskt går till väga? Ett sätt kan vara att i Drömtiden söka kontakt och kommunikation med dessa förfödda och försöka gå in i deras världsbild, deras livssyn och förhållningssätt. De hade naturligtvis begränsade insikter i hur våra liv skulle komma att gestalta sig i materiellt avseende med bilar och flygplan, internet och mobiltelefoner, konstgödsel och snabbmatskedjor. Men de hade säkert ett praktiskt förhållningssätt och en grundläggande livssyn som vi kan lära mycket av och som säger oss att vi idag inte handlar ansvarsfullt vare sig mot dem eller mot de kommande sju generationerna.

Pachakuti – en ombalansering av världen

Mycket av det radikala och kreativa nytänkandet om världens olika kriser, och möjliga utvägar, kommer från den amerikanska kontinenten. På bloggen Climate and Capitalism gör Bob Thomson ett försök att från eko-socialistiskt håll närma sig den urfilosofi, indigenous knowledge, som kommer till uttryck i dagens radikala rörelser i t ex Bolivia, Ecuador och Peru.
Thomson utgår från att de mest radikala uttrycken för miljömedvetande idag finns hos bönder och urfolk i den globala Södern och han undersöker möjligheten att utveckla nya pluralistiska paradigm som skapar en syntes av urfolkskunskap och delar av västerländsk kunskap och vetenskap.
I det sammanhanget spelar begreppet pachakuti en viktig roll. Det är en sammanställning av quechua-språkets pacha = jorden/världen och kuti = omvälvning/revolution. Pachakuti har såväl en mytisk betydelse, en kosmisk revolution som återupprättar ursprunglig tid och rum, som en världslig innebörd, en ombalansering av världen genom omskakande händelser. Pachakuti kan i den bemärkelsen leda till antingen förnyelse eller katastrof.
Pachakuti-begreppet är ett sätt att möta de hot som industricivilisationen har ställt världen inför med klimatförändringar, resursuttömning och naturförstörelse. Hoten är högst reella och kommer att skaka om mänskligheten men människors handlande kommer att ha betydelse för om de mynnar ut i katastrof eller förnyelse. Thomson som kallar sig eko-socialist ansluter sig till slagord som de-growth och downshift, uttryck som inte har några riktigt bra svenska motsvarigheter, men läsarna förstår säkert att det handlar om att krympa vår civilisation och dess fotavtryck. Här hittar Thomson en parallell i begreppet sumak kawsay, också från quechua. Det är ett dynamiskt och komplext begrepp där målet är att tillfredsställa behov, uppnå en värdig livskvalitet i ett samhälle där alla kan blomstra i fred och harmoni med naturen. Ett populärt sätt att uttrycka detta är genom termen leva väl, i stället för att leva bättre.
En av dem som försökt definiera detta att leva väl är Bolivias president Evo Morales. För honom handlar det om att leva i ett samhälle där människor kompletterar varandra, ett samhälle utan människor som blir exploaterade och människor som exploaterar, utan människor som blir utestängda och människor som stänger ute, utan människor som blir segregerade och människor som segregerar. Att leva väl betonar kollektivets betydelse, helt i enlighet med traditionella förkoloniala tankesystem. Samhället betyder mer än individen. Att leva bättre är däremot ett uttryck för egoism och innebär att man vill leva bättre på några andras bekostnad. Några lever bättre, medan andra lever fattigt.
Vi saknar kartor över hur vi ska kunna komma till ett sådant samhälle, skriver Thomson. Det gäller t ex frågor om vad som ska produceras och hur det ska produceras och hur ett jämviktssamhälle rent konkret ska gestaltas. Men, frågan är om vi över huvud taget kan upprätta några sådana kartor i förväg. Jag ställer mig tvivlande till detta. Att förbereda sig för pachakuti är dock något annat och här tycker jag att Thomson är inne på rätt spår. Det finns massvis med viktig kunskap att hämta i urfolkstänkandet.

Om att tänka naturen

Att fälla träd och hugga sin vedbrand kan vara en meditativ verksamhet av hög kvalitet. Men att strax före rötmånaden få in den huggna veden från skogen till vedboden för eftertorkning och förvaring känns mest som ett tröstlöst slit. Inte särskilt tungt men trist – i synnerhet när man som jag lätt blir plaskvåt av svett och därmed fungerar som myggmagnet. Det är myggår i år och för att freda mig och över huvud taget kunna koncentrera mig på vedplockandet måste jag hänga ett myggnät över kepsen. Uthärdligt – ja. Men njutningsfullt – knappast!
Själva vedbärandet lockar inte fram några stora eller djupa tankar – annat än på kallt vatten och kafferast. Men efter en natts sömn och omedveten drömbearbetning och meditation märker jag att det monotona arbetet ändå omformat något i min tankevärld. Det är uppenbarligen så att aktiv medvaro i landskapet – i form av arbete med växter, djur och mineraler – öppnar upp medvetandet för nya dimensioner och tankemönster. Denna medvaro – även när den sker via ett monotont och trist arbete – hjälper oss att komma ur den bubbla som vi vanligtvis är instängda i.
Vad innebär det då mer konkret att komma ut ur denna bubbla? Det är svårt att fånga i ord eftersom detta går bortom språket, eller i alla fall det språk vi numera använder. Men det handlar om att tänka i takt med naturen, om att ens eget tänkande sker i samsvängning med naturens tänkande. Kan man då säga att naturen över huvud taget tänker? Ja, alla processer i naturen har sitt eget inbyggda tänkande – det som gör att en tall är en tall, en sten en sten och en fjäril en fjäril. Det som är essensen i varat.
Jag kan t ex uppleva detta när jag utför en annan ganska monoton och trist syssla, nämligen rensning i trädgårdslandet. Pysslandet omkring potatis, brytbönor, morötter, mangold, lök etc gör att jag kan komma in i dessa växters medvetandesfär. Jag skulle vilja beskriva det som att man får kontakt med växterna och deras tänkande. Det är en sorts identitetskänsla. Väl att beakta är inte växternas eller naturens tänkande logiskt eller analytiskt. Det är helt enkelt annorlunda. Kanske kan man kalla det för ett metaforiskt tänkande som Gregory Cajete gör i Native Science. Den identitetskänsla jag talar om handlar inte om att tänka på växterna eller tänka om växterna eller att försöka tänka som växterna. Det är snarare att tänka växterna. Att tänka brytbönan – på liknande sätt som en jojk inte handlar om att jojka om något utan att jojka detta något.
Är denna identitetskänsla en känslomässig upplevelse, eller en andlig upplevelse? Ja och nej. Det är något mer och det är inte en känsla av eufori, av att vara ett med allt och liknande. För min del handlar det helt enkelt om ett konstaterande att det är så här jag tänker en växt eller sten. Detta är växtens tänkande. Det är så här det är. Eller för att uttrycka sig kortare om naturens väv av processer: Det är. Eller ännu kortare, för att uttrycka just det som pågår i processen: Är.

Paradox, visdom och drömspår

April är en utmärkt månad för pilgrimsresor, t ex till Arizona och New Mexico i sydvästra USA. Där vävs Drömtidens stigar samman med nu levande indiankulturer – navajo, hopi, zuni, acoma och pueblobyarna i Rio Grandes dalgång. Landskapet är mängt med visdom och kraft som alla som färdas där kan ta del av. Dit är jag nu på väg.
Urtänkande, urfilosofi (indigenous consciousness, indigenous wisdom) brukar beskrivas som ett paradoxalt tänkande, där motsatser balanseras. Det som i ett västerländskt sätt att tänka betraktas som oförenligt är i ett paradoxalt tänkande delar av samma helhet och en förutsättning för varandra, t ex ”manligt” och ”kvinnligt”, ”destruktivt” och ”konstruktivt”.
I Bonniers svenska ordbok definieras paradox som ”något som verkar orimligt eller motsägelsefullt, men likväl kan vara verkligt eller sant, t ex en talande tystnad”. Vissa avancerade delar av det västerländska tänkandet, som kvantfysik, laborerar också med paradoxer, t ex i definitionen av en atom som både partikel och vågrörelse. Men det traditionella tänkandet är större än och innesluter kvantfysiken i sin sfär. Begrepp som utmärker ett traditionellt, paradoxalt tänkande är komplementaritet, dynamisk rörelse, cyklisk balans, omvandling och ömsesidighet. Allt är ett och hänger samman med allt annat och påverkar allt annat och befinner sig i en ständigt pågående omvandlingsprocess som likväl är balanserad. Tillvaron befinner sig i en cyklisk förändring, en sorts spiralrörelse, som saknar hierarki och polaritet, där inget kommer före eller står över det andra utan där det ena följer på och övergår i det andra i en evig kosmisk dans.
Ett sådant tänkande har fötts fram bl a i de landskap som idag utgör New Mexico och Arizona där Drömtidens varelser formade landskapet när de rörde sig längs sina drömstigar. Dessa spår kan vi vandra längs med även idag och det är essensen i en pilgrimsvandring. Min sker i spåren efter Kvinnan-som-förändrar-sig, Monsterdråparen och Född-för-vatten. Jag inledde resan i helgen i snål nordanvind och ceremoniellt samtal med landskapet vid Runsa fornborg utanför Upplands Väsby och räknar med att om några dagar kunna rapportera från Santa Fe som första anhalt på pilgrimsresan.