Efter att ha varit i Jokkmokk i några dagar och bland annat lett en kurs i det samiska landskapets kraft och magi med deltagare från Danmark i söder till Varangerfjorden i norr är det lätt att känna sig både harmonisk och uppfylld av Moder Jords kraft. Jokkmokk är och har alltid varit en korsväg där olika kulturer och andliga traditioner har mötts, nötts mot och berikat varandra. Här är lätt att få andlig inspiration, t ex på same- och fjällmuseet Ájtte eller på det heliga Talvatisberget som ligger precis i utkanten av samhället.Men man kan också få starka känslor av industricivilisationens undergång i Jokkmokk. Det är en till ytan väldig kommun med en ganska liten tätort och minskande befolkning – idag cirka 5 000 invånare. När Vattenfall härjade som värst i området, dämde upp Luleälven och byggde kraftverk hade kommunen kanske 10 000 invånare. Under denna ”storhetstid” var också skogsbruket en stor arbetsgivare. Stora och gamla skogar avverkades och fraktades precis som elektriciteten iväg söderut. Fortfarande huggs en hel del runt Jokkmokk men dagens stora skogsskövlingsmaskiner klarar sig med en ganska liten arbetsstyrka. Jokkmokk kan betraktas som ett symptom på kapitalismens rovdrift på naturen. Intensiv naturförstörelse ger arbetstillfällen, inflyttning och utbyggd samhällsservice, men efter en ganska kort blomstringsperiod vidtar en lång period av utarmning och nedgång.
Man kan dock skönja motkrafter, som inger hopp och kanske samtidigt säger något om den postindustriella era som väntar inte bara Jokkmokk utan också många, många andra platser i den industrialiserade världen. Det är bland annat den lilla rännil av inflyttning som pågår och som bringar in nya impulser, såväl av andligt som kulturellt slag. Idag finns t ex näringsställen i Jokkmokk som serverar laotisk, kinesisk, thailändsk och persisk mat. Det är ställen som drivs av energiska asiatiska kvinnor som gift sig med Jokkmokkspojkar.
Och renskötseln finns kvar – om än i en marknadskapitalistisk och högteknifierad tappning. Jag tror dock att mer traditionella driftsformer inom renskötseln kommer att få sin renässans när de fossila bränslena tryter och blir allt dyrare. Kanske kommer dragrenar, ackjor och vallhundar tillbaka i arbete fortare än många tror. Älven och de mindre vattendragen kommer att finnas kvar även om dammarna småningom vittrar sönder och då kunna ge både näring och sysselsättning. Liksom skogarna, som långsamt kommer att återhämta sig från de värsta kalhyggesmetoderna och åter bli skogar – hem får både djur och människor. I detta landskap finns självfallet plats också för den verksamhet som idag kallas turism men som i framtiden kanske kommer att gå under andra beteckningar och definitivt vara betydligt energisnålare än dagens variant. Men vad ska de människor kallas som kommer att livnära sig i detta postindustriella landskap? Samer kommer att vara samer, men de andra? Ska de kallas nybyggare (en gång till?) eller gammelbyggare?
