Global kampanj mot valjakt gav resultat

Samma dag som Åskmannen denna varma dag bringar ett välsignat regn till mina trakter av Norduppland får jag ett mejl från organisationen Avaaz om att deras upprop för att förlänga det internationella förbudet mot valjakt samlade 1,2 miljoner signaturer. Namnen överlämnades till bl a Australiens miljöminister Peter Garrett (tidigare sångare i Midnight Oil) vid Internationella valkommissionens möte i Marocko, där försöken att luckra upp förbudet mot valjakt slogs tillbaka. Enligt Avaaz var deras kampanj starkt bidragande – så tack till alla som skrev på!
Svenska medier beskrev mötet i Marocko som att förhandlingarna bröt samman, men då har man fel perspektiv. För valarnas och Moder Jords del blev mötet en seger – förbudet mot valjakt består. Det innebär att Japan, Norge och Island även fortsättningsvis kommer att bryta mot förbudet om de fortsätter med sin så kallade vetenskapliga valjakt. Det hade dock varit ännu värre om mötet hade gått med på förslaget att tillåta kommersiell valjakt enligt ett kvotsystem. En av de regeringar som stod bakom det förslaget var den svenska alliansregeringen – enligt samma befängda logik som vid vinterns vargjakt. Om man tillåter jakt så ska detta på något magiskt vis skydda stammen av valar och vargar. Skam över den svenska regeringen och heder åt länder som Australien och Frankrike som drev på för att behålla förbudet!
”Detta är en viktig seger för valarna – och för global folkmakt – tillsammans visade vi att internationella beslut kan ändras genom en liten välplacerad insats från en massa människor överallt”, skriver Avaaz.
Och Peter Garrett var lyrisk när han tog emot namninsamlingen: ”Tack så mycket Avaaz. Det är ett sant nöje att vara här och ta emot denna petition… Jag tror att rösterna från världens folk behöver höras. Jag hör dem verkligen denna dag”.
Nu återstår den stora uppgiften att tvinga Japan, Norge och Island att följa internationella överenskommelser och respektera förbudet mot valjakt.

Potatis – en produkt av ursprunglig vetenskap

När jag mjukt sätter grepen i jorden och med vänster hand fattar om den kraftiga blasten vibrerar mitt inre av förväntningar. Moder Jord har ruvat på sättpotatisarna i sju veckor, Syster Regn har gett oss nederbörd i rätt mängd vid rätt tidpunkter och Broder Vind har blåst bort frosten under de kalla nätterna i början av juni. Och resultatet överträffar alla förväntningar – såhär många, stora och fina färskpotatisar från egen odling har jag inte fått fram till midsommar någon gång tidigare under mina 35 år som odlare. I ärlighetens namn beror den tidiga skörden också på att jag använt fiberduk som marktäckning tills frostrisken var över.
Jag tackar Moder Jord för potatisgåvan, kokar skonsamt på spisen och njuter den ytterst mjälla potatisen. Egenodlad potatis har en mjällhet och en naturlig sötma som man aldrig kan få i den industriodlade färskpotatisen. Förklaringen är enkel: jag har inte konstbevattnat, jag har inte konstgödslat, jag har inte giftsprutat. Jag har samverkat med Moder Jord, jag har rört mig med Moder Jord – inte emot.
Jag sänder en tacksamhetens tanke till de människor som i nuvarande Peru och Bolivia började odla potatis för minst 7 000 år sedan. Potatisen är ett av de viktigaste bidragen till den övriga världen från Sydamerikas indianer och det som brukar kallas Native Science, dvs ursprunglig vetenskap. Idag odlas flera hundra olika potatissorter i Peru och Bolivia och till och med FN har hyllat potatisen som ett av de viktigaste bidragen till människoartens försörjning och överlevnad. Framför allt kommer potatisens roll som basföda att öka framöver – i synnerhet efter Peak Oil. När det industriella jordbrukets produktivitet avtar som en följd av jorderosion och sinande tillgång på fossila bränslen, konstgödning och bekämpningsmedel då kommer den lokalt producerade potatisen att bli en allt viktigare gröda.
Indiankulturerna i Amerika och deras Native Science har frambringat många fler viktiga bidrag till världens försörjning – majs, bönor och squash för att nämna några. Den som vill veta mer om vad Native Science är och var man hittar den hänvisas till boken Native Science av Gregory Cajete. En recension av denna fantastiska bok finns på min webbsajt norrshaman.

Urfolksprotester mot G20-mötet

De ekonomiska toppmötena i Kanada med G8- respektive G20-grupperna får självfallet stor uppmärksamhet även i svenska medier, liksom demonstrationerna emot dessa självutnämnda och odemokratiska församlingar. Vissa demonstrationer vill säga. Den stora demonstration som Kanadas urfolk, First Nations, genomförde torsdagen den 24 juni i Toronto har inte skildrats såvitt jag vet. Huvudparollen för den var ”Canada can’t hide genocide”, dvs Kanada kan inte gömma sitt folkmord.
Kanada har fått ett oförtjänt positivt rykte om sig när det gäller urfolksfrågor. Det har bland annat att göra med de stora självstyrande områden som urfolk i norra Kanada har kunnat bilda, t ex Nunavut. Samtidigt finns 800 krav på landrättigheter från urfolk i Kanada där ingen lösning har nåtts. Förhållandena på många indianreservat är i klass med dem i USA med skyhög arbetslöshet och omfattande sociala problem med missbruk, våld och annan kriminalitet och själsliga sår efter det kulturella folkmordet i form av tvångsmissionering och internatskolor. I flera kanadensiska delstater utgör indianer majoriteten av fängelseinternerna, i Saskatchewan så många som 80 procent. Till allt detta kommer högaktuella frågor som utvinningen av oljesand och industriellt skogsbruk som föröder både natur och kultur.
En bra rapport från demonstrationen i Toronto finns på Democracy Now! och Al Jazira har en bra analys av det missnöje – Canada’s Brewing Insurgency - som kokar i Kanadas First Nations och som redan har lett till våldsamma sammanstötningar mellan militanta aktivister, i synnerhet mohawker, och den kanadensiska polisen och militären. Den kanadensiska militärledningen verkar rentav se sin insats i Afghanistan som en förövning för vad som komma kan på hemmaplan!

Att komma ur sin bubbla

Ebba Witt-Brattströms bok om sitt feministiska aktivistliv i Grupp 8 på 1970-talet – Å alla kära systrar – är ett oerhört intressant tidsdokument. Boken är flyhänt skriven och innehåller också en hel del material från tiden det begav sig i form av artiklar, flygblad, protokoll, affischer och foton. 70-talet känns väldigt avlägset men detta är ingen bok för nostalgiker – tvärtom tror jag att den primärt har något att säga de yngre som inte var med på det febriga 70-talet. Livsvillkoren var mycket annorlunda – före den fria aborten och daghemsutbyggnaden. Samhället var genomsyrat av patriarkala värderingar på ett sätt som idag känns oerhört unket, men samtidigt fanns en livaktig opposition och framför allt, en tro på möjligheterna att förändra världen.
Witt-Brattström hade – och tycks fortfarande ha – en outsinlig energi. Hon deltog ständigt i politiska möten, studiecirklar, redaktionsarbete och demonstrationer. Hon var ständigt på glatt kamphumör och törstande efter mer, mer, mer – av kunskap och förändring. Ju mer jag läser desto mer provocerad blir jag av denna självgoda bulldozer till kvinnoaktivist, vars självironi aldrig når samma nivå som aktivismen och systerskapsbegeistringen. Men det är ändå en nöjsam läsning och jag tänker – utan minsta gnutta av nostalgi – tillbaka på min egen 70-talsperiod i extremvänstern, dess fruktlösa och inbilska testuggande och alla dess märkliga schablonuppfattningar om andra människor och om tillvaron i stort. Hela vänsterrörelsen befann sig inne i en bubbla, eller rättare sagt inne i många olika bubblor, som kraftigt selekterade intrycken utifrån och förvrängde bilden av omvärlden när den väl nådde in i bubblan. Den största bedriften hos Å alla kära systrar är att den skildrar hur instängt det mesta kan bli i en sådan bubbla, även när de inneslutna tror att de håller på att förändra hela världen.
Även om Grupp 8 såg sig själv som en systemkritisk rörelse så passade deras krav på daghem, lika lön och fria aborter mycket väl in i kapitalismens moderniseringsprocess. Med fler kvinnor i produktionen växer självfallet konsumtion och bnp mer än om kvinnorna hålls fångna i hemmet som obetald markservice åt männen. Witt-Brattström trivs förträffligt inne i sin systerskapsbubbla och tycks ointresserad av de delar av feministrörelsen som började utvidga kritiken av patriarkatet till en kritik av hela industricivilisationen och en återknytning till Moder Jord-religioner.
Själv började jag träda ut ur min egen vänsterbubbla vid mitten av 70-talet via primalterapi, miljökamp och urfolkskamp. Men alla dessa ”fack” kan i sig fungera som nya bubblor – även om de sorterar intrycken från omvärlden via andra filter. Det enda sättet att helt träda ut ur sin bubbla är att försöka lära sig det som Carlos Castaneda kallade ”att uppleva energin direkt”. Det innebär att man gör sig tillgänglig för den kunskap och visdom som finns i naturen utan att den först ska passera ett ideologiskt eller religiöst filter för att passa in i en redan färdig världsbild. Då kan man höra den lilla vinden tala, man kan avkoda Moder Jords budskap och vandra i skönhet på det som de gamla kineserna kallade Dao, Vägen. Då är man som vattnet, som enligt Dao De Jing är det som kommer närmast Dao.

Jokkmokk – en korsväg i tid och rum

Efter att ha varit i Jokkmokk i några dagar och bland annat lett en kurs i det samiska landskapets kraft och magi med deltagare från Danmark i söder till Varangerfjorden i norr är det lätt att känna sig både harmonisk och uppfylld av Moder Jords kraft. Jokkmokk är och har alltid varit en korsväg där olika kulturer och andliga traditioner har mötts, nötts mot och berikat varandra. Här är lätt att få andlig inspiration, t ex på same- och fjällmuseet Ájtte eller på det heliga Talvatisberget som ligger precis i utkanten av samhället.
Men man kan också få starka känslor av industricivilisationens undergång i Jokkmokk. Det är en till ytan väldig kommun med en ganska liten tätort och minskande befolkning – idag cirka 5 000 invånare. När Vattenfall härjade som värst i området, dämde upp Luleälven och byggde kraftverk hade kommunen kanske 10 000 invånare. Under denna ”storhetstid” var också skogsbruket en stor arbetsgivare. Stora och gamla skogar avverkades och fraktades precis som elektriciteten iväg söderut. Fortfarande huggs en hel del runt Jokkmokk men dagens stora skogsskövlingsmaskiner klarar sig med en ganska liten arbetsstyrka. Jokkmokk kan betraktas som ett symptom på kapitalismens rovdrift på naturen. Intensiv naturförstörelse ger arbetstillfällen, inflyttning och utbyggd samhällsservice, men efter en ganska kort blomstringsperiod vidtar en lång period av utarmning och nedgång.
Man kan dock skönja motkrafter, som inger hopp och kanske samtidigt säger något om den postindustriella era som väntar inte bara Jokkmokk utan också många, många andra platser i den industrialiserade världen. Det är bland annat den lilla rännil av inflyttning som pågår och som bringar in nya impulser, såväl av andligt som kulturellt slag. Idag finns t ex näringsställen i Jokkmokk som serverar laotisk, kinesisk, thailändsk och persisk mat. Det är ställen som drivs av energiska asiatiska kvinnor som gift sig med Jokkmokkspojkar.
Och renskötseln finns kvar – om än i en marknadskapitalistisk och högteknifierad tappning. Jag tror dock att mer traditionella driftsformer inom renskötseln kommer att få sin renässans när de fossila bränslena tryter och blir allt dyrare. Kanske kommer dragrenar, ackjor och vallhundar tillbaka i arbete fortare än många tror. Älven och de mindre vattendragen kommer att finnas kvar även om dammarna småningom vittrar sönder och då kunna ge både näring och sysselsättning. Liksom skogarna, som långsamt kommer att återhämta sig från de värsta kalhyggesmetoderna och åter bli skogar – hem får både djur och människor. I detta landskap finns självfallet plats också för den verksamhet som idag kallas turism men som i framtiden kanske kommer att gå under andra beteckningar och definitivt vara betydligt energisnålare än dagens variant. Men vad ska de människor kallas som kommer att livnära sig i detta postindustriella landskap? Samer kommer att vara samer, men de andra? Ska de kallas nybyggare (en gång till?) eller gammelbyggare?

World Peace and Prayer Day den 21 juni

Vid sommarsolståndet den 21 juni hålls World Peace and Prayer Day som instiftades av lakotahövdingen Arvol Looking Horse 1996. Arvol Looking Horse är beskyddare i 19:e generationen av Lakota-, Dakota- och Nakotaindianernas viktigaste heliga pipa – den vita buffelkalvpipan. Enligt myten fick lakotas i Drömtiden denna urpipa av den vita buffelkvinnan och det finns profetior om att hon en dag ska komma tillbaka för att bringa harmoni och balans.
Tanken med World Peace and Prayer Day är att förena världens folk i en gemensam bön för att hela Moder Jord och sprida en medvetenhet om behovet av fred och harmoni. Arvol själv har tidigare genomfört dessa ceremonier på platser som Black Hills (2000), Irland (2001), Sydafrika (2002), Australien (2003) och Japan (2004). I år deltar han i den ceremoni som arrangeras i Palmer i Massachusetts av organisationen Blue Star Equiculture. De föder i vanliga fall upp hästar och deras ceremoni är förutom en hyllning till solen och jorden också ett erkännande av hästen och hästens betydelse för mänsklig kultur. Läs mer på deras egen sajt.
Jag citerar ur Arvol Looking Horses budskap inför midsommarceremonin:
Vi är betraktarna. Vi är vittnena. Vi ser vad som hänt tidigare. Vi ser vad som händer nu, vid detta farliga ögonblick i mänsklighetens historia. Vi ser vad som kommer att hända, vad som säkert kommer att hända om vi inte går samman – vi, folken i alla nationer – för att återupprätta fred, harmoni och balans för Jorden, vår Moder…
Det är du själv som måste bestämma dig. Du och bara du kan göra detta avgörande val. Var och en av oss har kommit till denna tid och denna plats för att personligen bestämma om mänsklighetens framtid. Du ska veta att du är väsentlig för den här världen. Tro på det! Förstå både välsignelsen och bördan i detta. Du själv behövs desperat för att rädda världens själ. Tror du att du kom hit för något mindre än det? I en helig livscirkel där det inte finns någon början och inget slut!
Sommarsolståndet har traditionellt firats i vår del av världen sedan urminnes tid. Att genomföra en ceremoni för fred, frid, fröjd som del i den globala World Peace and Prayer Day känns helt rätt. Eller hur?

Så talar Moder Jord

Moder Jord talar genom vinden. Såväl den stora vinden som konstituerar allt levande i universum som den lilla vinden som talar direkt till oss. Vinden är bärare av liv, kunskap och kraft, vare sig den manifesterar sig som en mild gryningsbris en försommarmorgon eller som en rasande höststorm.
Den som lärt sig att lyssna till vinden kan höra Moder Jords röst. Så här kan den låta i en juniskymning:

Det är jag som talar genom vinden.
Det är jag som talar genom regnen.
Det är jag som talar genom gräsen, buskarna och träden.
Det är jag som talar genom trädens sus.
Det är jag som talar genom fåglarnas sång.
Det är jag som talar genom blommornas och trädens doft.
Det är jag som talar genom flugornas surr.
Det är jag som talar genom ormarnas väsande.
Det är jag som talar genom vargarnas ylande.
Det är jag som talar genom rådjurens brölande.
Det är jag som talar genom mannen som vandrar på mig.
Det är jag som talar.
Jag är den Stora Modern.
Jag är Den Stora Fadern.
Jag är den stora fröjden.
Jag är alltets nödvändighet.
I nödvändigheten finns växandet.
I nödvändigheten finns befrielsen.
I nödvändigheten finns frigörelsen.

Om man vill sätta in detta i ett större andligt/kulturellt sammanhang kan man tydligt se samstämmigheten. Nödvändigheten, naud eller Urds väv i den nordiska traditionen, är ord för den företeelse som kallas Dao i traditionell kinesisk andlighet och Sá'ah Naagháí Bik'eh Hózhóón i navajo-tradition. För att nämna några i den mångfald av beteckningar som finns för enheten/vägen/kraften.

Tjernobyl, Deepwater Horizon och sedan?

Fler och fler börjar tala om oljeutblåsningen i Mexikanska golfen som USA:s Tjernobyl. Vi har att göra med en tilltagande katastrof som åstadkommer stor förödelse i ekosystemen i ett väldigt och växande område (inte minst långt under havsytan) och antagligen under mycket lång tid. Den kommer också att få djupgående konsekvenser för den bransch som orsakat det hela. Tjernobyl la en död hand över den globala kärnkraftsutbyggnaden och frågan är nu om inte Deepwater Horizon-haveriet kan få liknande konsekvenser för oljeindustrin.
Katastroferna i Tjernobyl och Mexikanska golfen visar att industricivilisationens energihunger har ett mycket högt pris. Även på seriösa sajter som Energy Bulletin diskuteras på allvar om Deepwater Horizon kan innebära slutet för BP som företag och inledningen på USA-imperiets slutliga sönderfall – på liknande sätt som Tjernobyl förebådade Sovjetunionens upplösning. I Norge växer opinionen mot planerade djuphavsborrningar och kritiken mot att den norska staten placerat så stora delar av sin oljefond i – just det, olja. Norska oljefonden, där en stor del av norrmännens framtida pensioner ligger, är fjärde största aktieägare i BP och det norska pensionskapitalet har följaktligen krympt med ett antal miljarder som en följd av Deepwater Horizon.
Om man vill se ett större mönster i det som sker, eller snarare se vad som verkligen sker i det som synes ske, så tycks det onekligen finnas ett samband mellan katastrofen och president Barack Obamas beslut att mjuka upp förbudet mot oljeexploatering i havsdjupen utanför USA:s kuststater. Haveriet med Deepwater Horizon skedde bara några veckor efter beslutet och har av många tolkats som Moder Jords svar till Obama. Oljan som nu kletar sig fast vid sjöfåglar och stränder i Louisiana, Alabama, Mississippi och Florida kletar sig också fast vid Obama och han försöker frenetiskt två sina egna händer.
Obama har visserligen pekat på det farliga i USA:s enorma beroende av fossila bränslen, men det är osannolikt att han skulle kunna fungera som en katalysator och övergångsgestalt för att inleda en medveten avveckling av imperiet – på liknande sätt som Michail Gorbatjov kom att inleda avvecklingen av Sovjetimperiet efter Tjernobyl. I Obamas ämbete ligger en inbyggd oförmåga att urskilja Moder Jords röst. Avvecklingen av industricivilisationen kan bara komma underifrån genom kreativa handlingar av de många som verkligen lyssnar till Moder Jord och den lilla vinden.
Mera om hur Moder Jord talar kommer i nästa bloggtext.

Att följa Dao och bli ett med Dao

När man arbetar och rör sig i landskapet kan det ta några veckor innan man tar landskapet i besittning och blir accepterad av det. Först nu efter en månad på sommarboplatsen känner jag mig som en naturligt ingående del av landskapet. Ett ännu bättre uttryck hittar jag i den kinesiska visdomsskriften Dao De Jing: ”Den som blir ett med Dao kommer Dao att anamma”. Man blir anammad av landskapet – dess synliga och osynliga dimensioner.
Dao De Jing (Läran om Vägen och Kraften) av Lao Zi känns som en lämplig sommarläsning – långsamt och meditativt. Ofta innehåller texten paradoxala vändningar och tankesprång så detta är inte en text man ska tolka med sitt logiska tänkande. Den bör kontempleras och trängas in i på liknande sätt som man tar in och införlivar sångerna i Den poetiska Eddan.
Den senaste svenska översättningen/tolkningen av Dao De Jing är gjord av sinologen Göran Malmqvist som också skrivit en inledning där han sätter in texten i perspektiv av Kinas idéhistoria och andliga strömningar. Bland annat pekar han på det starka shamanska inflytande som kan spåras i texten som antagligen sattes samman på 400-talet före vår tideräkning.
Dao De Jing försöker att med ord beskriva tillvarons essens, något som egentligen ligger bortom det mänskliga förnuftets förmåga och är omöjligt att definiera. Här kallas detta grundläggande Något för Dao och det sägs vara De tiotusen tingens ursprung, och De tiotusen tingens moder. Dao frambringar De tiotusen tingen, men äger dem inte. Dao sägs vara förborgat, skapades ur kaos och är Himlens och Jordens moder. Vattnet är det som kommer närmast Dao och den som i sitt handlande följer Dao blir ett med Dao, som också kallas för Det evigt oföränderliga. Den som äger kunskap om detta är en upplyst.
Ersätt Dao med begrepp som Urds väv eller Sá'ah Naagháí Bik'eh Hózhóón och vi ser tydliga paralleller med den förkristna nordiska traditionen eller en levande tradition som navajo. Det handlar om den matrix, den kraft, den essens som ger form och innehåll åt världen och alla dess företeelser och hur allt är sammansatt av komplementära och balanserande motsatser, t ex kvinnligt och manligt:
De tiotusen tingen bär Yin på ryggen och Yang i famnen och
når harmoni genom att blanda de två krafternas
andedräkter.
Dao De Jing noterar också att det allra mjukaste tränger genom det allra hårdaste och: ”Den kvinnliga kraften besegrar ständigt den manliga kraften med sin stillhet.”
En mycket hoppingivande och aktuell tankegång i detta nådens år 2010. Men glöm inte varningen från Dao De Jings sista kapitel (nr 81): ”Den som äger sann kunskap argumenterar inte”.

Massakern i My Lai och kriget mot Moder Jord

35 år efter Vietnamkrigets slut och de sista amerikanska soldaternas panikartade flykt från Saigon har SVT visat flera dokumentärer om detta krig – ett krig som väckte nästan en hel generation världen över till politiskt medvetande och samtidigt innebar början på USA-imperiets nedgång (en annan mycket viktig faktor för detta var att USA i början av 70-talet nådde Peak Oil och därefter blev beroende av oljeimport).
En av filmerna handlade om massakern på vietnamesiska bybor i My Lai den 16 mars 1968 då amerikanska styrkor under befäl av kapten Ernest Medina och löjtnant William Calley löpte amok och sköt ihjäl omkring 500 personer – huvudsakligen kvinnor, barn och spädbarn. Massakern mörklades av den amerikanska armén men blev småningom känd bland annat genom att arméfotografen Ronald Haeberle skickade sina skakande bilder från massakern till en amerikansk tidning. Publiceringen ledde till ett uppsving för antikrigsrörelsen i USA.
En militär undersökningskommission rekommenderade att drygt 20 officerare borde ställas inför krigsrätt men enbart löjtnant Calley dömdes. Hans livstidsstraff för mord omvandlades efter ingripande av president Nixon till husarrest och även ur den frigavs han efter några år. I dokumentären på SVT intervjuades flera av de soldater som ingick i Calleys pluton och man fick som åskådare en bra bild av hur denna massaker blev möjlig i den mycket osunda mentala miljö som den amerikanska krigsmakten var (och är). Soldaternas hela frustration över angreppen från den ständigt gäckande gerillan och den fientlighet som de möttes av på den vietnamesiska landsbygden fick ett fruktansvärt utlopp i denna barbariska attack.
Nu är de intervjuade soldaterna grånade män i min egen ålder – en del svårt märkta av upplevelserna i Vietnam. Men påfallande är att nästan alla försöker förminska eller förtiga sin egen roll i brutaliteterna. En karakteristisk kommentar från en av dem var att han inte skämdes över vad han gjorde i My Lai, han följde de order han fick, däremot ansåg han att arméledningen och de ansvariga politikerna borde skämmas.
Det var ungefär så som nazistiska krigsförbrytare försökte skylla ifrån sig: Vi lydde bara order! Men när det gäller de gamla nazisterna och SS-männen har eftervärlden varit principfast: alla som deltog i övergrepp, massakrer och systematiskt mördande har ett personligt ansvar för sina handlingar. Detta borde naturligtvis även gälla amerikanska soldater i Vietnam.
Dessutom borde presidenter som Lyndon Johnson och Richard Nixon liksom Nixons utrikesminister Henry Kissinger ha ställts inför krigsrätt. Inte bara för sina blålögner om kriget och de massakrer som deras armé gjorde sig skyldig till utan också för den systematiska krigföring mot Moder Jord som USA bedrev i Vietnam genom att spruta mängder av växtgiftet Agent Orange över stora arealer för att avlöva skogarna och avslöja gerillans transportleder och gömställen. I dokumentären Fiendens ansikte fick vi ta del av grånade vietnamesiska veteraners skildringar av kriget mot USA, som i Vietnam kallas Det amerikanska kriget. De hade också farit illa inte minst för att de bekrigades med Agent Orange och för dem pågår kriget fortfarande. De lider av sviter efter giftbesprutningarna i form av cancer och för tidig död och deras barn har drabbats av svåra missbildningar. Effekterna av Agent Orange kommer att pågå i generationer – i ekosystemen och i de mänskliga generna. För dessa övergrepp på Moder Jord borde USA betala åtskilliga miljarder i skadestånd – något som man hårdnackat har vägrat. Men förr eller senare hinner giftkrigets karma ifatt också det amerikanska imperiet.

Att tänka utanför den politiska boxen

Svensk politik är påfallande ofta småaktig och provinsiell. Hallå – är vi i Sverige en del av världen eller? Att nu i början av juni stå inför ytterligare tre och en halv månads valkampanj framkallar en depressiv känsla av att falla handlöst nerför en sluttning av svammel och blåljug.
Den som läser min blogg vet att jag har hjärtat till vänster men inte ens från det politiska hållet kommer något entusiasmerande alternativ till dagens situation där politik i stort sett reducerats till att administrera en utveckling som bestäms någon annanstans (”marknaden”) och betraktas som mer eller mindre obönhörlig.
Ett alternativt synsätt – om än knappast revolutionärt – presenteras i boken Tankar om politik (Ersatz 2010) skriven av den tidigare kulturministern Bengt Göransson, en gammaldags socialdemokrat från det som brukar kallas Folkrörelsesverige. Göransson står för en sorts civilsamhällessocialism till skillnad från den statssocialistiska idétradition som präglade den socialdemokrati som skapade folkhemmet. Han ser med bedrövelse på den avintellektualisering och trivialisering som skett av politiken de senaste decennierna.
”Politik handlar nämligen inte främst om att fatta beslut, utan om att bearbeta samhällsproblem genom tankeutbyte mellan människor”, skriver Göransson som anser att politik bör vara ett medel för att bygga samhälle, att den måste få ta tid och utövas långsamt när komplexa frågeställningar diskuteras och olika alternativs långsiktiga utveckling ska vägas mot varandra.
Visst är det lite märkligt att en gammal gråsosse är en av de få som vågar – och förmår – att tänka utanför den snäva box där politiken har hamnat i det senkapitalistiska industrisamhället. Mot dess inskränkning av människan till kund, klient eller skattebetalare, som bara kan se till sina egna omedelbara (materiella) intressen, sätter Göransson människan som medborgare med delansvar för hela samhällets utveckling. Han betraktar med dysterhet hur gemensamma angelägenheter som skolan har privatiserats och kommersialiserats och han förklarar den för demokratin avgörande skillnaden mellan frihet och valfrihet:
”Valfriheten privatiserar; jag väljer för mig, du för dig, och om du väljer fel är det din ensak. Friheten är däremot oändlig och har bara en enda men mycket viktig begränsning: man får inte hindra andra att röra sig på samma fält som jag. Friheten kommer därför att i motsättning till valfriheten socialisera, den förutsätter gemenskap, respekt för andra och blir inte möjlig i ojämlika samhällen”.
På sitt lågmälda och resonerande sätt lockar Bengt Göransson fram tänkaren hos läsaren. Och om man vidgar hans resonemang till att gälla inte enbart människans samhälle utan också detta samhälles samspel med naturen och andra arter, ja då kan Tankar om politik fungera som en stimulerande utgångspunkt.

Stig Dagerman och gränsen mellan liv och död

I Norduppland har vi haft nordlig vind i flera veckor nu. Det innebär att även om solen får upp dagstemperaturen till mellan 15 och 20 grader så hamnar nattemperaturen farligt nära fryspunkten. I går vaknade jag halv fyra, i soluppgången, och då visade termometern 1 (en) plusgrad.
Vad göra? Jag steg ut i morgonljuset, lyssnade en stund på svarthättor och trädgårdssångare som var i gång för fullt, hälsade solen med en enkel ceremoni och inspekterade trädgårdslandet. För potatis och brytbönor är en plusgrad ytterst nära döden. Jag har än så länge båda grödorna delvis under fiberduk men skyddet från den är begränsat om det verkligen knäpper till. Genom att lossa hörnen på fiberduken och fläkta med den som en försiktig mattskakning hoppades jag omintetgöra eller i alla fall försvåra ett frostangrepp på blasten och senare under dagen visade det sig att grödorna hade klarat sig. Jag kom osökt att tänka på hur fattigt folk förr höll frostvaka vid rågåkrarna och drog med lakan längs sädesaxen för att sätta luften i rörelse och hindra frostskador. Någon tiondels grad är skillnaden mellan liv och död för viktiga grödor och mellan försörjning och hunger för människorna.
Mina tankar i soluppgången gick också till Stig Dagermans reportagebok Tysk höst som just kommit i nyutgåva. Dagerman reste runt i det sönderbombade, frysande och svältande Tyskland under två månader hösten 1946. Hans reportage publicerades under våren 1947 i Expressen och kom i maj samma år ut i bokform. Det är en fantastisk samling reportage om vanliga tyskars vardag ett och ett halvt år efter krigsslutet och Tysklands sammanbrott. Dagerman besöker familjer som bor i gamla fuktiga skyddsrum, i källare till utbombade hus eller i dragiga godsvagnar. Han vandrar kilometervis i Hamburg längs ruinhögar som en gång var bostadshus. Han reser i fruktansvärt överfyllda tåg tätt sammanpressad med tyskar som är på väg från en omöjlig situation till en annan lika omöjlig. Han samtalar med gamla anti-nazister som drabbas lika hårt av de allierades hämnd som gamla nazister. Han ställer stora etiska och moraliska frågor och skildrar de allierades halvhjärtade uppgörelse med nazismen i de så kallade Spruchkammern, där nazistiska småfiskar kunde fastna i nätet medan man såg mellan fingrarna på dem som befunnit sig högre upp i den gamla statsapparaten. De integrerades i stället ofta i bygget av den nya västtyska förbundsstaten.
Summa summarum: en mycket dagermansk betraktelse från en frihetlig vänsterståndpunkt av existentiell ångest, barbari och den tunna hinna som skiljer liv från död. Språket känns mycket samtida och gör boken högst läsvärd och relevant även idag för den som känner sig som en alien i industricivilisationen – den civilisation som i andra världskriget ställde ingenjörskonsten i det barbariska massdödandets tjänst, såväl i Tyskland som hos de allierade.

Atmosfären måste avkoloniseras

Industrisamhället måste omdefiniera sitt förhållande till Moder Jords helighet. Så lyder den inledande meningen till programförklaringen Fyra principer för klimaträttvisa som presenterats av organisationen Indigenous Environmental Network . Det är ett mycket intressant dokument som visar hur traditionell filosofi kan användas för att tackla dagens – och morgondagens – predikament.
Här följer min sammanfattning av de fyra principerna:
1) Lämna fossila bränslen i marken (Leave the coal in the hole, the oil in the soil, the tar sand in the land). Det är förbränningen av fossila bränslen som orsakar klimatförändringen och den måste stoppas vid källan. Industriländernas konsumtion måste begränsas. Det handlar om att omfördela ekonomiskt och ekologiskt utrymme i världen. Inför ett moratorium för all ny prospektering av olja, gas och kol som ett första steg mot att fullständigt fasa ut fossila bränslen.
2) Kräv verkliga och effektiva lösningar på klimatkrisen i stället för falska lösningar typ utsläppshandel, lagring av koldioxid, ”ren” kolteknik och kärnkraft. De syftar enbart till att låta industriländerna fortsätta med business as usual.
3) Industriländerna måste tvingas att ta verkligt ansvar. Det kan ske genom att förlänga Kyotoprotokollet och fram till 2017 minska utsläppen av växthusgaser med minst 50 procent och till 2050 med 95 procent, räknat från 1990 års nivå. Överproduktion för överkonsumtion måste stoppas. Återlämna till utvecklingsländerna den atmosfär som nu ockuperas av industriländernas utsläpp. Atmosfären måste avkoloniseras.
4) Att leva ett gott liv på Moder Jord. Erkänn Moder Jord som en levande varelse som mänskligheten har ett odelbart, ömsesidigt, komplementärt, andligt förhållande till. Återupprätta och stärk urfolkens traditionella kunskaper och livssätt. Skapa ett nytt ekonomiskt system som återställer harmonin med naturen och mellan människor. Vi kan bara nå balans med naturen om det råder jämlikhet mellan människor. Kapitalismen har förvandlat allt till varor och Moder Jord till en råvarukälla. Mänskligheten står vid en korsväg där den antingen kan fortsätta längs kapitalismens väg med förödelse och död eller slå in på en väg av harmoni med naturen och respekt för livets kretslopp.
Indigenous Environmental Network vill att FN:s kommande klimatkonferens i Mexiko ska erkänna Moder Jords rättigheter som folkens klimatmöte i Cochabamba föreslog i april. Man kan bidra till detta genom att skriva på ett upprop här.